Hinduer gripna för Gujaratmassakern

Mobben som dödade muslimer i Ahmedabad efter tågbranden i Godhra 27 februari 2002 har fått en rättslig konsekvens. En domstol i Gujarat har dömt åtta hinduer som deltog i mobben som brände, torterade och dödade till livstids fängelse för mord.

De nio männen dömdes för mord på sju muslimer. Tre av dem dömdes också för våldtäkt.

Läs Martha Nussbaums analys av Gujaratmassakern och en berättelse om vad som hände de ödesdigra dagarna för snart sex år sedan.

Kodrivet datorbatteri

På landet utanför Bombay driver man bärbara datorer på ett mycket ekologiskt och mycket indiskt sätt.

Se där, traditionellt jordbruk och modern teknik i skön förening.

Läs mer på MacIntosh Journal.

Folkets marsch når Delhi

Tiotusentals jordlösa lantarbetare, daliter och stamfolk har tågat mot Delhi sedan marschen Janadesh (Folkets dom) startade i Gwalior på Mahatma Gandhis födelsedag 2 oktober.

Nu är de framme i huvudstaden: en enorm mänsklig orm, skanderande "Ge oss mark, ge oss vatten”.

Representanter för marschen har redan fått träffa kongresspartiets ordförande Sponia Gandhi och ska förhoppningsvis träffa premiärminister Manmohan Sing i dag måndag. Men polisen stoppade igår den gigantiska marschen från att tåga upp framför Lok Sabha, parlamentet.

Att marschen arrangeras nu är ingen tillfällighet. Medvetenheten om landsbygds-Indiens sociala och infrastrukturella problem har ökat de senaste åren. Fattigdom, orättvisor, korruption och rättsröta har blivit heta ämnen som fyller tidningarnas förstasidor och engagerar såväl medelklassen som fattiga bönder och lantarbetare. Till och med regeringskoalitionen har gjort fattigdomsfrågan till ett av sina huvudnummer.

AFP rapporterade från marschen.

Indiens kejsar Nero

När muslimer dödades runt om i Gujarat i februari 2002 tittade chefsminister Narendra Modi bort. Indiens högsta domstol har liknat hans agerande vid den romerska kejsaren Nero, som enligt legenden spelade lyra medan Rom brann.

Det började den 27 februari 2002. Då dödades 59 människor, de flesta hinduiska pilgrimer, när en järnvägsvagn började brinna vid uppehåll på stationen i Godhra i Gujarat.

Muslimer som strax före branden varit inblandade i bråk med hinduiska pilgrimer anklagades för att ha kastat in brandbomber i vagnen och orsakat katastrofen.

Hämnden kom de närmaste tre dagarna då hinduer dödade över 1 000 – enligt andra källor runt cirka 2 500 – oskyldiga muslimska män, kvinnor och barn runt om i Gujarat, vilket var de värsta upploppen i Indien sedan 1947 då den brittiska kolonin delades i Indien och Pakistan.

Indiens högsta domstol har slagit fast att delstatsregeringen, som leds av det hindunationalistiska partiet BJP, såg mellan fingrarna när mobben rasade.

Igår krävde järnvägsminister Lalu Prasad att Modi tillsammans med BJP-ordförande L K Advani ska gripas och åtalas för "folkmord". Ministern sade att händelserna i Gujarat är en skamfläck för såväl den indiska demokratin som hela mänskligheten.

Även flera allierade hindunationalister pekar nu Gujarats chefsminister Modi som den skyldige till massmordet på muslimer, avslöjar tidskriften Tehelka i senaste numret. Tidningens reportrar har använt sig av dold kamera och mikrofon för att dokumentera uttalanden som annars aldrig hade gjorts. Läs deras omfattande dokumentation av dödandet av muslimer i Gujarat 2002.

Läs också min recension av Martha Nussbaums The Clash within, som bland annat tittar på massakern i Gujarat ur ett genusperspektiv.

Ökad insyn ledde till upptäckt av försvunna biståndspengar

Närmare 20 miljoner kronor som donerats till indiska premiärministerns hjälpfond, pengar öronmärkta för offer för jordbävningar 2001 och 2005, cyklonförödelse 1999 och tsunamin 2004, har "försvunnit".

Att de försvunnit på vägen kan vara ett tecken på korruption och är i så fall en tragisk nyhet i ett land som försöker rensa bort sin gamla image av att man har en korrupt administration.

Men korruption kanske inte är svaret på gåtan: det kan också handla om att staten använt pengarna på annat sätt, vilket förstås också är illa, eftersom pengarna inte nått dit de var tänkta att nå.

Den glada nyheten är att fallet överhuvudtaget blivit känd och nu utreds. Att biståndsskandalen bilvit offentlig är resultatet av en ny indisk lag som ger ökad insyn i myndighetsbeslut, the Right to Information (RTI) Act.

Nederlag och framgång i samma nyhet således.

Mannen som anmält fallet, som nu ska utredas av en domstol, heter Mujibur Rehman och är forskare på ett statligt företag i den nordindiska delstaten Chhatisgarh. Han säger att han använder sig av den nya lagen för "nationens bästa".

– Att göra en anmälan handlar om att skapa insyn i och trovärdighet till de statliga myndigheterna och företagen.

Fisk molee à la Kerala

Vit mjäll fisk i limesyrlig kokosmjölk. Thailändskt? Inte alls, utan en paradrätt i sydindiska Kerala. Jag lagade den igår och den är ... ursäkta ett slitet uttryck: gudomlig.

Byt ut pomfret, en fisk du nästan bara hittar vid Arabiska havets stränder, mot torsk, tonfisk eller nån annan vit fisk som du kan köpa här hemma. Och strunta i krånglet med att tillverka din egen kokosmjölk i en tjock och en tunn variant och använd istället helt vanlig kokosmjölk på burk. Curryblad säljs i många affärer med asiatisk mat. Okej, nu är det det bara att följa receptet du hittar hos Mallugirl, en bloggande indisk kvinna i New Jersey.

Svensk-indisk reggae

Som research för boken Moderna Indien intervjuade jag i januari 2005 det indiska fusionbandet Orange Street i New Delhi. Vi satt i en nedsutten skinnsoffa i bandets replokal och lyssnade på låten Dharma från deras nya cd.

Sångaren Anirban Chakraborty sjöng om Indien-Pakistan-konflikten. Plötsligt hade den 60 år gamla konflikten börjat engagera honom. Han är själv hindu, men har flera muslimska vänner, som han vet ibland råkar ut för problem på grund av sin religiösa tillhörighet. Denna diskriminering och misstro hade väckt hans engagemang. Pakistan är inte vår fiende, var Anirbans budskap, vi sitter alla i samma båt och måste komma överens.

Häromdan nådde en ny cd min skivspelare. På West Eastern Impressions möts musiker från hela världen med Johan Zilverzurf Zachrisson (Zilverzurfaren i bandet Dag Vag) som samlande kraft. Några av musikerna som Zilversurfaren spelar med är Orange Streets "moderna" sångare Anirban och bandets klassiska indiska sångare Imran Khan.

Resultatet är en böljande karibisk-afrikansk-latinsk-indisk reggae-hindi-pop som är extremt känslig, rytmisk och spännande. Världsmusik blir aldrig bättre än så här. Skaffa cd:n nu! Ladda ner den till din dator för 10,20 brittiska pund eller köp den för postleverans på Lolas world records.

Indisk gnosjöanda

Varför går den ekonomiska utvecklingen snabbt i vissa delar av världen och långsammare i andra?

Att Europas industrialisering tog fart på 1800-talet brukar bland annat förklaras med den protestantiska (kalvinistiska) duktighetskulturen, som svenska Gnosjöandan är ett nutida exempel på. Att ekonomin nu går raketsnabbt uppåt i östra Turkiet (Anatolinen) har på samma sätt förklarats med den muslimska puraitanismen, som liksom kyrkan också bjuder på en gemenskap bortom baren, spelhålan ... eller vilken annan passiviserande miljö man kan tänka sig. I Turkiet pratar man om den anatoliska tigern.

I Indien finns en liknande strävande duktighetskultur, där det lilla familjeföretaget står i centrum. I Indien finns tusentals Gnosjö. I Indien finns förstås en annan metafor: den dansande elefanten, som indiska ledarsideskribenter formulerat det.

Länge bromsades tillväxten av korruption och myndighetsbyråkrati och – inte minst – hierarkiskt tänkande med rötterna i kastsystemet.

I dag kan man se dels en liberalisering av det tidigare hårt reglerade handeln och ökad insyn i myndighetsbeslut och därmed minskad korruption, dels en uppluckring (åtminstone i städerna) av de sega kaststrukturerna.

Men Indiens liberalisering bjuder också på svåra utmaningar och fallgropar. Hur hindrar man en brutal ”mat eats man”-kultur, som man idag kan se i Kina, hur skyddar man dem som inte klarar sig i en liberal marknadsekonomi?

Utan en offentlig välfärd värd namnet hotas klyftorna att öka, de fattigaste att hamna på efterkälken. Som tur är har fattigdomsfrågan åter hamnat på den indiska rikspolitikernas agenda: kongresspartiet har profilerat sig med en rad fattigdomsbekämpande reformer gentemot hinduhögerpartiet BJP. Frågan är förstås: kommer den kongressledda regeringens reformer att genomföras eller kommer korruption och brist på målstyrning att föröda alla vackra utfästelser?

Och hur beskriver man Indiens duktighetskultur med kulturella och religiösa förklaringar? Finns det över huvud taget sådana förklaringar? Eller är de bara efterkonstruktioner byggda på en vilja att dela upp världen i väsenskilda civilisationer, ungefär som Samuel Huntington påstod i sin famösa bok The Clash of Civilizations?

Indiskt tsunamivarningssystem

Över 10 000 människor dog i Indien av tsunamin annandag jul 2004. De flesta var fattiga fiskare, vilket förklarar varför all mediauppståndelse koncentrerades på Thailand där europeisk medelklass drabbades.

Nu har Indien i vilket fall dragit igång ett nytt tekniskt avancerat varningssystem för nya tsunamis.

Löftena om hjälp till de drabbade längs Cormandelkusten i Tamil Nadu var delvis tomma. Ännu idag, tre år efter katastrofen, bor fortfarande tusentals människor i provisoriska läger och kan bara drömma om nya permamenta hus, som regeringen utlovat.

Hoppas att det nya varningssystemet inte också bara blir en stolt utfästelse.


Läs mer om varningssystemet.

Bomber mot samexistens

I torsdags dödades två människor i en explosion vid en sufisk-muslimsk helgedom i Ajmer i Rajasthan. Hit vallfärdar både muslimer och hinduer, varför dådet skulle kunna tolkas som en attack mot samförstånd och förståelse, ett slag för hats, motsättningar och chauvinism.

Igår kväll var det dags igen. Nu smällde en bomb på en biograf i Ludhiana i Punjab. Hundratals fattiga småbönder, lantarbetare och stadsbor såg på den romantiska Bolllywoodfilmen Janam Janam Ke Saath (Tillsammans under flera liv) när bomben briserade, dödade minst sex människor och skadade 30.

Ingen har tagit på sig ansvaret för någon av attackerna. Det brukar heller ingen göra. Man kan misstänka hindufundamentalister (i Ajmer) och muslimska fundamentalister (i Ludhiana).

Oavsett vad känns det inte som om dåden är riktade mot regeringen eller någon särskild religiös tro – utan mot humanismen och alla försök att leva sida vid sida, trots olikheter.

Väst måste ta miljöinitiativ anser indisk fredspristagare

Indiska vetenskapsmannen Rajendra Pachauri leder FN:s klimatpanel IPCC. I dag fick han och hans medarbetare dela på Nobels frespris med amerikanen Al Gore.

Rajendra började sin karriär som ingenjör på ett företag som byggde dieselmotorer till lok.

En stor del av Indiens och hela Asiens tåg drivs av dieseltåg, i brist på elektrifierade linjer.

Inget särkskilt miljövänligt arbete kan man tycka.

Det har han tagit igen. Senare startade han Indiens ledande miljötankesmedja, Energy and Resources Institute.

Väst måste ta ledningen i det globala miljöarbetet, anser han.

– Jag tror att de utvecklade länderna måste skapa förutsättningar för miljövänliga åtgärder, som sedan utvecklingsländerna kan ta efter, sa han till BBC tidigare i år.

Jag tror han har rätt: väst var först med att skita ner, har hunnit skita ner mest och måste nu vara först att ändra väg.

Småhandlarna demonstrerar

Häromdan gick tusentals småbutiksägare ut på gatorna i Bombay och demonstrerade. Mot vad? Jo, mot att indiska politiker gått med på att liberalisera den reglerade dagligvaruhandeln, vilket öppnat för att amerikanska Wall-Mart och brittiska Tesco nästa år öppnar matvaruaffärer över hela Indien.

Indien, en av de sista vita fläckarna på snabbköpskartan. Medan medelklasstadsbor i hela världen sedan decennier handlar sin mat i moderna snabbköp har indierna hållit kvar vid sitt gamla system där man går till grönsakshandlaren och köper grönsaker, rishandlaren och köper ris, kötthandlaren och köper kött etc.

Ofta är affärerna samlade på marknaden, basaren, men ibland får man åka kors och tvärs över stan för att få ihop sin matkasse. Det tar tid, det är opraktiskt, det är otidsenligt.

De amerikanska och brittiska matvaruaffärskedjornas entré i Indien ses av de indiska småbutiksägarna som ett allvarligt hot mot deras existens, vilket de också är. Se bara hur det gick med alla små mataffärer i Sverige på sextio- och sjuttiotalen. Idag är matvarumarknaden i praktiskt taget alla västerländska länder ett oligopol med några få jättar som dominerar. Jättarna blir allt oftare internationella. Lidl finns inte bara i Tyskland, Ica finns inte bara i Sverige.

Jag förstår de som nu protesterar på Bombays gator, men undrar om utvecklingen kan stoppas. Man får bara hoppas att indiska snabbköpskedjor tar upp konkurrenten och utmanar de västerländska. Och att Indien får behålla någon form av särart och inte bli som alla andra.

Indisk nationalikon var dålig pappa

Såg invigningsfilmen på Sifas Indienfilmfestival på Filmhuset i Stockholm igår. Gandhi, My father av regissören Feroze Khan. Filmen bygger på två böcker om Harilal Gandhi, Mahatmas son.

Det gick inte så bra för Harilal. Pappa Mahatma frälste Indien men lyckades inte rädda sin egen son, som kände sig negligerad och oälskad av sin krävande pappa, som ville att alla skulle ge upp allt för kampen för ett fritt Indien.

Harilal blev alkolist, konverterade till islam, rekonventerade till hinduism, utnyttjades av andra för att han hette Gandhi (ett användbart namn i Indien om man ville öppna dörrar), blev uteliggare i Bombay och dog ensam och glömd 18 juni 1948, ett halvår efter mordet på pappan.

För mig ett okänt öde - tills nu.

Intressant att göra ikonen Mahatma Gandhi mänsklig och visa hans tillkortakommanden. Man har hört historien i andra sammanhang: hyllad av tusental (miljarder i Mahatmas fall), men inte omtyckt av sina egna barn.

Läs mer om filmen på IMDB.

Filmens officiella hemsida.

Resan som jakt på frihet

Rastlösheten i hemmet, känslan av att världen måste vara mer än så här, längtan efter frihet och fara. I avreseögonblicket: rädsla. I konfrontation med främmande kulturer: förvirring. I sina bästa stunder: en euforisk känsla av lätthet. Efter månader på resa: hemlängtan.

Ett känsloregister välkänt för de flesta resenärer, samtidigt kännetecken på en bra reseskildring. Reseberättelser där resenären/skribenten själv inte spelar någon roll blir oftast ointressanta. Den bästa reseberättelsen rör sig ”i spänningsfältet mellan resenären och omgivningen”, som Tomas Löfström skrev i resereportagesamlingen ”Transit” (1984 - också namnet på Tomas Löfströms utmärkta hemsida), är ”ansvarslös och personlig” och som genre ”både litteratur och information, både introspektion och gränsöverskridande världsåskådning”.

I anglosaxisk litteratur har böcker som passar in på den beskrivningen – där författaren själv är berättelsens ”hjälte” – behållit sin starka ställning med världsresenärer som Redmond O’Hanlon, William Dalrymple och Jenny Diski. Men i Sverige knuffades det ansvarslösa berättarjaget ut i kylan efter Artur Lundkvist och ersattes av sextio- och sjuttiotalets rapportböcker där resenären sällan förlorade fotfästet och resmålet ensamt oftast var mödan värd.

Vad blev det för böcker av de senaste decenniernas tågluffande i Europa och rundresande i Asien? Med tanke på ryggsäcksluffandets världsomfattande utbredning är det förvånansvärt att den generat så lite litteratur. Här finns ju allt som gör en bra berättelse: flykten från sig själv, nyfikenheten på världen, en rejäl dos naivitet – och den smärtsamma och ensamma jakten på det euforiska tillstånd som kan uppstå då bagaget är lätt, närvarokänslan stor och morgondagen okänd.

Genren förtvinade inte helt. Tomas Löfström liftade till Marocko i ”Liftare” (1971) och åkte landvägen till Nepal i ”Vägen till Kathmandu” (1975), huvudpersonen i Carina Rydbergs ”Kallare än Kargil” (1987) var på flykt från sig själv i Indiens myller, Carl-Johan Wallgren undersökte Goas posthippiekultur i ”Nomaderna” (1987), Alex Garland skildrade den patetiska jakten på ett sol-, bad- och haschparadis i ”The Beach” (1996) och William Sutcliffe beskrev Lonely Planet-generationens livslust i ”En tripp till Indien” (2000). Men därutöver har det varit ganska tyst.

Australiensaren Gregory David Roberts Indienresa blev lång. Han hade inget val. Han var på rymmen från ett fängelsestraff för väpnade rån. Med falskt pass lyckades han ta sig till Indien, blev kvar och såg tio sommarmonsuner komma och gå. För att försörja sig gav han sig in i svartabörshandel och maffiakretsar, bodde och drev sjukstuga i slummen, hamnade i indiskt fängelse, levererade vapen till mujaheddin i Afghanistan, var nära att gå under i trassliga härvor av svek och hämnd, men återuppstod från de nästan döda tack vare envishet, författarambitioner och kärleken till den grönögda och mystiska schweizisk-svenska Karla.

Han antecknade intensivt under hela sin Bombaytid, även i fängelset: sittande på huk i överfyllda celler med golven täckta av urin och avföring. De fasansfulla upplevelserna dubblerade som research för romanen om hans liv. Det blev räddningen. I en intervju har han förklarat att skälet till att han inte knäcktes psykiskt av tortyren i fängelset var att ”män som inte blir brutaliserade i krig är män som har en konstnärlig ådra”.

Den envisa författardrömmen slog in – med råge. ”Shantaram” blev snabbt en global försäljningssuccé när den kom för några år sedan. När jag i vintras bodde ett par månader i Bombay var boken i händerna på praktiskt taget varenda västerländsk resenär på backpackerrestaurangen Leopold, som också var Roberts stamlokus i boken, samtidigt som den låg tvåa på en stor indisk bokhandelskedjas försäljningslista över engelskspråkig skönlitteratur.

Nu har ”Shantaram” kommit på svenska i form av en inbunden armknäckare på 941 sidor. Och snart blir den film – inspelningen startar i Bombay i januari – ett projekt som ser ut att kunna slå en bro mellan Hollywood och Bollywood: socialt engagerade Mira Nair regisserar, Johnny Depp spelar Roberts alterego Lin medan – enligt rykten på filmsajten IMDB – indiska stjärnskådisen Amitabh Bachchan gör rollen som maffialedare.

Det är en tacksam bok att filmatisera. Närvarokänslan är stark, handlingen spektakulär. Storslagna och grymma kamper à la ”Mahabharata” mellan män som strider för ideal som de uppfattar som principiellt viktiga. En mörk vandring à la ”Den gudomliga komedin” ner i ett grymt insektskrälande inferno (fängelset) och upp på skärlseldsberget (religiösa och filosofiska samtal med bildade maffialedare), som belönas med rosenskimrande himmelsk förälskelse (Karla).

Karla får personifiera den rena kärleken, precis som Dantes Betrice. Och någonstans där blir det ganska jolmigt och högtravande. Så fort hon kliver in i berättelsen blir det väldigt många formuleringar som ”från djupet av mitt hjärta” och ”läppar som är som de mjuka dynerna i öknen vid solnedgången”.

Men man förlåter honom för det sensationellt innehållsrika äventyret och i den varma skildringen av indier i allmänhet och Bombays sluminvånare i synnerhet. Indien, verkar han mena, är verkligen ingen dans på rosor, men indierna har hjärtat på rätta stället. Patetiskt? Kanske. Men samtidigt skildrar han, som få andra västerländska skribenter före honom, de fattigaste och mest föraktade som nyansrika, ”riktiga” människor.

