Första gången jag klev på planet till Indien visste jag i stort sett ingenting om landet jag var på väg till.
Det var tidigt åttiotal, jag var 21 år, hade liftat och tågluffat i Europa och Mellanöstern och storögt läst Jack Kerouacs På drift . Min lycka låg i att resa så mycket och så långt bort som möjligt, det var jag säker på. Varje resa måste gå längre bort än den förra, som om det jag dittills upplevt inte var tillräckligt exotiskt.
Det var inte mod, det var romantik. Reseromantik. Luffa, lifta, låta världen skölja över en, ta dagen som den kommer – det var det som var det riktiga livet i den stora världen bortom det förutsägbara livet hemma.
På Pudding shop i Istanbul och stranden i Nuweiba vid Röda havet berättade de Riktiga Resenärerna för mig om Afrika och Indien, om det Ultimata Annorlunda, och deras historier tvinnades samman med Kerouacs livsglädje i att vara fri och på väg.
Min tanke inför den stora avfärden österut var att låta resan utveckla sig själv. Om det var något man nödvändigtvis måste förstå lär man sig väl det på plats. Jag läste inga romaner om Indien, inga tjocka faktaböcker och jag skaffade aldrig Lonely Planets India – a travel survival kit, utan kompletterade Kerouacs lärdomar med det lilla, tunna knastertorra häftet Länder i fickformat – Indien från Utrikespolitiska institutet.
Idag kan jag tycka att det var en poäng (fast den inte var uttänkt) att jag inte tog med mig någon guidebok, att jag inte visste mer om resandet än att det kunde vara romantiskt och mer om Indien än landets BNP per capita. Hade jag läst för mycket om alla sjukdomar och allt elände hade jag kanske tvekat. Detta skriver jag trots att det numera är mitt jobb att få folk att läsa på om sjukdomar och risker, hur man reser runt, var man ska bo och vad man bör se. För jag hamnade på platser dit ingen som läst på ordentligt skulle resa. Bökiga, grå, medelmåttiga landsortsstäder i subkontinentens inre, utan imponerande tempel och palats, men med människor som är genuint nyfikna på – och utan avsikter att bondfånga – en blekhyad yngling med dammig ryggsäck. Det var ensamt, ibland jobbigt, ganska ofta tråkigt, men också spännande.
Det är resan som inte går på räls: skakig, osäker, öppen.
Men jag hade tid att inte vara påläst. Har man sex månader på sig för att lära känna ett nytt land kan man kosta på sig att famla lite i början.
Idag är mina resor kortare. En, två, max tre veckor. Då måste jag börja långt före avfärden – söka på internet, i bokaffärer, i antikvariat. En enda roman, har jag insett idag, rymmer ofta mer inblick i ett land än sex oförberedda månader på luffen. En enda roman gör resan intressantare och mindre förvirrad.
Slummen i Bombay, som från flygplatsbussen kändes skrämmande och anonym, befolkades i Rohinton Mistrys En ömtålig balans (A Fine Balance) med människor, som jag på bokens drygt 700 sidor lärde känna så bra att den barriär som stod mellan mig och de fattiga i Indien började rasa. Där stod ”jag” och såg hur mitt hus i Bombays värsta slum skövlats av en bulldozer – och kände förtvivlan.
Om man läser böckerna på plats kan effekten bli magisk. Jag minns en tågresa mellan Gujarat och Bombay där jag satt djupt försjunken i Salman Rushdies Midnattsbarnen, tittade upp och fick se ett ortsnamn på en gul stationsskylt, en ort där huvudpersonen i boken just då befann sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar