Högtflygande litteratur

Det händer att jag tittar ner på jorden från flygplan och fylls av en känsla av att det jag ser – snötäckta berg, torra stäpper, rutmönstrade jordbruksbygder – är större och sannare än mitt eget liv. Landningen blir ett uppvaknande. Tillbaka till detaljerna!

Att resa är att fly. Och att flyga är att fly i expressfart. Höjden är lika viktig som farten: när man är på väg till semestermålet och blickar ned på jorden känns vardagsproblemen futtiga, möjligheterna oändliga och livet stort som himlavalvet. Privata bekymmer blir prickar på en karta. Genom flygplansfönstret ser jag städer istället för människor. Höjden suddar ut olikheter: från 10.000 meters höjd ser London, Nairobi och Calcutta förbluffande lika ut.

Nästan alla böcker om att flyga är skrivna av män och handlar mer eller mindre om ensamhet. Författaren och flygaren Antoine Saint-Exupéry, som flög små enmotoriga postflygplan över öknar, hav och berg, beskrev hur vi med flygplanen tappade kontakten med de slingrande vägarna (vardagslivet), lärde oss att följa den raka linjen (längtan bort), löstes från alla älskade band (bekymren) och blev fria att sätta kurs mot fjärran mål (hoppet om förändring).

På tjugo- och trettiotalen, då Saint-Exupéry korsade Sahara och Patagonien, bjöd flygningarna sannerligen på överraskningar. Plötsligt visste man inte var man befann sig, plötsligt tog bränslet slut. Och hoppsan, där tornade ett ilsket regnmoln upp sig. ”Jag gick ned till 20 meter. Regnet piskade mot vindrutan och havet rykte. Jag fick anstränga mig våldsamt för att se någonting och inte kollidera med en fartygsmast”, konstaterade han, blossade på sin Gitanes och puffade till gasreglaget för att planet inte skulle dyka i havet.

Saint-Exupéry var en författare av sådan klass att han kunnat göra litteratur av vad som helst. Vilken lycka att flygets farofyllda barndom förärades en sådan skildrare. I hans böcker blir flygningen storslagna berättelser om rädsla och längtan. Som när han tappar orienteringen under stjärnhimlen över Atlanten: ”Nu kände vi oss vilse i världsrymden. Bland hundra onåbara planeter var vi på spaning efter en enda planet: vår planet …”.

Och som när han under en flygning Paris–Saigon kraschar i libyska öknen och halvdöd efter fem knastertorra dagar fyllda av törst mirakulöst räddas av nomader, en upplevelse som han skildrar i flygarfilosofiska mästerverket ”Kamrater på en irrande planet” (1939) och också i hyllade barnboksklassikern ”Lille prinsen” (1946).

Skeppet var upphov till flera av de första stora romanerna. Tåget är välskildrat även i nyare litteratur (Paul Theroux, Jenny Diski med flera). Men dagens flygresor, förutsättningen för den globala reseboomen, skildras förvånansvärt sällan. Är det så konstigt? Under jetplanets ultrasäkra färd högt ovan molnen finns väl inget att skriva om? Saint-Exupérys äventyr är historia. Men vänta! Hotet om en flygkatastrof lockar alltid läsare.

Arthur Haileys nagelbitande spänningsroman ”Flygplatsen” (1968) skildrar hur en bomb briserar ombord. Flygplanet tvingas vända och nödlanda på en för kort bana i snöyra. Dramatiken i att ta en skadad stålfågel ur den oberäkneliga skyn ner på trygga marken. Och på vägen mot upplösningen en skildring av det mikrokosmos som en modern flygplats är med sin upplysta, pampiga arkitektur och genomreglerade aktiviteter – totala motsatsen till 1800-talets ruffiga hamnkvarter, där dåtidens interkontinentala resor började och slutade.

Haileys roman skrevs före såväl Bader Meinhof som Bin Ladin. Bokens terrorist har därför, intressant nog, revansch för ett privat misslyckande som motiv – och inte hopp om politisk förändring. Boken blev film som i sin tur fick två uppföljare som idag räknas till sjuttiotalets katastroffilmklassiker (”Airport 75” och ”Airport 77”) och en parodi på samma genre (”Titta vi flyger” från 1980). Det visade sig vara ett vinnande koncept på vita duken. Det blev hundra flygkatastroffilmer till. Men så värst många fler flygkatastrofböcker blev det inte.

