Kan matexport lindra Indiens fattigdom?

Indiens framgångssaga de senaste åren har handlat om ett snabbt gensvar på det globala behovet av IT-produkter och kundservice.

Indien står för forskning och utveckling av teknologi, som sedan tillverkas i Kina. När prylarna går sönder är det åter dags för Indien, vars tusentals callcenters tar hand om kundservicen.

Läser man ekonomisidorna i vilken tidning som helst kan man därför tro att de flesta indier numera jobbar med högteknologi och service.

Så är det inte.

Indiens IT-sektor står för en stor del av landets BNP, men mer än hälften av alla indier jobbar fortfarande i jordbruket.

Indiens bönder har inte hängt med när den rika världens jordbruk har förvandlats till effektiva och mekaniserade matfabriker. I Indien är oxen som drar plogen och manuellt jordbruksarbete fortfarande en vanlig syn. Idag talar man om en indisk jordbrukskris med katastrofala följder.

Krisen handlar främst om bomullsbönderna, symbolen för det självständiga Indien. Under kolonialtiden skapade britterna ett system där indierna odlade bomullen – till låg förtjänst – medan spinning, vävning och tillverkning av kläder skedde i Storbritannien – till hög förtjänst – kläder som därefter exporterades tillbaka till Indien.

Det var det koloniala, imperialistiska mönster som Mahatma Gandhi ville bryta med när han själv började spinna bomull och premiärminister Nehru bröt med när han införde höga tullmurar för såväl import som export.

Indien skulle stå på egna ben och vara självförsörjande.

Men de senaste tio åren har minst 100 000 indiska bönder begått självmord, betydligt fler än tidigare.

En vanlig förklaring är att Indien för tio år sedan – efter påtryckningar från Världsbanken – skrotade Nehrus gamla självförsörjningsmodell, sänkte tullmurarna och gjorde Indiens bönder till fritt villebråd på världsmarknaden.

Och Indiens bomullsbönder tvingades skuldsätta sig för att ha råd med licenser på genmodifierade och patenterade bomullssorter från amerikanska bioteknikföretag.

En mänsklig katastrof utlöst av ett ökat inslag av marknadsekonomi och vetenskap: plötsligt blev frön – som varit allas och ingen egendom i tusentals år – en privat ägodel och handelsvara.

Den indiska miljö- och människorättsaktivisten Vandana Shiva är en av debattörerna som målat upp bilden av Indiens bomullsbönder som ett av det kommersiella utsädets första offer.

Efter att ha läst en undersökning av ekonomen Srijit Mishra på Indira Gandhi Institute of Development Research i Bombay vill jag också skylla på globaliseringen, men inte i första hand på de patenterade fröna.

Mishra har intervjuat familjer i bomullsbältet centrala Indien, som av indiska tidningar döpts till ”The Suicide country". Han har kommit fram till att odlingen av genmodifierad bomull lett till att bönderna ökat produktiviteten och minskat användningen av bekämpningsmedel.

Men eftersom kostnaderna blivit högre krävs att man får bättre betalt än tidigare – och eftersom amerikanska odlare pumpar ut billig bomull på världsmarknaden är de indiska bönderna chanslösa.

Varför är amerikansk bomull så billig? kan man fråga sig. Jo, för att amerikanska staten betalar ut massiva subventioner till sina bönder. Subventionerad amerikansk bomull översvämmar den indiska marknaden och slår ut indiska bomullsbönder.

Man kan säga att för varje amerikansk bomullsbonde som får statligt stöd begår en indisk bomullsbonde självmord 1 300 mil österut.

Globaliseringen bjuder också på ett hopp för Indiens bönder. De skulle kunna svara med samma mynt. Vad som krävs är indiskt statligt stöd för att skapa ett modernt system för distribution av färska jordbruksvaror så att Indiens bönder kan sälja bortom den lokala basaren.

Om den globala marknaden blev synlig och nåbar för den indiska bonden skulle Indien kunna exportera billig mat till väst, där matpriserna gått upp kraftigt de senaste åren.

Kompetensen finns redan i Indien, det som saknas är genomförandet. Times of India föreslog nyligen i en ledare en tioårsplan med fokus på spridning av teknologi från de indiska forskningslaboratorierna till landsbygden. Ledarskribenten ville också se billiga regeringssubventionerade krediter till bönderna, precis som i USA och EU.

Syftet: mer indiska vindruvor och mangos och mer indiskt vete och ris i västvärldens mataffärer.

Visst rymmer Indiens möjlighet att öka välståndet på landsbygden på en konflikt: att transportera mat över halva jordklotet kommer aldrig att vara bra för miljön. Men vem ska betala det högsta priset för en tuff global miljöpolitik?

Så länge väst exporterar produkter till Indien och så länge Kina förser världen med billig hushållsteknologi bör det i rättvisans namn inte finnas något hinder för Indien att sälja mer mat till oss.

Kanske bör Indien få rätt att släppa ut lite mer skit under en övergångsperiod, ända tills fattigdomen bekämpats.

Under tiden är det vi i den rika världen som bör betala det högsta priset för bättre global miljö.

Sänt i Obs i P1 i mitten av april.