Är ”Shantaram” en backpackerroman? På sätt och vis inte. Eländiga slumskjul och lyxiga maffiaresidens hör inte till resenärens standardmiljöer. Samtidigt återkommer Roberts hela tiden till de välkända budgethotellen och resenärshaken i Colaba i södra Bombay, kända för alla turister som satt sin fot i staden, och beger sig i jakt på sin svårfångande kärlek till Goas populära turiststränder.

Och han gestaltar, som alla goda reseskildrare, sina egna tvivel samtidigt som han informerar om traditioner, sociala problem och indisk nutidshistoria (plötsligt sprakar en radio till: Indira Gandhi är mördad … varför? Det var den 31 oktober 1984 … Roberts förklarar). Han tappar aldrig reseberättelsens fokus: han ser inåt och blickar utåt.

”Shantaram”
Gregory David Roberts
Översättning Hans O Sjöström
Brombergs 2007

Publicerad i Dagens Nyheter 29 september.

Läs mer om Shantaram i SvD.

Läs Gregory David Roberts egen hemsida.

Läs en aktuell guide till Bombay på Vagabond.se.

Och så kan du också läsa denna artikel på DN.se.

Indien "kolonialiserar" världen

Kolonialismen formade världshandeln och vårt tänkande.
Europa var centrum och kolonierna periferi.

Handeln var ensidig. Kolonierna producerade råvaror och Europa förädlade dem. Kolonierna utnyttjades. Europa utnyttjade.
Den bilden var så förhärskande att jag blev förbluffad och förvirrad när jag 21 år gammal första gången reste till Indien, gick in på ett museum och fick se romerska mynt och amforor uppgrävda ur den indiska myllan. Hur hade de hamnat där? frågade jag mig.

Svaret var att det fanns en tid före kolonialismen när Indien var världens ledande ekonomi – när Europa var periferi och Asien centrum.

Redan för 2 000 år sedan bedrev sydindiska Cholarikets intensiv handel med Europa. Portugisen Vasco da Gama ”upptäckte” Indien enligt min historiebok i grundskolan. I själva verket lotsades han rätt av östafrikanska, arabiska och indiska sjöfarare på sjörutter som var etablerade sedan länge. Det var inte ens nytt att européer färdades på dem, det hade romare och greker gjort långt tidigare.

På 1960-talet lanserades beroendeteorin av latinamerikanska nymarxister. Enligt teorin var tredje världens underutveckling resultatet av den beroendeställning de före detta kolonierna hade i förhållande till västerlandet. Jag tror att det var en riktig analys då. Men teorin döljer det faktum att flera länder i periferin brutit det beroendet och att det numera finns lönsamma tvärförbindelser, det vill säga handel Syd-Syd, liksom en omvänd ”kolonialism”, där Syd tjänar pengar på Nord.

I Indien har Europas syn på sig självt som världens centrum länge irriterat politiker och debattörer.

Se vår historia, säger de: indiska affärsmän handlade med Sydostasien för över tusen år sedan och spred först buddism och hinduism och sedan islam österut.
Se vårt bistånd i dag till de fattiga länderna i Afrika.

Och se den indiska drömfabriken Bollywood som gör filmer som ses av hundratals miljoner människor i världen utanför Europa.

Nu har de ytterligare argument för att Indien inte ligger i periferin. Det indiska näringslivet håller nämligen på att köpa sina konkurrenter i väst.
Den före detta kolonialmakten Storbritannien får i dag finna sig i att Indien är på väg att köpa in sig i flera typiskt brittiska näringar, som stålindustrin, en av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till EU.

Först köpte indiska Mittal amerikanska stålkoncernen Arcelor, sedan köpte indiska Tata Steel brittiska ståljätten Corus.

Världens stålindustri domineras därmed i dag av indiska ägare.

Det indiska familjeföretaget Tata började med ett bomullsspinneri på 1870-talet och är i dag en koncern som finns i 40 länder och producerar allt från te till bilar och datorprogram. Tata planerar nu att köpa Jaguar och Land Rover från Ford. Två västerländska statusbilar – betraktade som typiskt "brittiska" – blir kanske snart indiska.

Indiska företag överväger också möjligheten att köpa brittiska symbolnäringar som Nordsjöoljan och den skotska whiskyindustrin.
Köpfesten utomlands kommenterades i de indiska morgontidningarna med rubriker som ”Imperiet slår tillbaka” och ”Tata kolonialiserar världen”.

En ledarsidekrönikör i Times of India skrev i våras att Indiens expansion i väst är ”neokolonialismens nya ansikte”. Är Indien därmed världens nya kolonialmakt? frågade han sig, men svarade nekande: ”Idén om imperialistisk kamp för världsherravälde är falsk”, skrev han, ”dagens globala integration handlar inte om kolonialism, utan om ökat ömsesidigt beroende”.

Den nya världsordningen innebär inte nödvändigtvis en rättvisare värld. Inom Indien finns vinnare och förlorare, som i alla marknadsekonomier. Men det gamla språkbruket som gjorde Nord till herrar och Syd till slavar är förlegat och grumlar synen för en uppdaterad analys av världsekonomin.

De multinationella jättarnas huvudkontor finns i dag inte bara i London och New York, utan även i de asiatiska megastäderna. Om antiglobaliseringsrörelsen vill hänga med i utvecklingen får man faktiskt börja protestera också utanför Tatas huvudkontor i Bombay.

Tack vare en årlig BNP-tillväxt i Kina och Indien på närmare tio procent har hundratals miljoner människor de senaste tio åren lyfts ur fattigdom. FN:s millenniemål att halvera världsfattigdomen fram till 2015 kommer därmed att nås med råge.

Men hur går det med rättvise- och demokratimålen?

Kina må vara ett svart hål, men i Indien har faktiskt demokratin fördjupats det senaste decenniet med satsning på byråd – och ökad öppenhet när det gäller insyn i myndighetsbeslut. Demokratin utvecklas nu nerifrån och upp, vilket gör Indien unikt i världen.

Dessutom är medborgaraktivism en stark trend i Indien. När rättsväsendet och myndigheterna diskriminerar lågkastiga och fattiga, vilket är mer regel än undantag, tar numera även medelklassen till gatorna för att protestera mot rättsrötan i det indiska samhället.

Precis som i USA på sextiotalet har domstolarna blivit en arena för politisk förändring. Metoden är enkel. När politiker och myndigheter fallerar, stäm dom!

När jag läser indiska tidningar i dag blir jag hoppfull. Indien är visserligen fortfarande ett extremt hierarkiskt och orättvist samhälle, men nu jäser det av kamplust och ilska på den indiska subkontinenten.

Och medvetenhet om problemen är som alla vet första steget mot verklig förändring.

Sänt i Obs i P1 tisdag 2 oktober.

De nertrampades marsch för rättvisa

Janadesh. Folkets dom.

Så kallar sig de 20 000–30 000 lågkastiga, stamfolk (adivasis) och jordlösa lantarbetare som häromdagen startade en fyra veckor lång marsch för rättvisa och välfärd. Den 30 mil långa marschen går från Gwalior i Madhya Pradesh till huvudstaden Delhi och ett möte med premiärminister Manmohan Singh.

En indisk ”långa marschen” i Maos anda? Nej, likheterna är få: Janadesh handlar inte om en sammanhållen ideologiskt motiverad rörelse, Janadesh är en regnbågsrörelse som inte är särskilt ideologisk (i bemärkelsen en samlad ekonomisk-politisk ideologisk syn på samhället) men som har en sak gemensamt: krav på bättre sociala förhållanden, landreformer, fungerande rättsväsende och stopp för diskrimineringen av daliter och adivasis.

Om marschen har en ideologi är det icke-våld. Den startade på Mahatma Gandhis födelsedag 2 oktober och marschdeltagarna är uttalat fredliga.

Läs mer på BBC:s hemsida.

Bollywoodfilm och releasfest

Det är mycket Indien på gång i Stockholm just nu.

På måndag öppnar en indisk filmfestival på Filmhuset med besök av legendariska skådespelaren och producenten Dev Anand.

På tisdag spelar Avijit Ghosh från Calcutta på Södra Teatern.

På onsdag är det releasefest på Tvålpalatset vid Mariatorget för min och Håkan Elofssons nya bok ”Indien – elefanten som började dans”. Vill man gå måste man ha nåt med Indien och/eller media att göra – i så fall, skicka ett mail till mig för inbjudan.

Under hela oktober pågår samtidigt Bollywoodtema på filmklubben Cinemateket (visning på biografen Sture och i Filmhuset).

I söndags öppnade utställningen ”Bollywood – Indiens levande gudar” på Östasiatiska museet. Utställningen pågår till och med 30 mars och vandrar därefter kanske vidare till Världskulturmuseet i Göteborg.