Vid en första titt på Sydasien kan säkerhetsläget verka skakigt:
Inbördeskrig på Sri Lanka.
Kärnvapen i Indien och Pakistan, som länge bråkat om områden i Kashmir.
Islamister och militärer med politiska ambitioner i både Bangladesh och Pakistan.
Pashtunska talibaner som strävar efter makten med vapen i hand i Afghanistan.
Maoister som snart kommer att bilda regering i Nepal, förmodligen med starkt stöd av Kina, som varit Indiens rival om gränsområden i Himalaya sedan länge.
Men trots allt detta är läget lugnt, säkerheten hög och framtidsprognoserna goda för säkerheten i Sydasien.
Paradoxen presenterades av Krishnan Srinivasan, bland annat för detta kabinettsekreterare på UD i New Delhi, när han igår kväll pratade om "India and the security environment in South Asia", arrangerat av Svensk-indiska föreningen.
Viktigaste komponenten i spelet om Sydasien är förstås Indien, tack vare sin mittenposition, storlek, tillväxt och demokrati. Indiens huvudmål är stabilitet och världsstatus. En världsstatus som inte bygger på dominans över grannländer, utan på finkänslig diplomati, som ibland kan te sig lite väl opportunistiskt försiktig. Indien höjer inte rösten i förmanande tonfall - allt för att inte reta upp grannar, allt för stabiliteten.
Bristen på pekpinnar har också en historisk förklaring, menade Srinavasan: efter århundraden av kolonialt utnyttjande vet man hur det känns när främmande makter förklarar hur ett land bäst ska skötas.
Därför kan Indiens utrikespolitik verka mer pragmatisk än ideologisk: Okej, säger New Delhi, vi gillar inte regimen i Burma, men den står för stabilitet och motverkar ett annars förmodat kaos när rivalitet bryter ut mellan olika folkgrupper (som kan spilla över i nordöstra Indien).
- Indien har inte kärnvapen för avskräckning utan för världsstatus. Pakistans kärnvapen däremot är en reaktion på Indiens innehav och ska verka avskräckande. Jag är trots allt nukleär optimist: jag gillar inte vapnen, men jag tror att de avvärjt stora konventionella krig i Sydasien och resten av världen ända sedan andra världskriget, sa Krishnan Srinivasan.
Avspänningen mellan Indien och Pakistan har kommit långt. Det är en enorm skillnad mot för bara några år sedan. Idag reser betydligt fler över gränsen, bland annat med två reguljära internationella tåglinjer, länderna möts regelbundet i cricketmatcher och tonläget hos de högsta ledarna har förbytts från beskyllningar och hätska ord till försonande och milda formuleringar. Till exempel anklagar inte längre Indien automatiskt Pakistan när terrorister smäller en bomb i Indien.
Framtiden?
- I framtiden ser jag ökat ekonomiskt samarbete, inte militära sammanstötningar i Sydasien.
Överbefolkning?
- Ingen pratar längre om det. Och det är inte så konstigt. Indiens befolkningsökning har planat ut. Dessutom ser den demografiska sammansättningen bra ut. Idag har Kina 230 miljoner fler invånare i arbetsför ålder, 15-65 år, än Indien. År 2050 är förhållandet det omvända. Då har Indien 230 miljoner fler mellan 15 och 65. Och det är bra för Indien.
Vem är Krishnan Srinavasan. Läs mer här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar