Jan Myrdal hälsade på maoisterna

I januari berättade jag här på Indien Online att jag skådat Jan Myrdal på kontoret i Stockholm där man söker indiskt visum.

Jag frågade vad ni trodde han skulle göra i Indien. De flesta - drygt 50 procent - röstade för alternativet "Besöka en gammal vän i Calcutta".

Nu har vi svaret, som visade sig inte vara så långt från spekulationen, bara cirka 80 mil för långt norrut.

Hjärtopererade Jan Myrdal, 82 år, hälsade nämligen på ledaren för den maoistiska gerillan, naxaliterna, i Dandakaranya, ett djungelområde i treriksröste mellan Madhya Pradesh, Orissa och Andhra Pradesh.

I Aftonbladet 15 mars berättar han att han på nyårsafton fick ett mail från maositgerillans ledare i Indien om att de behövde hjälp med att föra ut sitt budskap. Jan tvekade inte, lämnade champagneglasen och gästerna och satte sig vid datorn och bokade en flygbiljett till Indien.

När jag såg honom på visumkontoret såg han förvirrad ut och sa lite starrigt till personalen: "Jag har varit i Indien många gånger, många gånger", varvid tjänstemannen nickade artigt men oengagerat (han kände nog inte igen honom).

Han fick sitt visum, men kan knappast ha angett "Träffa maositgerillan" under rurbirken Syfte med resan. Då hade han fått nej. I själva verket sa han att han skulle föreläsa om Strindberg i Indien, vilket han också gjorde.

I Indien lotsades han under täckmantel in i djungeln för att träffa gerillan. Besöket avlöpte odramatiskt och nu är han hemma igen.

Väntar på spänning på den tidning som ska trycka hans berättelse från gerillabesöket. Har ännu inte sett den. Har ni? Tips emottages!

Snabba förändringar leder till sura uppstötningar

I Indien förs just nu en hetsig debatt om migration. Chauvinistiska högerpartier vill begränsa de stora folkomflyttningarna som är en oundviklig effekt av den snabba moderniseringen.

Men kraven handlar i första hand inte om att stänga landets gränser.
De handlar om att begränsa möjligheten för indiska medborgare att bege sig till ekonomiskt framgångsrika Bombay för att söka jobb.

Stadens högerpopulistiska partier har flera finurliga förslag på hur det ska gå till.
Ett av kraven är att man ska kräva arbetstillstånd för alla som söker jobb i Bombay – ett tillstånd som bara ska ges till dem som pratar marathi, språket som stans ursprungliga befolkning talar.

Ett annat går ut på att man för att bo i Bombay måste anamma lokala sedvänjor och moraluppfattningar.

För att få kalla sig Bombaybo ska man helst också ha rätt tro, det vill säga vara hindu och inte muslim eller kristen – men det säger man inte så ofta rakt ut.

Känner ni igen kraven? De är på pricken lika de som förs fram av invandringskritiska partier i Europa. Det är inte så konstigt. Idén om att det är dåligt att blanda språk, kultur och religion är kärnan i dagens främlingsfientlighet, oavsett var den visar sig.

Precis som fattiga afrikaner drömmer om att ta sig in i Fästning Europa har alla sydasiater någon gång drömt om Bombay, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad, inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Folket som bodde här först – maratherna – är i minoritet, medan folk från övriga delar av landet är i majoritet. Här talas världens alla språk, bor hinduer, muslimer, parser, kristna, jainer och ateister sida vid sida. Här är kasttillhörighet av underordnad betydelse. Och här lever de slum- och trottoarboende tätt intill de skamlöst rika.

Det är ett kompakt och transparant samhälle: alla ser allt, ingen kan blunda för kontrasterna, ingen kan låtsas som om den andra inte finns.

Ekonomin är dynamisk, näringslivet blomstrar, det är gott om jobb, medan trängseln tilltar, slummen växer och infrastrukturen blir allt mer kaotisk.

