Hoppfullt i Sri Lanka

Jag når toppen kvart i sex på morgonen. Går in i templet byggt kring Sri Pada, det heliga fotavtrycket av Budda i berget, som övervakas av tempeltjänare klädda i långa mörkblå yllerockar av armémodell.

En nedsänkning i berget, format som en fot, men en jättes fot, 1,80 meter långt, nästan en meter brett. Om Budda klev in i evigheten här så hade han på äldre dagar växt ordentligt.

Nedsänkningen är inklätt med tyg, runtomkring ljuslila heliga lotusblommor.

Längs muren som omringar templet står vi, 30-40 utländska turister och ett hundratal srilankeser och spanar mot horisonten i öster.

Jag befinner mig på toppen av Adams Peak, som också kallas Sri Pada (Det Heliga fotsteget), pilgrimsmålet i Sri Lanka som lockar buddister, hinduer, muslimer och kristna, som här samsas om heligheten.

Bergen är svarta, himlen först svart, sedan djupblå, därefter ljusblå. I glipan mellan bergen och molntäcket flammar det till. Då är klockan tio över sex och ett rött återsken glöder på molnens undersida.

Det ser ut att komma från de mäktiga svarta bergen, vilket gör att hela scenen påminner som när Frodo oroligt tittar upp mot bergen långt borta i fjärran och ser Mordors eld flamma ondskefullt ovanför bergen.


Lyssna på ett studiosamtal med mig i P1-programmet Människor och Tro om Adams Peak och konflikten på Sri Lanka.

Högkunjuktur för extremister

TERRORATTENTATET I PUNE i februari, i Bombay i november 2008 och alla andra bomber som islamister smällt i Indien senaste 10-15 åren ... vem drar nytta av all denna förstörelse och död?

Jo, alla hinduer och muslimer som har en chauvinsitsik poltisk agenda förstås!

Islamistisk terror i Indien föddes 6 december 1992. Då raserade hinduaktivister - hetsade av L K Advani i hindunationalistiska partiet BJP - den gamla Babrimoskén i Ayodhya.

Det historiska motivet var att muslimska moguler på 1520-talet rivit ett Ramatempel, mytifierat i eposet Ramayana, för att bygga den förhatliga Babrimoskén.

DENNA BABRIMOSKÉ REV hinduaktivisterna praktiskt taget tegelsten för tegelsten med sina egna händer. Målet var att bygga upp det gamla Ramatemplet igen.

Men myndigheterna, som först låtit det hela ske utan att ingripa, satte plötsligt stopp. Ännu har inget Ramatempel byggts.

Men moskérivningen har utlöst kravaller mellan hinduer och muslimer och urskiljningslöst dödande av oskyldiga muslimer i Bombay vintern 1992-93 och i Gujarat 2002.

DE ISLAMISTISKA TERRORISTERNAS syfte med de senaste årens bomber är: 1) hämnd för dödandet av muslimerna 1992-93 och 2002 och 2) ett försök att stoppa fredsprocessen mellan Indien och Pakistan, eftersom de själva tjänar mer på högspänning än på avspänning och 3) difusa religiösa-politiska skäl som brukar sammanfattas med termen jihad.

Men det är kanske ändå indiska politiker som Bal Thackeray (Shiv Sena) och L K Advani och Narendra Modi (BJP) plus alla extremister i RSS, Världshindurådet och dess ungdomsorganisation Bajrang Dal - och en massa andra hinduiskt färgade högerorganisationer - som tjänat mest på terrorn. Utan islamism skulle de tyna bort. Med islamism får de supportrar, motiv, näring.

FÖRLORARNA: DE SEKULARISERADE, de framstegssträvande, de fredsivrande, de politiskt sansade och mogna, de som hellre strävar än bråkar.

Kort sagt: 90 procent eller mer av av folket.

Å ena sidan ett Indien, å andra sidan två Pakistan

HÖJDARE FRÅN INDIEN Pakistan har träffats för att försöka tina upp frosten som råder mellan länderna.

Det kommer att bli svårt, men jag tror ändå att det är möjligt. Men först måste en strid utkämpas - och den striden kommer att föras inom den pakistanska makteliten.

I Indien finns ingen militär med egen politisk agenda. Där är det som det ska vara: politikerna styr och militärerna lyder.

I Pakistan är det annorlunda.

Där finns en civil politisk del av makten som vill ha ekonomiska framsteg, sekularisering, modernitet, avspänning med Indien etc.

Och en miltär del som ser islamism och militarism (samma andas barn!) och tuppfäktning mot inbillade och verkliga fiender som grunden för sin makt och därmed som ett samhällssystem att föredra.

PÅ 80-TALET PUMPADE USA in pengar i muslimska Mujaheddin och deras kamp mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Sedan amerikanerna efter elfte september störtat talibanregimen i Afghanistan opererar många av de afghanska mulllorna från baser i det laglösa nordvästra Pakistan, där deras religiösa kamp inspirerat och islamiserat pakistanska stamledare.

Samtidigt försökte den pakistanska militärregimen skaffa sig folklig legitimitet med hjälp av religionen. General Zia ul-Haq, som styrde landet 1977–1988, inledde en process där sharia fick färga av sig på rättsystemet och militärväsendet islamiserades. Kursändringen kom snabbt.

Den pakistanska författaren Mohammed Hanif, som skrivit romanen ”A Case of Exploding Mangoes”, har beskrivit hur den militärhögskola han på 1980-talet studerade på inom loppet av några månader förvandlades från en sekulariserad högskola till en ”ivrigt kämpande madrassa, där en missad morgonbön bedömdes som ett värre brott en missad morgonexercis”.

Man skulle kunna säga att USA och den pakistanska militären får skylla sig själva.

VAD ÄR DET DÅ FÖR SKILLNAD MELLAN Pakistan och Indien, som ju ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper?

I Indien har de språkliga, etniska och religiösa oroshärdarna balanserats av Mahatma Gandhis ännu fungerande kungstanke om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Indien valde en regnbågsmodell med 22 officiella språk och religionsfrihet.

Pakistan utropade nio år efter självständigheten en islamisk republik och införde urdu – som bara pratas av knappt tio procent av befolkningen – som riksspråk, vilket retade upp befolkningsmajoriteten.

I Pakistan har den allt mer islamiserade och politiserade armén och den påtvingade enheten skapat en ond cirkel: när olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur, om och om igen, och militären tar över.

Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset.

Politiken har inte haft en chans.

Sunderbans tigrar hotas av uppvärmning

Sunderbans, den stora våtmarken på båda sidor om gränsen mellan Indien och Bangladesh kommer inom 60 år att dränkas av den stigande havsnivån. Den bengaliska tigern, som har ett starkt fäste här med runt 400 individer, hotas därmed av utrotning.

Enligt FN:s klimatpanel IPCC kommer 96 procent av Sunderbans yta på den bangladeshiska sidan av Sunderbans att ha hamnat under vatten 2070. Den indiska sidan av våtmarken kommer inte att drabbas lika hårt - och tigrarna, som inte bryr sig om nationella gränser, kommer att vandra över till Indien.

Då blir det trångt om utrymmet i konkurrens med människorna. Världsnaturfonden WWF tror att tigrarna kan få svårt att klara omställningen. Till skillnad från människorna, som kan ta bussen och flytta in till Dhaka eller Calcutta, är tigern beroende av Sunderbans för att överleva som art i området.

Indisk tonårssex

Har indiska ungdomar sex innan de gifter sig?

Än så länge har indiska skolor ingen undervisning i sex- och samlevnad, men det är på förslag. Det hindrar inte ungdomarna att ta saken i egna händer i kyska Indien med sina starka familjevärden och tabu mot pussar och kramar på offentlig plats.

Vågar man ha föräktenskaplig sex i ett land där till och med gifta par kan åtalas för obscenitet för att offentligt ha kysst varandra?

