Sightseeing i slummen

"För de flesta besökare leder slumturen till eftertanke och för en del till att de engagerar sig i världens orättvisor."

Följ med på en guidad vandring i en kåkstad. Se sluminvånarnas trånga skjul och verkstäder, trampa i avskrädeshögarna och känn doften från de öppna avloppsdikena.

Chris Way på Reality Tours & Travel tar varje dag turister på sightseeing i ett slumområde i Bombay. Han anser att turistbranschen inte får blunda för världens orättvisor.

Filmen Slumdog Millionaires har lett till ökad popularitet för guidade turer i slummen. Bra eller dåligt?

- Bra, tycker Chris.

I Bombay är kontaktytorna mellan rika och fattiga lika många som kontrasterna är stora. Som turist kommer du inte undan. Såvida du inte stänger in dig på ett lyxhotell konfronteras du förr eller senare med de enorma klyftorna.

Här finns Indiens största aktiebörs, lyxiga affärsgallerior och burgna bostadsområden. Samtidigt bor hälften av stadens invånare antingen på gatan, längs järnvägsspår eller i slumområden.

Journalisten Kalpana Sharma bor i ett av stadens fina medelklassområden, men har skrivit en bok om slummen och är väl förtrogen med hur folk lever där.

– I Delhi bor en stor del av medelklassen i gated communities och lever sina liv utan komma i direktkontakt med fattigdomen. Men här i Bombay påminns du ständigt om orättvisorna och att rika och fattiga är beroende av varandra. Du kan inte fly undan. Du påminns ständigt om världens fattigdom, säger hon.

Turisterna får en glimt av de jättelika kåkstäderna när de åker taxi mellan hotellet och flygplatsen och blir nyfikna på vad det är för liv folk lever där. Men få vågar besöka slummen.

Denna rädsla har Reality Tours & Travel tagit fasta på. Sedan snart tre år tillbaka arrangerar Chris Way, hans kompanjon Krishna Poojari och deras fyra anställda guider turistpromenader i Dharavi, som ligger mitt i Bombay och är Asiens största slum.

Jag träffar Chris Way utanför pendeltågsstationen Mahim för en promenad in i den fruktade Dharavislummen – där 600 000 invånare trängs på knappt två kvadratkilometer – inklämd mellan järnvägsspår, mangroveträsk och skinande nya kontorshöghus för multinationella företag.

Mina fördomar om Dharavis farlighet och hopplöshet är många – och det är med skakiga steg jag hoppar över pölar med avlopp och ålar mig genom trängseln på 90 Feet Road och i de smala gränderna mellan de illa byggda slumhusen.

Farhågorna kommer snabbt på skam. Visserligen är slummen ett kaotiskt virrvarr och en sanitär olägenhet med 800 invånare per toalett, men samtidigt känns det som om vi vandrar genom en jättelik arbetsplats. Inga håglösa, overksamma män i gatukorsningarna, inga hotfulla eller fientliga kommentarer. Vi möts av nyfikna blickar och glada hälsningar – och upptäcker ett område som vibrerar av kreativitet och aktivitet.

I bottenvåningen till praktiskt taget var enda hus ligger en verkstad eller en affär. Lucky Soap Centre, Krishna Embrodery Stores, Kali Ladies Tailors … Det drejas, spikas, tvättas, sys och vävs. Sopor sorteras, läder färgas, kläder tvättas. Här finns restauranger, digitala tryckerier och till och med juristkontor och bank.

– De vanligaste frågorna från turisterna handlar om hur mycket folk tjänar på sitt arbete och vad myndigheterna gör för de boende, berättar Chris Way när vi går genom gränderna i Kumbharwada, Dharavis äldsta kvarter som byggdes av krukmakare på flykt undan en svältkatastrof i västra Indien för 50 år sedan.

Fortfarande domineras denna del av kåkstaden av krukmakare, vars hus numera har något så ovanligt för slummen som privata toaletter och badrum inne i husen.

– De flesta förväntar sig att folk ska sitta overksamma och se bedrövade ut. De slås av att livet här verkar fullt av glädjeämnen och hopp, berättar han och stannar framför en grupp män och kvinnor som drejar krukor mitt i folkträngseln i gränden.

När engelsmannen Chris Way var ute på en jordruntresa för åtta år sedan hamnade han på en guidad sightseeingtur i en favela i Rio de Janeiro. När han några år senare jobbade som volontär på en skola i Bombay tänkte han på upplevelserna från Rio – och kläckte idén att börja guida turister i den indiska motsvarigheten till en brasiliansk favela.
Chris Ways resebyrå var först i Bombay med slumturer. Nu finns det fyra–fem konkurrenter. Efterfrågan från turisterna är stor - inte minst sedan filmen Slumdog Millionaire hade premiär i USA i december och i Indien i mitten av januari.

Under högsäsong arrangerar Chris resebyrå minst fem turer om dagen.

– Vi guidar både turister som bor på stans dyraste lyxhotell och ryggsäcksresenärer, säger Chris. Det de har gemensamt är att de är intresserade av att se hur folk lever i slummen.

Men är inte slumturism bara ett osmakligt uttryck för vårt egoistiska behov av allt extremare och häftiga upplevelser? Ett exotiskt semesteräventyr i andra människors elände?

Chris Way är van att svara på den frågan. Han säger att han tror att ett slumbesök tvärtom kan leda till ökad förståelse och medkänsla.

– För de flesta besökare leder slumturen till eftertanke och för en del till att de engagerar sig i världens orättvisor, säger han.

Men att sälja upplevelserna av slummen till turister som vilken annan turistsightseeing som helst?

Chris säger att han vill visa mig något och tar oss med till en skola som hans resebyrå driver mitt inne i Dharavislummen.

– Här är mitt svar, säger han och visar runt i ett litet rum med omålade cementväggar belamrat med skolbänkar och datorer.

– Slumturerna sker utan vinstintresse. 80 procent av intäkterna går direkt till skolan. Vi vill betala tillbaka till Dharavis invånare – och det gör vi genom att undervisa gratis i engelska och datorkunskap. Vi vill öka sluminvånarnas chanser på arbetsmarknaden och ge dem en chans att en dag komma härifrån.

Bombayslum och slumturism:
• Slumbay, som Bombay elakt kallas, är den stad i världen som har flest sluminvånare.
• Fram till 1980-talet bedrev en ökänd maffiakung illegala spritfabriker och bordeller i Dharavi. Sedan myndigheterna gett invånarna begränsad rätt att bo i området och börjat distribuera el och ledningsvatten har den organiserade brottsligheten försvunnit.
• Myndigheterna i Bombay har långt gångna planer på att riva Dharavi och ersätta slummen med ordentliga lägenhetshus, kontor och affärskvarter.
• Förutom i Bombay finns slumsightseeing i bland annat Delhi, Kapstaden, Nairobi, Mexico City och Rio de Janeiro.

Några böcker som skildrar Bombayslummen:
• Vem vill bli miljardär av Vikas Swarup (som filmen Slumdog Millionaire bygger på)
Maximum City av Suketu Mehta.
• Shantaram av Gregory David Roberts.
• En ömtålig balans av Rohinton Mistry.
• Planet of Slums av Mike Davis.
• Dharavi – Documenting Informalities av flera författare, Kungliga konsthögskolan.
• Rediscovering Dharavi – Stories From Asia's Largest Slum av Kalpana Sharma.

Tidigare publicerad i en något annorlunda version i tidningen Kollega.

Shah Rukh Khan försvarar Slumdog

Bollywoodstjärnan Shah Rukh Khan bemöter Amitabh Bachchan och de andra som anser att det är fel av brittiska regisören Danny Boyle att visa så mycket fattigdom i filmen Slumdog Milionaire.

Fattigdomen som visas i filmen är "en realitet" säger han enligt Hindustan Times och undrar varför indier reagerar med sån skepticism och cynism när någon gör en bra film.

Kritikerna anser att filmen exploaterar Indiens fattigdom i väst, medan en organisation som företräder som sluminvånare protesterat mot ordet "slumdog" (slumhund).

Shah Rukh Khan har precis som en av filmens kritiker, Amitabh Bachchan, lett verklightens Vem vill bli miljonär, som i Indien är känt under sitt hindinamn: Kaun Banega Crorepati.

- De globala framgångarna för Slumdog Millionaire är en uppmuntran till alla indiska filmmakare, säger ShahRukh Khan, som 1988 flyttade till Bombay från Delhi som okänd 22-åring.

Idag 21 år senare är han vid sidan av Amitabh Indiens och därmed världens mest dyrkade manliga skådis.

Hans senast taxerade inkomst var en miljard rupier (180 miljoner kronor).

Första Warner Bros-filmen på hindi

Det har länge talats om att Indien ska börja producera film i samarbete med Hollywood. Och att Bollywood ska låna in kända Hollywoodskådisar och vice versa.

Danny Boyles Slumdog Millionaire är ett exempel på en Hollywoodfilm - producerad av brittiska Celador och distribuerad av amerikanska Fox Serachlight - med indiska skådisar, indisk miljö och dialog på omväxlande hindi och engelska.

Kommande filmen Shantarm (premiär beräknad till 2011) blir också ett västerländskt-indiskt möte i filmens värld. Manus som bygger på roman av australiensare med indiska och amerikanska skådisar, amerikansk producent och uteslutande indisk miljö.

I förra veckan hade Chandni Chowk to China (चाँदनी चौक टू चाईना) premiär i Indien och USA. Också den ett exempel på den nya alliansen Hollywood-Bollywood. Indisk regissör och indiska och kinesiska skådespelare. Inspelad i Indien, Shangai och Bangkok. Och producenten: amerikanska Warner Bros. Det här är faktiskt det amerikanska filmbolagets första hindifilm.

Alltså amerikanska pengar, men i grunden ett Bollywoodkoncept.

Viktigast: den nya filmerna kombinerar Hollywoods och Bollywoods dramaturgi och skapar en ny mix av västerländsk och indisk smak, färg och karaktär. Jag tror att vi om 20 år inte kommer att uppleva skillnaden: då har öst närmat sig väst, men kanske i ännu högre grad väst närmat sig öst. I alla fall i filmens värld.

Hindunationalister spöade kvinnor på pub

Den högerextrema hinduorgansationen Sri Rama Sena tycker att sekulariseringen och moderniseringen och de västerländska vanorna är vidiga - och beter sig därför som talibanerna i Afghanistan.

I lördagskväll gick tio av organsationens aktivister in på puben Amnesia i kuststaden Mangalore (33 mil från Bangalore), förolämpade ägaren och flera kunder och gav sig på fyra kvinnliga pubgäster och gav dem stryk.

Polisen kom till platsen och grep aktivisterna.

En av kunderna berättade att aktivisterna hävade att kvinnorna bröt mot indisk sed genom att dricka alkohol.

Ledaren för Sri Rama Sena, Pramod Muthalik, som var med och spöade folk på puben, sa senare på telefon till Hindustan Timnes:

- Vi gjorde det för samhällets bästa.

Innan Muthalik startade sitt eget lilla parti var han medlem i Bajrang Dal (ungdomsavdelningen av Världshindurådet, den internationella organisationen för spridningen av hindutva, idéerna om hinduisk överhöghet) och Shiv Sena (ett hinduchauvinistiskt parti med bas i Bombay).

I samband med upploppen mellan hinduer och kristna i delstaten Karnataka i september förra året utannonserade han en demonstration för att protestera mot att kristna skulle ha attackerat hinduer, trots att det bara var hinduer som attackerat kristna kyrkor. Demonstrationen blev heller aldrig av - ingen kom, utan Muthalik själv och hans kompisar.

Slumdog Millionaire i krönika i Sydsvenskan

Min krönika om Slumdog Millionaire och två bilder av Indien i dagens Sydsvenskan.

Tio Oscarsnomineringar för Slumdog Millionaire

Slumdog Millionaire - Danny Boyles film om en slumpojke från Bombay som vinner Vem vill bli en miljonär? - fick på torsdagen tio Oscarsnomineringar, bland annat för bästa film och bästa regi.

Filmen har premiär i morgon fredag i Indien.

Här finns en lista på svenska med samtliga nomineringar.

Amitabh dissar Slumdog (och anser sig missförstådd)

När jag bodde i Bombay för två år sedan stirrade Bollywoodskådisen Shah Rukh Khan ner på mig från plakat med reklam för tv-showen Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli miljonär?).

Khans genomträngande blick gjorde att jag hallucinerade. Jag tyckte att hans läppar rörde sig. ”Vill du bli miljonär?” verkade han säga till mig och alla välklädda medelklassindier som promenerade förbi. ”Eller kanske du?” fortsatte han medan han med sitt återhållsamma leende spanade in mamman med ett smutsigt spädbarn i famnen som satt och kokade ris utanför slumhyddan på trottoaren.

Danny Boyles nya film Slumdog Millionaire har väckt heta känslor i Indien redan innan den haft premiär. Filmen, som redan vunnit fyra Golden Globe och tros få flera Oscarsnomineringar ikväll, bygger på Vikas Swarups roman Vem vill bli miljardär? Handlingen kretsar kring en föräldralös pojke i Bombays slum som trots brist på utbildning vinner tv-showen Vem vill bli miljonär?

Jag såg pressvisningen igår. Filmen är en korsbefruktning: eskapism (som i Bollywood) och realism (som i seriösa västerländska filmer). Filmen, som har flera likheter med brasilianska Guds stad, är ett snabbt klippt, realistiskt, fartfyllt retrospektiv med episoder i huvudpersonens liv som förklarar hur han kunde svara rätt på alla frågor.

Men bilden av Indien? Inte särskilt fördelaktig. Å andra sidan full av energi och livskraft, trots de solkiga miljöerna infekterade av människor styrda av katten på råttan, råttan på repet-psykologi. Vi möter grymma tiggarkungar som stympar barnen för att göra dem mer lönsamma, elaka maffialedare som styr i slummen – och ett Bombay sett från horgatorna, avskrädeshögarna och slumområdena.

Samtidigt gör filmen mig glad. Filmen fångar Bombays paradoxer och schizofrena läggning på ett skickligt och nyanserat sätt: det grymma, rättslösa, otrygga liv som megastadens fattiga lever – sida vid sida med IT-företag, affärsgallerier och Bollywood. Den tunna linjen mellan katastrof och framgång. Den sköra tråd som alla klamrar sig fast vid. Drömmen om lycka.

Men de heta känslorna i Indien då. Jo, Amitabh Bachchan - som ledde Vem vill bli miljonär/Kaun Banega Crorepati före Khan - skrev på sin blog från Paris att tiggare och fattigdom finns väl över allt, inte bara i Bombay utan också i Paris och på andra ställen... Han lät förnärmad, som om hans Indien blivit svartmålad, även om han inte skrev det rent ut. Hans blogg slogs upp stort i The Guardian och sedan var cirkusen igång.

Amitabh ansåg att The Guardian feltolkat honom. Därefter pratade faktiskt Amitabh och filmens regissör Daynny Boyle på telefon. Amitabh sa att han blivit missförstådd och gillar filmen. Boyle uttryckte vördnad och respekt för Amitabh.

Jag tror att Amitabhs första reaktion handlar om enkel pyskologi. Internt kan vi kritisera och smutskasta. Men sedda i utomståendes ögon vill vi visa oss vackra. När en film om det fula och ofördelaktiga Indien går för fulla hus i Bombay och Delhi... må va hänt ... men när den blir succé i väst ... ja, då är det dags att rida ut och höja lansen för en vackrare bild av moder Indien.

Så agerar de flesta oavsett nationalitet och oavsett om de är ambassadörer eller kritiska journalister.

Filmen har svensk premiär 6 mars på SF-bigrafer över hela landet. Distributör är SF-film, varifrån bilderna ur filmen också kommer.

Vad Indien förväntar sig av Obama

Indiska politiska kommentarorer har samlat sig till fem universaltips till Barack Obama när det gäller USA:s relation till Indien:

1. Ett smidigt maktskifte så att Indien och USA kan bygga vidare på sitt redan växande samarbete.

2. Fortsatt press på Pakistan för att försäkra sig om att landet slutar upplåta sitt territorium till terroristgrupper.

3. Fullt stöd till Indiens nysatsande civila kärnkraftsprogram som tillkommit med USA:s hjälp.

4. Förståelse för Indiens inställning när det gäller nedrustningsfrågor, särskilt Indiens val att inte skriva under icke-spridningsavtalet (NPT).

5. Garantier att USA inte stoppar outsourcing av jobb till Indien eller möjligheten för utbildade indier att söka jobb i USA.

Samtidigt har BBC gjort en opinionsundersökning som visar indiernas förväntningar på Obama. Det här bör vara den nye presidentens prioriteringslista, enligt indierna:

1. 47 procent tycker att Obama först ska fixa den globala finanskrisen.

2. 42 procent tycker att förbättrade relationer med Indien är prio ett.

3. 35 procent anser att åtgärder mot klimatförändringarnna är viktigast.

Allt detta återgivet i dagens Hindustan Times - se bilden som föreställer sandskulptur av sandkonstnären Sudarshan Pattnaik på stranden i Puri i Orissa.

Vem vill bli miljonär?

Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli miljonär) är ett poppis frågeprogram i indisk teve. Först var Bollywoodstjärnan Amitabh Bachchan programledare, sedan Sha Rukh Khan, vilket förstås bidragit till populariteten.

Författaren och f d diplomaten Wikas Svarup skrev boken Vem vill bli en miljardär? (på svenska 2005) som handlar om en pojke från slummen som vinner tävlingen. Boken är uppbyggd kring de händelser som förklarar hur en outbildad slumpojke kunde svara rätt på alla frågor.

Nu har den blivit film regisserad av Danny Boyle, som gjorde Trainspotting. Den hade premiär i december i USA - och har redan knipit flera priser. Manus är skrivet av indier, skådisarna är indier och inspelningsplatserna är till stor del indiska, men produktionen amerikansk.

Premiär i Sverige på SF 6 mars.

Se trailern.

Läs också mitt reportage om Bombay från 2001, som också spinner kring Vem vill bli miljonär-temat.

Maraton mot terror

De springer för minnet av deras kollegor och hotellgästerna som drabbades av attackerna.

En söndag i januari varje år är det maraton i Bombay. I år hade loppet - som hölls igår - en ny karaktär. Tusentals löpare hade t-tröjor med budskap om fred, försoning och sammanhållning.

Loppet börjar vid Victoria Terminus, där terroristerna dödade många pendlare 26 november och passerade bland annat Oberoi Trident, det ena av de två lyxhotell som attackerades av terroristerna.

50 av hotellets anställda sprang loppet.

- De springer för minnet av deras kollegor och hotellgästerna som drabbades av attackerna, säger en talesperson för hotellet, enligt Reuters.

Maratonlöparna sprang också förbi Chowpatty beach, där den den enda överlevande attentatsmannen greps av polis efter skottlossning. Vid stranden spelade flera orkestrar och många höll upp plakat som hyllade Bombayandan.

Drygt 35 000 hade anmält sig till den sjätte upplagan av Bombay maraton, mer än än någonsin tidigare.

Bombay maratons hemsida kröns av budskap som "Mumbai har valt att springa för en trygg framtid" och "Mumbai har valt att springa för de fattiga och förtryckta".

Anmäl dig till nästa års maraton! Orkar du inte hela? De har en halvmara också.