Samtidigt är Bombay Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Urbaniseringen går just nu extremt snabbt i Indien, precis som i Europa under första hälften av 1900-talet. Att högerextrema partier drömmer om en svunnen idyll då alla pratade samma språk, hade samma religion och gatorna inte svämmade över av folk är inte så konstigt. När samhället förändras snabbt är det vanligt att man fyller det sociala och psykologiska vakuumet med reaktionär nostalgi.

Ju snabbare modernisering, desto fler konservativa motkrav.

Man kan förstås dra paralleller till reaktionens framgångar i Europa och Japan i början av 1900-talet. Snabba förändringar ledde till intellektuella matsmältningsbesvär. De sura uppstötningarna kom i form av högerextremism, militärdiktaturer och nationella katastrofer.

I bräckliga stater som Pakistan och Afghanistan pågår idag liknande samhälliga sammanbrott, underblåsta av religiösa reaktionärer.

Men i Indien får de chauvinistiska högerpartierna mothugg. Öppenheten är för etablerad för att hotas i grunden.

Utvecklingen i Bombay är oroande, men jag tror att Indiens regnbågsmodell med 22 officiella språk och religionsfrihet är en tillräckligt stark motkraft för att man ska klara av att pacificera kraven på återgång till medeltiden.

Läs mer
Om reaktionen i Japan på 1800-talet kan man läsa mer om i ”Occidentalism – fiendens syn på västerlandet” av Ian Burma och Avishai Margalit, Natur & Kultur, 2008.

Fler turister, men krångligare visumregler

Allt fler utländska turister besöker Indien. I december kom 21 procent fler turister än samma månad året innan.

De positiva siffrorna presenterades av turistministern Kumari Selja, som tror att turismen nu kommer att öka ytterligare tack vare de nya enklare visumreglerna som innebär att turister från fem länder slipper ansöka om visum i förväg.

Den förenklade visumproceduren, som innebär att man får visumet på flygplatsen sedan man landat i Indien, gäller bara medborgare från Finland, Luxembourg, Japan, Nya Zeeland och Singapore - och alltså inte från Sverige och övriga Norden.

De utländska turisterna blev dramatiskt färre i början av det nya millenniet, men har nu ökat i antal i flera år.

Samtidigt har Indien försvårat visumreglerna för turister som vill resa till Indien, göra ett besök i ett grannland, till exempel Nepal eller Sri Lanka, och sedan återvända till Indien.

Tidigare var detta inget problem, bara man hade ansökt om att få resa in i Indien två eller flera gånger under den period som turistvisumet gällde.

Men med motivet att sätta stopp på internationell terrorism har nu möjligheten att resa in och ut ur Indien gjorts krångligare. Turisterna måste nu fylla i en extra blankett när de söker visum och en vid imigrationsdisken på flygplatsen. Risken finns också att man nekas inträde och tvingas resa tillbaka till den flygplats man kommer ifrån.

- Vi kommer att ta upp den här frågan med utrikesministeriet. Ja, (de nya reglerna) har skapat problem, säger ministern, enligt The Hindu.

Se filmen som är en vädjan till Avatarregissören

Häromveckan skrev jag om filmen Avatar och ursprungsfoljet dongria kondh i Orissa.

Om filmen som handlar om planeten Pandora där företaget RDA mot n’avi-folkets vilja vill utvinna unobtanium som ska rädda jorden från akut energibrist. Konflikten utvecklas till en våldsam kamp mellan modern teknik och primitiva redskap om rätten att bestämma över marken där vi lever våra liv.

Filmens konflikt är skrämmande lik den som dongria kondh för mot det indiska utvinningsföretaget Vedanta Resources i Orissa i östra Indien.

Dongria kondh anser precis som det påhittade, blå n’avi-folket att deras berg är heliga. Och företaget Vedanta anser precis som filmens påhittade RDA att de har rätt att utvinna bergens värdefulla inre.

I verkligheten i Indien heter inte bergen De dånande klipporna, som i filmen, utan Niyamgiri. Och det åtråvärda innandömet är inte unobtanium, utan bauxit. Verkligheten bjuder dessutom på en ironi som överträffar filmen: utvinningsföretaget heter Vedanta, som i hinduismen står för den gudomliga sanningen, kraften som skapade universum.