Salman Rushdies ”Satansverserna” (1988) börjar visserligen med en flygkatastrof, men bara för att symbolisera pånyttfödelse. En Bollywoodskådis faller gladlynt tjoande mot jorden sedan Air India-planet han färdades i exploderat – ”sprack itu som en frökapsel och spred sina sporer”, en av de maffigaste romaninledningar jag läst (den bygger dessutom på ett verkligt bombattentat i juni 1985). ”För att födas på nytt måste man först dö”, sjunger han medan han dalar ner mot England i ett regn av syrgasmasker, dryckvagnar och flygsjukepåsar. En bitterljuv och gruvlig hämnd på alla stiff upper lips i det gamla kolonialimperiet: ”Självaste London, bhai! Här kommer vi! Jäklarna där nere kommer inte att fatta vad de fick i skallen”.

Och Don deLillos roman ”Falling man” (2007) som handlar om vad som händer efter katastrofen med flygplanen som flög in i tvillingtornen elfte september 2001. Mest kretsar det kring posttraumatiska känslor hos amerikanerna – och boken uppehåller sig allt för lite vid vad som hände inuti passagerarplanen. På slutet, när deLillo tar oss med upp i luften, höjs i alla fall min puls. Tänk om han istället hade skrivit en roman om idén att använda civilflygplan, symbolen för den fria rörligheten i en globaliserad värld, som dödliga missiler. Vilken roman det hade blivit!

Saint Exupéry flög och skrev litteratur om vart annat, ända tills han en julidag 1944 styrde ut över Medelhavet och försvann. Ett mysterium ända tills 1998, då en fiskare fick en silverkedja med Exupérys namn i näten. Två år senare hittades resterna av planet på havsbotten.

Andra var piloter som landade gör gott och kom ut som författare. Som britten Roald Dahl (”Kalle och chokladfabriken”) som i ”Soloflygning” (1986) skildrar hur han flyger små Hurricaneplan i Grekland under andra världskriget. Tyskarna är överlägsna, uppdraget hopplöst. Roald Dahl skriver att för stridsflygare är maskinen fienden, inte människan. Ändå är det människan han ser med sin örnblick: tyskar raka i ryggen i fiendeplanen, koncentrerade på sin uppgift med bleka ansikten inramade av svarta hjälmar. Här är det detaljerna som får skildringen att lyfta.

Dessutom är britten Roald Dahl allt annat än heroisk, vilket är befriande för en andra världskriget-skildring. Tyskarna är inte barbariska. Brittiska militärledningen inte genomgod. Hade den getts ut medan kriget ännu pågick hade den stoppats av censuren. Men som Roald Dahl flyger! Vildare än i sagorna. Det kittlar i magen.

I amerikanen James Salters memoarer, ”Brända dagar” (1997) har jetplanen gjort entré och krigsskådeplatsen är Korea. Markkontakten är bruten. Medan Roald Dahl höll på att flyga på en bergsget på ett timjandoftande berg utanför Aten, är James Salters maskin en dånande silverkokong i överljudsfart på gränsen till stratosfären. När han jagar ryskbyggda MIG-jetplan in över Manchuriet gör det på sådan hög höjd, skriver han, ”att jorden känns som ett neutrum”. Flyget, och kriget, blev abstrakt, teknologiskt och doftlöst.

Precis som Joseph Conrad och Harry Martinson till slut mönstrade av och började skriva, lämnar James Salter till slut flygbasen för gott och hamnar i kulturkretsar i Paris och Rom. ”Brända dagar” handlar om den flygande krigarens förvandling till författare, om att välja bort fågelperspektivet.

Till gänget piloter som blev författare hör också poeten Åke Hodell som på grund av lång sjukhusvistelse efter en flygkrasch och tack vare inspirerande vänskap med poeten Gunnar Ekelöf kunde ge ut diktsamlingen ”Flyende pilot” 1951. Och Torkel Wächter, SAS-piloten som tröttnade på cockpit och debuterade med flygromanen ”Samson” (1997).

Torkel Wächters roman skildrar en manlig yrkesvärld fylld av människa-maskin-samspel, ensamhet och enstaka sexuella erövringar (jodå, piloten går till sängs med flygvärdinnan). Men med sorgkant: ”Här är jag längst bort från dem jag älskar men närmast den man jag alltid varit avsedd att vara”. Annars är allt som det ska vara: aftonstjärnan lyser, motorerna susar och de röda lamporna på instrumentbrädan är släckta. Den ensamme ryttarens poesi: ”Att flyga är som att älska”, konstaterar romanens pilot. ”Man måste ge sina sinnen utrymme att expandera, ge sig hän”.

Sinnesvidgande! Ja, det höll nog Albert Engström med om. Efter att ha sett en tidig flyguppvisning i Paris 1909 skrev han: ”Inom kort skola vi ha erövrat luften, och sedan – sedan söka vi oss längre ut i oändligheten, och vi skola lyckas. Den som tror att det finns gränser åt något håll, han är dum och slaf och värd att släpa sten till sina stolta, medvetna, glada bröders pyramider”.

Flygets hyllningskörer har för länge sedan tystnat. Idag är värsta hotet inte längre en plötslig krasch med död, eld och rök, utan flygplanet som helt planenligt fortsätter att flyga, allt oftare, allt längre bort, medan det spyr ut växthusgaser.
När kommer romanen där flyget skildras i sin nya syndabocksroll som bidragande orsak till klimatkrisen?

1910-talets kubister hyllade precis som Albert Engström flyget som ifrågasatte tyngdlagen och banade vägen för det nya. Idag är flygandet snarare symbol för rika världens överflödsliv. Dessutom är det odemokratiskt, eftersom majoriteten av jordens befolkning inte har råd med det.

Men invändningarna känns futtiga så fort jag lyft ovan molnen och åter blickar ner på
jorden från 10.000 meters höjd. Då uppfylls jag av något större. Flygets själ. Att landa är smärtsamt.

Publicerad ursprungligen i Dagens Nyheter 18 juni.


Fler böcker som flyger
Sista flygningen av Amelia Earhart (1937). Enda översatta boken av den mytomspunna amerikanskans sammanlagt tre utgivna böcker. Soloflög som första kvinna över Atlanten. Försvann under flygning över Stilla havet.
”Jonathan Livingston Seagull” av Richard Bach (1970). Kritikerrosad bästsäljare om fiskmåsen Jonathan som lider av vardagens tristess och smågnabb. Han bryter sig loss från flocken och flyger solo tills han möter två andra måsar som lär honom att leva på en högre medvetandenivå.
”Rädd att flyga av Erica Jong” (1973). Innehåller en fantasieggande flygscen: en jumbojet fylld av amerikanska freudianska psykoanalytiker på väg till en kongress i Wien och en huvudperson som faktiskt har handsvett och är flygrädd. Rädslan för flyg och patriarkala konventioner går över och resten av boken handlar om knapplösa knull – och kvinnans frigörelse förstås.
”Up in the Air” av Walter Kirn (2001). Kul skildring av affärsman som ständigt flyger och älskar sin ytliga värld av flygplatslounger och bonuskorterbjudanden. Blev härom året film med George Clooney.
”Aerodynamiska tal” av Lotta Lotass. En samling flygarberättelser från bröderna Wrights första motorflygning 1903 till en flygning med en B-29-bombare 1947. Laddade prosastycken och konkret flygarpoesi: ”Jag bröt mitt landningsställ/och spräckte en cylinder.”
”A Week at the Airport” av Alain de Botton (2009). Poppis brittisk tv-filosof får i uppdrag att sitta en vecka på London Heathrow, iaktta och skriva något djupt vår tids katedraler. Resultatet blev en fantastisk liten bok. Spännande som alltid när de Botton funderar högt.
”Jorden runt på 30 dagar” av Torsten Flodén (1937). Filmmanusförfattaren Flodén rundar klotet i olika reguljära flygplan som flyger så lågt att han ser hajar i haven och tigrar i djunglerna. Sista biten skulle ha gått med luftskepp, men tyska Hindenburgs krasch utanför New York gör att han snopet får ta båten sista biten.
Och så givetvis alla äventyrsböcker för ungdomar om flygaren James "Biggles" Bigglesworth av W E Johns, som enligt Wikipedia rensats ut från de svenska biblioteken eftersom de skildrar en kvinnofientlig värld. Fan trot! Tror snarare det hamnar om utrymmesbrist.

Statistjobb för indier i Sverige

Hej alla indiska män i Sverige! Eller: hej alla ni som måtmisntone ser ut som indier och bor i Sverige.

Jobb på gång. Detta mejl fick jag alldeles nyss:


Hej,
Vi söker indiska män till en reklamfilmsinspelning, hittade dig
genom svenskindiska föreningen.

Har du någon du skulle kunn tipsa oss om eller vidarebefodra
detta till?

Tack för din tid och hjälp,

mvh
Michael Weinstock, Moviemall

Casting company in Stockholm are looking for 2 male indian
nationals 25-35 yrs, english speaking with indian accents for a
commercial for a telecom company.

Film is to be shot 1 day 27/6 or 28/6.

Casting at Moviemall during week 23

The film will be shown internally for the company.

Fee: 5000 SEK on invoice.

Interested? Please send us a picture of you to info@moviemall.se

En alltför ljus och optimistisk bild av Indien

Jag skrev en recension av Patrick French tjocka bok om Indien i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan.

Läs gärna DN-artikeln först!

Texten publicerade jag därefter även här på Indien Online.

Hans Magnusson som driver Dalit Solidarity Network-Sweden (som är medlem i International Dalit Solidarity Network, www.idsn.org) har invändningar mot min - som han anser - alltför ljusa bild av Indien med sina kasthierarkier och förtryck av svaga grupper i samhället.

Här publicerar jag hans kritik av min Indienbild. Om några dagar svarar jag här på Indien Online.

Indien – bilder och motbilder

”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”, säger Patrick French i sin bok India – an intimate biography of 1.2 bilion people. Per J Andersson recenserar boken i DN den 4 juni och han tror att Patrick French har rätt. Per J refererar också till Indiens Sverigeambassadör, som menar att det står inte långt på förrän Indien och Sverige får ombytta roller, där Indien hjälper Sverige. Ja, det är ju ingen brist på självförtroendet. Indiens industri- och handelsministern Kamal Nath menande 2006 att: ”Vi diskuterar inte längre framtiden för Indien. Vi säger: Indien är framtiden”.

Då Kinas premiärminister, Wen Jiabao, år 2006 besökte Indien uttryckte han sin tillfredsställelse över samarbetet med Indien; ett samarbete som han ser som en dynamisk kraft för ett kommande ´Asiatiskt Århundrade´ och Indiens premiärminister, Manmohan Singh, fyllde på med att säga att han ser en klar potential för de båda länderna att tillsammans dana en ny världsordning. Lovande framtidsutsikter, ja visst; frågan är bara för vilka!

Det är sant som Per J säger, att Indien kan beskrivas med många motstridiga men samtidigt sanna bilder. Den bild som oftast förmedlas i media är den som Per J bidrar till – att Indien är en demokrati, att liberaliseringen av ekonomin 1991 ger en tillväxt som alla får del av, och att landet är en sekulär religionsneutral stat med en identitet som står över etnisk tillhörighet. Visst är det roligt att förmedla positiva bilder. Det är ju vad människor i allmänhet vill se. Allt annat är besvärligt. Jag vill hävda att Per J utgår från ett Mumbai-perspektiv. Jag kontrar med ett by-perspektiv under rubrikerna demokrati, kastsystem, och tillväxt och fattigdom; tre företeelser som hänger samman.

Demokrati
Om vi nöjer oss med att en formell syn på demokrati så är Indien absolut en demokrati, en parlamentarisk demokrati där sittande regering lydigt avgår om den förlorar sin majoritet. Men demokrati omfattar också kvalitativa värden. En demokrati är en rättsstat i meningen att lagarna tillämpas med respekt för alla människors lika värde och att det råder likhet inför lagen. Staten begår inte övergrepp mot sina medborgare eller underlåter att beivra brott som kommer till dess kännedom. Staten bör dessutom värna om medborgarnas välfärd för vilket ett bestämt mått för all del inte kan sättas, då förutsättningarna varierar kraftigt från plats till plats över världen. Men en minsta gemensamma nämnare bör vara att staten gör sitt yttersta för att se till att människor kan äta sig hyggligt mätta, ha en hygglig bostad, och att barnen får en hygglig utbildning. Den indiska demokratin uppfyller inte dessa villkor.

Så t.ex. skriver den franske statvetaren Christophe Jaffrelot (2003) i India’s Silent Revolution att Indien med sitt parlamentariska system, fria allmänna val med relativt högt valdeltagande, en fri press och en i stort fungerande maktdelning mellan styrande och dömande funktioner kan hävda sin demokratiska status. Men, betonar han, det finns många företeelser som motsäger detta. Underlåtenhet hos politiska ledare att aktivt skydda minoriteters rättigheter och säkerhet, ett socialt system som domineras av ett hierarkiskt kastsystem, den stora andelen av medborgarna som lever under fattigdomsgränsen, den höga nivån av straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter begångna polis och andra myndighetspersoner och institutioner, samt den vitt spridda korruptionen är företeelser som pekar på att Indiens demokrati saknar verklig substans.

Leonard Cohens poem, Democracy on US Poetry från hans album The Future (1992) passer väl in på demokratin I Indien:

It's coming through a hole in the air,
from those nights in Tiananmen Square.
It's coming from the feel
that it ain't exactly real,
or it's real, but it ain't exactly there.

Så kan jag beskriva mina egna försök att förstå vad demokrati i Indien innebär. För visst smyger sig känslan på att demokratin inte är riktigt verklig, eller att den är verklig som i Indiens konstitution, men ändå inte riktigt närvarande.

Kastsystemet
Per J nämner överhuvudtaget in kastsystemet. I sin bok Indien – Elefanten som började dansa frammanar han bilden av den trygga elefanten som långsamt dansar vägen fram från by till by med demokratins kärra på släp; en förledande skön metafor. Men verkligheten är att elefanten i det indiska rummet är kastsystemet. Per J väljer att bortse från det.

Det tycks finnas två utbredd föreställning om kastsystemet i Indien; den ena att det är avskaffat och den andra att det saknar betydelse eller att har gått upp i ett klassbegrepp. Vad som gäller är att diskriminering pga. kasttillhörighet är förbjuden. Detta är inskrivet i Indien konstitution och det finns en lag från 1989 Scheduled Castes & Scheduled Tribes (Prevention of Atrocities) Act som särskilt gäller sådan diskriminering. Det måste betonas att det inte finns något att anmärka på vad gäller Indiens grundlag och annan lagstiftning till skydd för minoriteter, snarare tvärtom.

Det Indiens regering och underställda myndigheter gör sig skyldiga till är en underlåtenhet och/eller oförmåga att genomföra och upprätthålla lagarna.

Jag ska här ta ett exempel som många världen över har sett men inte förstådd vidden av; pojken som i inledningsscenen till filmen Slumdog Millionaire torteras i polisens häkte. Sådana övergrepp är allmänt förekommande och det utan att förövarna straffas. Straffriheten i Indien är ett gissel.

Den diskriminering och det våld som utövas mot de lägst stående kasterna (Daliterna, de f.d. ´oberörbara´; det finns 250 millioner Daliter i Indien) kan bäst förstås genom en jämförelse med apartheid i Sydafrika. Det finns många dagliga vittnesmål om detta både från organisationer som verkar för Daliternas rättigheter och i utredningar utförda på ett metodiskt sätt.

Frågan om Daliternas mänskliga rättigheter har från konferensen mot rasism i Sydafrika år 2001 varit ett aktuellt tema och en resolution utarbetat av två särskilda rapportörer utsedda av den tidigare subkommissionen för mänskliga rättigheter väntar nu på att behandlas av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter. FN:s Kommisson för Avskaffande av All Diskriminering pga. Rasism har redan år 1996 tydligt uttalat att ”situationen för Daliter (Scheduled Castes) och stamfolk (Scheduled Tribes) innefattas i termen ´härkomst´ (descent) i artikel 1 i den internationella konventionen mot rasism.” Också EU Parlamentet har uttalat sig i frågan. Indiens premiärminister Manmohan Singh har själv jämfört diskrimineringen av Daliter med apartheid i Sydafrika.

Av detta följer att påståendet att det finns en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet är grovt missvisande. Det finns en mångfald av identiteter. Ser man till kulturella och symboliska frågor, som bl.a. Gail Omvedt gör i Dalit Visions från 2006, träder sociala rörelser, inte minst Dalitrörelsen, fram som ifrågasätter och konfronterar den hegemoni över indisk kultur som Brahmanic Hinduism företräder.

Världssamfundet, förutom FN också nationella regeringar, dåvarande EEC, och the Commonwealth reagerade mot Sydafrika för att avskaffa apartheid. Då det gäller diskriminering baserad på kast är det egentligen bara FN som tydligt uttalar sig. Andra viker undan. För det kan man peka på två skäl. Apartheid hade lagligt stöd; diskriminering baserad på kast är olagligt men förkommer lika hejdlöst. Equal by Law; Unequal by Caste är titeln på en rapport år 2008 från New York University School of Law. Det andra skälet är att Indien ses som en alltmer betydelsefull handelspartner, är en regional kärvapenbestyckad stormakt och en stat alla vill vara vän med i detta oroliga hörn av världen. Detta framkommer tydligt vid de tillfällen jag deltagit i möten med företrädare för svenska UD och olika EU parlamentariker.

Tillväxt och Fattigdom
Indien tillsammans med Kina framhålls med rätta som världens snabbast växande ekonomier med en tillväxt på 6-8 % per år det senaste decenniet. Ekonomisk tillväxt som sådan, som ju ofta görs ett stort nummer av, är dock av underordnad betydelse då det gäller att värna om människors välfärd. Redan Aristoteles, påpekar Amartya Sen (2000) i Development as Freedom, genomskådade detta: ”Det yttersta goda vi söker är uppenbarligen inte rikedom; för dess betydelse ligger snarare i att man kan använda den till något annat”. Tillväxten i Indien drivs fram av en mindre hightech präglad del av ekonomin. Nästan alla utländska investeringar går till de sex mest urbaniserade staterna medan de 22 övriga är mer eller mindre ignorerade. ”Det handlar om kapital, inte om arbete, om befriade vinster, inte befriade människor” säger John Pilger i Friheten får vänta (2006).

Enbart tillväxtsiffror kan inte utgöra det huvudsakliga måttet på utveckling i ett så stort och socioekonomiskt varierat land som Indien, säger Waquar Ahmed, m.fl. i India´s New Economic Policy (2011). De hänvisar till en rapport från National Commission for Enterprises in the Unorganized Sector; Government of India (2007), som lyfter fram två uppgifter av intresse för bilden av ekonomisk och social utveckling i Indien. Den ena avser den oorganiserade eller informella sektorn av arbetsmarknaden, där 92 % av arbetskraften finns. Denna sektor saknar enligt rapporten anställningstrygghet, arbetarskydd och social trygghet. Rapporten visar också på ett klart samband mellan denna sektor och den andelen av befolkningen, 77 %, med en daglig konsumtionsnivå motsvarande 20 rupies (1 US dollar). Antalet personer in denna grupp, som kommissionen kallar ´Poor and Vulnerable´, ökade från 811 millioner 1999-00 till 836 millioner 2004-05.

Waquar Ahmed pekar också på att kast och klass i stor utsträckning följs åt så att en persons klass status sammanfaller med personens kast status. Högre kaster har större tillgång till utbildning och välstånd och har i större utsträckning dragit fördel av Indiens New Economic Policy från 1991. Tillväxten i den privata industrin och företagen har lett till skapandet av en säker zon för eliten, definierad som högre kast och högre klass, medan en diskussion om åtgärder för att garantera socialt stöd och välfärd för de lägre kasterna har hållits tillbaka. Övergången till nyliberalt ekonomiskt system har på så sätt bekräftat klass/kast elitens sociala och ekonomiska maktposition, som grundlades före liberaliseringen av ekonomin.

Så Per J, för vilka blev Indien fritt på riktigt år 1991? Vilka räknas som fullvärdiga medborgare, tillhöriga, inkluderade i det indiska samhället? Fråga den skinande medelklassen; fråga de 800 miljonerna, som lever på marginalen, eller de lägre kasterna som söker frigöra sig från ett flertusenårigt diskriminerande kastsystem!
Hans Magnusson

Jag svarar på Hans Magnussons kritik om några dagar.

Lediga jobb för svenska lärare i Indien

Vill du jobba i Indien i höst. Lärare sökes till Internationella skolor. Svenskar efterfrågas! Ta chansen:

Assignments for International Schools in India
se.eds are currently recruiting consultants for assignments at International Boarding K-12 Schools in India, some of which are being up-graded and some in the process of being started. Employment will be with our Indian client. We will need:

Teachers/Advisors in English and Mathematics
Principals
Teacher Trainers

Requirements
Appropriate University Degree.

Training and Experience of one or several International Curricula. Experience from International Education.

Locations
The Schools are located all over India, some in the rural South and some in the big cities.

Duration
These assignments are for one year minimum.

Compensation
Positions include housing, school meals, competence development and yearly flights to and from site. Salaries are benchmarked to match European average.

Application
Please send CV and Cover Letter to info@seedsedu.se. Web: www.seedsedu.se.

Recruitment process
Applications are continuously reviewed and the selected candidates contacted. Recruitment events are being published on se.eds Intraweb.

Kan Indien visa vägen?

Att skriva en bok som porträtterar Indien är inte lätt. Med tanke på landets många etniska grupper, religioner och språk ter det sig som en lika tuff uppgift som 1800-talsvetenskapsmannen Alexander von Humboldts försök att sammanfatta världsalltet i livsverket ”Kosmos”. Jag tror att många har en diffus känsla av att Indien är svårförståeligt, ungefär som brittiska nationalekonomen Joan Robinson skrev: ”Vad du än med rätta påstår om Indien är motsatsen också sann”.

En annan britt, Patrick French, har ändå försökt. Efter porträttböcker om Indienfödda kolonialisten Francis Younghusband och Indienättade författaren V S Naipul har han nu gett sig på att ge en sammanhängande bild av världens näst folkrikaste land. Han är en del av en trend. Sedan Sunil Khilnanis nydanande ”The Idea of India” 1999 har det getts ut ett tjugotal liknande böcker med ”Indien” i titeln, varav flera är globala succéer.

I de här böckerna är Indien förvandlat från offer till möjlighet. I januari lyssnade jag på ett anförande av landets nya Sverigeambassadör som sa att Indien skulle kunna hjälpa Sverige (och inte tvärtom som på biståndstiden). Han lyfte fram en stark indisk gren: samhörighet i ett mångkulturellt samhälle. Jag tror han har rätt. Patrick French är inne på samma linje: ”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”.

French bok tecknar ett beundrande porträtt av självständiga Indiens första ledare, framför allt landets förste premiärminister, Jawaharlal Nehru. Han beskriver honom som en klok och humanistisk politiker som trodde på frälsning genom att tämja gudarna och främja vetenskapen. När en journalist frågade Nehru vad som var svårast med att styra Indien fick han svaret: ”Att skapa en sekulär stat i ett religiöst land”. Premiärministern blev ursinnig när vidskepelsen visade sitt fula tryne, som när han fick höra att myndigheterna i Lucknow vägrat avliva en rabiessmittad apa eftersom man var rädd för att förolämpa tillbedjare av apguden Hanuman.

Nehru misstrodde de värsta formerna av socialistiska experiment och satsade på en blandning av privat sektor och femårsplaner, statliga stålverk och höga importtullar i syfte att slå sönder gamla imperialistiska strukturer. Han lyckades: västerländska multisar måste idag fajtas med inhemska industrialister, som fick chansen att växa sig starka bakom tullmurarna. Å andra sidan var tillväxten låg, ibland obefintlig.

”Hinduisk tillväxttakt”, muttrade kritiker i väst. Däremot växte korruptionen eftersom varje regel kunde förbises med en muta.

Först sedan Indien 1991 släppte på regleringarna tog ekonomin fart. Hade man kört på som tidigare hade man – med nuvarande premiärminister Manmohan Singhs ord – fått fortsätta att ”fördela fattigdom snarare än välstånd”. Ungefär: först när entreprenörssjälen släpptes fri – 44 år efter politiska självständigheten – blev Indien fritt på riktigt.

I en annan av årets nya Indienböcker, ”India Calling – an Intimate Portrait of a Nation Remaking” av Anand Giridharadas, skildras tiden strax efter denna andra frigörelse. Giridharadas växte upp i USA men återvände på 00-talet som ung vuxen till sitt kulturella hemland och upptäckte att det inte längre var efterblivet, utan snarare svaret på många av västerlandets problem. Precis som tusentals andra ambitiösa karriärindier valde han därefter bort London och New York till förmån för Bombay. Framtiden, insåg han, finns i öst, inte i väst.

Den indiska demokratin är stabil, skriver Patrick French, tack vare en nedärvd tro på att det oftast finns ”flera möjliga lösningar på ett problem, snarare än ett rätt svar”. Samtidigt har självkänslan återvänt med insikten att landet är på väg att återta sin historiska roll som en av världens största ekonomier.

Det finns en indisk tradition att racka ner på utomståendes skildringar av landet. Sedan French bok kom ut i januari har den blivit hårt åtgången av intellektuella i hemlandet och i förskingringen. Kritiken är ideologisk: författarna Pankaj Mishra och Priyamvada Gopal anser att boken räddhågset sällar sig till dagens globala liberala konsensus. Mishra anklagar också britten French för kolonialt översitteri – och liknar honom vid Lord Curzon, vicekungen av Indien i början av 1900-talet. Men historikern French, som kandiderat till brittiska parlamentet för Green Party, biter tillbaka: mina rötter finns i Irland och min familj är lika mycket offer för brittisk kolonialism som din!

En annan författare, Bookerprisvinnaren Aravind Adiga, var mindre kritisk och klassade i en artikel i The Guardian French bok som den fjärde bästa om Indiens modernisering efter Edward Luces journalistiska ”In Spite of the Gods” (2006), Ramachandra Guhas historiska ”India after Gandhi” (2007) och V S Naipuls litterära ”Indien – raseri och revolt” (1990).

Indiens landsfäder och -mödrar kan vara stolta över att man med en religionsneutral stat, järnvägen, Bollywood och cricket (landet knep VM-guldet i år) lyckats skapa en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet. Men en uppgift återstår: att lyfta 300–400 miljoner indier ur fattigdom. En bok om Indien som inte vill klinga falskt måste innehålla det påpekandet, skriver Aravind Adiga. Men i Patrick French Indienbok saknas det. Övermod kan leda till missgrepp. Största hotet mot Indien är inte fattigdom, korruption eller Pakistan, utan alltför uppblåst självförtroende.

”India – an Intimate Biography of 1.2 Billion People”
Patrick French
Penguin/Allen Lane, 2011

Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 4 juni.

En indisk Lula de Silva

Allting började här. Slätten runt floden Ganges var en av jordens första högproducerande jordbruksbygder. Här byggdes redan årtusendet före Kristus några av världens första storstäder; grundades mäktiga kungariken; växte prins Siddharta upp och blev Buddha.

Det som idag är delstaten Bihar i norra Indien var en välmående, högtstående civilisation, långt före de flesta andra.

Men de senaste hundra åren har den bördiga Gangesslätten snarare gjort sig känd som det fattigaste av det fattiga Indien, ett svart hål, ett problem, som man alltid framhölls för att illustrera hur illa det kan gå.

Svältkatastrofer. Naturkatastrofer. Maktfullkomliga storgodsägare. Patriarkal triumf. Kvinnoförtryck. Fattiga och maktlösa lantarbetare. Kastkrig. Vapen. Korruption.

De som kunde flydde. Trottoarer och slumområden i Indiens storstäder fylldes av fattiga flyktingar från Bihar. Biharemigranterna tjänade pengar som taxichaufförer, städare och hembiträden i Calcutta, New Delhi och Bombay. Vore det inte för pengarna de skickade hem till sina utblottade storfamiljer i Bihar hade det varit ännu värre.

Om sydindiska Kerala med sina starka kvinnor och höga läs- och skrivkunnighet var hoppet, ja då var nordindiska Bihar hopplösheten.

Men så hände något. 2005 vann socialisten Nitish Kumar delstatsvalet. Därefter har han och hans administration uträttat allt det som tidigare bara omnämndes i till intet förpliktigande högtidstal.

Framför allt satsade man på att lyfta kvinnorna. Medan det i resten av Indien är lag på att en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor, har socialisten Kumar infört krav på varannan damernas. Han har infört gratis skoluniformer och böcker för flickor för att locka fattiga familjer att inte bara satsa på sina söners utbildning. Och alla flickor som går ut grundskolan får en gratis cykel i bonus från delstaten.

Ash Narain Roy leder ansedda Institute of Social Sciences i New Delhi. Hans forskningsinstitut har specialiserat sig på politik, makt och genus på indiska landsbygden. Roy kommer själv från Bihar och är entusiastisk över förvandlingen. Han berättar att när man for runt på Bihars landsbygd för några år sedan såg man knappt några kvinnor utomhus alls. Fattigdomen och den låga läs- och skrivkunnigheten var förlamande. Idag kan man med egna ögon se att något hänt, säger Roy: en ny självmedvetenhet hos fattiga och lågkastiga. Och överallt flickor på sina cyklar som gör att de kan ta sig till gymnasiet som ofta ligger i närmaste stad och tidigare var onåbar för de fattiga som saknade busspengar.

Fram till för några år sedan betraktades Bihars politiker som landets mest korrupta med förgreningar till den organiserade brottsligheten. Fortfarande pågår rättsprocesser efter en gigantisk mutskandal på 90-talet då delstatens politiker snodde bistånd i form av djurfoder, tänkt för fattiga bönder.

Roy är optimistisk. Maffiapolitik har ersatts av social ingenjörskonst. Och idag är det inte bara kasttillhörighet och pengar som bestämmer din status i samhället, utan också utbildning.

Allt färre flyttar från Bihar till storstädernas slumområden – allt fler till storstädernas universitet.

Delstatens kampanjer har trumpetat ut att utbildning är räddningen för fattiga och lett till en snabb attitydförändring. På ansedda Jawaharlal Nehru-universitetet i indiska huvudstaden är studenter från Bihar nu överrepresenterade.

Om någon för tio år sedan sagt att Bihar inom kort kommer att vara en modell för en positiv utveckling bland landsbygdens förtryckta, hade Roy trott att det var ett skämt.
Men det är precis vad som hänt.

Det avskräckande exemplet för hur illa det kan gå med ett samhälle, på hur lågt man kan sjunka om man låter maktfullkomligheten grassera, har på kort tid blivit ett ideal som andra fattiga landsändar i Indien försöker efterlikna.

Mer att läsa
Institute of Social Institute som leds av Ash Narin Roy och har haft gäststudenter från Lunds Universitet.
Artikel på BBCs sajt från valet då 2010 då Nitish Kumar blev omvald med bred majoritet.