Drygt hälften av alla indier jobbar i jordbruket, som bara svarar för knappt 20 procent av landets BNP.
Medan tillväxten inom service, verstadsindustri och IT är tvåsiffrig växer jordbruket bara med tre procent om året.
Enligt officiella siffror begick 150 000 bönder självmord mellan 1997 och 2005, bland annat på grund av ökade skulder och tuffare eknomiska villkor på en allt mer globaliserad jordbruksmarknad.
Men det finns hopp för Indiens bönder.
I den tidig-industrialiserade världen (Europa och Nordamerika) har matpriserna ökat dramatiskt de senaste åren. Detta ger länder som Indien möjlighet att sälja produkter till oss.
Den gröna revolutionen på 60- och 70-talen gjorde att Indien förvandlades från importör av mat till exportör. 2000-talets indiska bönder är mycket mer effektiva än 60-talets. Indien har på sina håll, inte minst i Punjab, gått från oxen som drar plogen till skördetröskor och traktorer.
Nu är det dags för en andra grön revolution.
Times of Indias ledarsida föreslår idag: en tioårsplan för jordbruket med fokus av spridning av teknologi från forskningslaboratorierna till åkrarna. De vill också se billiga krediter till bönder.
Syfte: Indien bör kunna hävda sig bättre den globala matmarknaden. Mer indiska vindruvor och mangos och mer indiskt vete och ris i västvärldens mataffärer.
Visst rymmer Indiens möjlighet att öka välståndet på landsbygden på en konflikt: att transportera mat över halva jordklotet kommer aldrig att vara bra för miljön.
Vad är viktigast: Eliminera fattigdom eller hejda global upppvärmning? Vem ska betala det högsta priset för en tuff global miljöpolitik? Indien ligger långt framme när det gäller "grön" teknologi, varför det kanske inte behöver vara en konflikt. Å andra sidan: än så länge är transporten det stora problemet; än så länge kan man inte emejla riset från en åker i Punjab till Coop vid Mariatorget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar