Radioaktiva vänner

Välkommen till atomklubben! Indien har provsprängt kärnvapen och vägrar skriva under icke-spridningsavtalet. Ändå slöt USA och Indien i oktober ett avtal som ger grönt ljus för Indien att både behålla sina kärnvapen och importera uran till de indiska kärnkraftverken.

Under Puramfestivalen i maj varje år rider hinduiska präster med påfågelsfjädrar på guldsmyckade elefanter genom parken framför templet medan tablastrummor smattrar och fyrverkerier exploderar på natthimlen. Men ikväll är det andra toner framför templet i staden Trichur i den sydindiska delstaten Kerala.

En mässingsorkester spelar marschmusik medan Indiska kommunistpartiets medlemmar i röda skjortor tågar in under tamarindträden framför den provisoriska scenen. När en partifunktionär skrikit ”Kamrater, honnör! Kamrater, sitt ner!” ut i det röda folkhavet är det dags för kvällens första talare.

– Kärnkraftsavtalet med Amerika hotar Indiens frihet, dundrar Kodiyeri Balakrishnan, minister i Keralas kommuniststyrda delstatsregering.

En av de hundratals medlemmarna i Indiska kommunistpartiet (CPI-M) som samlats för att lyssna på de globaliseringskritiska talen i parken heter Nishanthip och är arbetslös akademiker och lokalpolitiker.

– Med det här avtalet får väst får rätt att inspektera våra reaktorer. Det är inte bra. Det är nykolonialism. Vi är ett självständigt land.
Han höjer rösten för att överrösta teförsäljarnas lockrop och dissonansen från högtalarna vid scenen – och skriker:

– Vi klarar oss själv!

I samma sekund som Nishanthip uttalar de orden blir det strömavbrott, som en skeptisk replik på hans trosvisshet Allt slocknar. Parkens strålkastare, gatubelysningen och affärernas reklamskyltar. Det blir becksvart i staden.

1991 övergav Indien självförsörjningspolitiken, avreglerade näringslivet och sänkte tullmurarna. Sedan dess har landet upplevt rekordhög ekonomisk tillväxt, inte minst tack vare en expansiv IT- och tjänstesektor – och den konsumerande medelklassen har växt från 150 till 300 miljoner människor.

Denna boom har inneburit en kraftig ökning av efterfrågan på energi. Under de timmar på dygnet då elförbrukningen är som störst överstiger efterfrågan utbudet med 15 procent. Hoppsan, där slocknar internationella flygplatsterminalen utanför Keralas största stad Trivandrum. Oj, nu släcks lamporna i affärer och kontor på Park Road, Calcuttas stora affärsgata. Men det är bara den tillfälliga besökaren som förvånas, indier höjer inte på ögonbrynen. De vet vad som kommer. Efter en minut rasslar hundratals dieseldrivna reservaggregat igång – och åter strålar terminaler, kontorslandskap och affärer av ljus.

I vissa landsändar är bristen på el akut och myndigheterna har tvingats till schemalagda avbrott. I Kerala, som höljs i totalt mörker en halvtimme varje kväll, hänger affischer i affärer och hotellhissar med det bistra budskapet om att det råder akut energibrist och uppmaningen att man bör välja trappan före hissen.

Indiens 22 kärnkraftsreaktorer svarar för knappt tre procent av landets elproduktion, medan lejonparten av all el – 70 procent – kommer från kolkraftverk. Men regeringens kärnenergiplaner är ambitiösa: år 2050 ska en fjärdedel av all el komma från ett växande antal atomreaktorer.

Det finns dock ett hinder för atomexpansionen. Sedan Indien provsprängde sin första atombomb i öknen i Rajasthan 1974 har landet varit bannlyst som importör av bränsle och kärnteknik. När man 1998 genomförde ytterligare provsprängningar fördömdes Indien i hårda ordalag i en resolution från FN:s säkerhetsråd.

Indien vägrar också – tillsammans med Israel, Pakistan och Nordkorea – att skriva på icke-spridningsavtalet (NPT).

Kort sagt: Indien underkänner idén om att det bara är andra världskrigets fem segrarmakter som har rätt att skaffa sig atombomben.

För att få kärnkraftsavtalet i hamn var Indiens regering tvungen att gå genom den inrikespolitiska skärselden. Sedan premiärminister Manmohan Singh och hans Kongresspartiledda regering slöt en principöverenskommelse med president Bush sommaren 2005 har den utsatts för hård kritik från oppositionen.

Den starkaste kritiken kom från Indiska kommunistpartiet – ett av Kongresspartiets stödpartier i regeringssamarbetet – som ansåg att kärnkraftsavtalet binder Indien alltid för hårt till USA:s maktsfär, äventyrar Indiens suveränitet och självständiga säkerhetspolitik. Det största oppositionspartiet – hindunationalistiska BJP – var i princip för avtalet, men ogillade att Indien lovade att sluta med provsprängningarna.
I juli – mindre ett år före det planerade parlamentsvalet – höll avtalet på att bli regerings fall. Sedan vänstern, inklusive kommunistpartiet, hoppat av regeringssamarbetet i protest mot samarbetet med USA utsattes regeringen för misstroendeförklaring, men vann den dramatiska omröstningen i parlamentet med knapp marginal.

Därefter var det dags för Indien att godkännas av världssamfundet, vilket gick som en dans.

Först kom ett godkännande från de 45 länderna (däribland Sverige) i Nuclear Supliers Group (NSG), som ironiskt nog bildades efter Indiens första atombombsprov med syfte att hindra att fler länder upprepade indiernas exempel, det vill säga tog importerad civil kärnteknik och använde den militärt.

Därefter sa också FN:s atomenergiorgan IAEA ja.

Skälet till den smidiga och positiva beslutsgången är enkel: president Bush ägnade mycket kraft på att övertyga alla inblandade om Indiens trovärdighet.

Till slut godkände också den amerikanska kongressen avtalet.

Att atombusen Indien nu får importera uran och kärnteknik är ”en katastrof för arbetet mot kärnvapenspridning”, anser Mark Fitzpatrick, kärnvapenexpert på International Institute of Strategic Studies i London.

– USA:s agerande visar på dubbelmoral. Pakistan, Iran och Nordkorea kommer att använda denna dubbelmoral som ursäkt för att fortsätta med sina kärnvapenaktiviteter, säger han till Fokus.

Men i och med avtalet får ju IAEA rätt att inspektera Indiens reaktorer och därmed försäkra sig om att man inte använder dem för militära syften?

– Men bara 14 av de 22 reaktorerna öppnas för inspektion. Åtta lämnas helt utanför. Där kan Indien ostört fortsätta att producera plutonium.

USA:s drivkrafter att gynna Indien har varit strategiska: att belöna ett vänligt sinnat land, få en allierad i kriget mot terrorn och inte minst motverka Kinas dominans i Asien.

Indien får nu både importera kärnkraftsteknik och behålla sina kärnvapen – innebär det att världen därmed fått en sjätte officiell kärnvapenmakt?

– Ja, absolut, så måste man se det, säger Ingemar Dörfer, gästforskare på Utrikespolitiska institutet och expert på USA:s säkerhetspolitik. USA:s vilja att sälja kärnteknik till Indien visar att det går bra att ha kärnvapen bara man är vänligt inställd till USA och dess allierade.

Under kalla kriget lutade sig Indien tryggt mot Sovjetunionen, till Washingtons förtret. Nu är landet definitivt tillbaka i den västliga fållan och USA:s bästa kompis i Asien.

Det är fler stormakter som vill vara kompisar med Indien och tjäna pengar på landets enorma energibehov. Även Frankrike har slutit avtal om köpt av kärnkraftsmaterial – och i i december gjorde Ryssland samma sak. Ryssarna vill dessutom hyra ut atomdrivna ubåtar till Indien. Och både USA och Ryssland står på tå för att bistå Indien i jakten på de terrorister som utförde 26-novemberattacken på Bombay.

