Indien har i decennier genomsyrats av kongresspartiets ”indiska socialism”, men har paradoxalt nog världens mest privatiserade sjukvård. En indisk paradox! Hur kan det komma sig? Jo, den offentliga sektorn är en papperstiger. Stor i politiska högtidstal och femårsplaner, liten i verkliga livet.
Så här har det sett ut länge: bara 21 procent av de totala kostnaderna för sjukvård kommer från staten, kommunerna och byråden, resten från privata vårdföretag. I flera delstater går hälften av alla barn i privata skolor.
Varför väljer de indier som har råd privata skolor och sjukhus? Svaret är enkelt: den offentliga välfärden fungerar oftast uruselt.
Varför? Framför allt tre faktorer ligger bakom det klena resultatet: hierarkiskt tänkande (kastsystem), obefintligt ansvar för samhällets gemensamma projekt (istället svågervälde och familj-ism) och korruption (skapad av de minimala lönerna för de offentliganställda, som måste ta pengar under bordet för att överleva).
Men varför är den icke-fungerande administrationen inte landets största politiska fråga? En ledarskribent på dagstidningen Daily News & Analysis svarar så här: eftersom medelklassen bara konsumerar privat utbildning och vård märker de inte hur illa det är ställt.
Men när ska den offentliga papperstigern få liv – om inte nu när skatteintäkterna ökar mer än regeringen förväntat sig på grund av att fler får jobb, lönerna stiger och konsumtionen ökar?
Men räcker det med mer pengar? Ja, jag tror det. Det är fattigdomen som drivit fram det snäva grupptänkandet, korruptionen och nepotismen. Men precis som Sida inte kan skicka ett kuvert med pengar och hoppas på det bästa kan inte indiska regeringen bara anslå pengar i stolta fattigdomsbekämpande program. De måste också göra den offentliga sektorn effektiv. Annars försvinner pengarna i många statliga tjänstemäns fickor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar