En viss svensk författare bästsäljare i Indien

Bokaffärskedjan Crosswords har affärer i flera stora indiska städer. Deras tio-i-topp-listor över böcker som säljer bäst är alltid intressanta.

För några år sedan innehöll såväl skönlitterära som faktabokslistan mest indiska författare.

Idag har en svensk författare tagit sig in med två titlar på den skönlitterära bästsäljarlistan.

1. The Cobra, Frederick Forsyth.

2. Fall of Giants, Ken Follett

3. The Immortals of Meluha, Amish

4. The Lost Symbol, Dan Brown

5. Sidney Sheldon’s After the Darkness, Tilly Bagshawe

6. The Girl with the Dragon Tattoo, Steig Larsson

7. Keep the Change, Nirupama Subramaniam

8. Mini Shopaholic, Sophie Kinsella

9. The Girl Who Kicked The Hornets Nes, Stieg Larsson

10. Last Night at Chateau Marmont, Lauren Weisberger

Ska tilläggga att detta är topplistan för engelskspråkiga böcker. Det finns andra listor för böcker på hindi, malayalam, bengali etc.

Här är Crosswords sajt - missa inte att besöka en av deras butiker nästa gång du är i Indien - imponerande utbud!

Brustna drömmar i Bangalore

Intervju med Anjum Hasan, författare till Bort, Bort (Ordfront), publicerad i Dagens Nyheter 9 oktober.


Hemma i småstaden går tiden i snigelfart. I storstaden Bangalore är samtiden ett skenande snabbtåg. Alla jagar lycka, pengar och prylar. Hejdå bildning, religion och sitarer. Hej shoppinggallerior, sms-lån och drömmen om en ny stadsjeep.

I storstaden finns ett överflöd av allt det som saknades i hembygden. Och här förverkligas förhoppningar medan skenet från reklamskyltarna för globala varumärken blänker i den monsunvåta asfalten. Ändå känner sig Sophie Das, huvudpersonen i Anjum Hasans nya roman, spyfärdig i kommersialismens version av paradiset.

Hon har gjort en hisnande resa från en indisk avkrok till globaliseringens boomtown. För tio år sedan flyttade hon från regnmolnstunga hemstaden Shillong i bergen i nordöstra Indien till Bangalore, den sydindiska sexmiljonerstaden som blivit Asiens Silicon Valley, en magnet för alla som vill ta del av indiska IT-undret.

”Bort, bort”, som är hennes andra roman, är märkvärdig på flera sätt. Det har skrivits otaliga böcker om byliv, underklass och kastproblematik, liksom om livet i omtumlande megastaden Bombay. Men ingen har på allvar tagit sig an att fånga vad som händer med de unga medelklassindier som blivit västerlandets digitala galärslavar och sliter hårt på teletjänst- och IT-företag i framför allt Bangalore.

– Jag ville skriva en bok som undersöker hur livet kan te sig för de hundratusentals indier som jobbar på callcenters och IT-företag, som festar, tjänar snabba pengar och kanske inte läser så många böcker, säger Anjum Hasan som var i Sverige i veckan för en litterär scenshow på Södra teatern i Stockholm och lansering av svenska översättningen av nya romanen.

Det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Enligt amerikanska sociologen och statsvetaren Jack A Goldstone kommer 2010 troligtvis att bli året då en majoritet av jordens befolkning lever i städer. Urbaniseringen går särdeles snabbt i Indien. FN:s prognoser visar att hälften av alla indierna bor i städer 2050 – dubbelt så många som idag. Längtan är monumental till stadens frihet (bort från föräldrar och kasthierarkier), skimrande drömbilder (levererade av Bollywood och tv-såpor) och jobbmöjligheter (på teletjänst- och IT-företag).

Medan en äldre generation indiska författare gärna gestaltade rötterna bakåt och sökandet efter en indisk identitet efter hundratals år av kolonialism, beskriver Anjum Hasan ett land där medelklassen har mer gemensamt med stadsbor i väst än med sina fattiga landsmän ute i byarna.

Ingen skildrar detta förhållande bättre, tycker Anjum Hasan, än författaren Upamanyu Chatterjee i romanen ”English August” från 1988.

– I den boken möter man en ung kille från Delhi som får jobb på en myndighet på landsbygden. Han går omkring i byarna som ett ufo, lyssnar på rock i hörlurarna och är helt lost.

För alla som gjort en resa till Indien är det lätt att känna igen sig i beskrivningarna i Anjum Hasans bok av storstadens bombardemang av ljud och dofter. Just det, det är så det känns, tänker jag när jag läser hennes beskrivning av kulturkrocken, trafikkaoset och attacken på sinnena. Jag trodde att chocken var reserverad för oss västerlänningar?

– Indien är förmodligen världens minst homogena land. Vi skriver alldeles för lite om hur det är att flytta inom landet med sina många kulturer och språk. Jag har inte läst någon annan indisk litteratur som skildrat chocken som också småstadsindier kan få av att komma till en indisk storstad, säger Anjum Hasan.

Hennes 25-åriga romanfigur är ambivalent. Hon njuter av friheten i den anonyma storstaden mer än 300 mil från föräldrarna. Men även om många av stadens löften infrias (jobb, pengar, prylar, pubar, fester) infinner sig aldrig den rätta känslan.

När hon äntligen skaffat sig prylarna hon längtat mister de sin lyster, det ”… var det som om de hade inneslutits i sina hårda, stängda skal och inte var mer än det de kunde användas till”.

– Bangalore har en blank yta men ingen kultur. Hur ska man leva där? Ska man bli fullblodsmaterialist och njuta av att man kan konsumera? Eller finns det något annat? Och vad är det? Böcker? Kärlek? frågar sig Anjum Hasan.

Förutom att skriva böcker har Anjum Hasan varit redaktör för en liten kulturtidskrift, jobbat på en kulturfond, skrivit litteraturkritik i stora dagstidningar och rest världen runt, ofta i sällskap med sin man, svenske författaren Zac O’Yeah.

Hennes romanfigur är inte lika beläst och berest. Sophie har läst tre böcker i livet: Flauberts ”Madame Bovary”, R K Narayans klassiker ”Swami och hans vänner” och ”Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare”.

– Hon har inte läst så mycket, men det hon har läst dyrkar hon. Hon tycker att de här böckerna talar till henne personligen, och plockar fram citat från dem i olika livssituationer.

Som när hon i en av stadens många luftkonditionerade köpcenter får kvävningskänslor av de köpbudskap som hon tidigare trånat efter: ”Det var Madame Bovary på nytt – hon omfamnas av sin älskare efter att ha pinats genom tragedier, men tänker ändå – gör inte det här mig spyfärdig?”.

Medan Kina brukar kallas världens verkstad är Indien världens kontor. Här sitter teletjänstpersonal och dataprogrammerare på rad i jättelika kontorslandskap och jobbar – ofta nattetid – för uppdragsgivare i USA och Europa. Geografisk position är oviktigt. Jobbet kan lika gärna göras i Bangalore som i Baltimore. Drivkraften är de indiska lönarna, som är en bråkdel jämfört med i väst. För Anjum Hasan är flytten av jobb till Indien bara en naturlig manifestation av kapitalismen.

– Det är logiskt och inte nödvändigtvis dåligt eller omoraliskt, men det kan vara alienerande för de som jobbar där. Min bok är ingen politisk kritik, den är en beskrivning av erfarenheten av att jobba i verksamheter som västvärlden outsourcat.

Bokens Sophie kan inte slå fri sig från föräldrarnas grepp, åtminstone inte på det sätt som vi anser självklart i väst. Varkens hennes pappa eller mamma är religiös, men propagerar ändå en typisk indisk traditionell moral med kyskhets- och duktighetsideal.

Mamman ringer ofta och oroar sig för hur det går för sin dotter i storstaden. Till henne och sin Shakespearetokige pappa har Sophie sagt att hon jobbar på ett barnboksförlag, när hon i själva verket sliter hårt med att texta amerikanska actionfilmer.

Att Sophie inte berättar för föräldrarna om jointarna, ölflaskorna, festerna och hårdrockskonserterna är väl inte så konstigt, men när hon även måste ljuga om sitt arbete börjar fasaden bli ansträngande att upprätthålla.

– Typiskt indiskt. Indiska föräldrar har ett så starkt grepp över sina barn, och det tar inte slut för att man fyllt 20.

Anjum Hasan skriver på engelska, som är en liten men prestigefylld litterär nisch i Indien vid sidan av böcker på hindi och andra indiska språk. Upplagorna är minimala, piratkopiering vanlig och förlagen har noll koll på försäljningen och fuskar med royalties.

Desto mer lockande är möjligheten att slå igenom utomlands. Indien är inte bara etnochic, utan säljer också med rätt ingredienser. När västerländska förläggare jagar indisk litteratur tittar de nästan uteslutande den engelskspåråkiga. Efter Arundhati Roys världssuccé med ”De små tingens gud” 1997 trålar förläggarna efter nya fynd och betalar ibland fantasihöga förskott till författare. Helst ska boken dofta av curry och ljuda av tempelklockor. Smuts, slum och beskrivningar av kastsystemets grymheter säljer också bra.

Anjums Hasans ”Bort, bort” passar inte in i den mallen. Den har tagit ett steg vidare från de vanligaste indiska schablonerna.

– Förväntar man sig att få uppleva sina förutfattade bilder av Indien, säger hon, då blir man nog besviken på min bok.

Anjum Hasan
”Bort, bort”
Ordfront
Översättning: Caroline Åberg


Anjum Hasan: en diktsamling, två romaner
• Född 1972 i Shillong i delstaten Meghalaya i nordöstra Indien, bor i sydindiska Bangalore.
• Debuterade 2006 med diktsamlingen ”Street on the Hill”.
• 2007 första romanen, ”Lunatic in my Head”, som utspelar sig i barndomsstaden.
• I år kom hennes andra roman som nu ges ut på svenska med titeln ”Bort, bort”.

Sex andra indier om livet i storstaden
1. ”Den vita Tigern” av Aravind Adiga – bitterljuv berättelse om lågkastig pojke som gör karriär bland tjänstejonen, hamnar i Delhi, mördar sin husbonde och slutar som företagare i Bangalore.
2. ”The Lost Flamingoes of Bombay” av Siddharth Dhanvant Shanghvi – om relationer, sex och fåfänga bland jetsetfolk i Bombay. Shanghvi framträder i samband med Indien/Indien-festivalen på Södra teatern i Stockholm 24 november.
3. ”Slumdog Millionaire” av Vikas Swarup – medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.
4. ”Vishnus död” av Manil Suri – en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay.
5. ”Maximum City” av Suketu Mehta – hyllad reportagebok. ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”, recenserade en amerikansk tidning.
6. ”I skuggan av Taj Hotel” av Anita Desai – om en judisk tysk man som hamnar i Bombay och lever fattigliv i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

Mycket Indien i Stockholm i höst
Under vinjetten Indien/Indien arrangerar Kulturhuset, Södra teatern, Dansens hus, Galleri Kontrast med flera en mängd indiska kulturhändelser i höst. Rockkonserter, bhangra-klubbar, film, dans, fotografi, ekonomi och litterära samtal. Betoningen ligger på det unga och urbana.

68 indiska miljonstäder
• Indien urbaniseras i en omfattning och en hastighet som aldrig tidigare skett. Landets stadsbefolkning väntas fram till 2030 öka från dagens 340 miljoner till 590 miljoner, främst genom inflyttning från landsbygden,
• År 2030 beräknas Indien ha 68 städer med över en miljon invånare, 13 städer med över fyra miljoner och sex megastäder med över tio miljoner. Minst två av dem – Bombay och Delhi – kommer att vara bland världens fem största städer.
• För att klara transporterna i städerna måste Indien bygga 35 till 40 mil tunnelbane- eller förortslinjer per år, 20 gånger mer än vad landet byggt senaste tio åren.
Källa: Rapporten ”India’s Urban Awakening” från konsultfirman McKinesey (april 2010).

Ekonomiska framsteg? Ha!

I början av oktober arrangerades Samväldesspelen i New Delhi. Idrottsmän från 70 länder kom till Indien för att tävla i hundratals grenar.

Inför spelen har arenor byggts, tunnelbanan förlängts, taxichaffisar fått engelskalektioner, slumområden rensats och hela staden målats om och snyggats upp.
Många miljarder har investerats för att visa upp nationens huvudstad från sin bästa sida.

Kritikerna var förstås många.

Allt för mycket pengar har försvunnit i mutor, menar vissa.
Regeringen borde göra nåt åt Indiens fattigdom istället för att satsa på megastora skrytarrangemang, anser andra.
Känner ni igen tongångarna? Så här har det ju låtit inför varenda OS de senaste tjugo åren.

Varför bråka, kan man tycka. Ekonomiskt framgångsrika Indien med exportsuccé, IT-under och boomande aktiebörs klarar väl av att vara värd för en stor internationell idrottstävling.
Men det tycker inte författaren och aktivisten Arundhati Roy. Med sina välskrivna artiklar och tal har hon gjort sig känd som indiska regeringens och de ekonomiska framstegens värsta kritiker.

I senaste numret av indiska nyhetsmagasinet Outlook går hon till frontalangrepp mot nationens politiska och ekonomiska ledning. Artikeln upptar halva numret av den prestigefyllda tidningen, som läses av allt från den bildade medelklassen till de högsta beslutsfattarna.

Att arrangera pengaslukande tävlingar, argumenterar hon, är omoraliskt i ett land som har fler fattiga än de 26 fattigaste afrikanska länderna tillsammans.
Men hon går längre än så. Det är inte bara tävlingarna hon ogillar.

Arundhati Roy anser att indierna blivit västvärldens lydiga undersåtar. Brittiska imperiet är historia, skriver hon, men indierna fortsätter att vara tillmötesgående och tjänstvilliga. Serviliteten gjorts till en lönsam global affärsidé.
Indiens marknadsliberala utvecklingsväg leder käpprätt åt fel håll. Och indiska arméns krig mot den maoistiska gerillan är orättfärdigt – gerillan som säger sig stå upp för ursprungsfolkens rätt att hindra att deras skogar skövlas för nya industriprojekt.
Hon skräder inte orden. ”Frukterna av dagens moderna utveckling”, skriver Arundhati Roy, ”stinker som död boskap på motorvägen”.

För att kapitalismen ska bli framgångsrik, menar hon, måste systemet tolerera att grupper av medborgare väljer icke-kapitalistiska levnadssätt.
Inte bara det: systemet måste också acceptera att jordens råvaror inte kommer från outsinliga källor.

Arundhati Roy skiljer sig från andra kapitalistkritiker och radikalekologer på så sätt att hon har såväl den indiska som den globala elitens öra. Hon får skriva i stora kommersiella tidningar och hålla tal på fina internationella konferenser – allt tack vare framgångarna med debutromanen De små tingens gud, som på nittiotalet både hyllades av kritiker och blev en kommersiell världssuccé.

När jag läser hennes svavelosande kritik dras jag ibland med i hennes upprördhet över Indiens ekonomiska ojämlikheter. Hon har ju rätt i en stor del av sin verklighetsbeskrivning.
Men ibland blir jag förbannad på hennes svartsyn. Hon kritiserar ständigt medicinen för dess bieffekter, men förbiser helt dess hälsobringande resultat.

Jag är ambivalent. Det är också just därför jag älskar Arundhati Roys frontalangrepp på hela systemet. Utan såna som hon tror jag att det blir farligt tyst i samhället. Alla nationer behöver medier där intelligenta och arga kritiker får komma fram. Annars är risken för att samhällets utkantsideologier om och om igen väljer våldet framför ordet.

Jag tror att Indien snabbare blir ett bättre samhälle tack vare såna som Arundhati Roy.
Hon får makthavarna att skärpa sig, bättra sig och i slutänden, tror jag, ändra sig, åtminstone lite grann.

Sändes i Obs i P1 6 oktober.

Läs mer
Arundhati Roys artikel The Trickledown Revolution upptar 18 texttäta sidor i veckomagasinet Outlook nr 37/2010. Artikeln finns också att läsa på nätet där den under de första veckorna fick över 160 kommentarer, många kritiska, en del gillande.

Tidigare i år publicerade tidningen ett långt reportage av Arundhati Roy med rubriken Walking with the Comrades, som handlar om hennes vandring med den underjordiska maoistiska skogsgerillan i östra Indien.

Samväldesspelen arrangerades i Delhi mellan 3 och 14 oktober. Läs mer på spelens officiella hemsida.

Bort, bort från bergen till Bangalore

Läser just nu Anjums Hasans roman Bort, bort (Ordfront förlag) som i dagarna kom på svenska. Underhållande, gripande och lärorikt om vad det innebär att vara ung indisk tjej och flytta från provinsen till storstan.

Här krockar Vivekananda, Madame Bovary och meningen med livet med pengahets, trista outsourcingjobb, SUVar och sms-lån.

Här lever det unga Indien ett frigjort liv, men ständigt med vuxenvärlden - föräldrar mm – som moralens väktare i kulisserna.

Här är ett utdrag:

”Först de få fåglarna som återstod på jorden, som ropade ivrigt genom det öppna fönstret. Sen hyresvärden som grälade med någon av de tre besökarna som hans morgon kretsade kring – jasminförsäljaren, grönsaksförsäljaren, mjölkbudet. Slutligen telefonen som tjöt med samma enträgenhet som personen som ringde. Sophie Das kravlade sig ur sängen, höll telefonen några centimeter från örat och gick och ställde sig vid vardagsrumsfönstret. Medan hon pratade med Swami tyckte hon om att hålla utkik efter sina hyresvärdars tvååriga barnbarn som då och då strövade ut för att leka i den lilla sandhögen vid vägkanten, eller klättrade in i sin morfars scooter, eller bara stod där, fängslad av någon gåtfull tanke, tills hans morföräldrar bestämde sig för att han hade fått tillräckligt med frihet den morgonen och släpade honom tillbaka och låste grinden.
»Sophie, jag kommer att få ta lånet«, meddelade Swami. »Jag bad min pappa om lite stålar till handpenningen men han vägrar. Faktum är att han skulle kunna köpa en bil till mig bara sådär om han ville. Men ingen uppmuntrar det – vare sig bilbolagen, återförsäljarna eller bankerna. Hur som helst var jag tvungen att ta ett annat lån för handpenningen.«
»Vad sa han?«
Jag ville slippa en föreläsning om meningen med livet och så vidare, så jag har hållit hela den här bilplanen för mig själv. Men förra veckan sa jag det rakt ut – Appa, kan du ge mig lite kontanter till det här lånet jag ska ta, men istället för att fråga till vad, citerade han bara Upanishaderna eller någonting.
»Jag gillar inte heller lån«, sa Sophie.
»Vad menar du med att du inte gillar lån?«
»Bara tanken på att bli fast i den där fällan.«
»Det handlar inte om att gilla lån, det handlar om att gilla vad man kan köpa tack vare dem«, förklarade Swami tålmodigt. »Så sent som i förra veckan sa du att du gillade Chevy Tavera.«
Sophie var egentligen bilblind. Swami pekade alltid ut olika märken för henne, men där han såg individualitet och skönhet, såg hon någonting på fyra hjul som rörde sig. Den blänkande svarta och vita Taveran hade sett imponerande ut i bilaffärens fönster – det var allt, medan Swamis längtan efter en bil var något omfattande som slukade honom, gjorde honom till en skugga som skulle få karaktärsdrag och personlighet först när han blev bilägare. Det enda Sophie hade hört sin pojkvän prata om de senaste månaderna var drömmen om en bil (»Jag menar inte att jag har råd med en lyxig sedan, men det är ju inget fel med att dregla över en Audi . . . Jag hatar små bilar, jag hatar små bilar, de är så nittiotal . . . Såg du den där? Fantastiskt hantverk – sportig, säker, högt vridmoment vilket garanterar smidighet i ojämn trafik . . .«). Sophie ville så gärna att Swami skulle hålla käften. Tanken gav henne dåligt samvete, så hon försökte visa lite intresse.
»Så vad händer om du inte kan betala tillbaka lånet?« frågade hon.
»Då tar de tillbaka bilen såklart.«
»Jag åker med först när det faktiskt är din bil«, sa hon, medveten om att hon alltid förstörde allting precis när hon hade bestämt sig för att vara snäll, som om det var en del av henne som motsatte sig tanken på att vara snäll mot Swami, medan en annan del av henne gjorde ett medvetet försök att vara det.
»Det kommer att vara min bil samma dag som jag köper den. Sophie, det är lån som får hjulen att snurra i den här världen. Det finns till och med de som pungar ut med mindre avbetalningar varje månad för sina billiga små mobiler och känner sig stolta över det. Snart kommer man kunna köpa ett par jeans på avbetalning.«
»Men jag vill inte ha något med det att göra. Jag tänker hålla mig utanför alltihop.«
»Bara för att någon kvinna i en bok blev bankrutt och dog?«
Sluta, det där är Madame Bovary, tänkte Sophie. Det mesta av det skräp som Sophie hade läst under sina tjugofem år hade bleknat i ljuset av tre huvudsakliga verk – Madame Bovary, Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare och Swami och hans vänner. Hon ville förklara för Swami att Madame Bovary inte var låneberoende. Det var bara det att hennes längtan efter kärlek och äventyr ofta tog sig uttryck i att hon köpte saker hon inte behövde med pengar hon inte hade. Istället för att leva tar man lån, tänkte Sophie storstilat, gäspade sen högljutt och önskade att hon fick krypa tillbaka in i sina drömmars vida kameravinklar. När hon vaknade smalnade allting av. Allting var olika grader av futtighet.
Swami försökte igen. »Det jag måste bestämma mig för är om jag ska skaffa en SUV, som är de som är mest robusta, eller en sedan, helt enkelt för att de är snyggast. Sophie? Säg något då!«
Mani, barnet, kom ut ur huset mittemot och satte sig ner mitt på vägen; hans mormor följde efter honom med hans frukost i en liten plåtskål. Sophie försökte vinka till honom.
»Sophie, jag ringde bara för att diskutera vilken sort jag ska satsa på och så är du världens skitstövel.«
»Är jag en skitstövel? Är det jag som vill köra runt i en bil som är så stor att den kommer sluka folk om de så mycket som försöker tuta?«
»Okej då, då bestämmer jag själv.«
Mani hukade sig ner på marken med munnen hopknipen, döv för hans redan plågade mormors böner.
»Det är klart att du bestämmer själv«, sa Sophie. »Det gör du alltid.« Men Swami hade redan lagt på.
»Glöm det«, viskade Sophie och gick in i köket och rostade en torr brödskiva över gasolbrännaren. Sen la hon fyra små smörklickar på vartdera hörn av skivan och väntade på att de skulle smälta. På morgonen kändes allting så tungt. En kniv vägde som en yxa. Trots avståndet låg Swamis röst så tätt intill hennes öra att hon skulle kunnat göra vad som helst för att stänga av den.
Några minuter senare ringde han tillbaka, precis som Sophie vetat att han skulle göra.
»Det här är något vi måste kunna vara nöjda med om två år, om fem år. Det är en långsiktig grej«, sa han, medan Sophie var tyst – ett tomrum där den entusiastiska flickvännen borde ha varit.”