15 procent av alla ogifta indiska killar och 4 procent av tjejerna i åldern 15-24 år har haft sex, enligt en undersökning från Population Council och International Institute of Population Sciences som bygger på 51.000 intervjuer med unga indier.

Inte så farligt, sett ur ett kyskt och konservativt perspektiv. Det är ju låga procentsiffror. I väst borde siffrorna ligga runt 80-90 procent.

Men vad som indiska tidningar beskriver som chockerande är att av den lilla andel tjejer som haft föräktenskaplig sex har en fjärdedel haft det innan de fyllt 15 år. Bara bara en tiondel av killarna hade sexdebuterat innan de fyllt 15.

Dessutom är föraktenskaplig sex vanligare på landsbygden än i städerna. 6 procent av landsbygdstonåringarna gjorde sexdebut för 18 år, mot bara 1 procent i städerna.

- Bara 37 procent av av alla unga män och 45 procent av de unga kvinnorna vet att man kan bli med barn första gången man har sex, sa Indiens hälsominister Ghulam Nabi Azad i samband med att studien presenterades.

Hur långt efter får Indien vara när det gäller medvetenhet om hur allt hänger ihop? Sex- och samlevnadsundervisning i indiska skolor är verkligen på tiden.

Indien Online har inflytande

Indien Online, alltså denna blogg, tillhör de mest inflytelserika i Sverige.

Ja, ja, säger du ja! tänker ni kära läsare. Men påståendet kommer från mät-sajten Inflytande.se som säger följande:

Av Sveriges just nu 14 663 bloggar som andra har länkat till är det bara 2 443 (16 procent) som har fler inlänkar än Indien Online. (Dessutom finns det 181 519 bloggar i landet som ingen har skapat någon länk till.)

I samband med indiska valet i våras hade Indien Online cirka 100 unika besökare per dag. Idag är besöksantalet tyvärr lägre, cirka 50 besökare per dag, vilket bland annat förklaras av jag inte skrivit lika regelbundet uner hösten som under våren 2009.

Under våren är ambitionsnivån två-tre inlägg i veckan. Väl mött på denna sida framöver!

Vår skeva gamla värld

Har du nån gång funderat på om den bild av världen som världskartan visar stämmer?
Är verkligen Grönland hälften så stort som Afrika och Sverige nästan lika stort som Indien?

Svaret är: nej.

I själva verket är Afrika 14 gånger större än Grönland och Indien 7 gånger större än Sverige.

På kartan ser det ut att vara lika långt mellan Treriksröset och Smygehuk som mellan Indiens nord- och sydspets. Men går du ombord på ett flygplan i Kiruna för att flyga motsvarande Indiens längd kommer du betydligt längre än till Skåne – du kommer till Aten.

Så förvriden är vår kartbild av världen.

Vår världskarta är ritad efter flamländarern Gerardus Mercators principer från 1569. Mercators översättning av jordklotets sfäriska form till en platt rektangulär karta innebär att länderna närmast polerna är utdragna, medan länderna närmare ekvatorn tryckts ihop.

Resultatet är en karta där Europa, Nordamerika och Ryssland ser ut att dominera världen.

Från den tid då Mercator levde fram till nu har den skeva projektionen av jordens länder också motsvarats av maktförhållanden i världen. Europa har ju länge varit herre på täppan.

Varje gång vi européer tittat på världskartan har vi fått bekräftelse på att vår eurocentrism är berättigad. Europas oerhörda betydelse för resten av världen har bekräftats av vår kartbok, som dessutom visar Europa i mitten – och Fjärran Östern och Stilla havet i världens utkanter.

Det vore konstigt om inte afrikaner och asiater skulle ha reagerat på att ständigt få se sina länder presenteras i förkrympt skick. Men, lugn det har de. Starkast hörs de arga rösterna österifrån, där man tack vare de senaste årens ekonomiska tillväxt fått anledning att tänka på självbilden.

I indiska tidningar ser man då och då debattartiklar som propagerat för att man borde skrota Mercators gamla världskarta och anamma den tyska kartografen Arno Peters världskarta från 1974.

Peters gjorde en kartprojektion som över hela jordklotet är fullständig proportionell. Varje lands ytstorlek återges i korrekta proportioner på kartan. Peters karta är också den första som exakt återger korrekta nord-sydliga och väst-östliga relationer över hela jordklotet.

Att bläddra i Peters atlas är som att bläddra i en kartbok som bildbehandlats med skrattspeglar. Sverige är kort och tjockt och Afrika och Indien avlånga och slanka.

Jag fylls av motstridiga känslor när jag tittar på Peters värld. Den ser ut som om kontinenterna är våta kläder som hängts på ett klädstreck i Arktis. Samtidigt som man känner sig grundlurad av sin gamla traditionella skolatlas kan man inte riktigt acceptera den nya världsbilden.

Om den gamla världskartan är orättvis så är de organisationer som brukar kallas världssamfundet ännu orättvisare.
Statsvetaren Kishore Mahbubani, som varit FN-ambassadör för Singapore, har skrivit en bok som är en rasande uppgörelse med brist på demokrati i FN:s säkerhetsråd, Världshandelsorganisationen, Världsbanken och Internationella valutafonden.

Hans ilska kommer från det faktum att en handfull länder som tillsammans rymmer 12 procent av jordens befolkning använder de här organisationerna för att gynna västerländska intressen. Och att de länder där de resterande 88 procenten av mänskligheten bor har inget eller lite att säga till om när de globala spelreglerna bestäms.

Han anser att världssamfundet är en politisk sufflé, som lanserar uppblåsta men innehållslösa deklarationer om allt från Afrikas kris till global uppvärmning.
Världssamfundets utspel är skadliga på två sätt, anser han:

Dels skapar de illusionen av att man verkligen tar itu med de globala utmaningarna.

Dels skildras de i västerländska medier som om dem representerade hela världen, vilket de ju inte gör.

De representerar väst.

När Obama tillträdde för ett år sedan kom en amerikansk underrättelserapport som sa att välstånd och ekonomisk makt rör sig från väst mot öst som aldrig förr. Rapporten – som blickade fram till år 2025 – slog fast att finanskrisen skyndat på denna utveckling, som leder till att Kina och Indien snart kommer att dominera världsekonomin.

I takt med Asiens snabba ekonomiska tillväxt kommer allt högljuddare krav österifrån på inflytande över världspolitiken. Det har redan märkts på de senaste årens globala handels- och klimatmöten. Kina och Indien har börjat ta sig ton.

Historiskt har stora geopolitiska förskjutningar lett till obalans, konflikt och krig. Men var lugn, säger singaporianen Kishore Mahbubani, till skillnad från USA och Europa är Asien inte ute efter att dominera världen. Nej, Asien nöjer sig med ett inflytande i världssamfundet som motsvarar världsdelens storlek och styrka.

Det största hotet mot stabilitet och säkerhet, menar han, kommer de närmaste tio åren inte att vara islamisk terrorism eller bristen på politisk demokrati i Kina, utan västerländsk maktfullkomlighet.

Om väst låter resten av världen få vara med och bestämma de globala spelreglerna – då är framtiden ljus.

Om väst fortsätter leva i villfarelsen att de egna intressena är globalt allmängiltiga – då är framtiden mörk.

För att förbereda sig på maktförskjutningen österut och söderut borde man på de politiska och ekonomiska toppmötena bläddra i Arno Peters kartbok och vänja sig med en ny bild av världen.

Hammond Compact Peters World Atlas: The Earth in True Proportion av Arno Peters,
2002.
The New Asian Hemisphere: The Irresistible Shift of Global Power to the East av Kishore Mahbubani, 2008.
Global Trends 2025 – a Transformed World, National Intelligence Council, november 2008. (Global Trend-rapporter produceras vart fjärde år av National Intelligence Council, som representerar USA:s 16 underrättelsetjänster, i syfte att underlätta långsiktiga beslut för den nya administrationen i Washington.)

Lassi på Om Juice Corner i Jodhpur

Livet är inte bara politik och ekonomi.

Livet är också lassi.

På Om Juice Corner vid klocktornet och ingången till gamla stan i Jodhpur finns Indiens bästa. Den anspråkslösa kiosken med några trasiga plaststolar ute på gatan fanns när jag var här 1984, har funnits i alla år sedan dess och finns ännu.

Mitt minne från gång till gång om att lassin här är den bästa som kan få tag sviker mig inte. Verkligheten håller vad minnet lovar: deras mangolassi är god, deras kardemummalassi är godare och deras saffranslassi med hela saffrans/krokuspistiller som flyter på ytan (till ett värde i Sverige av minst en femtiolapp) är godast.

Denna eftermiddag dricker jag två: en stor med saffran (sex kronor) och en liten med kardemumma (4 kronor) och tänker att denna enkla gatukiosk slår världens alla svindyra finkaféers och finhotells försök att göra lassi och smothie och ta fem-tio gånger så mycket betalt.

All lyx här i livet är inte bara för de rika. Vilken tur!

Biljard på The Grand

– Skulle min herre ha något emot att spela ett parti biljard med mig, frågar den vitklädde kyparen på The Grand.

Det känns som om han bara gått och väntat att det skulle dyka upp en europé så att han kunde få väcka den slumrande, sepiabruntonade kolonialhistorien till liv.

– Inte alls, tvärtom, svarar jag så artigt jag kan, och försöker härma hans överdrivet artiga brittisk-engelska accent.

Semesterorten Nuwara Eliya var de engelska och skotska plantageägarnas dröm om att återvända hem.

Eftersom de inte kunde tillbringa weekenden på de skotska högländerna skapade de Nuwara Eliya mitt i teplantageområdet i Sri Lankas berg.

Det sägs att det var engelsmannen John Davy som 1819 hittade platsen vid foten av Pidurutalagala, öns högsta berg. Här på 1 889 meters höjd över Indiska oceanen var klimatet så likt det i Skotland att han förmodligen började gråta av hemlängtan.

Här slapp de viktorianska officerarna och plantageägarna tropikernas hetta. I det svala bergklimatet slapp man svettas, det vill säga känna att man hade en kropp, utan istället inbilla sig att man var bara vara idé och tanke. En själ fritt svävande i klar bergsluft.

Fram växte en brittisk replik med tudorhus, rosenrabatter, stramt klippta häckar, gräsmattor snaggade ner till roten, hästkapplöpnings- och golfbana och så småningom förstås ett Grand Hotel och en Hill Club, där plantageägarna kunde roa sig och koppla av när de var lediga.

I början av 1900-talet var Nuwara Eliya, som betyder Ljusets stad, en komplett Hill Station, som engelsmannen säger. En typ av miljö som skildrats kul och insiktsfull från liknande platser i andra brittiska kolonier av såväl Somerset Maughan som Anthonny Burgess.

Fram till sextiotalet var bara britter – och av manligt kön – välkomna i baren på The Hill Club. 1973 nationaliserade Sri Lanka plantagen och kastade ut de brittiska plantageägarna. Nuförtiden släpps alla nationaliteter och förstås också kvinnor in. Men i biljardrummet på The Grand finns ännu bara en herrtoalett.

Nuwara Eliya var ett av mina favoritstopp när jag ryggsäcksluffade Sydasien runt i ungdomen. För mig är nostalgin inte bara turistens dröm om att få återtuppleva den förfinade herrskapsatmosfären i det gamla Imperiet, utan betydligt mer reell, näraliggande och personlig.

När jag spelar biljard i The Grands 100 år gamla biljardrum med mörk träpanel på väggarna och tickande väggklocka får jag en känsla av att denna plats är min. Min historia, min bakgrund, mitt liv.

Samtidigt: socialt utkastad i rymden. De bekanta människorna är borta, medan miljöerna är kvar. Det är som att promenera omkring på skolgården till sin gamla högstadieskola – och känna tomheten.

– Din tur, säger kyparen.

Han presenterar sig som Bala, är indisk tamil och är klädd i vit serveringsuniform med sarong. Hans farföräldrar togs till Sri Lanka från Sydindien för att jobba på plantagen när förra seklet var ungt.

– Nice try, säger han när jag missar grovt.

– Beuuuutiful try, säger han när jag missar lite mindre grovt.

Han vinner förstås.

Det är länge sedan en europé vann en biljardmatch över Bala.

Det är länge sedan européer var herre på täppan i Sri Lankas tebuskegröna bergstrakter.

Navifolket från filmen Avatar bor i Orissa

Planeten Pandora, dess invånare navi och bolaget RDA som - mot lokalbefolkningens vilja - vill utvinna mineralen unobtanium ...

Allt detta finns på riktigt.

På jorden.

I Indien.

I delstaten Orissa.

Förebilden för navifolket heter dongria kondh, lever i södra delen av den östliga indiska delstaten Orissa och brukar beskrivas som en av världens mest ursprungliga - tidigare sa man primitiva - folkgrupper/stamfolk.

De lever med en uppsättning trosuppfattningar och filosfier som går ut på att vattendrag, mark, träd - ja, hela naturen är helig, vilket inte är så ovanligt bland så kallade naturfolk.

Niyamgiri-bergen är heliga, floderna Vansdahara och Nagavali är heliga, liksom flera färskvattenkällor i området. Inte så konstigt: de lever i samklang med denna miljö, är beroende av att ekosystemen hålls intakta.

Verkligens motsvarighet till filmens RDA heter Vedanta Resources och mineralen de vill utvinna är förstås inte unobtanium, utan bauxit.

Dongria kondh-folket slåss med näbbar och klor, men utan beridna jättefåglar, mot gruvföretaget som vill skövla deras heliga mark för att tvinna det åtråvärda bauxitet, som man utvinner aluminium, koppar och järn ur.

Dessutom heter filmen Avatar som är den gängse beteckningen på inkarnationer/uppenbarelseformer av gudar inom de indiska religionerna.

Jag gissar att James Cameron läst indiska tidningar innan han skrev manus.

Dongria kondh-folket har tänkt likadant, och vädjar nu till James Cameron om hjälp i sin kamp mot Vedanta Resources. Läs mer i The Guardian!

På teplantagemanagerns veranda

Nu gör Indien Online en kort utflykt till Sri Lanka. I en vecka varvas tankar om Indien med tankar och upplevelser från Sri Lanka.

Jag sitter på verandan till Castlereagh Bungalow, där teplantagets manager med familj bodde fram till för tio år sedan. Sedan 2005 är det istället ett boutiquehotell.

Turisterna kommer från Storbritannien mest, men även en del kineser och andra européer hittar hit. Här kan britterna minnas en tid som flytt.

Förr var managern brittisk. Jag kan se honom framför mig i khakifärgade kortbyxor och skjorta, kästrumpor och kängor.

Men 1973 nationaliserades plantagen, som var tur var. Därefter har de åter privatiseras, men i huvudsak är det srilankesiiska ägare. Marken som tebuskana står på förblir dock i statens ägo.

En bit bort ligger längorna där teplockerskorna och deras familjer bor. De är praktiskt taget uteslutande indiska tamilerna, hitforslade u som arbetskraft av britterna på 1800- och början av 1900-talet från indiska delstaten Tamil Nadu.

Deras situation har förbätras något sedan jag var här på 1980-talet. Då var många av dem statslösa. I dag har de medborgarskap i Sri Lanka. Men lönen förblir låg. Jag såg en uppgift om att lönen för ett dagsverke är 25 kronor.

Och här sitter jag på teplantagemanagerns gamla veranda och äter en frukost som skulle en arbetsvecka för dem att jobba ihop till.

Ändå tror jag att detta är bra turism. Man lär sig i alla fall något om hur det går till här uppe på teplantagen i bergen. Men de enorma klyftorna förblir en klump i halsen.

