En alltför ljus och optimistisk bild av Indien

Jag skrev en recension av Patrick French tjocka bok om Indien i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan.

Läs gärna DN-artikeln först!

Texten publicerade jag därefter även här på Indien Online.

Hans Magnusson som driver Dalit Solidarity Network-Sweden (som är medlem i International Dalit Solidarity Network, www.idsn.org) har invändningar mot min - som han anser - alltför ljusa bild av Indien med sina kasthierarkier och förtryck av svaga grupper i samhället.

Här publicerar jag hans kritik av min Indienbild. Om några dagar svarar jag här på Indien Online.

Indien – bilder och motbilder

”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”, säger Patrick French i sin bok India – an intimate biography of 1.2 bilion people. Per J Andersson recenserar boken i DN den 4 juni och han tror att Patrick French har rätt. Per J refererar också till Indiens Sverigeambassadör, som menar att det står inte långt på förrän Indien och Sverige får ombytta roller, där Indien hjälper Sverige. Ja, det är ju ingen brist på självförtroendet. Indiens industri- och handelsministern Kamal Nath menande 2006 att: ”Vi diskuterar inte längre framtiden för Indien. Vi säger: Indien är framtiden”.

Då Kinas premiärminister, Wen Jiabao, år 2006 besökte Indien uttryckte han sin tillfredsställelse över samarbetet med Indien; ett samarbete som han ser som en dynamisk kraft för ett kommande ´Asiatiskt Århundrade´ och Indiens premiärminister, Manmohan Singh, fyllde på med att säga att han ser en klar potential för de båda länderna att tillsammans dana en ny världsordning. Lovande framtidsutsikter, ja visst; frågan är bara för vilka!

Det är sant som Per J säger, att Indien kan beskrivas med många motstridiga men samtidigt sanna bilder. Den bild som oftast förmedlas i media är den som Per J bidrar till – att Indien är en demokrati, att liberaliseringen av ekonomin 1991 ger en tillväxt som alla får del av, och att landet är en sekulär religionsneutral stat med en identitet som står över etnisk tillhörighet. Visst är det roligt att förmedla positiva bilder. Det är ju vad människor i allmänhet vill se. Allt annat är besvärligt. Jag vill hävda att Per J utgår från ett Mumbai-perspektiv. Jag kontrar med ett by-perspektiv under rubrikerna demokrati, kastsystem, och tillväxt och fattigdom; tre företeelser som hänger samman.

Demokrati
Om vi nöjer oss med att en formell syn på demokrati så är Indien absolut en demokrati, en parlamentarisk demokrati där sittande regering lydigt avgår om den förlorar sin majoritet. Men demokrati omfattar också kvalitativa värden. En demokrati är en rättsstat i meningen att lagarna tillämpas med respekt för alla människors lika värde och att det råder likhet inför lagen. Staten begår inte övergrepp mot sina medborgare eller underlåter att beivra brott som kommer till dess kännedom. Staten bör dessutom värna om medborgarnas välfärd för vilket ett bestämt mått för all del inte kan sättas, då förutsättningarna varierar kraftigt från plats till plats över världen. Men en minsta gemensamma nämnare bör vara att staten gör sitt yttersta för att se till att människor kan äta sig hyggligt mätta, ha en hygglig bostad, och att barnen får en hygglig utbildning. Den indiska demokratin uppfyller inte dessa villkor.

Så t.ex. skriver den franske statvetaren Christophe Jaffrelot (2003) i India’s Silent Revolution att Indien med sitt parlamentariska system, fria allmänna val med relativt högt valdeltagande, en fri press och en i stort fungerande maktdelning mellan styrande och dömande funktioner kan hävda sin demokratiska status. Men, betonar han, det finns många företeelser som motsäger detta. Underlåtenhet hos politiska ledare att aktivt skydda minoriteters rättigheter och säkerhet, ett socialt system som domineras av ett hierarkiskt kastsystem, den stora andelen av medborgarna som lever under fattigdomsgränsen, den höga nivån av straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter begångna polis och andra myndighetspersoner och institutioner, samt den vitt spridda korruptionen är företeelser som pekar på att Indiens demokrati saknar verklig substans.

