Utrota fattigdomen

Begreppet Shining India myntades av Barathyia Janata Party-regeringen som styrde landet 1998–2004 för att beskriva de ekonomiska framgångarna. Var det tomt prat? Nej, i själva verket handlade det om parallella utvecklingar. Regeringen hade rätt och inte rätt, landet var fattigt och rikt, illa skött och välskött.

I början av nittiotalet hade Kongresspartiets ledande politiker varit arkitekterna bakom den nya politiken med avregleringar, privatiseringar och sänkta tullmurar. Men i valet 2004 vann Kongresspartiet tillbaka regeringsmakten med löften som påminde om Indira Gandhis Garibi Hatao, utrota fattigdomen, 30 år tidigare. Det andra Indien, The Other India, får inte glömmas bort, sa partiordförande Sonia Gandhi och lovade reformer.

I samband med euforin kring börsuppgång och ökande tillväxt runt millennieskiftet hade fattigdomen varit en icke-fråga. Nu är den på väg tillbaka in i politiken. Mediarapporterna om ekonomiska framsteg blandas nu med allt fler och allt mer upprörda fattigdomsskildringar. Medvetenheten om fattigdomen har ökat där man minst anar det. När Indiens största filmstjärna, Amitabh Bachchan, i ett teveprogram 2007 fick frågan om vad som är Indiens viktigaste fråga svarade han utan att tveka: fattigdomen.

Regeringen har nu lanserat en utvecklingsplan, Bharat Nirman, indisk välfärd, för att förverkliga Sonia Gandhis vallöfte. Det är den enskilt dyraste reform som en indisk regering någonsin presenterat och innebär en satsning på landsbygdens infrastruktur. Nya vägar, telefonlinjer, husbyggen, elektrifiering, dricksvattenledningar och bevattningsanläggningar till de fattigaste, minst utvecklade och mest avlägsna byarna där en stor del av Indiens de drygt 200 miljoner absolut fattiga bor. Samtidigt satsar man stort på olika trygghetsprogram som ska ge sjukvård och pension till 370 miljoner lantarbetare, fiskare, vävare och andra som i dag varken har anställningskontrakt, försäkringar eller representeras av fackföreningar.

Förhoppningarna är stora. Men kommer även de här projekten att försnillas bort av oärliga administratörer, snikna underleverantörer och korrumperade lokalpolitiker?

Situationen i dag är annorlunda jämfört med under Indira Gandhis regeringstid. Sedan sjuttiotalet har maskineriet Indien förvandlats från att vara nästan helt dysfunktionellt till att åtminstone knackigt och med vissa tillfälliga stopp jobba på. I delstaterna Bihar, Uttar Pradesh och Orissa – för att nämna några av de sämst skötta delstaterna – stannar maskinen ofta och länge. I södra och västra Indien fungerar den riktigt bra tack vare den växande ekonomins smörjmedel. Staten har i dag, till skillnad från för 30 år sedan, resurser att genomföra sin satsning. Statens kassakista är välfylld.