När jag bodde i Bombay för två år sedan stirrade Bollywoodskådisen Shah Rukh Khan ner på mig från plakat med reklam för tv-showen Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli miljonär?).
Khans genomträngande blick gjorde att jag hallucinerade. Jag tyckte att hans läppar rörde sig. ”Vill du bli miljonär?” verkade han säga till mig och alla välklädda medelklassindier som promenerade förbi. ”Eller kanske du?” fortsatte han medan han med sitt återhållsamma leende spanade in mamman med ett smutsigt spädbarn i famnen som satt och kokade ris utanför slumhyddan på trottoaren.
Danny Boyles nya film Slumdog Millionaire har väckt heta känslor i Indien redan innan den haft premiär. Filmen, som redan vunnit fyra Golden Globe och tros få flera Oscarsnomineringar ikväll, bygger på Vikas Swarups roman Vem vill bli miljardär? Handlingen kretsar kring en föräldralös pojke i Bombays slum som trots brist på utbildning vinner tv-showen Vem vill bli miljonär?
Jag såg pressvisningen igår. Filmen är en korsbefruktning: eskapism (som i Bollywood) och realism (som i seriösa västerländska filmer). Filmen, som har flera likheter med brasilianska Guds stad, är ett snabbt klippt, realistiskt, fartfyllt retrospektiv med episoder i huvudpersonens liv som förklarar hur han kunde svara rätt på alla frågor.
Men bilden av Indien? Inte särskilt fördelaktig. Å andra sidan full av energi och livskraft, trots de solkiga miljöerna infekterade av människor styrda av katten på råttan, råttan på repet-psykologi. Vi möter grymma tiggarkungar som stympar barnen för att göra dem mer lönsamma, elaka maffialedare som styr i slummen – och ett Bombay sett från horgatorna, avskrädeshögarna och slumområdena.
Samtidigt gör filmen mig glad. Filmen fångar Bombays paradoxer och schizofrena läggning på ett skickligt och nyanserat sätt: det grymma, rättslösa, otrygga liv som megastadens fattiga lever – sida vid sida med IT-företag, affärsgallerier och Bollywood. Den tunna linjen mellan katastrof och framgång. Den sköra tråd som alla klamrar sig fast vid. Drömmen om lycka.
Men de heta känslorna i Indien då. Jo, Amitabh Bachchan - som ledde Vem vill bli miljonär/Kaun Banega Crorepati före Khan - skrev på sin blog från Paris att tiggare och fattigdom finns väl över allt, inte bara i Bombay utan också i Paris och på andra ställen... Han lät förnärmad, som om hans Indien blivit svartmålad, även om han inte skrev det rent ut. Hans blogg slogs upp stort i The Guardian och sedan var cirkusen igång.
Amitabh ansåg att The Guardian feltolkat honom. Därefter pratade faktiskt Amitabh och filmens regissör Daynny Boyle på telefon. Amitabh sa att han blivit missförstådd och gillar filmen. Boyle uttryckte vördnad och respekt för Amitabh.
Jag tror att Amitabhs första reaktion handlar om enkel pyskologi. Internt kan vi kritisera och smutskasta. Men sedda i utomståendes ögon vill vi visa oss vackra. När en film om det fula och ofördelaktiga Indien går för fulla hus i Bombay och Delhi... må va hänt ... men när den blir succé i väst ... ja, då är det dags att rida ut och höja lansen för en vackrare bild av moder Indien.
Så agerar de flesta oavsett nationalitet och oavsett om de är ambassadörer eller kritiska journalister.
Filmen har svensk premiär 6 mars på SF-bigrafer över hela landet. Distributör är SF-film, varifrån bilderna ur filmen också kommer.
2 kommentarer:
Välskriven recention! Jag håller med om att filmen visar Indiens paradoxer på ett skickligt och nyanserat sätt. Har också följa Big B:s blog och tycker att din teori om intern och extern kritik är timlig förklaring. Big B:s blog är ofta citerad i dagpressen noterade jag när jag var i delhi under slutet av förra året. Jag bloggade också ett inlägg om Slumdog på min blogg:
Är det någon som vet om The White Tiger kommer att filmas? Också den har ju en historia som lämpar sig väl för ett filmmanus; och också den visar ju en ganska realistisk och oromantiserad bild av Indien.
Tack för en bra recension av Slumdog! Jag gillade boken och ser fram emot filmen.
Skicka en kommentar