Många menar att katastrofen 26 november skapade samhörighet. Det har bildats kommittéer, medborgarrättsgrupper och till och med ett nytt politiskt parti. Alla jobbar de för förändring, inte bara av polisens senfärdighet när det gäller att hitta de ytterst ansvariga för terrordåden, utan också av hela det indiska politiska systemet.

Efter dåden har hinduer, muslimer, parser och kristna jobbat sida vid sida gentemot det politiska etablissemanget. Ett skämtsamt talesätt i Bombay lyder därför: Indiska politiker splittrar oss, medan pakistanska terrorister förenar oss.

En liten revolution bland städernas unga

"Det nya intresset kommer att leda till att fler unga röstar, det kommer att bli ett historiskt sett högt deltagande."

Efter 26/11-attacken mot Bombay har det bildats nya indiska medborgarrättsorganisationer - samtidigt som många unga engagerat sig politiskt i redan existreande organisationer.

Ilskan som först riktades mot förövarna – mot Pakistan och islamistisk terror – riktar nu sin udd mot de egna politikerna och deras korrupta beteenden, liknöjdhet och bristande vilja att skapa förändring.

Efter terrorattackerna mot New York trädde stadens borgmästare fram som enande kraft. Men Bombay är ansiktslöst, menar företrädarna för den nya organisationen Jagrut Nagrik Manch (JNM), en folkrörelse för politiskt systemskifte.

JNM vill att politiker slutar skylla i från sig och vägra ta ansvar - de vill en myndighet eller en person som är direktvald av Bombayborna, som har ett tydligt ansikte, som har det yttersta ansvaret, som kan ifrågasättas och avsättas.

Den nya folkrörelsen efter Bombaydåden har framför allt tänt gnistan bland en stor grupp som tidigare klassades som apolitisk: städernas unga medelklass.

Jag ställde tre frågor till Sharat Potharaju i ungdomsgruppen Jaagore via epost. Här är svaren:

Vad har ni lärt er som medborgare i Indien efter 26/11-dåden?

– Den växande indiska medelklassen vill desperat ha en förändring. Det finns mycket frustration, men få plattformar/kanaler där den kan omsättas i en positiv kraft. Men det finns – till exempel: ungdomar i städerna har skrivit bloggar och deltagit i fackeltåg (mot våldet).

Vad vill ni göra med ungdomsgruppen Jaagore?

– Skapa politisk medvetenhet bland Indiens unga. Tillhandahålla redskap för politiskt deltagande. Överyga Indiens unga att de har kraft att skapa förändring – med tanke på hur ung befolkning Indien har, med tanke på hur stor del av Indien de unga är.

Tror du det nyvaknade intresset för politik efter 26/11-attacken kan vitalisera indisk inrikespolitik och skapa större intresse för de nationella val som ska hållas i maj?

– Det nya intresset kommer att leda till att fler unga röstar, det kommer att bli ett historiskt sett högt deltagande. Sedan attackerna har Jaagore.com haft fler tittare och fler som anmält sig till rörelsen via hemsidan. (2 000–3 000 om dagen). Jag är osäker om allt detta räcker för att skapa verklig politisk förändring, men det sätt Indien reagerat antyder att det är ett steg i rätt riktning för att skapa en mer fungerande demokrati.

Fler exempel, förutom Jaagore, på nya eller vitaliserade grupper: Loksatta, Juhu Citizen Welfare Group, Lets Rebuild India, Jaago Party, The Doers, Yuvasatta, RoMF, Clean Mumbai, Juhu Ekta ALM, H-West Federation, Saink Mitra Parivar, JVPD Residents Association, Gulmohar Area Society Welfare Group, K-West Citizens Group, Forum For Improving Quality of Life in Mumbai Suburbs …

Bombaynytt X 4

Bombay planerar att bygga ett minnesmonument till ofrren för 26/11-attacken. Monumentet ska sättas upp nära Gateway of India framför Taj mahal Hotel och rymma namnen på samtliga 183 offer.

Efter dåden har flera nya medborgarrättgrupper bildats i Bombay. Tidskriften Tehelka skriver i senaste numret om en våg av nya organsationer, om en ny medvetenhet och intresse för politik. Grupperna pratar om att öka intresset för nationell politik, reformera Indien från grunden och öka närdemokratin.

- De flesta av mina vänner röstar inte i valen, säger skådespelaren Imran Khan, 25 år i Tehelka.

Det duger inte, anser han.

- Du kan bara bli av med politiker genom att rösta på andra... Om vi har unga Bollywoodskådisar som jag i valkampanjerna kommer fler att rösta.


Två till Bombaynyheter:

Det finns förslag på att göra om stora delar av området mellan Kala Ghoda och Gateway of India till en stor bilfri utomhusmarknad med stånd som ska sälja prylar, souvenirer och hantverk.

Staden ska också starta en fond för renovering av förfallna hus med kulturhistoriskt värde, vilket verkligen är på tiden. Rasrisk råder i Bombay sedan länge.

Indiskt krispaket, optimism bland företag

Indiska regeringen har för andra gången på en månad lanserat stimulanspaket som ska få bukt med den ekonomiska krisen.

Indiens riksbank, Reserve Bank of India, har sänkt räntan med en procentenhet till 5,5 procent, den fjärde sänkningen på fyra månader.

Det ska nu också bli tillåtet för utlänningar att investera i indiska obligationer och företag.

Delstaterna ska dessutom få låna upp till 50 miljader kronor för att dra igång infrastrukturprojekt.

- Åtgärderna som regeringen gjort kommer att garantera en fortsatt god tillväxt i landet, hoppas Montek Sing Ahluwalia, vice ordförande i regeringens planeringskommission.

Indisk ekonomi har växt med runt nio procent om året de senaste tre åren. Men det pågående räkenskapsåret, som tar slut i mars, bjuder på något lägre tillväxt, förmodligen runt 7 procent. Nästa räkenskapsår beräknas tillväxten bli sex procent.

En klar avmattning, men skyhögt över stora delar av världen som i år och nästa får nolltillväxt eller tillbakagång.

Optimismen är också stor bland indiska företagare, till skillnad från i väst. Enligt en undersökning gjord av revisionsföretaget Grant Thornton är skillnaden i framtidstro mellan tillväxtekonomierna och de traditionella ekonomierna slående".

Enligt undersökningen från Grant Thornton, som är gjord i oktober och november bland 7 200 företag världen över har Sverige har ett "balansmått" - det vill säga andelen positiva minus negativa företag - på minus 40.

I Indien är motsvarande siffra plus 83, vilket gör landet till det mest optimistiska i
Grant Thorntons undersökning.

Läs mer på företagets hemsida.

Kobra om Bombay

Se Kobra! Redaktionen har tagit pulsen på kulturlivet Indiens pumpande kulturella hjärta: Bombay.

Väldiga klassklyftor delar upp staden men kulturen har ett eget liv och fungerar som en brygga mellan invånarna. Kobra utforskar Bollywood, väggmålningar, intervjuar filmlegendaren Dev Anand och författarna Gregory David Roberts (Shantaram) och Vikram Chandra (Sacred Games m fl).

Bra grepp på indisk samhörighet och på staden Bombay, på Bollywood som nationell förenande kraft och indiskt kulturellt självförtroende. Fantastiskt fint!

Men reportaget om skönhetssalongen för rika människors hundar förstod jag inte vad det hade i programmet att göra. Inslaget är ett mystrium - vad gör det i ett kulturprogram? - men ger förstås en känsla av absurditet (som ju är lite spännande) i och med att det utspelar sig i en stad där hälften av befolkningen bor i slum, på gator och i inofficiella bostäder.

Sändes första gången på nyårsdan och i repris:

SVT2 fredag 2 jan kl 14.25.
SVT2 söndag 4 jan kl 01.10 (natten till måndag).

Läs mer och se inslag i SVT Play!

Läs min recension av Shantaram.

Läs min text om Bombay och dess skildrare efter 26-novemberdåden 2008.