Publicerar här – med anledningen av de tidigare blogginläggen om Anjuna Beach – ett reportage om oppositionen mot turismen i Goa som jag skrev för 21 år sedan. Min Vagabondkollega Johan Tell var tillbaka och gjorde en uppföljare 1992 och jag skrev åter om Goas turismoppositionen 2001.
Detta reportage och Tells uppföljning publicerades också i en bok, Indien - Curryexpressen (Vagabond 1997), som är slutsåld men finns på många bibliotek.
Men som sagt - här är Goareportaget anno 1987:
När dagen gryr och den svala morgonluften ännu härskar över Goas blänkande, vattenfyllda risfält, då vaknar professor Sergio Carvalho i sin lägenhet i utkanten av staden Mapusa av att det bankar på dörren.
Han skruvar på sig mellan lakanen, gnuggar sig sömndrucket i ögonen och viskar till sin fru att det nog är bäst att han går och ser efter vem som bankar så envetet. Han gläntar försiktigt på dörren och ser två gängliga polismän i sandbruna uniformer som står ute i trapphuset och stampar otåligt.
Sergio Carvalho förstår genast vad de vill. Han klär på sig, säger adjö till sin hustru och låter polismännen föra iväg honom till arresten i stadens polisstation.
När Sergio Carvalho kommer till polisstationen är det bara en timme kvar tills det chartrade planet från flygbolaget Condor, fullt med tyska charterturister, landar på Dabolim-flygplatsen mitt i den frodiga djungeln några mil söderut.
När turisterna kliver av planet, in i bussen och åker till sina hotell måste professor Sergio Carvalho hållas under uppsikt. För de ansvariga politikerna vill inte att uppståndelsen utanför den lilla ankomsthallen två veckor tidigare ska upprepas.
Sergio Carvalho föses in i den svala arresten med dess fuktfläckiga, krackelerade cementväggar.
– Du vet, det är enbart i förebyggande syfte, urskuldar sig polismannen och slår igen gallergrinden.
Den där lördagen för två veckor sedan när de allra första charterturisterna landade i Goa stod Sergio Carvalho och tolv andra aktivister i Goan’s Vigilant Army – en aktionsgrupp som protesterar mot satsningen på lyx- och charterturism i Goa – och väntade på parkeringsplatsen framför terminalen. De hade banderoller målade med texter som ”Condor Turisten, fliegt zurück” (Condor-turister, åk hem igen) och ”Uns liegt nichts an eurem lebenstil oder euer D-mark” (Vi gillar inte er livsstil och vill inte ha era D-mark).
De delade ut flygblad där de förklarade varför de ogillar charterturism i Goa och när de tyska turisterna satt sig i bussen för att åka till hotellen var det någon i aktionsgruppen som gick fram till bussen och kastade en hel korg med ruttna räkor över vindrutan och kodynga på turistmyndigheternas välkomstbanderoller och det blev ett jävla liv och det kom poliser och Sergio Carvalho, gruppens ledare, greps.
Det är därför professor Carvalho nu två veckor senare sitter inlåst igen och svär högt åt de nitiska politikerna och poliserna.
– What the hell is this? skriker han till cementväggen mitt emot, men ingen svarar och han skriker igen, irriterat:
– Har vi inte rätt att demonstrera? Vad är det här för demokrati?
Nu har det gått ytterligare några veckor, snart är det jul och i trädgårdarna runt om i Goa står pyntade julträd och mellan husen i de finare kvarteren går små grupper av barn och ungdomar och sjunger Felize Navidad och andra julsånger på portugisiska och engelska och allt känns väldigt europeiskt och inte alls indiskt.
Det är bara den drypande fuktiga, tropiska hettan som svävar dallrande över asfalten i städerna och de vindlande kokospalmerna och de vita sandstränderna som övertygar mig om att jag inte är i Lissabon eller i London, utan på den indiska västkusten 15 grader norr om ekvatorn.
Det är söndag den 19 december 1987 och kyrkklockorna ringer i Mapusa.
Sergio Carvalho är ledig från undervisningen i filosofi på universitetet i dag och han står i hallen i sin lägenhet och ber mig komma in och vi sätter oss i vardagsrummet som är inrett med en soffa, två fåtöljer och ett soffbord med glasskiva.
– Vi vill inte ha någon lyxturistindustri med jättelika hotellkomplex i Goa, säger han och häller upp te i de vita porslinskopparna. Vi vill inte att stora hotellföretag köper mark vid kusten och gör privata badstränder så att bönderna och fiskarna trängs undan.
Han bläddrar i en bunt med papper och tidningsklipp som ligger på bordet framför honom och fiskar upp ett brev från Kay Trask, professor vid universitetet i Manoa på Hawaii.
Kollegan i Stilla havet på andra sidan jordklotet berättar i brevet hur turismen förstört Hawaiis kulturella självkänsla.
”Jag är trött på människor som säger ’Du förstår, ni måste ha turism, det är bra för er.’ Vi behöver inte turismen på Hawaii. Vi har överlevt i 2 000 år utan turister. Vi kan producera vårt levebröd själva.”, skriver Kay Trask.
Hon fortsätter:
”På tal om kulturell prostitution – varför pratar ingen om kulturell prostitution? Kulturell prostitution är när besökare tar vårt språk och våra seder och tjänar pengar på dem, det är när man bygger 35-vånings hotellkomplex på den vackra, ännu inte exploaterade marken, det är när turister tittar på oss och säger ’Kan du dansa för mig, kan du säga några ord på hawaiian.’ Det är kulturell prostitution.”
Sergio Carvalho lägger tillbaka brevet på glasbordet och säger:
– Vi vill inte ha ett nytt Hawaii här i Goa.
Han höjer rösten och frågar retoriskt:
– Är Goa till salu?
Och så svarar han förstås själv på sin fråga:
– Nej, Goa är inte till salu.
Politikerna i Goa vill nu satsa på en respektabel turism, som ska tvätta bort Goas skamfilade rykte som ett hippie- och drogparadis. Därtill en turism som drar mer pengar till delstaten. I juni 1987 förklarade ministern för turism, Luis Proto Barbosa, att nu är det dags för turismen att utvcklas – och det snabbt och effektivt. En minister från centralregeringen i New Delhi pratade om 15 nya femstjärniga hotell inom några år.
Visionen av morgondagens Goa är drömmen om ett nytt Hawaii, ett nytt Barbados, ett nytt Bali, där turisterna inte övervintrar i en billig hydda och lever på vitt ris, nej där turisterna stannar ett par veckor och spenderar minst hundra dollar om dagen.
Cidade de Goa är ett femstjärnigt hotell byggt i portugisisk stil, inhägnad strand, tennisbanor och swimmingpool. Här bor 30 av de tyska charterturister som landade på Dabolim-flygplatsen den där lördagen när Sergio Carvalho satt i arresten, oförmögen att protestera.
Jag kommer till hotellet med autoriksha, en trehjuling med matt, rostprickig gul och svart lack och trött mopedmotor som långsamt och med risk för att dö knattrar uppför den pampiga uppfarten och parkerar bredvid de stora, glänsande taxibilarna och de uniformerade vakterna som öppnar bildörrar åt turister. Det känns ungefär som Peter Sellers spartanska ankomst till societetsfesten i filmen O’ vilket party.
På hotellstranden på andra sidan receptionen sitter Edmund och Doris Peissig från Tyskland i varsin solstol. Deras resa är en kombination av en vecka i Kathmandu och två veckor på det här hotellet i Goa.
– Vi kom till Goa för att se lite av Indien, säger Doris, men nu känns det som om vi är inlåsta på det här hotellet, det är som ett läger med vakter utanför stängslen.
Edmund och Doris är lite över sextio och har rest mycket, mest på charterresor, men de har alltid försökt göra avstickare, lämna gruppen för att upptäcka själva. De vill vara fria när de reser, säger de, de vill uppleva andra kulturer och träffa folk.
Lyxhotellet Cidade de Goa ser de som en fästning, väl barrikaderad mot verkligheten runt omkring. Cidade de Goas inhägnade lyx uppfyller inte deras förväntningar på Indien.
– Vi gillar egentligen inte att ligga på inhägnade stränder, vi reser ju för att se andra länder och andra kulturer, säger Edmund – och så tar han Doris under armen och tillsammans går de ner till vattnet för att svalka sig.
En lätt bris blåser in från havet och Vagator beach norr om Panjim är fylld av en brokig samling: nakna, unga européer utfläkta i sanden, fullt påklädda indiska kvinnor som promenrerar i vattenbrynet, kricketspelande indiska män med plufsiga magar och slöa kor som ligger och dåsar i solen och lugnt betraktar uppståndelsen.
Längs stranden står flera basthyddor som hyrs av västerlänningar som bestämt sig för att stanna lite längre och därför vill leva så billigt som möjligt. I ett par av hyddorna har lokalbefolkningen öppnat enklare restauranger som serverar vad fattiga ryggsäcksresenärer vill ha när de tröttnat på traditionell, välkryddad indisk mat: omelett, stekt ris med grönsaker, banana pancake med sirap. Vid de rangliga träborden spelas backgammon till rockmusik och pratas det om den hemska bussresan mellan A och B och dagens konsistens på avföringen.
Karin och Niklas sitter på stranden. Solen dalar på himlen, eftermiddagshettan ger vika och ljuset blir rödare och varmare. De hyr ett hus Av en familj i Chapora för 60 kronor i veckan, utan dusch och med toalett ute i buskarna bland grisarna. De tänker fira jul här, hundratals mil från snögloppet, julmiddagarna och mörkret.
– Att resa i Indien, säger Karin, är mer än att resa i ett främmande land, det är en resa som skapar kontraster till livet hemma i Sverige. Jag kan aldrig riktigt förstå allt som händer här. Man får bara en ytlig kontakt med befolkningen, men den där ytliga kontakten har gett mig en viss insikt även om jag hela tiden utgår från mina perspektiv.
Såväl de fattiga ryggsäcksturisternas Chapora och Vagator beach som charterturisternas Cidade de Goa har en atmosfär av turistanläggning över sig. Men i Chapora och Vagator delar resenärerna hus med befolkningen, promenerar på bygatan bland fruktstånd, kor och konverserande bybor. Här finns inga stängsel som skiljer européerna från indierna.
Francesco Simao Fernandes är 27 år. Tillsammans med sin familj driver han en liten restaurang och ett hotell i Colva, en lång vit sandstrand i södra Goa. Till skillnad från i Anjuna, Vagator och Chapora kommer inga hippies till Colva. Här stannar turisterna på sin höjd någon vecka innan de drar vidare med buss och tåg för att uppleva Indien. Drogerna har inte fått fäste här som på stränderna i norra Goa.
– Goa ska inte satsa på charterturism, säger Francesco. Goa ska satsa på småskalig turism; familjer som hyr ut rum, små hotell, små restauranger, då stannar pengarna kvar i lokalbefolkningens fickor.
– Charterturismen gynnar inte de fattiga. Om vi får charterturism i Goa försvinner bara turisternas pengar till de stora hotellbolagens konton i New Delhi och Bombay.
På en bakgata i Panjim ligger den lokala dagstidningen The Herald. På den minimala och röriga redaktionen håller tidningens chefredaktör Rajan Narayan på med morgondagens ledare. Han sitter tillbakalutad i stolen, han har en cigarett i handen och dikterar för en sekreterare som skriver på skrivmaskin. Fläkten i taket vispar runt den kvalmiga eftermiddagsluften.
Under det senaste året har Rajan Narayan varit en av förgrundsfigurerna i kritiken mot turistmyndigheternas satsning på lyx- och charterturism i Goa. Han har skrivit flera ledare och krönikor i The Herald där han fördömt turistminister Barbosas planer på ett indiskt Costa del Sol. Hans tyngsta argument är ekonomiska.
Därför frågar jag honom om han tror att turismen verkligen kan leda till ekonomisk utveckling, till att vanligt folk får det bättre ställt.
– Ja, svarar han, turismen har skapat jobb på hotell och gett inkomster till familjer som hyr ut rum till ryggsäcksturisterna.
– Men med femstjärniga hotell och charterturism stannar bara tio procent av intäkterna kvar i Goa, resten försvinner till storstäderna och tillbaka till charterturisternas hemländer.
– Dessutom får goanerna bara de sämsta jobben, som kockar, uppassare och kypare på lyxhotellen. 85 procent av föreståndar- och chefsjobben går till folk som rekryteras från Bombay och New Delhi.
Han bläddrar i några papper, hittar siffrorna han letar efter och läser högt:
– Av de 800 miljoner rupier {1 rupie var 1987 värd cirka 50 öre} som varje år investeras i turismen stannar bara åtta procent kvar i Goa.
– Men okej, turismen har kommit för att stanna, vare sig vi vill eller inte. Turismen kan inte stoppas. Det är bara inriktningen vi kan ändra på.
Syrsor spelar i den tropiska natten och havet mullrar bakom kokospalmdungarna. I en spatiös villa i portugisisk stil inte långt från flygplatsen vankar turistminister Luis Proto Barbosa av och an. Han är bekymrad över professorn i filosofi och oppositionen mot lyxturism i Goa.