Kriget är slut och folk här uttrycker sitt hopp. Efter 26 års krig och terror från båda sidor har det varit lugnt sedan i maj förra året. Nu ska landet byggas.

- Inte bra att presidenten fängslade Fonseka (den förlorande oppositionskandidaten i presidentvalet nyligen), inte bra... det är maktfullkomligt. Ingen vet vart han tagit vägen, vi får inga nyheter, hans fru har inte fått träffa honom, är en sammanfattning av vad srilankeser sagt till mig hittills.

Minnet av svunna tider i Rohet Garh

Jag sitter i rottingfåtölj på innergården till Rohet Garh, palatset som tillhör vicekungen av Rohet.

Rohet är en liten by i öknen fyra mil söder om miljonstaden Jodhpur i delstaten Rajasthan.

Familjen Singh har styrt över området ända sen 1500-talet. Över sig hade man maharajan i Jodhpur, som i sin tur lydde under mogulhärskarna och sedan1800-talet under britterna.

1947, när Indien blev självständigt, var det slut med den politiska makt man hade.

Fram till 1971 behöll man ett årligt apange, alltså ett ekonomiskt bidrag, från indiska staten. Men nu får man klara sig själva.

Familjen Singh byggde om sitt palats till hotell. Häststallarna blev dubbelrum, liksom garagen för familjens bilar. Gårdsplanen framför garagen grävdes ut och blev en swimmingpool.

Husen runtomkring är låga och jordgula med ljusröda dekorationer och orientaliska portiker. Man känner sig som en statist i en historisk film om indiska maharajor.
På muren framför entrén finns det målningar av medeltida soldater, hästar och elefanter.

Receptionisten pratar en överdrivet artig gammaldags brittisk engelska.

Det är mer som är typiskt brittiskt här: te och toast med fruktgelé till frukost och klockan fyra varje eftermiddag är det afternoon tea i trädgården. Då vimlar familjen Singh med hotellgästerna och pratar kanske om morgonens ridtur i öknen eller morgondagens jeepsafari till byarna runtomkring.

På kvällarna hör man trummor, mässingsblås, smällare och fyrverkerier från byn intill.

Det är bröllopssäsong och varje kväll är det minst ett par bröllop i byn, då brudgummen rider bygatan fram på en paljettsmyckad häst medan hans vänner och släktingar går och dansar i procession framför honom.

Palatset är inte fläckfritt. Tvärtom är det ganska anfrätt av tidens tand. Putsen har lossnat och färgen flagnar här och där.

Men det är ju det som är charmen.

Jag känner mig förflyttad bakåt i tiden då vicekungar och kungar styrde och de olika vicekungadömena krigade med varandra om heder och ära, makt och territorier. Och senare när de spelade polo och jagade läppbjörn och tiger och umgicks med de brittiska brittiska kolonisatörerna.

Bröllop i byn Rohet

Det är bröllopsfest i byn Rohet, tre-fyra mil från Jodhpur i Rajasthan.

Brudgummen sitter på en pajettutsmyckad häst. Han ser dyster ut. Moloken. Eller är han bara upphöjt lugn, stolt och lycklig, men har antagit en fasad som en kung som rider in i byn.

Framför hästen går fem-sex kvinnor i armkrok. De är klädda i glittrande gröna, gula och röda silksarier, tunna och gnistrande. De ler, men är samlade, kontrollerade.

Framför dem dansar brudgummens manliga vänner power dance. Händer i luften och muskelspännande rörelser. En av männen sprutar raklöder eller nåt annat sorts parfymerat skum över den dansande hopen.

Det ser ut som om nysnö fallit på dem. Ett vitt snöpuder på de lyckliga ungkarlarnas svarta kalufser i ökennatten.

- Kom! vrålar männen och drar först in fotograf Jens och sen mig i dansen.

Vi har inget val.

Jag får en lektion i hur man ska dansa. Ena foten i marken hårt, andra armen upp i luften fort. Spreta med fingrarna. I takt, fort, kraftfullt.

