Underbart motsägelsefullt

Jag gillar detaljrika bilder, plottrighet, inkonsekvens, motsägelser och undantag. Kanske för att jag är uppväxt i en stad (Västerås) i en kultur (svensk medelklass) som är så konsekvent och genomtänkt. I min hembygd är allt undersökt, klassat som säkert, nyttigt och förnuftigt och därefter utportionerat i lagom portioner. Det är så invändningsfritt att jag inte ens kan komma på något negativt att säga om det. Jag älskar det.

Redan som 21-åring hamnade jag i Indien och förstod att jag upptäckt medelklass-Västerås motsats. Indien var inte bara kaotiskt myllrande, det saknade också, verkade det, en bakomliggande idé och var fullt av motsägelser. Först var jag skeptisk och förbryllad. Längtade hem till Västerås. Sedan insåg jag att jag om och om igen ställde fel fråga. Det var helt enkelt lönlöst att söka efter konsekvens. När jag insåg det blev det lätt att andas, ljusnade blicken, förbyttes avsmak i förtjusning. Den västerländska förnuftssektens irrläror släppte greppet om mig. Jag var avprogrammerad.

Oöverskådligt och svårt, säger många om Indien. Vem har sagt att det finns en förklarande helhet att upptäcka? svarar jag. Sluta söka efter en mening med allt! Det är lika lönlöst att försöka förklara Indien som att förstå universums eventuella uppkomst. Njut istället av slumpens oemotståndliga skönhet.

Indien är en löst knuten säck där det trillat ner en massa väsenskilda företeelser, som tagit färg av varandra och därför till det yttra verkar höra ihop, men som innerst inne är varandras motsatser. Riktigt lurigt faktiskt.

– Same same but different, brukar den förvirrade indiske turistguiden svara på västerlänningens frågor om hur allt egentligen hänger ihop.

Jag kan inte påstå att jag gillar ens en tiondel av de Bollywoodfilmer jag sett. En majoritet av allt som drömfabriken i Bombay spottar ur sig är riktigt uselt. Men jag älskar genren som inte är en genre, utan en blandning av alla genrer. Masalafilmen.
Bara skådespeleriet och manusen kunde höja sig över Bollibompanivå.

Men förbättring är på väg, märkte jag vintern 2007 då jag bodde i Bombay. Rang de Basanti, Black Friday, Omkara och Munnabhai är några exempel på nya indiska filmer med bra manus, socialt patos och politisk glöd.

Bollywood har något overkligt över sig sett ur ett västerländskt perspektiv. En för oss okänd värld av filmer, premiärfester, skvaller och filmstjärnor. Som om det fanns ett parallellt jordklot, snarlikt, men pråligare och mer melodramatiskt och myllrande än vårt.

Från Bollywoods enorma filmproduktion har bara små rännilar sipprat till väst. Dels för att filmerna är för banala för en rationell västerländsk publik, dels för att de innehåller anspelningar på indisk mytologi som ingen väster om floden Indus förstår sig på.

Men nu har en förbindelse upprättats mellan de parallella jordkloten, nu samarbetar öst med väst. Kanske en tidsspegel mot en allt mer globaliserad värld? Inom närmaste året kan vi se Singularity (av Roland ”Killing Fields” Joffé, med Aishwarya Rai), Chaos (remix av fransk film med Aishwarya Rai och Meryl Streep) och Shantaram (efter Gregory David Roberts succéroman, i regi av Mira Nair och med Amitabh Bachchan och Johnny Depp i huvudrollerna).

Att se en Bollywoodfilm är bra känslomässig research inför en Indikenresa. För att de ger en rättvis bild av Indien? Knappast, men de ger en bild av Indiens innersta väsen, av ”sinnets icke-indoktrinerade vildmark”, som författaren Arundhati Roy så vackert har uttryckt det, ”full med okända hemligheter och vilda föreställningar”.