Tidigare samma dag anlände de första brittiska charterturisterna någonsin till Goa, men ankomsten hemlighölls med tanke på eventuella förnedrande protester från professor Sergio Carvalho och hans aktionsgrupp.
Charterturismen i Goa är i sin linda. Snart kommer de första sovjetiska charterturisterna och hösten 1989 arrangeras de första svenska charterresorna till Goa.
Jag sitter i ministerns vardagsrum och en tjänare bär fram ett glas med kallt vatten och en flaska importerad whisky och Luis Proto Barbosa ser orolig ut, han lägger händerna på ryggen, skakar på huvudet och sätter sig sedan i en fotölj mitt emot mig, dunkar ena knytnäven i armstödet och skriker:
– Den där professorn har fel. Fel! Vi satsar inte bara på lyxturism i Goa.
När han uttalat de orden slocknar ljusen i hela villan och mörkret från den omkringliggande djungeln omsluter oss, kvällsvärmen kryper närmare kroppen, tycks det som; svetten rinner, jag ser inte längre ministern, jag hör bara hur han andas tungt i det svarta. Strömavbrott.
Tjänarna tänder stearinljus och ett varmt, fladdrande sken lyser upp Luis Proto Barbosas ansikte.
– Föresten, säger han, försvarar jag all slags turism, för jag tror att både charterturister och budgetresenärer… ja, såna där ryggsäcksturister kan skapa jobb för våra ungdomar och ge inkomster till Goa.
– Om genomsnittsturisten spenderar 100 rupier om dagen och hälften stannar i Goa är det bra.
Jag invänder att det finns statistik som säger att högst tio procent av inkomsterna från charterturismen blir kvar i Goa. Resten tar charterbolagens och de stora hotellbolagens aktieägare hand om; pengarna försvinner ut ur Goa.
– Nej, nej, nej! vrålar han. Det kan inte stämma.
Han sänker rösten och nyanserar sig.
– Vi tänker faktiskt inte bara satsa på charterturism. Vi tänker utveckla systemet med paying guests också, så att bybefolkningen kan tjäna pengar på turismen.
Och han talar om framtiden. Goa ska bli rikt tack vare turisterna, säger han. Goa ska bli ett nytt Costa del Sol. Men vem som ska tjäna pengarna, vem som ska bli rik på turisterna vill ministern inte prata om ikväll.
Han sitter tyst. Han ansikte, glansigt av svett, oroligt av ljusens fladdrande sken, ser sammanbitet ut.
Vi skakar hand och tar avsked på verandan.
Professor Sergio Carvalho är klar med dagens lektioner vid universitetet och kommer fräsande på sin skoter genom Panjims trånga, vindlande gator. Han kör ut på strandpromenaden vid Mandvi-floden och parkerar bredvid en liten uteservering, slår sig ner vid ett bord, tar av sig hjälmen och beställer in sodavatten och kaffe.
Jag frågar Sergio varför de inriktat sina protester bara mot lyx- och charterturismen och han svarar att hippierna visserligen har introducerat tyngre droger i Goa och att det naturligtvis är fruktansvärt, men för gemene man är charterturismen farligare; den kan förändra samhället, ekonomin, den kulturella självkänslan på ett mer genomgripande sätt.
– För det första, säger han. Vi har inte elström nog att försörja alla hem och industrier i Goa. Det är spänningsfall och strömavbrott i stort sett varje dag {även hemma hos turistministern, art.författ. anm.}. Men lyxhotellen förses med rikliga mängder ström dygnet runt, dessutom till rabatterade priser.
– För det andra: vi har brist på dricksvatten i Goa. De flesta byar har bara rinnande vatten en timme om dagen. Men lyxhotellen har egna pipelines och borrar egna brunnar. Bönderna som bor runt femstjärniga Fort Aguada norr om Panjim står nu med torra brunnar på grund av att hotellet tar upp för mycket vatten.
Professor Sergio Carvalho och de andra aktivisterna i Goan’s Vigilant Army vill att turistmyndigheterna förbjuder byggen av nya femstjärniga hotell och att moratorium införs för utbyggnad av dem som redan finns.
– Vill de göra Goa till ett nytt Hawaii, säger Sergio Carvalho, ja då får de göra det över våra döda kroppar.
Publicerat första gången i Vagabond nr 3/1988 och andra gången i Indien – Curryexpressen (Vagabond 1997).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar