Hotet kommer från väst

The New Indian Hemisphere – the Irresistible Shift of Global Power to the East”, Kishore Mahbubani, Public Affairs, 2008.
”Temptations of the West – How to be Modern in India, Pakistan and Beyond”, Pankaj Mishra, Picador, 2006.
”The Argumentative Indian – Writing on Indian History, Culture and Identity”, Amartya Sen, Allen Lane 2005.
”Författare räknar inte röster”, Arundhati Roy och David Barsamian, Ordfront 2005.

En handfull länder som tillsammans rymmer 12 procent av jordens befolkning använder det så kallade världssamfundet för att gynna västerländska intressen. De länder där de resterande 88 procenten av mänskligheten bor har inget att säga till om när de globala spelreglerna bestäms.

Nej, denna gång kommer inte kritiken från arga aktivister på gatan utanför Världshandelsorganisationens toppmöte, det är heller inget citat från någon av kanadensiskans Naomi Kleins böcker. Istället är det en asiatisk röst som talar. Den tillhör Kishore Mahbubani, singaporian med indiska rötter, professor i offentlig förvaltning och en lika påläst som ilsken kritiker av väst. I sin senaste bok ”The New Asian Hemisphere” gör han upp med västerländsk självgodhet och maktfullkomlighet.

Han var där när det hände. Som diplomat och FN-ambassadör för Singapore har han frotterat sig med jordklotets politiska och ekonomiska elit på internationella toppmöten och skrivit bitska krönikor i västerlandets mest prestigefyllda media, New York Times, Wall Street Journal, The Guardian. Trots sin insidesposition har han inte låtit sig övertygas om systemets förträfflighet. Istället, säger den arga rösten från östern, är den västerländska elitens medier och klubbar – Världshandelsorganisationen, G7, Världsbanken, Internationella valutafonden – trångsynta fora för västerländska intressen.

Mahbubani ser i ”världssamfundet” en politisk sufflé som lanserar pretentiösa men innehållslösa deklarationer om allt från Afrikas kris till global uppvärmning. Uttalandena är skadliga på två sätt, anser han: dels skapar de illusionen av att man verkligen tar itu med de globala utmaningarna, dels skildras de i västerländska medier som om de representerade hela världen.

Mahbubani har i amerikanska medier kallats ”anti-amerikansk”, men han är en varm supporter för de marknadsliberala idéer som efter kalla krigets slut med tilltagande iver anammats av länder som tidigare försökte sig på alternativa utvecklingsvägar. Frihandel och marknadskrafter, säger han, har lyft hundratals miljoner ur fattigdom – ”400 miljoner bara i Kina” – och förvandlat Asiens invånare från objekt till subjekt.

Kommer vår tid att om hundra år att ses som en historisk triumf för västerlandet (kapitalismen vann) eller som dess nederlag (Asien tog över)? Historiskt har ju liknande geopolitiska förskjutningar lett till obalans, konflikt, krig. Men var lugn, säger Mahbubani, till skillnad från USA och Europa är Asien inte ute efter att dominera världen, utan nöjer sig med att ”efterlikna väst”.

Det största hotet mot stabilitet och säkerhet, skriver han, är inte islamisk terrorism eller bristen på politisk demokrati i Kina (”… som aldrig varit friare och stabilare än nu”), utan västerländsk maktfullkomlighet. Om väst låter resten av världen få vara med och bestämma de globala spelreglerna är framtiden ljus. Om väst fortsätter leva i villfarelsen att dess egna intressen är globalt allmängiltiga är framtiden mörk.

När väst skriver historien ses ofta upplysningen, sekulariseringen och naturvetenskapen som europeiska uppfinningar. En historieskrivning som ifrågasätts av Amartya Sen, författare och nationalekonom från Calcutta, nobelpristagare i ekonomi 1998, i ”The Argumentative Indian”. Praktiskt taget alla tekniska nymodigheter i det medeltida Europa, skriver han, kom från Kina (klockan, tryckpressen, skottkärran, krutet, hängbron, den magnetiska kompassen) medan matematiken inklusive nollan och decimalsystemet importerades från Indien.

Men mer än så: Aristoteles trodde på frihet och tolerans, men principerna gällde bara fria män emellan, medan kung Ashoka – som regerade norra Indien på 200-talet f Kr – i sina pelarinskriptioner slog fast att det goda samhället måste innehålla frihet för alla, inklusive kvinnor, slavar och ”skogsfolk” (ännu inte domesticerade jägare och samlare).

På 1500-talet, medan inkvisitionsdomstolarna ännu härjade i Europa och kättare brändes till döds på Campo dei Fiore i Rom, ledde den muslimska mogulkejsaren Akbar 600 mil österut en nordindisk stat som förhöll sig neutral gentemot religionen, med en politik som bjöd på tolerans och multikultur.

En konsekvens av dagens västerländska dominans, skriver Amartya Sen, är att väst felaktigt ses som födelseplatsen för rationalism och liberalism, och att andra kulturer än de västerländska definieras som antitesen till västerlandet. Men Asiens modernisering idag handlar i grunden inte om ”ideologisk imperialism från väst”, skriver han, snarare om en renässans för en tidig asiatisk upplysning.

Res till Shanghai, Singapore och Bangalore och chansen finns att du kommer hem med en någorlunda ljus syn på vad ekonomisk makrnadsliberalism kan åstadkomma med fattigdom och sega asiatiska makthierarkier. Men Pankaj Mishra, indisk intellektuell och författare, har istället rest till platser där utvecklingen bjuder på dystrare uttryck: Tibet, Nepal, Pakistan, Afghanistan och Uttar Pradesh, en av Indiens fattigaste, mest korrumperade och ojämlika delstater.

I boken ”Temptations of the West”, en blandning av reseskildring och essä, dissekerar han det komplexa och motsägelsefulla förhållandet mellan Sydasien och väst. Han beskriver Gangesslättens provinsiella bourgeoisie som flyttade in i kolonialbungalowerna när britterna flyttade ut och degenererade i ”en kolonial form av självförsvar och auktoritet”.

Men Mishra är ingen kritiker av västs kulturella inflytande i öst. Europas idéarv har tvärtom hjälpt honom att förstå Indiens hierarkier, att se igenom den misstänksamhet mot muslimer och lågkastiga hinduer som han fick med sig från sin uppväxt i en högkastig men fattig brahminfamilj. När han läste de europeiska klassikerna såg han de förfördelade indiernas frustration.

En av Mishras ögonöppnare var Gustave Flauberts roman ”Hjärtats fostran" från 1869 och dess beskrivning av människans illusioner om det moderna stadslivet. 1800-talets Paris och 2000-talets Bombay – en kittlande parallell som känns mer relevant ju mer man tänker på den.

Arundhati Roy har sedan hon 1997 kom med den hyllade romanen ”De små tingens gud” ägnat sig åt att tala för de indier som hon uppfattar som offer för liberalisering, frihandel och exploatering av naturresurser. I vännen David Barsamians intervjubok med henne, ”Författare räknar inte röster”, presenterar hon en dyster syn på det nya Asien. Hon liknar globaliseringens effekt på Indien vid två lastbilskonvojer: en liten där eliten färdas och en stor där folkflertalet trängs. Den lilla konvojen är på väg mot den digitala framtiden i det förlovade landet med tjusiga elektroniska prylar. Den stora konvojen är på väg mot allt djupare fattigdom, mot mörkret.

Tidskriften Outlook publicerade nyligen ett tal hon höll i Istanbul i januari i år på årsdagen av mordet på redaktören för den armeniska tidskriften Agos. Där jämför hon folkmordet på armenier i Turkiet 1915 med pogromerna mot muslimer i den indiska delstaten Gujarat 2002.

Medan Amartya Sen och Kishore Mahbubani ser religiös fundamentalism som liberalismens fiende, ser Roy en symbios mellan intolerans och marknadskrafter. Ett tecken på detta, säger hon, är hindunationalisten Narendra Modi, politisk ledare i Gujarat, som förra året blev återvald på en politik som förenar marknadsekonomisk liberalisering med hets mot muslimer.

Marknadsliberalernas humanism krackelerar när den möter vinstbegäret: ledande indiska industrialister har utsett Gujarat till en ”drömdestination för finansiellt kapital. Hindunationalisterna, säger hon, har lyckats förena ”folkmord” med den fria marknaden i ”en multinationell affärsrörelse”.

Men inte heller sekulariserad och tolerant marknadsliberalism i form av Mahatma Gandhis och Nehrus kongressparti – som styr och har styrt Indien de flesta av de 61 åren som gått sedan självständigheten 1947 – tilltalar Arundhati Roy.

Asien bör inte kopiera västs modell för ekonomiskt framåtskridande, säger hon i Barsamians intervjubok. ”Den västliga uppfattningen om ’utveckling’ har att göra med brist på fantasi”. I väst handlar utveckling ”… om att tämja vildmarken, tämja människors själar. Det är en oförmåga att förstå att det finns ett annat sätt att leva”.

Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 24 maj