Att skriva en bok som porträtterar Indien är inte lätt. Med tanke på landets många etniska grupper, religioner och språk ter det sig som en lika tuff uppgift som 1800-talsvetenskapsmannen Alexander von Humboldts försök att sammanfatta världsalltet i livsverket ”Kosmos”. Jag tror att många har en diffus känsla av att Indien är svårförståeligt, ungefär som brittiska nationalekonomen Joan Robinson skrev: ”Vad du än med rätta påstår om Indien är motsatsen också sann”.
En annan britt, Patrick French, har ändå försökt. Efter porträttböcker om Indienfödda kolonialisten Francis Younghusband och Indienättade författaren V S Naipul har han nu gett sig på att ge en sammanhängande bild av världens näst folkrikaste land. Han är en del av en trend. Sedan Sunil Khilnanis nydanande ”The Idea of India” 1999 har det getts ut ett tjugotal liknande böcker med ”Indien” i titeln, varav flera är globala succéer.
I de här böckerna är Indien förvandlat från offer till möjlighet. I januari lyssnade jag på ett anförande av landets nya Sverigeambassadör som sa att Indien skulle kunna hjälpa Sverige (och inte tvärtom som på biståndstiden). Han lyfte fram en stark indisk gren: samhörighet i ett mångkulturellt samhälle. Jag tror han har rätt. Patrick French är inne på samma linje: ”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”.
French bok tecknar ett beundrande porträtt av självständiga Indiens första ledare, framför allt landets förste premiärminister, Jawaharlal Nehru. Han beskriver honom som en klok och humanistisk politiker som trodde på frälsning genom att tämja gudarna och främja vetenskapen. När en journalist frågade Nehru vad som var svårast med att styra Indien fick han svaret: ”Att skapa en sekulär stat i ett religiöst land”. Premiärministern blev ursinnig när vidskepelsen visade sitt fula tryne, som när han fick höra att myndigheterna i Lucknow vägrat avliva en rabiessmittad apa eftersom man var rädd för att förolämpa tillbedjare av apguden Hanuman.
Nehru misstrodde de värsta formerna av socialistiska experiment och satsade på en blandning av privat sektor och femårsplaner, statliga stålverk och höga importtullar i syfte att slå sönder gamla imperialistiska strukturer. Han lyckades: västerländska multisar måste idag fajtas med inhemska industrialister, som fick chansen att växa sig starka bakom tullmurarna. Å andra sidan var tillväxten låg, ibland obefintlig.
”Hinduisk tillväxttakt”, muttrade kritiker i väst. Däremot växte korruptionen eftersom varje regel kunde förbises med en muta.
Först sedan Indien 1991 släppte på regleringarna tog ekonomin fart. Hade man kört på som tidigare hade man – med nuvarande premiärminister Manmohan Singhs ord – fått fortsätta att ”fördela fattigdom snarare än välstånd”. Ungefär: först när entreprenörssjälen släpptes fri – 44 år efter politiska självständigheten – blev Indien fritt på riktigt.
I en annan av årets nya Indienböcker, ”India Calling – an Intimate Portrait of a Nation Remaking” av Anand Giridharadas, skildras tiden strax efter denna andra frigörelse. Giridharadas växte upp i USA men återvände på 00-talet som ung vuxen till sitt kulturella hemland och upptäckte att det inte längre var efterblivet, utan snarare svaret på många av västerlandets problem. Precis som tusentals andra ambitiösa karriärindier valde han därefter bort London och New York till förmån för Bombay. Framtiden, insåg han, finns i öst, inte i väst.
Den indiska demokratin är stabil, skriver Patrick French, tack vare en nedärvd tro på att det oftast finns ”flera möjliga lösningar på ett problem, snarare än ett rätt svar”. Samtidigt har självkänslan återvänt med insikten att landet är på väg att återta sin historiska roll som en av världens största ekonomier.
Det finns en indisk tradition att racka ner på utomståendes skildringar av landet. Sedan French bok kom ut i januari har den blivit hårt åtgången av intellektuella i hemlandet och i förskingringen. Kritiken är ideologisk: författarna Pankaj Mishra och Priyamvada Gopal anser att boken räddhågset sällar sig till dagens globala liberala konsensus. Mishra anklagar också britten French för kolonialt översitteri – och liknar honom vid Lord Curzon, vicekungen av Indien i början av 1900-talet. Men historikern French, som kandiderat till brittiska parlamentet för Green Party, biter tillbaka: mina rötter finns i Irland och min familj är lika mycket offer för brittisk kolonialism som din!
En annan författare, Bookerprisvinnaren Aravind Adiga, var mindre kritisk och klassade i en artikel i The Guardian French bok som den fjärde bästa om Indiens modernisering efter Edward Luces journalistiska ”In Spite of the Gods” (2006), Ramachandra Guhas historiska ”India after Gandhi” (2007) och V S Naipuls litterära ”Indien – raseri och revolt” (1990).
Indiens landsfäder och -mödrar kan vara stolta över att man med en religionsneutral stat, järnvägen, Bollywood och cricket (landet knep VM-guldet i år) lyckats skapa en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet. Men en uppgift återstår: att lyfta 300–400 miljoner indier ur fattigdom. En bok om Indien som inte vill klinga falskt måste innehålla det påpekandet, skriver Aravind Adiga. Men i Patrick French Indienbok saknas det. Övermod kan leda till missgrepp. Största hotet mot Indien är inte fattigdom, korruption eller Pakistan, utan alltför uppblåst självförtroende.
”India – an Intimate Biography of 1.2 Billion People”
Patrick French
Penguin/Allen Lane, 2011
Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 4 juni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar