Färre födda barn, ändå ökar befolkningen

Medan Kinas befolkningsökning planat ut tack vare sin policy att bara acceptera ett barn per familj stiger Indiens befolkning desto snabbare. 1950 fanns det 357 miljoner indier, i dag 1,1 miljard. 2030 beräknas indierna vara 1,6 miljarder och därmed fler än kineserna.

Under premiärminister Indira Gandhis undantagstillstånd 1975–77 introducerades en premie till dem som steriliserade sig. Men kampanjen fick kritik för att lokala tjänstemän i försök att uppfylla steriliseringsmålen gick för hårt fram och tvingade folk, som ibland var ovetande om vad det var för operation de genomgått. Därefter har politiska utspel om familjeplanering ofta bemötts med skepsis hos väljarna, som förknippar åtgärderna med auktoritära och odemokratiska metoder.

Trots denna historiska skepsis mot storskaliga familjeplaneringsprojekt ökar användningen av preventivmedel – framför allt bland kvinnor. Det är huvudförklaringen till att indiska kvinnor föder färre barn i dag än för 15 år sedan: från 3,4 barn per kvinna 1992 till 2,7 barn per kvinna 2006, enligt National Family Health Survey.

I städerna är tvåbarnsfamiljen redan norm, på landet är den på god väg att bli det. Utvecklingen skulle gå snabbare om det inte vore för att pojkar värderas så mycket högre än flickor. Flickor kostar att gifta bort och anses dessutom inte kunna dra in lika mycket i inkomst till familjen som pojkar. Därför genomförs det internationellt sett många illegala aborter av flickfoster samtidigt som flickebarn får sämre behandling än pojkar, vilket lett till att det i Indien bara går 933 kvinnor per 1|000 män (det naturliga i ett samhälle är att det finns fler kvinnor än män). Å andra sidan väljer familjer som till exempel har två fickor att fortsätta föda barn tills de får en pojke, vilket skyndar på befolkningsökningen.

Men trenden är positiv. I takt med ljusare utsikter för kvinnor på arbetsmarknaden säger allt fler familjer, enligt National Family Health Survey, att de nöjer sig med två barn även om båda är flickor. Det visar att förklaringen till indiernas nedvärdering av flickebarn i huvudsak är ekonomisk. Attityderna förändras i takt med ökade utsikter om att döttrarna kan bli lika lönsamma som sönerna.

Att befolkningen fortsätter att öka så snabbt beror också på positiva förändringar som att barnadödligheten sjunkit med 30 procent sedan 1992 och att medellivslängden ökar.

Miraklet i Indien

Väst har ofta haft en pessimistisk syn på Indien. 1961 skrev Aldous Huxley att landet kommer att bli en militärdiktatur när Nehru avgår. 1967 skrev London Times att det förestående valet till parlamentet förmodligen skulle bli det sista. På 70-talet var Calcutta föremål för domedagsprofetior. Snart brakar hela skiten samman, var slutsatsen.

I år fyller Indien 60 år som självständig nation och praktiskt taget alla förutsägelser har kommit på skam. I senaste numret av tidskriften Outlook publiceras ett utdrag ur historikern Ramachandra Guhas nya bok ”India After Gandhi: The History of the World’s Largest Democracy”. Till skillnad från i väst ökar indiernas valdeltagande, skriver han.

Samtidigt röstar allt fler demokratiskt marginaliserade grupper. Det gäller framför allt i Nordindien, där dalitpartier har skakat om de etablerade partierna i Uttar Pradesh, Indiens folkrikaste delstat. Guha citerar statsvetaren Yogendra Yadav som sagt att Indien förmodligen är det enda land i världen där de lägsta samhällsklasserna har högre valdeltagande än de privilegierade grupperna.

Ramachandra Guha hyllar också indiernas förmåga att känna samhörighet med nationen samtidigt som man identifierar sig med sin regionala kultur. Ett kitt är Bollywood: ”… så länge man tittar på hindifilmer och sjunger med i deras sånger kommer Indien att överleva”.

Publicerad i DN 22 maj.

Demokrati underifrån

Madhya Pradesh med en dåligt fungerande offentlig sektor och Kerala med en välfungerande statlig administration är två delstater som inte har mycket gemensamt, förutom den allt mer starkare lokaldemokratin sedan panchayati-raj-reformen löanserades 1993.

Statsvetaren Sten Widmalms fältstudier visar att drygt 30 procent av befolkningen i båda delstaterna anser sig ha fått större politiskt inflytande som en följd av panchayati raj-reformen och decentraliseringen av makten. Inte nog med det. I båda delstaterna tyckte de som deltog i undersökningen att avståndet mellan medborgarna och de styrande hade minskat de senaste åren.

De centralistiska tendenserna i Indien ger vika för federalismens tongångar. De demokratiska institutionerna i delstaterna får ökat makt på bekostnad av regeringen i New Delhi.

Det är glada nyheter i ett land som upprepade gånger förutspåtts att implodera av fattigdom och hierarkier.

Demokratin i Indien utvecklas nu nerifrån och upp, menar Sten Widmalm, och det gör Indien unikt i världen.

Release för Parul Sharmas nya bok

Reklam:
Release party in Stockholm for Parul Sharma's book
A release party for the new book Right to Life; the Pluralism of Human Existence, published by Parul Sharma, Legal Adviser for CSR Globe Forum, and General Manager of South Asia Experts - Sweden, will be held in Stockholm on Wednesday 23 May 2007, 18.00. The book presents various human rights aspects of India as a case study, with individual testimonies, and NGO interventions (more information about the book). The seminar will be held in Swedish, and is jointly organised by Amnesty International Sweden and the Dalit Solidarity Network - Sweden. Venue: ABF, Heden-salen, Sveavägen 41, Stockholm. More information about the release party.
Reklam slut.

Indiens andel av utsläpp ännu liten

Bilismen och elkonsumtionen ökar dramatiskt i takt med medelklassindiernas förbättrade ekonomi. Men trots att invånarna i de flesta storstäder hostar i avgasmolnen som hovrar över stadsgatorna är Indiens per capita-utsläpp av växthusgaser – 0,9 ton per år – knappt en fjärdedel av världsgenomsnittet och bara en tjugondel jämfört med genomsnittsamerikanen. Jämfört med storproducenterna av utsläpp – Nordamerika och Europa – är varje indiers bidrag till den globala uppvärmningen minimal.

Indien, som har 17 procent av världens befolkning, står för bara 5,4 procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Fram till 2050, då Indiens ekonomi spås ha blivit världens näst största efter Kinas, väntas landets andel av utsläppen i världen ha ökat till 9,4 procent.

En förklaring till Indiens relativt blygsamma andel av världens utsläpp är att det vid sidan av den 300–400 miljoner stora medelklassen finns 700 miljoner indier som sällan eller aldrig åker bil och skoter och inte har energikonsumerande kylskåp och luftkonditionering. Medelklassen har heller inte, även om de skulle ha råd, diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare. De låter sin disk, tvätt och skit tas hand om av hemhjälpen, som utför sysslorna manuellt. I Indien regerar fortfarande diskborsten, sopkvasten och tvättkaret.

Indien är liksom Kina i huvudsak beroende av kol för elproduktion, bara några få procent av elen kommer från andra källor.

Samtidigt är Indiens regering förmodligen den enda i världen som har ett särskilt departement för alternativa energikällor. Indien är i dag världens fjärde största producent av solenergi och en av världens största producenter av el från vindkraft. Expansionstakten är stor. 2006 ökade vindkraften med 35 procent och indiska energiföretag har gjort strategiska uppköp av danska och tyska energiföretag.

Men, men ... Den globala uppvärmningen går fortare än man tidigare trott, se artikel i SvD i dag.

WiFi-beduin

Denna blogg liksom boken jag håller på med – och allt annat jag jobbar på just nu – skriver jag på kafé.

Varför? Bebis och sambo hemma gör hemmet lite för rörigt för att vara en bra arbetsplats. Hyrd lokal är för dyrt. Istället roterar jag mellan tre–fyra olika kaféer med gratis trådlöst internet och gott kaffe.

Se här en liten och mycket geografiskt begränsad guide: Bäst kaffe och trevligast personal har Tvålpalatset på St Paulsgatan. Snabbast internet men en mycket trist ceasarsallad och väldigt anonym personal har Röda korsets kafé på Hornsgatan. Bäst fikabröd, trevligaste utsikten och ett ok men inte jättesnabbt internet har Söders Espresso på Medborgarplatsen.

Jag efterlyser en kombination av de tre: snabbt internet, perfekt kaffe och bra fikabröd. Kanske finns det någon annanstans. Tips, någon!

Bättre luft när oljan sinar

Det mesta av Indiens el produceras av skitiga kolkraftverk och Indien är på väg mot en miljökatastrof om inget nytt vägval görs mycket snart. Men... Indiens regering är samtidigt förmodligen den enda i världen som har ett särskilt departement för alternativa energikällor. Indien är i dag världens fjärde största producent av solenergi och en av världens största producenter av el från vindkraft. Expansionstakten är stor. 2006 ökade vindkraften med 35 procent och indiska energiföretag har gjort strategiska uppköp av danska och tyska energiföretag.

De positiva exemplen har drivits igenom eftersom de framstått som ekonomiskt fördelaktiga alternativ till olja och kol. I Rajasthans väglösa öken kan det helt enkelt vara effektivare att producera el med vindkraftverk än att bygga högspänningsledningar från avlägsna kolkraftverk. Och i Himalayas otillgängliga bergsområden kan det bli billigare att värma vattnet med biogas än med fossila bränslen.

Men trots ljuspunkterna kommer det mesta av elen från kolkraft och drivs de flesta bilar med bensin och smutsig diesel. Anhängare av Peak oil och Peak coal-teorin – se senast DN Debatt 18 maj – tror att den historiska produktionstoppen för fossilt bränsle inträffar någon gång mellan 2008 och 2018. Om det stämmer har vi med den explosionsartade ekonomiska utvecklingen i Asien inte så många decennier på oss innan oljan och kolet är helt slut. Den finns en ljus sida av denna utveckling. Domedagsprofetiorna om enorma temperaturhöjningar och översvämning av jordens alla låglänta områden kommer aldrig att slå in om enrgipessimisterna har rätt: oljan och kolet räcker inte till det.

För att tillfredsställa alla hundratals miljoner indier som inom de närmaste åren kommer att skrota cykeln och skaffa sig skoter eller bil måste man hitta alternativa bränslen. Det handlar med andra ord inte bara om miljön, det handlar om att över huvud taget hitta något att hälla i soppatanken. Det handlar om en global energikris.
Välståndsökningen i Indien och Kina driver på krisen och skyndar på den nödvändiga omställningen från olje- och kolberoende till alternativ energi. På så sätt kan den globala miljön räddas av den ekonomiska utvecklingen i Asien.

Inte så indiskt

Maten du äter på en indisk restaurang i Sverige är inte indisk. För det första lagas maten på nio av tio indiska krogar i Sverige av bangladeshier. För det andra är många av rätterna utvecklingar av en matkultur som de muslimska mogulerna hade med sig när de invaderade Nordindien på 1500-talet. För det tredje är några av rätterna uppfunna i Storbritannien på 1960-talet.

Ta till exempel paradrätten chicken tikka masala (kycklingfilébitar grillade på spett och serverade i en röd gräddig sås). Tikka står för röd färg och masala för kryddblandning. Namnkombinationen och såsen är en uppfinning av sydasiatiska kockar på indiska krogar i Storbritannien i ett försök att skapa något som ser exotiskt ut men ändå inte är för starkt. Rätten har därefter spritt sig till indiska krogar över hela västvärlden och även exporterats tillbaka till moderlandet.

Visst kan man ändå kalla den indiska restaurangmaten i Sverige för indisk. Trots sitt historiska arv från Nordindiens muslimska erövrare utvecklats har den ju ändå sina rötter på den indiska kontinenten och all matkultur är i grunden en blandning av influenser från vitt skilda håll. Visst kan det upplevas som reaktionärt att söka efter nationellt genuina kulturyttringar: vad är föresten ”indiskt” och vad betyder ”genuint”?

Men är det den vanligast förekommande maten som äts i runt om Indien du är ute efter är ett besök på en indisk krog i Sverige ingen bra plats att börja den kulinariska resan på. Då får du åka till London eller New York, där maten inte bara kommer från mogulköket och där kockarna är indiska – eller helt enkelt bege dig till Indien.

Hur definierar man "pure vegetarian"?

Jag har förgäves försökt få fram en relevant definition av begreppet "pure vegetarian", som det tolkas av religiösa hinduer.

Ungefär så här trodde jag att det var: Först och främst inte kött, fisk eller ägg, kanske inte heller lök, vitlök och svamp. Dessutom ska ett "pure vegetarian"-kök och dess kock vara helt dedicerat till detta och inte till exempel parallellt laga kött etc till andra gäster.

Är det en korrekt definition? Nåt att tillägga eller dra bort? Bör man till exempel också följa ayurvediska principer om rätt mat för rätt typ av människa för att det ska bli "pure veg"?

Alla som vet kan väl bidra!

Försök till förklaring till allt

Men hur kan det då komma sig att den bördiga nordindiska slätten, vars goda förutsättningar i historiens gryning ledde till utvecklandet av högkulturer, i dag är så fattig och problemfylld?

Förklaringen verkar man i vilket fall inte hitta i jordmån och klimat, utan snarare i hur människan organiserat sina samhällen och förvaltat det försprång som naturen gett. Kanske var naturen i norr för givmild – och frestade människorna till överutnyttjande, som ledde till överbefolkning och miljöförstöring. Kanske man också peka på de militärtekniskt skickliga indoarierna, som skapade patriarkala och feodala samhällen och utvecklade kastsystemet.

Andra delar av Indien – särskilt i södern och längs kusterna – har haft en historia med mer upplysta och reformintresserade maharajor, många småriken – precis som i Europa – och i vissa fall matrilinjär arvsrätt. I södern har kommunikationen med omvärlden byggt på relativt fredlig handel, medan invånarna på slätten i norr ständigt erövrats av främmande arméer.

De stora tunga nordindiska imperierna intresserade sig mer för vackra byggnadsverk än sociala reformer och var ointresserade av jordreformer för att bryta jordägarnas makt och lantarbetarnas slaveri. Den gamla kulturbygden runt floden Ganges förvandlades under de muslimska dynastierna från medeltiden och framåt till ett ekonomiskt bakvatten, till allt mer hierarkiska och militaristiska samhällen, som till slut imploderade och lämnade fältet fritt för britternas ekonomiska utsugning.

Delstaterna Uttar Pradesh och Bihar är helig, historisk och anrik mark. Här utspelar sig Mahabharata och Ramayana, utvecklades hinduismen till vad den är i dag, föddes buddhismen, regerade några av världens konstnärligt sett mest imponerande kungariken. Men här är i dag jordägandet mest ojämlikt, fattigdomen störst, politikerna mest korrupta och kasthierarkierna hårdast.

Sedan Lasse Berg skrev Längs Ganges har metropolerna New Delhi i slättens västra hörn och Calcutta i slättens östra hörn vaknat, genomgår snabba sociologiska förändringar och får uppleva ekonomisk tillväxt. Men där emellan: feodal landsbygd och illa administrerade städer på Indiens bördigaste jordar.

Rika förutsättningar, magert resultat

Det nordindiska slättlandet runt floderna Indus, Ganges och Brahmaputra skulle kunna vara jordens politiska och ekonomiska centrum. Under mänsklighetens historia har nästan alltid en femtedel av världens befolkning bott här på de tjocka lagren av bördigt flodsediment.

Här och dess närhet såg mänsklighetens första jordbruk dagens ljus, har flera världsreligioner fötts och några av historiens mäktigaste imperier regerat. Ändå är slättlandet som bevattnas av smältvatten från världens högsta bergskedja en problemfylld region med världens största anhopning av absolut fattiga, politisk turbulens, stora ekologiska problem och ett internationella sett extremt lågproduktivt jordbruk.

Här finns alla förutsättningar för ett gott liv, ändå blev livet så tufft för en så stor del av befolkningen. Gangesdalens rika mylla och vattentillgångar, skrev Lasse Berg i Längs Ganges från 1986, skulle ”teoretiskt räcka för att försörja hela mänskligheten! Ganges bär på löftet om ett gott liv, men orsakar nu i allt större utsträckning lidande och död”.

De nordindiska kulturbygderna Uttar Pradesh och Bihar tillhör i dag Indiens fattigaste områden. Mest hopplösa områden, enligt vissa, med sin höga korruption och sitt utbredda vardagsvåld.

Hur kan det komma sig?

Alla får svara!

Myten om hinduism

De fyra stånden, varna, består av en mängd undergrupper eller skrån, jati, som sammantaget brukar kallas kastsystemet. Det är en social klassificering med rötterna i bland annat de över 2|000 år gamla texterna Rigveda och Manus lag.

I dag har kastsystemet spritt sig även till indiska muslimer och kristna och till buddhister i Nepal och på Sri Lanka. Ursprungligen handlade det om det högsta prästståndets, braminernas, behov av att upprätthålla rituell renhet. Ju högre upp i systemet desto större rituell renhet, ju längre ner desto lägre renhet. En människa av hög kast som rörde vid eller blev serverad mat av en människa av låg kast ansågs därmed, enligt traditionen, ha blivit besudlad.