Den nya bilden av landsbygds-Indien

Glöm bilderna av spinkiga, fårade bönder som står på uttorkade och spruckna åkrar med förtvivlade miner, skriver India Today .

Den senaste tio åren har tillväxten och välståndet i det indiska jordbruket ökat explsionsartat. Och de senaste åren med global finanskris har snarare gynnat Indiens 638 000 byar där ännu 72,2 procent av alla indier bor.

Bilden är förstås inte entydigt positiv. Det är gott om fattiga områden dit utvecklingen ännu inte nått. Men de positiva tecknen hopar sig (de gör för all del en hel del negativa tecken också, men de positiva är nyheten).


Varför? Jo, införandet av ny teknik, övergång till nya lönsammare grödor och ökad tillgång till en global marknad.

India Today har samlat den senaste statistiken och farit Indien runt och letat goda exempel.

Sunil Katkade från en by i Nashikdistriktet odlade förr mest vete och kunde knappt försörja sin egen familj med mat. Att sälja något stort överskott var inte att tänka på.

För fyra år sedan lånade han pengar från banken (och inte från privata penningutlånare med ockerränta) och investerade i bevattningssystem och gick över till att odla grönsaker. Han fick kontakt med exportörer där han kunde kapitalisera sina grödor.

I dag tjänar 600 000 rupier, motsvarande 100 000 kronor, om året, och har kunnat skaffa sig de flesta av de kapitalvaror som den urbana medelklassen har - och har skickat sin dotter Priyanka till collegestudier i Bombay.

– Jag ville att hon skulle gå på ett ingenjörscollege, säger hennes stolta pappa, som till skillnad från traditionen inte har något emot att satsa lika mycket på henne som på en son.

Ett paradigmskifte är på gång. Den gamla, och på många håll förstås ännu härskande devisen, att döttrar bara ses som en kostnad medan sönerna ska bringa in inkomster till familjen är på väg ut. Det är ett skifte som styrts av krass ekonomi. När döttrar blir synonyma med karriärmöjligheter och chans att tjäna pengar, ja då ökar de i värde.

India Today radar upp exempel efter exempel av liknande bönder – i Andhra Pradesh Tamil Nadu, Haryana, Karnataka, Västbengalen, ja till och med i annars så fattiga Orissa.

Ny teknik i jordbruket handlar idag inte bra om traktorer, utan lika mycket eller mer om datorer och internet. Vissa distrikt i Västbengalen är nu helt utbyggda med trådlöst internet.

Med sina bärbara datorer kan bönderna hålla koll på allt från väderprognoserna till marknadspriser på utsäde och priser på varorna de ska sälja.

Stigande markpriser är också en anledning till välståndsökningen. Bönder nära storstäder har kunnat sälja delar av sin mark med extremt god förtjänst och sedan använda pengarna för att modernisera jordbruket på den del av marken de har kvar.

Men ökar inte ojämlikheten med denna utveckling. Några få storbönder blir feta medan resten hålls kvar i fattigdom?

Nej, det är en annan bild av Indien som India Today nu visar upp.

Ny teknik får på vissa håll dessutom patriarkat att krackelera. I Kerala – var annars? – har kvinnogrupper lyckosamt dragit igång grönsaks- och kryddhandel. Kvinnorna i kvinnokooperativet Kudumbasree har tack vare det internationellt hyllade systemet med mikrokrediter kommit långt.

Kooperativet ger jobb åt 60 kvinnor, har 25 datorer och gör en årlig vinst på en miljon rupier, motsvarande 170 000 kronor. Det låter inte mycket, men är det i en indisk jordbruksekonomi.

Organisationen Fair Trade har klassat kvinnoprojketet Kudumbasree som ett experiment i social jämlikhet utan motstycke.

India Today sammanfattar:

”När växande städer och ökade priser på mark börjar påverka landsbygdens ekonomi har bönder kunnat sälja delar av sin mark och för att leva ett liv som de tidigare bara kunde se på bio”.