Nussbaums Indien

Någon drog i nödbromsen på Sabarmati Express.

Tolv minuter senare stod en av järnvägsvagnarna i lågor. Tolv ödesdigra minuter som skakade Indien.

Vagnen var fullsatt med hinduiska pilgrimer. Under stoppet på stationen i Godhra i delstaten Gujarat klev många av för att köpa en kopp te av perrongens ambulerande försäljare. Det blev bråk. En hinduisk pilgrim kastade hett te på en muslimsk teförsäljare. En annan pilgrim gav en försäljare stryk sedan han vägrat ropa ”Jai Sri Ram” (”Leve guden Rama”).

Tåget började rulla, men stannade med ett gnisslande knyck. Ingen vet vem som kastade första stenen, men plötsligt förvandlades banvallens vassa stenar till vapen. Känslorna var så heta att vad som helst kunde hända. Då hördes en explosion och lågor steg mot morgonhimlen. Kanske kastade en av muslimerna in en molotov cocktail, kanske välte en av pilgrimernas portabla spritkök. Planerad attack eller tragisk olycka? När elden var släkt var hur som helst 58 av vagnens 200 passagerare döda. De flesta var hinduiska pilgrimer.

Det brinnande tåget i Godhra den 27 februari 2002 utlöste de värsta pogromerna i Indien sedan våldet i samband med landets självständighet och delning (i två stater, Indien och Pakistan) för 60 år sedan. Under de följande dagarna dödades cirka 2.000 oskyldiga muslimer i Gujarat av hinduer som formade en hämndlysten mobb som brände, torterade, våldtog och dödade. Polisen försökte inte hindra vansinnet. Inte så konstigt. Den politiska ledningen i Gujarat, med chefsminister Narendra Modi från hinduhögerpartiet BJP i spetsen, hade gett order om passivitet.

Finlands regering och USA:s ex-president Bill Clinton fördömde delstatspolitikernas policy att låta mobben härja fritt och kritiserade också den passiva federala regeringen i New Delhi, som 1998-2004 styrdes av en koalition ledd av BJP. Resten av omvärlden reagerade med en axelryckning. Nu bråkar de igen, hinduerna och muslimerna. Det angår inte oss.

Men det gör det i allra högsta grad anser filosofen och professorn i juridisk etik Martha Nussbaum. I ”The Clash Within”, en såväl social som psykologisk och filosofisk analys av religiös och politisk extremism, konstaterar hon: de mekanismer som styr Indiens hindunationalister är ett hot mot demokratin över hela världen.

Man skulle hastigt kunna dra slutsatsen att bråket i Indien handlade om en konflikt mellan den muslimska och den hinduiska kulturen, ungefär som Samuel P Huntington förutspådde i sin famösa bok ”The Clash of Civilizations” från 1996. Men, nej, säger Nussbaum, konflikten finns istället inom varje demokratiskt samhälle: mellan de som anser att mångfald hotar stabilitet och säkerhet och de som ser mångfald som en förutsättning för ett tolerant samhälle. Och inom varje demokratisk medborgare: mellan vårt behov av att å ena sidan skapa trygghet via aggressivt självförsvar och å andra sidan uppnå trygghet genom samarbete och fredlig samexistens med ”de andra”.

Indien är ingen hinditalande hinduisk monokultur, utan ett regnbågsland med 18 officiella språk och lika rättigheter för alla religioner (indiska staten betalar exempelvis ut bidrag till muslimer som vill göra en pilgrimsresa till Mecka). Sedan självständigheten 15 augusti 1947 har landet styrts av politiker som hyllat pluralismen, som är inskriven i grundlagen och besjungen i nationalsången.

Men i början av 90-talet växte sig hindunationalismen stark. Trots att hinduerna utgör en majoritet (82 procent av befolkningen) torgförde hinduhögern en ideologi som gick ut på att deras existens var hotad av den muslimska minoriteten (12 procent).

Påhejade av hinduhögerns stridsrop rev hinduiska pilgrimer en 500 år gammal moské i Nordindien. Hinduhögern göt olja på våldsvågen genom att gå till attack mot toleransen med fascistiska idéer om en hinduiskt ren stat.
Vintern 2002 i Gujarat triumferade det som Nussbaum kallar det aggressiva självförsvaret, precis som i Tyskland på 30-talet, Jugoslavien på 90-talet, i USA efter elfte september.

Alla människor bär på rädslan, säger Nussbaum, men den tar sig bara organiserat råa uttryck när den utövas i gruppens eller nationens namn och dirigeras av en makttörstande elit. De antimuslimska stämningarna i världen efter elfte september, uppmuntrade av president Bush, öppnade dörren till ”det totalitära som är gömt någonstans djupt inne i var och en av oss”. Branden på tåget i Godhra hade inget med internationell muslimsk terrorism att göra, men det påstod hinduhögern. Det triggade mobben.

Hatet förlorade dock det demokratiska spelet. Trots att Indiens IT- och tjänsteekonomi blomstrade och premiärminister Atal Bihari Vajpayee pratade om ”Shining India” röstades hinduhögern bort i senaste parlamentsvalet. Kongresspartiet vann stort med löften om tolerans, pluralism och fattigdomsbekämpning – men också fortsatt näringslivsvänlig tillväxtekonomi - och utsåg för första gången en icke-hindu, sikhen Manmohan Singh, till ny premiärminister.

Martha Nussbaum säger att hon älskar Indien för mångfalden, energin, kakofonin och den känslomässiga öppenheten, som påminner henne om den judiska kulturen i USA (som hon själv är en del av sedan hon konverterade till judinna för många år sedan). Hon har engagerat sig för människorättsfrågor tillsammans med en grupp indiska juridiska aktivister (i Indien, liksom i USA, är domstolarna arenor för politisk förändring) och skrivit FN-rapporter om Indien tillsammans med den indiska nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen.

Hon är full av beundran för självständighetsrörelseikonen Mahatma Gandhi, för landets första premiärminister Jawaharlal Nehru, för den bengaliska författaren Rabindranath Tagore, som tillsammans med många av dagens politiker och intellektuella, menar Nussbaum, står för en lång indisk tradition av tolerans, argumentationslusta, kritiskt tänkande och humanism.

Men Nehru gjorde ett misstag, anser Nussbaum. Han förstod inte att en liberal stat också måste ta hand om existensiella frågor, inte bara satsa på rationell vetenskap. Indien, där religiositeten var så stark, fick vid självständigheten ett styre som litade så mycket på förnuftet och maskinen att den såg religionen enbart som en ”förskräcklig börda” (Nehru). Men alla människor har ett behov av ”poesi och musik och sörjande och kärlek, oavsett om de tar sig religiös eller profan form”, skriver Nussbaum. Nu kunde detta behov kidnappas av hinduhögern.

Våldet mot muslimer i Gujarat för fem år sedan var osedvanligt sadistiskt med brutala massvåldtäkter av kvinnor. Enligt historikern Tanika Sarkar, som Nussbaum citerar, fanns det bland de hinduiska förövarna en ”mörk sexuell besatthet av idéer om ultravirila muslimska män och överfertila muslimska kvinnor”. Den kommer ur en (falsk) uppfattning om att muslimerna förökar sig som kaniner och hotar att ta över hela Indien - om inget görs för att stoppa dem.

I Tagores roman ”The Home and the World” från 1905 avundas den indiska nationalisten Sandip de hårda brittiska kolonialherrarna med sin militära marschmusik. Han känner skam för sin mjuka manlighet, som bland annat innebär en förkärlek för att prata (som i diskussionen om manlighet i Europa brukar definieras som ett kvinnligt drag). Och han skäms för sin kulturs musik, Krishnas känsliga flöjttoner, som överröstas av den europeiska militärorkesterns brutala larm.

I dag är det den muslimska maskuliniteten som framkallar en skamfull känsla av sexuell underlägsenhet. Och skam, skriver Nussbaum, kan lätt vändas utåt, bli politisk och ett ”kraftfullt motiv för mänsklig aggression”. Skammen har utnyttjats maximalt av hinduhögern som fick hindumobben att omsätta den i skändning av muslimska kvinnor i Gujarat.

Nussbaums psykologiska förklaring (en konstant inre konflikt inom var och en av oss) av hindunationalismens och fascismens idéer om ”renhet” blir ett svar på den klassiska frågan: hur kan vanliga fredliga medborgare förvandlas till mordmaskiner? Allt som krävs, säger hon, är en känsla av underlägsenhet och politiska ledare som förordar aggressivt självförsvar. Voliá, börja döda!

Hur kan detta land som brukar definieras av ickevåld och ahimsa (respekten för allt levande) skakas av besinningslöst mobbvåld? Varför fick pacifismen och ohörsamheten sådan framgång i kampen mot ett yttre hot (britterna) samtidigt som våldet triumferat i inhemska konflikter? Den indiska författaren Pavan K Varma beskriver detta schizofrena drag i ”Being Indian”. Indierna är motståndare till våld om det hotar att rasera den sociala ordningen. Om våldet tvärtom syftar till att upprätthålla det egna kastens, religionens eller etniska gruppens status och paranoida idéer om ”renhet”, skriver Varma, då bär indierna på samma tendens att använda våld som alla andra människor på jorden.

”The Clash Within – Democracy, Religious Violence and India’s Future” av Martha C Nussbaum (Belknap Press/Harvard University Press, 2007)

“Being Indian” av Pavan K Varma (Penguin, 2004)

Publicerad i Dagens Nyheter 5 augusti