Högtflygande litteratur

Det händer att jag tittar ner på jorden från flygplan och fylls av en känsla av att det jag ser – snötäckta berg, torra stäpper, rutmönstrade jordbruksbygder – är större och sannare än mitt eget liv. Landningen blir ett uppvaknande. Tillbaka till detaljerna!

Att resa är att fly. Och att flyga är att fly i expressfart. Höjden är lika viktig som farten: när man är på väg till semestermålet och blickar ned på jorden känns vardagsproblemen futtiga, möjligheterna oändliga och livet stort som himlavalvet. Privata bekymmer blir prickar på en karta. Genom flygplansfönstret ser jag städer istället för människor. Höjden suddar ut olikheter: från 10.000 meters höjd ser London, Nairobi och Calcutta förbluffande lika ut.

Nästan alla böcker om att flyga är skrivna av män och handlar mer eller mindre om ensamhet. Författaren och flygaren Antoine Saint-Exupéry, som flög små enmotoriga postflygplan över öknar, hav och berg, beskrev hur vi med flygplanen tappade kontakten med de slingrande vägarna (vardagslivet), lärde oss att följa den raka linjen (längtan bort), löstes från alla älskade band (bekymren) och blev fria att sätta kurs mot fjärran mål (hoppet om förändring).

På tjugo- och trettiotalen, då Saint-Exupéry korsade Sahara och Patagonien, bjöd flygningarna sannerligen på överraskningar. Plötsligt visste man inte var man befann sig, plötsligt tog bränslet slut. Och hoppsan, där tornade ett ilsket regnmoln upp sig. ”Jag gick ned till 20 meter. Regnet piskade mot vindrutan och havet rykte. Jag fick anstränga mig våldsamt för att se någonting och inte kollidera med en fartygsmast”, konstaterade han, blossade på sin Gitanes och puffade till gasreglaget för att planet inte skulle dyka i havet.

Saint-Exupéry var en författare av sådan klass att han kunnat göra litteratur av vad som helst. Vilken lycka att flygets farofyllda barndom förärades en sådan skildrare. I hans böcker blir flygningen storslagna berättelser om rädsla och längtan. Som när han tappar orienteringen under stjärnhimlen över Atlanten: ”Nu kände vi oss vilse i världsrymden. Bland hundra onåbara planeter var vi på spaning efter en enda planet: vår planet …”.

Och som när han under en flygning Paris–Saigon kraschar i libyska öknen och halvdöd efter fem knastertorra dagar fyllda av törst mirakulöst räddas av nomader, en upplevelse som han skildrar i flygarfilosofiska mästerverket ”Kamrater på en irrande planet” (1939) och också i hyllade barnboksklassikern ”Lille prinsen” (1946).

Skeppet var upphov till flera av de första stora romanerna. Tåget är välskildrat även i nyare litteratur (Paul Theroux, Jenny Diski med flera). Men dagens flygresor, förutsättningen för den globala reseboomen, skildras förvånansvärt sällan. Är det så konstigt? Under jetplanets ultrasäkra färd högt ovan molnen finns väl inget att skriva om? Saint-Exupérys äventyr är historia. Men vänta! Hotet om en flygkatastrof lockar alltid läsare.

Arthur Haileys nagelbitande spänningsroman ”Flygplatsen” (1968) skildrar hur en bomb briserar ombord. Flygplanet tvingas vända och nödlanda på en för kort bana i snöyra. Dramatiken i att ta en skadad stålfågel ur den oberäkneliga skyn ner på trygga marken. Och på vägen mot upplösningen en skildring av det mikrokosmos som en modern flygplats är med sin upplysta, pampiga arkitektur och genomreglerade aktiviteter – totala motsatsen till 1800-talets ruffiga hamnkvarter, där dåtidens interkontinentala resor började och slutade.

Haileys roman skrevs före såväl Bader Meinhof som Bin Ladin. Bokens terrorist har därför, intressant nog, revansch för ett privat misslyckande som motiv – och inte hopp om politisk förändring. Boken blev film som i sin tur fick två uppföljare som idag räknas till sjuttiotalets katastroffilmklassiker (”Airport 75” och ”Airport 77”) och en parodi på samma genre (”Titta vi flyger” från 1980). Det visade sig vara ett vinnande koncept på vita duken. Det blev hundra flygkatastroffilmer till. Men så värst många fler flygkatastrofböcker blev det inte.

Salman Rushdies ”Satansverserna” (1988) börjar visserligen med en flygkatastrof, men bara för att symbolisera pånyttfödelse. En Bollywoodskådis faller gladlynt tjoande mot jorden sedan Air India-planet han färdades i exploderat – ”sprack itu som en frökapsel och spred sina sporer”, en av de maffigaste romaninledningar jag läst (den bygger dessutom på ett verkligt bombattentat i juni 1985). ”För att födas på nytt måste man först dö”, sjunger han medan han dalar ner mot England i ett regn av syrgasmasker, dryckvagnar och flygsjukepåsar. En bitterljuv och gruvlig hämnd på alla stiff upper lips i det gamla kolonialimperiet: ”Självaste London, bhai! Här kommer vi! Jäklarna där nere kommer inte att fatta vad de fick i skallen”.

Och Don deLillos roman ”Falling man” (2007) som handlar om vad som händer efter katastrofen med flygplanen som flög in i tvillingtornen elfte september 2001. Mest kretsar det kring posttraumatiska känslor hos amerikanerna – och boken uppehåller sig allt för lite vid vad som hände inuti passagerarplanen. På slutet, när deLillo tar oss med upp i luften, höjs i alla fall min puls. Tänk om han istället hade skrivit en roman om idén att använda civilflygplan, symbolen för den fria rörligheten i en globaliserad värld, som dödliga missiler. Vilken roman det hade blivit!

Saint Exupéry flög och skrev litteratur om vart annat, ända tills han en julidag 1944 styrde ut över Medelhavet och försvann. Ett mysterium ända tills 1998, då en fiskare fick en silverkedja med Exupérys namn i näten. Två år senare hittades resterna av planet på havsbotten.

Andra var piloter som landade gör gott och kom ut som författare. Som britten Roald Dahl (”Kalle och chokladfabriken”) som i ”Soloflygning” (1986) skildrar hur han flyger små Hurricaneplan i Grekland under andra världskriget. Tyskarna är överlägsna, uppdraget hopplöst. Roald Dahl skriver att för stridsflygare är maskinen fienden, inte människan. Ändå är det människan han ser med sin örnblick: tyskar raka i ryggen i fiendeplanen, koncentrerade på sin uppgift med bleka ansikten inramade av svarta hjälmar. Här är det detaljerna som får skildringen att lyfta.

Dessutom är britten Roald Dahl allt annat än heroisk, vilket är befriande för en andra världskriget-skildring. Tyskarna är inte barbariska. Brittiska militärledningen inte genomgod. Hade den getts ut medan kriget ännu pågick hade den stoppats av censuren. Men som Roald Dahl flyger! Vildare än i sagorna. Det kittlar i magen.

I amerikanen James Salters memoarer, ”Brända dagar” (1997) har jetplanen gjort entré och krigsskådeplatsen är Korea. Markkontakten är bruten. Medan Roald Dahl höll på att flyga på en bergsget på ett timjandoftande berg utanför Aten, är James Salters maskin en dånande silverkokong i överljudsfart på gränsen till stratosfären. När han jagar ryskbyggda MIG-jetplan in över Manchuriet gör det på sådan hög höjd, skriver han, ”att jorden känns som ett neutrum”. Flyget, och kriget, blev abstrakt, teknologiskt och doftlöst.

Precis som Joseph Conrad och Harry Martinson till slut mönstrade av och började skriva, lämnar James Salter till slut flygbasen för gott och hamnar i kulturkretsar i Paris och Rom. ”Brända dagar” handlar om den flygande krigarens förvandling till författare, om att välja bort fågelperspektivet.

Till gänget piloter som blev författare hör också poeten Åke Hodell som på grund av lång sjukhusvistelse efter en flygkrasch och tack vare inspirerande vänskap med poeten Gunnar Ekelöf kunde ge ut diktsamlingen ”Flyende pilot” 1951. Och Torkel Wächter, SAS-piloten som tröttnade på cockpit och debuterade med flygromanen ”Samson” (1997).

Torkel Wächters roman skildrar en manlig yrkesvärld fylld av människa-maskin-samspel, ensamhet och enstaka sexuella erövringar (jodå, piloten går till sängs med flygvärdinnan). Men med sorgkant: ”Här är jag längst bort från dem jag älskar men närmast den man jag alltid varit avsedd att vara”. Annars är allt som det ska vara: aftonstjärnan lyser, motorerna susar och de röda lamporna på instrumentbrädan är släckta. Den ensamme ryttarens poesi: ”Att flyga är som att älska”, konstaterar romanens pilot. ”Man måste ge sina sinnen utrymme att expandera, ge sig hän”.

Sinnesvidgande! Ja, det höll nog Albert Engström med om. Efter att ha sett en tidig flyguppvisning i Paris 1909 skrev han: ”Inom kort skola vi ha erövrat luften, och sedan – sedan söka vi oss längre ut i oändligheten, och vi skola lyckas. Den som tror att det finns gränser åt något håll, han är dum och slaf och värd att släpa sten till sina stolta, medvetna, glada bröders pyramider”.

Flygets hyllningskörer har för länge sedan tystnat. Idag är värsta hotet inte längre en plötslig krasch med död, eld och rök, utan flygplanet som helt planenligt fortsätter att flyga, allt oftare, allt längre bort, medan det spyr ut växthusgaser.
När kommer romanen där flyget skildras i sin nya syndabocksroll som bidragande orsak till klimatkrisen?

1910-talets kubister hyllade precis som Albert Engström flyget som ifrågasatte tyngdlagen och banade vägen för det nya. Idag är flygandet snarare symbol för rika världens överflödsliv. Dessutom är det odemokratiskt, eftersom majoriteten av jordens befolkning inte har råd med det.

Men invändningarna känns futtiga så fort jag lyft ovan molnen och åter blickar ner på
jorden från 10.000 meters höjd. Då uppfylls jag av något större. Flygets själ. Att landa är smärtsamt.

Publicerad ursprungligen i Dagens Nyheter 18 juni.


Fler böcker som flyger
Sista flygningen av Amelia Earhart (1937). Enda översatta boken av den mytomspunna amerikanskans sammanlagt tre utgivna böcker. Soloflög som första kvinna över Atlanten. Försvann under flygning över Stilla havet.
”Jonathan Livingston Seagull” av Richard Bach (1970). Kritikerrosad bästsäljare om fiskmåsen Jonathan som lider av vardagens tristess och smågnabb. Han bryter sig loss från flocken och flyger solo tills han möter två andra måsar som lär honom att leva på en högre medvetandenivå.
”Rädd att flyga av Erica Jong” (1973). Innehåller en fantasieggande flygscen: en jumbojet fylld av amerikanska freudianska psykoanalytiker på väg till en kongress i Wien och en huvudperson som faktiskt har handsvett och är flygrädd. Rädslan för flyg och patriarkala konventioner går över och resten av boken handlar om knapplösa knull – och kvinnans frigörelse förstås.
”Up in the Air” av Walter Kirn (2001). Kul skildring av affärsman som ständigt flyger och älskar sin ytliga värld av flygplatslounger och bonuskorterbjudanden. Blev härom året film med George Clooney.
”Aerodynamiska tal” av Lotta Lotass. En samling flygarberättelser från bröderna Wrights första motorflygning 1903 till en flygning med en B-29-bombare 1947. Laddade prosastycken och konkret flygarpoesi: ”Jag bröt mitt landningsställ/och spräckte en cylinder.”
”A Week at the Airport” av Alain de Botton (2009). Poppis brittisk tv-filosof får i uppdrag att sitta en vecka på London Heathrow, iaktta och skriva något djupt vår tids katedraler. Resultatet blev en fantastisk liten bok. Spännande som alltid när de Botton funderar högt.
”Jorden runt på 30 dagar” av Torsten Flodén (1937). Filmmanusförfattaren Flodén rundar klotet i olika reguljära flygplan som flyger så lågt att han ser hajar i haven och tigrar i djunglerna. Sista biten skulle ha gått med luftskepp, men tyska Hindenburgs krasch utanför New York gör att han snopet får ta båten sista biten.
Och så givetvis alla äventyrsböcker för ungdomar om flygaren James "Biggles" Bigglesworth av W E Johns, som enligt Wikipedia rensats ut från de svenska biblioteken eftersom de skildrar en kvinnofientlig värld. Fan trot! Tror snarare det hamnar om utrymmesbrist.