Men religionsfilosofen Torvald Olsson, som sedan sjuttiotalet bedrivit fältstudier i framför allt Sydindien, ger en annan bild av hinduismen och kastsystemet än den som brukar upprepas i läroböcker i religion. Han säger till exempel att knappast någon av de illitterata hinduer han intervjuat i byar i Thanjavurdistriktet i sydindiska Tamil Nadu känner till återfödelse- och reinkarnationsläran. Han ifrågasätter också uppfattningen om att kastsystemet skulle vara statiskt och enhetligt. Till att börja med, menar han, är inte dagens braminer ättlingar till braminerna hos de första indoarierna, i vars texter kastsystemet fick sin religiösa legitimitet. Braminerna, liksom de flesta andra kaster (som Torvald Olsson väljer att kalla jati-kluster) fick sina former först under medeltiden.

Dessutom är de inte så enhetliga. Han exemplifierar med rajputerna, som utgör tio procent av Indiens befolkning och upp mot 40 procent i delar av delstaten Rajasthan. Vissa av rajputerna var härskare och en sorts adel i de nordindiska kungadömena, medan andra var fattiga lantarbetare och småbönder som lånade status tack vare att de kallade sig rajputer och tack vare att de var ”förknippade med sin vasall och kung som tillhörde samma jati-kluster [rajputerna]”. Rajputerna liksom andra kaster, argumenterar Torvald Olsson, är snarare etniska grupper med gemensamma språk, släktskapssystem och rastypiska drag. Inom grupperna finns alla möjliga samhällsklasser. Att man trots detta framhävdar att prata om ett klassbundet och enhetligt kastsystem är bara en del av mytbildningen om det annorlunda Indien, verkar han mena.

En annan skribent som ifrågasätter den traditionella bilden av hinduismen är den unge indiska författaren Pankaj Mishra. Att hinduismen beskrivs som en sammanhängande världsreligion är inte så mycket ett resultat av renläriga hinduers vilja att framställa sin religion som enhetlig. Snarare är det effekten av de brittiska kolonisatörernas försök att förstå vad det var man såg i Indien när man anlände under 1600- och 1700-talen.

Religionerna i Indien har alltid varit mer inriktade på utövandet än på rigida tankesystem. Riterna och troslärorna varierar mellan olika delar av Indien och gudaskaran är inte komplett, utan utökas ständigt. Ateism, agnosticism, buddhism, jainism – till och med kristendom och islam – har inte setts som irrläror, utan som intressanta idéer som man mycket väl kan införlivas i det indiska religionsutövandet.

Hinduismen som en sammanhängande världsreligion är en produkt av européerna, menar Pankaj Mishra. Britterna var vana att definiera en människas identitet utifrån den monoteistiska religionen och nationalstaten. Därför var de förvirrade inför den förmoderna värld av sammansatta identiteter och trosbekännelser som man mötte i Indien. I Indien, skriver han, ”sökte britterna uniformitet på samma sätt som de mäktiga kristna i Rom, och påtvingade indierna den”. När britterna mötte de indiska religionerna ville de se likheterna, även om de inte var större än mellan kristendom, judendom och islam. Eftersom kristendomen har en bibel och en uppsättning rätta läror, resonerade britterna, måste också de indiska religionerna ha det.

Indien på Östasiatiska

I höst öppnar Indien - Bollywood och levande gudar på Östasiatiska museet i Stockholm. Idéen med utställningen är att med det indiska filmberättandet visa hur samtidens Indien hänger ihop med det förflutna genom berättelser och myter om kärlek, gudar och andra hjältar.

Jag jobbar just nu med utställningskatalogen, som ska utformas som ett tjusigt livsstilsmagasin och inte bara vara korrekt historiskt och torrt redovisande, utan försöka med ett populärt språk ge en färgsprakande bild av ett både modernt och traditionellt Indien. Katalogen kommer att heta Masala Magazine och innehålla en massa kul läsning.


30 september öppnar utställningen och pågår sedan ända till 30 mars 2008. Förutom utställning blir det förmodligen också nåt slags indiskt kafé och visning av Bollywoodfilmer. När utställningen öppnar finns också Masala Magazine klar att köpas på museet.

Läs mer om utställningen.