Samtidigt fortsätter missnöjet att pyra i det röda Kerala. Sedan avtalet skrevs under 10 oktober har kommunistpartiet åter demonstretat i flera städer med röda fanor och allt bittrare slagord.

”Regeringen har misslett folket” och ”En total kapitulation för USA”, ropar demonstranterna.

Publicerad i en något kortare version i senaste numret av nyhetsmagasinet Fokus.

Mumbai, Shanghai, Dubai – or Goodbye!

”För att ytterligare understryka det allmänna elände som rådde hade landet föregående vinter hemsökts av en hungersnöd som var värre än någonting som ens de äldsta kunde erinra sig … Människorna hade klarat sig undan från rena svältdöden genom att äta barkbröd och ett gräs som vi efteråt identifierade som harsyra.”

Citatet är plockat ur en reseskildring av en brittisk skribent. Men han har inte rest genom dagens Etiopien eller Bangladesh. Nej, ekonomen Thomas Robert Malthus gjorde dessa observationer sommaren 1799 under en resa mellan Värmland och Stockholm.

Denna gruvliga nöd rådde inte överallt i Norden. Nej, Malthus hade strax innan rest genom Norge, där han tyckte sig märka att folk hade det bättre. Eländets rötter, menade Malthus, fanns i den svenska överbefolkningen.

60 år senare rådde fortfarande hungersnöd i Sverige – och det rika jordbrukslandet Argentina skickade livsmedelbistånd till Norrland, där människor desperat letade efter föda, barnens magar var uppsvällda, barnadödligheten var skyhög och tyfusepidemier härjade.

Biståndsgivaren Argentina var nyrikt, mer etablerade stormakter med starka ekonomier fanns längre österut. År 1700 var Kinas qingdynasti och Indiens mogulrike världens två största ekonomier. Var och en av dem var ekonomiskt mäktigare än hela den europeiska världsdelen – tillsammans stod Kina och Indien för hälften av världens samlade BNP.

Ekonomiskt framgångsrika biståndsgivare i Asien och Sydamerika och fattiga, svältdrabbade biståndsmottagare i Nordeuropa. Så var det en gång i tiden, frågan är om det kan bli så igen.

Flera framtidsrapporter de senaste åren slår fast att Europas och USA:s totala ekonomiska dominans är bortblåst i mitten av detta sekel. Brasiliens ekonomi är då större än Japans. Rysslands, Mexikos och Indonesiens ekonomier är större än Tysklands. Och Turkiets större än Italiens.

År 2050 har Asiens giganter återtagit sina historiskt sett starka positioner i världsekonomin. Kina är då världens överlägset största ekonomi med Indien på tredje plats.

Men får den globala finanskrisen USA och EU att falla – precis som Romerska imperiet. Får vi i framtiden se bistånd från snabbväxande ekonomier i syd till nöden i nord?

Välstånd och ekonomisk makt rör sig från väst mot öst som aldrig förr, enligt en ny amerikansk underrättelserapport som ska hjälpa den nya presidenten att staka ut kursen när han tillträder efter årsskiftet. Rapporten – som blickar fram till år 2025 – slår fast att finanskrisen skyndar på denna utveckling, som leder till att Kina och Indien kommer att dominera världsekonomin.

Obama och hans efterträdare måste förbereda sig på att USA förlorar sin politiska dominans. Den nya världen har inte ett, inte två, utan flera maktcentra. Kinas och Indiens växande medelklass kommer inte att nöja sig med konsumentmakt, de kommer att kräva av sina politiker att de blickar ut i världen och gör anspråk på inflytande.

Anti-amerikanismen kommer att minska i takt med att USA inte längre är ensam herre på täppan. Man hatar de starkaste – och när amerikanerna inte längre är starkast i världen kommer de också att bli mildare behandlade. Istället kommer kanske anti-globaliseringsrörelsen att protestera mot Pekings och New Delhis framtida maktfullkomlighet och världspolisambitioner.

Amerika, gottar sig rapportförfattarna, kommer att bli mer poppis, framför allt som motvikt till Asiens supermakter – och terroristerna kommer att välja andra mål än amerikanska. När jag läser rapporten får jag en känsla av att amerikanerna tycker att det ska bli ganska skönt att slippa vara störst och starkast.

Dagens ekonomiska kris innebär också en renässans för vänsterpolitik. Den snabba globaliseringsprocessen bromsas tillfälligt in, samtidigt som det höjs krav på bevarade tullmurar, tror de amerikanska prognosmakarna. Inte nog med det. De spår också ökat statligt engagemang, framför allt i utvecklingsländerna, och lyfter fram nödvändigheten av att tygla marknaden.

Världsbankens och Valutafondens liberala chockterapi för uländer i kris verkar vara en kur på utdöende. Staten har blivit riddaren som kan få marknadsdraken att besinna sig.

Så här står det i den amerikanska rapporten: ”I början av 1990-talet förutspådde många ekonomer att statligt ägda bolag skulle bli en relik från 1900-talet. De hade fel. Statliga bolag är långt i från uträknade, de frodas och växer över de nationella gränserna …”.

Tänk att man skulle få höra det från strategerna i Washington.

Världen år 2025 eller 2050 bjuder alltså på statligt dirigerad kapitalism, och åtminstone två av världens maktcentra i Asien.

Men hur går det då för Sverige? Kommer svenska Bergslagen – sedan den sista underleverantören till Volvo för länge sedan klappat igen – att likna dagens indiska Bihar, en fattig och efterbliven provins som en gång i tiden var rik och mäktig?
Nja, ingen tror väl på allvar att den nöd som Thomas Robert Malthus såg i Sverige för 200 år sedan ska komma tillbaka.

Även om asiatiskt bistånd till fattiga Bergslagskommuner inte känns troligt har många västerländska företag vänt sig österut när kassan tryter. Indiska företag har köpt så många västerländska företag, inklusive statusbilarna Jaguar och Landrover, att indiska ledarsidor bitterljuvt konstaterat att ”Indien kolonialiserar världen”.

I England finns ett uttryck som jag tror kommer att sprida sig till Sverige i någon form. Det lyder ”Mumbai, Shanghai, Dubai – or Goodbye”.

Arvika Gjuteri, som gör delar till lastbilar och traktorer, är indiskt sedan i februari i år. Ett stalltips är att denna österländska köplust fortsätter – och att Volvo och Saab om några år har kinesiska eller indiska ägare.

Läst:
Global Trends 2025 – a Transformed World, National Intelligence Council, november 2008.
The World in 2050: Beyond the BRICs, PriceWaterhouseCoopers, mars 2008.
Sveriges ekonomiska historia, Lars Magnusson, 1997.

Sänt i Obs i P1 16 december.

Enögda medier

Terrorattacken mot Bombay visade att svenska tidningar och radio- och tv-kanaler har sitt intresse och sin kompetens någon annanstans.

Stort pådrag. Javisst, västerlänningar var ju drabbade. Men därefter kom krystade analyser med fokus på det politiska kaoset i Pakistan, talibanernas framgångar i Afghanistan och presidentvalet i USA. Gott så. Jag menar inte att de var helt fel ute – undantaget den långsökta analysen att terroristerna slog till mot Bombay bara för att visa Barack Obama att man finns. Få resonerade kring de hinduchauvinistiska, antimuslimska politikerna som styr Bombay eller det religiösa våldet efter rivningen av en moské i staden Ayodhya för sexton år sedan.

Ett par dagar efter attacken kändes det som om Bombay bara var terrorns arena, saknade karaktärsdrag och eget socialt och politiskt liv.

Experter bjöds in. De hade inte heller så mycket att säga om Indien, desto mer om internationell terrorism. Analyserna blev därefter. Fokus låg någon annanstans. Så småningom dök det upp fina undantag, till exempel statsvetaren och Indienkännaren Sten Widmalm i Dagens Nyheter och islamologen Jan Hjärpe här i Sydsvenskan.

Men de första dagarna var enögda. Inte så konstigt. Inget svenskt medieföretag har permanent korrespondent i Indien. De svenska journalister som rapporterar därifrån är frilansande stringers eller tillfälligt utsända, har ofta ekonomi som huvudområde och rapporterar knappt alls om indisk politik.

Om några decennier spås Indien vara världens tredje största ekonomi. Kanske smider medieföretagen planer på att skicka korrar österut? Satsa stort. Färglägga den stora vita fläcken på mediekartan. Nej, istället är det billigare arbetsmetoder som gäller. Hemmaredaktionens reportrar får surfa runt på engelskspråkiga dagstidningars hemsidor på jakt efter material som de kan rewrita. Till detta kommer en efterlysning till svenskar på resa i världen: Är du på plats? Har du bilder? Mms:a redaktionen!

Googlereportrar och fotograferande turister istället för utrikeskorrespondenter. Det blir effektfullt, billigt, ofta ryckt ur sitt sammanhang och fullständigt förvirrat.

Vår utrikesrapportering styrs av en mängd faktorer. Bomber och katastrofer går före långsamma förändringar. Områden där västerlänningar nyligen haft ett finger med i spelet går före områden där de inte har haft det. Länder där svenska företag har intressen går före länder där de inte har det. Länder där det är bekvämt för journalister att bo går före länder där det är obekvämt.

När det gäller Indien finns ännu ett motiv för ointresse. Landet är multireligiöst, flerspråkigt och mångkulturellt och anses svårt att förklara. Dessutom drabbar våldet – före Bombaydåden – inte västerlänningar, bara indier. En axelryckning: jaha, nu slåss de igen, hinduerna och muslimerna!

I november 1996 kolliderade en saudisk jumbojet med ett kazakstanskt fraktflygplan kort efter start från flygplatsen i Delhi. 349 människor dog, inte en enda västerlänning. När internationella nyhetsbyråer kom fram till nedslagsplatsen mötte de en polis som förstått hur journalisterna tänker. Ta det lugnt, sa han i all välmening till reportrarna, här finns bara döda bruna människor.

Publicerad i Sydsvenskan 15 december.

Terrorturism i Bombay

Två veckor efter terrorattacken har attentatsplatserna i Bombay blivit turistattraktioner.

Bombaybor, hitresta indier och en och annan västerlänning flockas framför Taj Mahal Hotel och Oberoi Trident, inne på Café Leopold och på järnvägsstationen Chatrapathi Shivaji (före detta Victoria).

– Det här har blivit en alternativ turistpromenad – terroristpromenaden. Det låter kanske cyniskt, men det är så det är. Du startar vid Taj Mahal Hotel, går till Nariman House, fortsätter till Café Leopold, där kyparna i samma veva visar skotthålen och serverar öl, och avslutar med att sätta dig (på muren) vid havet framför Oberoi, säger Bombaybon Anup Kutty till Hindustan Times.

På Café Leopold, där sex människor dog, är det fullt hus. Ägaren Farhang Jehani säger att alla vill se var kulorna träffade. Han har förståelse för det.

– Den här typen av nyfikenhet är en naturlig reaktion och vi försöker att vara alla till lags, säger han.

Staden som hatas av de rättrogna

Terroristerna kunde inte ha valt ett bättre mål. Bombay är alla rättrognas hatobjekt. Staden puritanerna älskar att hata. Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Ursprungsbefolkningen är i minoritet, invandrarna i majoritet. Här talas världens alla språk, bor hinduer, muslimer, parser, kristna, jainer och ateister sida vid sida, är kasttillhörighet av underordnad betydelse, lever de slum- och trottoarboende tätt intill de skamlöst rika.

Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay, en tolerant stad som styrs av intoleranta politiker. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition. Tvetydigheterna ger frihet. I Bombay, sa Ashok Banker när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare, ”äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol”.

Också de unga terrorister som i förra veckan sköt vilt omkring sig har, gud förbjude, frestats av stadens liberala image. Alla sydasiater – från Kabul i norr till Male i söder – har någon gång drömt om ”paap-ni-bhoomi”, det syndiga landet, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Suketu Mehta flyttade från Bombay till New York när han var 14 år. I vuxen ålder flyttade han tillbaka med fru och barn. I reportageboken ”Maximum City” beskriver han hur hans barndomstad förlorade sin oskuld i samband med våldet mellan hinduer och muslimer 1992–93. Efter de senaste dåden – som i indisk media kort och gott kallas 26/11 – skriver han i New York Times om mötet med en muslimsk man i slummen som älskar sin stad eftersom den är en gyllene sångfågel. ”Den flyger snabbt och lekfullt”, sa mannen, ”och du måste jobba hårt för att fånga den, men om du gör det fylls ditt liv av lycka och välgång”.

Terroristerna som häromdagen sköt vilt omkring sig, skriver Suketu Mehta, försökte fånga och döda sångfågeln.

Taj Mahal Hotel var ett av målen för attacken. Också det en hybrid: byggd i en stil som hejvilt blandar öst med väst, profant med sakralt, gotiskt med moriskt med florentinsk renässans. Hotellet grundades runt förra sekelskiftet som en plats för alla, oavsett hudfärg, av parsern Jamsetji Nusserwanji Tata sedan han nekats komma in på ett white-only-hotell. Jamsetjis arvtagare, Tatakoncernen, har idag, bitterljuvt nog, börjat köpa upp västerlandets bilindustri och basnäringar. ”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det.

Även mitt stamställe, Café Leopold, attackerades. På en bild ser jag blodet från de sex som dödades där flyta över stengolvet och föreställer mig smärtan, paniken och skräcken. Leopold är sinnebilden för det vidöppna, skamligt liberala Bombay.

Blandningen av gäster är som hämtad från en gammal spionroman. Shejker, sjömän, östafrikanska affärsmän i fotsida dräkter … plus medelklassindier, västerländska ryggsäcksluffare och lyxturister. Jag har ivrigt gått hit vid varje Bombaybesök sedan 25 år tillbaka för att få en fläkt av en kosmopolitisk la belle époque-atmosfär.

Med Gregory David Roberts tegelstensroman ”Shantaram” klev Café Leopold in i litteraturen. I boken sitter huvudpersonen, en lätt förklädd Roberts, allt som oftast på Leopold, dricker öl, pratar med prostituerade, gangstrar och resenärer. Efter attacken skriver Suketu Mehta: ”Deras berusat festande och skamlöst flirtande måste ha förolämpat de rättrogna jihadisterna”.

Att attentatsmännen kom från det kaotiska grannlandet Pakistan och tränats av terrorgruppen Lashkar-e-Taiba är de flesta överens om. Men motivet? Okej, att destabilisera Indien. Men mera? Jo, skriver författaren Pankaj Mishra i New York Times, den segdragna konflikten i Kashmir, den framväxande hindunationalismen och pogromerna på muslimer i Gujarat 2002. Hinduisk chauvinism har skapat en ny generation av arga sydasiatiska muslimer med ett grundmurat hat mot Indien.

Eller som brittiska författaren William Dalrymple uttrycker det i The Guardian: medan Israels behandling av palestinier är motiv för muslimska självmordsbombare i Mellanöstern har Indiens hantering av konflikten i Kashmir blivit motiv för terrordåd från sydasiatiska muslimer.

Även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen, påpekar författaren Arundhati Roy i en intervju i BBC. Visst, men jag lovar, det kommer inte att ske i Bombay, där folk efter de senaste årens många bombdåd inte springer bort för att sätta sig i säkerhet utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade.

Och nu? Hela världen, skriver Suketu Mehta, borde rusa mot katastrofens mitt, flyga till Bombay och spendera sina pengar, ”… drömma större, tjäna ännu mer pengar, besöka staden mer än någonsin … skruva upp den förbjudna musiken och dansa, arbeta hårt och festa hårdare”.

Böcker om Bombay, fundamentalism och indisk islam
• ”Maximum City – Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Reportage om stark närvarokänsla om rikedom, våld, slum och förlorad oskuld.
• ”Midnattsbarnen” (1983) och ”Clownen Shalimar” (2006) av Salman Rushdie. En kärleksförklaring till Bombay respektive en skildring av terrorism och konflikten i Kashmir.
• ”I skuggan av Taj Hotel” (1998) av Anita Desai. Roman om tyska juden Hugo Baumgartner, för mörk för Hitler, för ljus för Indien, som bosätter sig i Bombay.
• ”Shantaram” av Gregory David Roberts. Bästsäljande roman om förrymd australisk fånge som blir hantlangare åt maffian i Bombay.
• ”The Elephanta Suite” av Paul Theoux (2007). Tre noveller om Indien i skärningspunkten mellan kolonialt arv och globalisering. Titeln är lånad från dyraste sviten på Hotel Taj Mahal, där huvudpersonen i en av berättelserna bor.
• ”The Last Moghul: The Fall of a Dynasty” (2007) av William Dalrymple. Indiskt perspektiv på sepoyupproret, som innebar slutet för flera hundra av muslimskt styre i Indien.
• ”Ravan and Eddie” (1994) av Kiran Nagarkar. Rolig roman om vännerna Eddie (kristen) och Ravan (hindu) som växer upp i samma område i Bombay på 1950-talet.

Tidigare publicerad i DN 6 december 2008

Hopp om kraft i indiskt krispaket

Sänkta skatter ska leda till att en rad konsumtionsvaror blir billigare. Satsning på vägbyggen ska skynda på välbehövlig uppgradering av landets usla infrastruktur. Bidrag ska göra det billigare för låginkomsttagare att bygga hus. Statliga bankgarantier ska göra det lättare för småföretagare att ta lån.

Det är indiska regeringens variant av krispaket, lanserat igår, för att få fart på ekonomin. Frågan är förstås, som alltid i Indien, hur mycket som når fram.

Stora delar Indiens ekonomiska liv fungerar målstyrt, effektivt och okorrumperat, medan alla system som innefattar statliga bidrag, subventioner etc tenderar att snabbt förfuskas och bli till intet. Ett typiskt bedrägeri är program riktade till fattiga, där pengarna tas av lägre tjänstemän som därefter bara utför en bråkdel av vad de förutsatts att göra.

Resultat: byskolor utan lärare, vårdcentraler på landet utan läkare.

Hoppas att myndigheterna denna gång byggt in något slags kontrollapparat för att denna indiska förfuskningsplåga inte återkommer med full kraft, som vanligt, utan förhoppningsvis i en mildare form, helst inte alls. En from förhoppning ...

Det är inte bara finanskrisen som drabbar Indien ekonomiskt. Bombays hotell och restauranger har fått känna på den nervositet och försiktighet som drabbat staden efter 26-novemberattacken.

Sedan terrordåden har Bombays små och medelstora hotell förlorat 35 procent av sin omsättning. I första hand handlar det inte om utebliven utländsk turism, utan om Bombaybor som ställt in hotellrestaurangbesök, bröllopsfester i hyrda hotellokaler etc i rädsla för nya attentat.

26/11 hade kunnat stoppas

Terrordåden i Bombay i onsdags – som i indiska media kort och gott kallas 26/11 – hade kunnat stoppas. Indisk hemlig polis (Research & Analysis Wing, R&AW) fick i mitten av september veta att islamistiska terrorgruppen Lashkar-e-Toiba (LeT) planerade en stor attack mot Bombay och att den skulle komma från havet. Tidskriften Outlook skrev häromdagen att informationen kom från USA:s underrättelsetjänst. Hindustan Times skriver idag att varslet om en attack kom från ett sattelittelefonsamtal mellan en känd LeT-aktivist och en okänd man som R&AW avlyssnade 18 september.

Indisk polis fick uppgifter också från andra källor, skriver Outlook. Även sonen till en man som gripits för mordet på en minister i Gujarats delstatsregering ska ha sagt till polisen att en attack på Bombay från havet var på gång.

24 september fick R&AW uppfifter om ett pågående träningsläger utanför Karachi i Pakistan. Även här sas att en attack mot Bombay från havet planerades. Hemliga polisen fick också veta att LeT:s operativa chef bett en man i Bangladesh, som kallas Yayah, att skaffa fram internationella sim-kort till mobiltelefoner till en planerad aktion.

I mitten av november hade R&AW pusslat ihop en mängd liknande informationer och hade en ganska klar bild framför sig. Bombay skulle attackeras. Anfallet skulle komma från havet. Hotell Taj Mahal vid Gateway of India i Colaba i södra Bombay var ett av målen.

Hemliga polisen bad 18 november kustbevakningen att hålla utkik efter pakistanskregistrerade eller möjligtvis oregistrerade båtar. Men terroristerna lurade försvaret. De kapade en indisk fiskebåt ute på internationellt vatten, avrättade alla i besättningen utom en, som skulle hjälpa till med navigeringen, och styrde mot Bombay.

De landade nära Badhwar Park vid Cuff Parade, både ett stiligt medelklassområde och en slum ett par kilometersydväst om Colaba. Vid parken väntade andra båtar, som skaffats fram av den muslimske maffiabossen och före detta Bombaybon Dawood Ibrahim (som nu uppges ha sin bas i Karachi, tidigare uppgavs han bo i Dubai), som via ett nätverk av diesel-smugglare har bra kontakter i Bombay.

Hotell Taj Mahals ledning hade fått veta att det fanns förhöjd risk för attentat och hade skärpt säkerhetskontrollerna vid huvudentréerna. Men terroristerna tog sig in bakvägen via ingången för varor och personal på B Behram Marg.

De flesta av terroristerna kom från pakistanska Punjab. De blev tränade i ett år före attacken. Träningen bestod av olika färdigheter som behövdes för att utföra dåden, men också i ideologisk skolning och motivation. Ett argument för att dessa 19-21-åriga pojkar skulle utföra dåden var, enligt den enda levande gripne terroristen, att hämnas tidigare ”grymheter som begåtts mot muslimer i Indien”.

Om man räknar ihop allt religiöst motiverat våld mellan hinduer och muslimer i Indien efter 1947 (alltså våldet i samband med själva delningen borträknat) består cirka 75 procent av offren av muslimer. Senaste stora massakern på muslimer skedde i delstaten Gujarat i februari 2002 och motiverades av hinduerna som utförde den av att man ville ha hämnd för att muslimer strax innan dödat hinduiska pilgrimer ombord på ett tåg.

Att man valde Bombay som mål kan också tolkas som att stan är den mest ogudaktiga av Indiens städer, en stad som kännetecknas av kapitalism, jakten på mammon, sprit, nattklubbar, slum, Bollywooddrömmar, skamlös rikedom, en regnbåge av kulturer, språk och religioner.

Unga pakistanska – och kanske några indiska – muslimer, födda i slutet av 80-talet, närda av Bollywoodfilmer och väl bekanta med Taj Mahals fasad och Gateway of India, slog till mot den dröm som de älskar att drömma … och hatar… eftertraktar och … usch, denna ogudaktiva, syndiga stad, vill förgöra!