Att de ser sin mark som helig handlar lika mycket om ekonomi som om andlighet: som naturfolk är de extremt beroende av intakta ekosystem; praktiskt taget hela deras försörjning kommer från det som växer i bergen som hotas av skövling.

Fjärde världen-organisationen Survival publicerade nyligen en annons i amerikanska filmtidningen Variety med en vädjan till Avatars regissör James Cameron från dongria kondh-folket. Annonsen avslutades med en hänvisning till organisationens hemsida, där man kan se en dokumentärfilm om kampen mot gruvbolaget.

”Vi har sett din film”, skriver ursprungsfolket till Avatarregissören.

”Nu är det dags för dig att se vår”.

Se Survivals dokumentärfilm om dongria kondh-folkets kamp, ”Mine story of a sacred mountain”!

Den mörka visionen

2050 är Indien världens andra eller tredje största ekonomi. En blomstrande demokrati laddad med välfärd och omhuldad av modernitet.

Det är en vision. Den är ganska trovärdig. Tyvärr finns det fler trovärdiga scenarier.

Om den parallella svartare visionen talade Indiens inrikesminister G K Pillai häromdagen. Han sa då att maoistgerillan som härjar i landets röda hjärta (Jharkand, Chhattisgarh, Madhya Pradesh, Orissa) planerar att störta landets regering före 2050.

Maoistledaren Koteswar Rao svarade dagen efter till nyhetsbyrån Press Trust of India:

- Vi kommer att störta Indiens regering betydligt tidigare än 2050.

Indien har lyckats pacifisera de flesta av de etniska utbrytarna genom att erbjuda decentralisering, hyfsad autonomi och officiell status till en mängd språk.

Tack vare en generös inställning till att ett samhälle kan få vara brokigt och bjuda på skillnader har Indien lyckats hålla hop i snart 64 år.

Men ska Indien falla på att man glömde de fattiga. Maoistgerillans legitimet bygger på en rasande ilska mot att staten inte funkar för de fattigaste i de fattiga delarna av landet. De lämnas åt sitt öde, negligeras, förtrampas.

Våld är sämsta utvägen, sett ur mitt perspektiv är våldet förkastligt, men de lågkastiga och fattiga byborna som tagit till vapen eller stödjer gerillan ser det inte så.

För dem är våld enda möjliga vägen att vandra. Att det blivit så är stor tragik.

Parallella epoker

Indien tycks existera samtidigt i flera olika epoker. Den västerländska socialantropologen kan i Indien hitta spår av Europas medeltid, 1800-tal, 1900-tal och samtid.

Utveckling och modernitet samsas med fattigdom och feodala förhållanden. Delstater med hyfsat fungerande välfärd samsas med delstater där myndigheterna praktiskt gett upp.

Oxkärran samsas med pentiumprocessorn, skäran med mobiltelefonen, den manuella spinnrocken med rymdraketen.

En morgon vaknade jag hemma hos en familj i en by utan el och rinnande vatten långt ute i The Great Rann of Kutch, en saltöken i västra Indien. Rökdoft från veden som sprakade under tevattenkitteln, plingelingljudet av getternas klockor, känslan av det mjuka torkade jordgolvet under fötterna.

Familjen i sina traditionellt broderade kläder, illitterata småbönder med redskap och prylar som med undantag för radioapparaten hörde hemma i historieböckernas beskrivningar av 1800-talets europeiska landsbygd. Jag tog morgonbussen till staden Bhuj, gick ombord på ett Indian Airlines-plan som tog mig till Bombay och drack samma kväll en importerad öl på en bar omgiven av unga sms:ande och mobiltelefonpratande Bombaybor klädda i jeans, tajta toppar från Armani, Dolce & Gabana och Louise Vuitton.

Då undrade jag i mitt förvirrade, brusande huvud, som inte riktigt förstod vad som hade hänt, om det där planet jag flugit med kanske var magiskt och hade förflyttat mig mellan olika sekel.