Myten om hinduism

De fyra stånden, varna, består av en mängd undergrupper eller skrån, jati, som sammantaget brukar kallas kastsystemet. Det är en social klassificering med rötterna i bland annat de över 2|000 år gamla texterna Rigveda och Manus lag.

I dag har kastsystemet spritt sig även till indiska muslimer och kristna och till buddhister i Nepal och på Sri Lanka. Ursprungligen handlade det om det högsta prästståndets, braminernas, behov av att upprätthålla rituell renhet. Ju högre upp i systemet desto större rituell renhet, ju längre ner desto lägre renhet. En människa av hög kast som rörde vid eller blev serverad mat av en människa av låg kast ansågs därmed, enligt traditionen, ha blivit besudlad.

Men religionsfilosofen Torvald Olsson, som sedan sjuttiotalet bedrivit fältstudier i framför allt Sydindien, ger en annan bild av hinduismen och kastsystemet än den som brukar upprepas i läroböcker i religion. Han säger till exempel att knappast någon av de illitterata hinduer han intervjuat i byar i Thanjavurdistriktet i sydindiska Tamil Nadu känner till återfödelse- och reinkarnationsläran. Han ifrågasätter också uppfattningen om att kastsystemet skulle vara statiskt och enhetligt. Till att börja med, menar han, är inte dagens braminer ättlingar till braminerna hos de första indoarierna, i vars texter kastsystemet fick sin religiösa legitimitet. Braminerna, liksom de flesta andra kaster (som Torvald Olsson väljer att kalla jati-kluster) fick sina former först under medeltiden.

Dessutom är de inte så enhetliga. Han exemplifierar med rajputerna, som utgör tio procent av Indiens befolkning och upp mot 40 procent i delar av delstaten Rajasthan. Vissa av rajputerna var härskare och en sorts adel i de nordindiska kungadömena, medan andra var fattiga lantarbetare och småbönder som lånade status tack vare att de kallade sig rajputer och tack vare att de var ”förknippade med sin vasall och kung som tillhörde samma jati-kluster [rajputerna]”. Rajputerna liksom andra kaster, argumenterar Torvald Olsson, är snarare etniska grupper med gemensamma språk, släktskapssystem och rastypiska drag. Inom grupperna finns alla möjliga samhällsklasser. Att man trots detta framhävdar att prata om ett klassbundet och enhetligt kastsystem är bara en del av mytbildningen om det annorlunda Indien, verkar han mena.

En annan skribent som ifrågasätter den traditionella bilden av hinduismen är den unge indiska författaren Pankaj Mishra. Att hinduismen beskrivs som en sammanhängande världsreligion är inte så mycket ett resultat av renläriga hinduers vilja att framställa sin religion som enhetlig. Snarare är det effekten av de brittiska kolonisatörernas försök att förstå vad det var man såg i Indien när man anlände under 1600- och 1700-talen.

Religionerna i Indien har alltid varit mer inriktade på utövandet än på rigida tankesystem. Riterna och troslärorna varierar mellan olika delar av Indien och gudaskaran är inte komplett, utan utökas ständigt. Ateism, agnosticism, buddhism, jainism – till och med kristendom och islam – har inte setts som irrläror, utan som intressanta idéer som man mycket väl kan införlivas i det indiska religionsutövandet.

Hinduismen som en sammanhängande världsreligion är en produkt av européerna, menar Pankaj Mishra. Britterna var vana att definiera en människas identitet utifrån den monoteistiska religionen och nationalstaten. Därför var de förvirrade inför den förmoderna värld av sammansatta identiteter och trosbekännelser som man mötte i Indien. I Indien, skriver han, ”sökte britterna uniformitet på samma sätt som de mäktiga kristna i Rom, och påtvingade indierna den”. När britterna mötte de indiska religionerna ville de se likheterna, även om de inte var större än mellan kristendom, judendom och islam. Eftersom kristendomen har en bibel och en uppsättning rätta läror, resonerade britterna, måste också de indiska religionerna ha det.