Leonard Cohens poem, Democracy on US Poetry från hans album The Future (1992) passer väl in på demokratin I Indien:

It's coming through a hole in the air,
from those nights in Tiananmen Square.
It's coming from the feel
that it ain't exactly real,
or it's real, but it ain't exactly there.

Så kan jag beskriva mina egna försök att förstå vad demokrati i Indien innebär. För visst smyger sig känslan på att demokratin inte är riktigt verklig, eller att den är verklig som i Indiens konstitution, men ändå inte riktigt närvarande.

Kastsystemet
Per J nämner överhuvudtaget in kastsystemet. I sin bok Indien – Elefanten som började dansa frammanar han bilden av den trygga elefanten som långsamt dansar vägen fram från by till by med demokratins kärra på släp; en förledande skön metafor. Men verkligheten är att elefanten i det indiska rummet är kastsystemet. Per J väljer att bortse från det.

Det tycks finnas två utbredd föreställning om kastsystemet i Indien; den ena att det är avskaffat och den andra att det saknar betydelse eller att har gått upp i ett klassbegrepp. Vad som gäller är att diskriminering pga. kasttillhörighet är förbjuden. Detta är inskrivet i Indien konstitution och det finns en lag från 1989 Scheduled Castes & Scheduled Tribes (Prevention of Atrocities) Act som särskilt gäller sådan diskriminering. Det måste betonas att det inte finns något att anmärka på vad gäller Indiens grundlag och annan lagstiftning till skydd för minoriteter, snarare tvärtom.

Det Indiens regering och underställda myndigheter gör sig skyldiga till är en underlåtenhet och/eller oförmåga att genomföra och upprätthålla lagarna.

Jag ska här ta ett exempel som många världen över har sett men inte förstådd vidden av; pojken som i inledningsscenen till filmen Slumdog Millionaire torteras i polisens häkte. Sådana övergrepp är allmänt förekommande och det utan att förövarna straffas. Straffriheten i Indien är ett gissel.

Den diskriminering och det våld som utövas mot de lägst stående kasterna (Daliterna, de f.d. ´oberörbara´; det finns 250 millioner Daliter i Indien) kan bäst förstås genom en jämförelse med apartheid i Sydafrika. Det finns många dagliga vittnesmål om detta både från organisationer som verkar för Daliternas rättigheter och i utredningar utförda på ett metodiskt sätt.

Frågan om Daliternas mänskliga rättigheter har från konferensen mot rasism i Sydafrika år 2001 varit ett aktuellt tema och en resolution utarbetat av två särskilda rapportörer utsedda av den tidigare subkommissionen för mänskliga rättigheter väntar nu på att behandlas av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter. FN:s Kommisson för Avskaffande av All Diskriminering pga. Rasism har redan år 1996 tydligt uttalat att ”situationen för Daliter (Scheduled Castes) och stamfolk (Scheduled Tribes) innefattas i termen ´härkomst´ (descent) i artikel 1 i den internationella konventionen mot rasism.” Också EU Parlamentet har uttalat sig i frågan. Indiens premiärminister Manmohan Singh har själv jämfört diskrimineringen av Daliter med apartheid i Sydafrika.

Av detta följer att påståendet att det finns en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet är grovt missvisande. Det finns en mångfald av identiteter. Ser man till kulturella och symboliska frågor, som bl.a. Gail Omvedt gör i Dalit Visions från 2006, träder sociala rörelser, inte minst Dalitrörelsen, fram som ifrågasätter och konfronterar den hegemoni över indisk kultur som Brahmanic Hinduism företräder.

Världssamfundet, förutom FN också nationella regeringar, dåvarande EEC, och the Commonwealth reagerade mot Sydafrika för att avskaffa apartheid. Då det gäller diskriminering baserad på kast är det egentligen bara FN som tydligt uttalar sig. Andra viker undan. För det kan man peka på två skäl. Apartheid hade lagligt stöd; diskriminering baserad på kast är olagligt men förkommer lika hejdlöst. Equal by Law; Unequal by Caste är titeln på en rapport år 2008 från New York University School of Law. Det andra skälet är att Indien ses som en alltmer betydelsefull handelspartner, är en regional kärvapenbestyckad stormakt och en stat alla vill vara vän med i detta oroliga hörn av världen. Detta framkommer tydligt vid de tillfällen jag deltagit i möten med företrädare för svenska UD och olika EU parlamentariker.

Tillväxt och Fattigdom
Indien tillsammans med Kina framhålls med rätta som världens snabbast växande ekonomier med en tillväxt på 6-8 % per år det senaste decenniet. Ekonomisk tillväxt som sådan, som ju ofta görs ett stort nummer av, är dock av underordnad betydelse då det gäller att värna om människors välfärd. Redan Aristoteles, påpekar Amartya Sen (2000) i Development as Freedom, genomskådade detta: ”Det yttersta goda vi söker är uppenbarligen inte rikedom; för dess betydelse ligger snarare i att man kan använda den till något annat”. Tillväxten i Indien drivs fram av en mindre hightech präglad del av ekonomin. Nästan alla utländska investeringar går till de sex mest urbaniserade staterna medan de 22 övriga är mer eller mindre ignorerade. ”Det handlar om kapital, inte om arbete, om befriade vinster, inte befriade människor” säger John Pilger i Friheten får vänta (2006).

Enbart tillväxtsiffror kan inte utgöra det huvudsakliga måttet på utveckling i ett så stort och socioekonomiskt varierat land som Indien, säger Waquar Ahmed, m.fl. i India´s New Economic Policy (2011). De hänvisar till en rapport från National Commission for Enterprises in the Unorganized Sector; Government of India (2007), som lyfter fram två uppgifter av intresse för bilden av ekonomisk och social utveckling i Indien. Den ena avser den oorganiserade eller informella sektorn av arbetsmarknaden, där 92 % av arbetskraften finns. Denna sektor saknar enligt rapporten anställningstrygghet, arbetarskydd och social trygghet. Rapporten visar också på ett klart samband mellan denna sektor och den andelen av befolkningen, 77 %, med en daglig konsumtionsnivå motsvarande 20 rupies (1 US dollar). Antalet personer in denna grupp, som kommissionen kallar ´Poor and Vulnerable´, ökade från 811 millioner 1999-00 till 836 millioner 2004-05.

Waquar Ahmed pekar också på att kast och klass i stor utsträckning följs åt så att en persons klass status sammanfaller med personens kast status. Högre kaster har större tillgång till utbildning och välstånd och har i större utsträckning dragit fördel av Indiens New Economic Policy från 1991. Tillväxten i den privata industrin och företagen har lett till skapandet av en säker zon för eliten, definierad som högre kast och högre klass, medan en diskussion om åtgärder för att garantera socialt stöd och välfärd för de lägre kasterna har hållits tillbaka. Övergången till nyliberalt ekonomiskt system har på så sätt bekräftat klass/kast elitens sociala och ekonomiska maktposition, som grundlades före liberaliseringen av ekonomin.

Så Per J, för vilka blev Indien fritt på riktigt år 1991? Vilka räknas som fullvärdiga medborgare, tillhöriga, inkluderade i det indiska samhället? Fråga den skinande medelklassen; fråga de 800 miljonerna, som lever på marginalen, eller de lägre kasterna som söker frigöra sig från ett flertusenårigt diskriminerande kastsystem!
Hans Magnusson

Jag svarar på Hans Magnussons kritik om några dagar.