Protester mot slumsanering

Sluminvånare i Bombay går man ur huse för att protestera mot planerna på att förvandla Asiens största slum till ett prydligt bostadsområde.

I måndags stängde alla verkstäder och affärer i jätteslummen Dharavi och tusentals sluminvånare tågade till slumsaneringsmyndighetens kontor för att protestera mot planerna.

Regeringen i delstaten Maharashtra, där Bombay ligger, drog i början av juni igång projektet som går ut på att för totalt 14 miljarder kronor riva skjulen, dra in vatten och avlopp och bygga lägenhetshus. De sluminvånare som bott här mer än tolv år kommer att erbjudas bostäder i de nya husen.

Invånarna protesterar mot att de inte tagits med i planeringsarbetet och att lägenheterna blir alldeles för små.

I Dharavi finns närmare 5.000 småföretag textilverkstäder, krukmakerier, sopåtervinningscentraler som drivs av de boende själva.

Problemet är att sluminvånarna som driver företagen själva varken äger marken eller har lagfarter på husen. De befarar därför att renoveringen leder till att de berövas sina inkomstmöjligheter samtidigt som markägare och byggföretag tjänar stora pengar.

- Alla vill slippa att ta med sig en hink med vatten och köa till de få toaletter som finns, men renoveringsplanerna måste gynna lokalbefolkningen och inte bara dem som sköter exploateringen, säger Arputham Jockin i National Slum-Dwellers Federation till tidningen The Hindu.

Delstatsregeringen har utsett en känd indisk arkitekt som bor i USA till projektledare och bjudit in byggföretag från hela världen att komma med anbud. Den nya stadsdelen får bostadshus med lägenheter, shoppingcenter och rekreationsområden.

Läs också DN:s Mia Holmgrens reportage om en skönhetssalong i Dharavi.

Det svarta hålet

Mitt i Bombay finns ett svart hål. Det kallas Dharavi och är Asiens största slumområde.

Där finns ingen fungerande kommunal sophämtning, ingen hälsovård och oftast inget rinnande vatten indraget i husen, som är ruckel av korrugerad plåt och masonit.

På det två kvadratkilometer stora området delar upp till 800 invånare på varje toalett. I områdets utkanter surrar flugorna över högar med avföring och urin, bråte och sopor.

Förstadiet till helvetet, säger många. Anarkistiskt och fult – ja, men laddat med strävan och framåtanda, säger andra som menar att Dharavi är ett unikt livskraftigt stadslandskap.

De riktigt utblottade bor inte här, de bor under bar himmel eller pappskivor på trottoarerna runt om i Bombay. Dharavi är ett snäpp upp i de fattigas statushierarki. Här är arbetslösheten låg och optimismen stor. Här omsätter tusentals småföretag närmare 300 miljoner kronor om året.

Här har staten abdikerat men marknadskrafterna ångar på: trots brist på vatten och avlopp har många av husen såväl sattelitteve som bredbandsinternet.

Men nu har myndigheterna i Bombay vaknat. Planerna är storstilade. Fram till 2010 ska allt rivas och ge plats för kommunala hyreshus – där sluminvånarna kommer att erbjudas hyreskontrakt – sjukhus och skolor. Allt till en kostnad av 15 miljarder kronor och med hjälp av internationella byggkonsortier. År 2020, hoppas myndigheterna, ska all slum i Bombay vara historia, även den i stadens utkanter och den som breder ut sig på trottoarer, längs järnvägsräls och trafikleder.

Invändningsfritt kan man tycka, i alla fall om planerna realiseras. Ändå finns det en stark opposition mot rivningen av slummen. De argaste kritikerna är slumområdenas egna invånare som är rädda för att förlora sina inkomstmöjligheter. Den dag bulldozrarna kommer försvinner de mödosamt uppbyggda brödbutikerna, lädergarverierna, tvätterierna och mekaniska verkstäderna.

Eftersom ingen har papper på sin egendom eller lagfarter på sina hus förlorar de alla investeringar de gjort, blir allt arbete de lagt ner förgäves.

Men de får ju en kommunal hyreslägenhet med wc och rinnande vatten – vad har slumskjulinvånarna för invändningar mot denna gåva?

Vi kanske hamnar i de nya miljonprogramsområdena i Bombays utkanter, säger de, långt från det ekonomiskt dynamiska centrum där vi kan tjäna pengar, svarar kritikerna, som är rädda för att en strävsam slum ska ersättas av en apatisk förortstillvaro.

Utrota fattigdomen

Begreppet Shining India myntades av Barathyia Janata Party-regeringen som styrde landet 1998–2004 för att beskriva de ekonomiska framgångarna. Var det tomt prat? Nej, i själva verket handlade det om parallella utvecklingar. Regeringen hade rätt och inte rätt, landet var fattigt och rikt, illa skött och välskött.

I början av nittiotalet hade Kongresspartiets ledande politiker varit arkitekterna bakom den nya politiken med avregleringar, privatiseringar och sänkta tullmurar. Men i valet 2004 vann Kongresspartiet tillbaka regeringsmakten med löften som påminde om Indira Gandhis Garibi Hatao, utrota fattigdomen, 30 år tidigare. Det andra Indien, The Other India, får inte glömmas bort, sa partiordförande Sonia Gandhi och lovade reformer.

I samband med euforin kring börsuppgång och ökande tillväxt runt millennieskiftet hade fattigdomen varit en icke-fråga. Nu är den på väg tillbaka in i politiken. Mediarapporterna om ekonomiska framsteg blandas nu med allt fler och allt mer upprörda fattigdomsskildringar. Medvetenheten om fattigdomen har ökat där man minst anar det. När Indiens största filmstjärna, Amitabh Bachchan, i ett teveprogram 2007 fick frågan om vad som är Indiens viktigaste fråga svarade han utan att tveka: fattigdomen.

Regeringen har nu lanserat en utvecklingsplan, Bharat Nirman, indisk välfärd, för att förverkliga Sonia Gandhis vallöfte. Det är den enskilt dyraste reform som en indisk regering någonsin presenterat och innebär en satsning på landsbygdens infrastruktur. Nya vägar, telefonlinjer, husbyggen, elektrifiering, dricksvattenledningar och bevattningsanläggningar till de fattigaste, minst utvecklade och mest avlägsna byarna där en stor del av Indiens de drygt 200 miljoner absolut fattiga bor. Samtidigt satsar man stort på olika trygghetsprogram som ska ge sjukvård och pension till 370 miljoner lantarbetare, fiskare, vävare och andra som i dag varken har anställningskontrakt, försäkringar eller representeras av fackföreningar.

Förhoppningarna är stora. Men kommer även de här projekten att försnillas bort av oärliga administratörer, snikna underleverantörer och korrumperade lokalpolitiker?

Situationen i dag är annorlunda jämfört med under Indira Gandhis regeringstid. Sedan sjuttiotalet har maskineriet Indien förvandlats från att vara nästan helt dysfunktionellt till att åtminstone knackigt och med vissa tillfälliga stopp jobba på. I delstaterna Bihar, Uttar Pradesh och Orissa – för att nämna några av de sämst skötta delstaterna – stannar maskinen ofta och länge. I södra och västra Indien fungerar den riktigt bra tack vare den växande ekonomins smörjmedel. Staten har i dag, till skillnad från för 30 år sedan, resurser att genomföra sin satsning. Statens kassakista är välfylld.

Underbart motsägelsefullt

Jag gillar detaljrika bilder, plottrighet, inkonsekvens, motsägelser och undantag. Kanske för att jag är uppväxt i en stad (Västerås) i en kultur (svensk medelklass) som är så konsekvent och genomtänkt. I min hembygd är allt undersökt, klassat som säkert, nyttigt och förnuftigt och därefter utportionerat i lagom portioner. Det är så invändningsfritt att jag inte ens kan komma på något negativt att säga om det. Jag älskar det.

Redan som 21-åring hamnade jag i Indien och förstod att jag upptäckt medelklass-Västerås motsats. Indien var inte bara kaotiskt myllrande, det saknade också, verkade det, en bakomliggande idé och var fullt av motsägelser. Först var jag skeptisk och förbryllad. Längtade hem till Västerås. Sedan insåg jag att jag om och om igen ställde fel fråga. Det var helt enkelt lönlöst att söka efter konsekvens. När jag insåg det blev det lätt att andas, ljusnade blicken, förbyttes avsmak i förtjusning. Den västerländska förnuftssektens irrläror släppte greppet om mig. Jag var avprogrammerad.

Oöverskådligt och svårt, säger många om Indien. Vem har sagt att det finns en förklarande helhet att upptäcka? svarar jag. Sluta söka efter en mening med allt! Det är lika lönlöst att försöka förklara Indien som att förstå universums eventuella uppkomst. Njut istället av slumpens oemotståndliga skönhet.

Indien är en löst knuten säck där det trillat ner en massa väsenskilda företeelser, som tagit färg av varandra och därför till det yttra verkar höra ihop, men som innerst inne är varandras motsatser. Riktigt lurigt faktiskt.

– Same same but different, brukar den förvirrade indiske turistguiden svara på västerlänningens frågor om hur allt egentligen hänger ihop.

Jag kan inte påstå att jag gillar ens en tiondel av de Bollywoodfilmer jag sett. En majoritet av allt som drömfabriken i Bombay spottar ur sig är riktigt uselt. Men jag älskar genren som inte är en genre, utan en blandning av alla genrer. Masalafilmen.
Bara skådespeleriet och manusen kunde höja sig över Bollibompanivå.

Men förbättring är på väg, märkte jag vintern 2007 då jag bodde i Bombay. Rang de Basanti, Black Friday, Omkara och Munnabhai är några exempel på nya indiska filmer med bra manus, socialt patos och politisk glöd.

Bollywood har något overkligt över sig sett ur ett västerländskt perspektiv. En för oss okänd värld av filmer, premiärfester, skvaller och filmstjärnor. Som om det fanns ett parallellt jordklot, snarlikt, men pråligare och mer melodramatiskt och myllrande än vårt.

Från Bollywoods enorma filmproduktion har bara små rännilar sipprat till väst. Dels för att filmerna är för banala för en rationell västerländsk publik, dels för att de innehåller anspelningar på indisk mytologi som ingen väster om floden Indus förstår sig på.

Men nu har en förbindelse upprättats mellan de parallella jordkloten, nu samarbetar öst med väst. Kanske en tidsspegel mot en allt mer globaliserad värld? Inom närmaste året kan vi se Singularity (av Roland ”Killing Fields” Joffé, med Aishwarya Rai), Chaos (remix av fransk film med Aishwarya Rai och Meryl Streep) och Shantaram (efter Gregory David Roberts succéroman, i regi av Mira Nair och med Amitabh Bachchan och Johnny Depp i huvudrollerna).

Att se en Bollywoodfilm är bra känslomässig research inför en Indikenresa. För att de ger en rättvis bild av Indien? Knappast, men de ger en bild av Indiens innersta väsen, av ”sinnets icke-indoktrinerade vildmark”, som författaren Arundhati Roy så vackert har uttryckt det, ”full med okända hemligheter och vilda föreställningar”.

Som i USA för 200 år sedan

Journalisten Vontibettu Thimmappa Rajshekar, redaktör för kamptidskriften Dalit Voice, formulerade släktskapet med situationen för USA:s svarta så här: ”Afro-amerikanarna måste vara medvetna om att deras frigörelsekamp inte är fulländad så länge deras blodsbröder och systrar i Asien lider. Det är sant att Afro-amerikanarna också lider, men vi [indiska daliter] befinner oss där afro-amerikanarna befann sig för 200 år sedan”.

Kan man göra en sådan historisk parallell? Vad tycker du? Har slaveriet överlevt i Indien?