Radioaktiva vänner

Välkommen till atomklubben! Indien har provsprängt kärnvapen och vägrar skriva under icke-spridningsavtalet. Ändå slöt USA och Indien i oktober ett avtal som ger grönt ljus för Indien att både behålla sina kärnvapen och importera uran till de indiska kärnkraftverken.

Under Puramfestivalen i maj varje år rider hinduiska präster med påfågelsfjädrar på guldsmyckade elefanter genom parken framför templet medan tablastrummor smattrar och fyrverkerier exploderar på natthimlen. Men ikväll är det andra toner framför templet i staden Trichur i den sydindiska delstaten Kerala.

En mässingsorkester spelar marschmusik medan Indiska kommunistpartiets medlemmar i röda skjortor tågar in under tamarindträden framför den provisoriska scenen. När en partifunktionär skrikit ”Kamrater, honnör! Kamrater, sitt ner!” ut i det röda folkhavet är det dags för kvällens första talare.

– Kärnkraftsavtalet med Amerika hotar Indiens frihet, dundrar Kodiyeri Balakrishnan, minister i Keralas kommuniststyrda delstatsregering.

En av de hundratals medlemmarna i Indiska kommunistpartiet (CPI-M) som samlats för att lyssna på de globaliseringskritiska talen i parken heter Nishanthip och är arbetslös akademiker och lokalpolitiker.

– Med det här avtalet får väst får rätt att inspektera våra reaktorer. Det är inte bra. Det är nykolonialism. Vi är ett självständigt land.
Han höjer rösten för att överrösta teförsäljarnas lockrop och dissonansen från högtalarna vid scenen – och skriker:

– Vi klarar oss själv!

I samma sekund som Nishanthip uttalar de orden blir det strömavbrott, som en skeptisk replik på hans trosvisshet Allt slocknar. Parkens strålkastare, gatubelysningen och affärernas reklamskyltar. Det blir becksvart i staden.

1991 övergav Indien självförsörjningspolitiken, avreglerade näringslivet och sänkte tullmurarna. Sedan dess har landet upplevt rekordhög ekonomisk tillväxt, inte minst tack vare en expansiv IT- och tjänstesektor – och den konsumerande medelklassen har växt från 150 till 300 miljoner människor.

Denna boom har inneburit en kraftig ökning av efterfrågan på energi. Under de timmar på dygnet då elförbrukningen är som störst överstiger efterfrågan utbudet med 15 procent. Hoppsan, där slocknar internationella flygplatsterminalen utanför Keralas största stad Trivandrum. Oj, nu släcks lamporna i affärer och kontor på Park Road, Calcuttas stora affärsgata. Men det är bara den tillfälliga besökaren som förvånas, indier höjer inte på ögonbrynen. De vet vad som kommer. Efter en minut rasslar hundratals dieseldrivna reservaggregat igång – och åter strålar terminaler, kontorslandskap och affärer av ljus.

I vissa landsändar är bristen på el akut och myndigheterna har tvingats till schemalagda avbrott. I Kerala, som höljs i totalt mörker en halvtimme varje kväll, hänger affischer i affärer och hotellhissar med det bistra budskapet om att det råder akut energibrist och uppmaningen att man bör välja trappan före hissen.

Indiens 22 kärnkraftsreaktorer svarar för knappt tre procent av landets elproduktion, medan lejonparten av all el – 70 procent – kommer från kolkraftverk. Men regeringens kärnenergiplaner är ambitiösa: år 2050 ska en fjärdedel av all el komma från ett växande antal atomreaktorer.

Det finns dock ett hinder för atomexpansionen. Sedan Indien provsprängde sin första atombomb i öknen i Rajasthan 1974 har landet varit bannlyst som importör av bränsle och kärnteknik. När man 1998 genomförde ytterligare provsprängningar fördömdes Indien i hårda ordalag i en resolution från FN:s säkerhetsråd.

Indien vägrar också – tillsammans med Israel, Pakistan och Nordkorea – att skriva på icke-spridningsavtalet (NPT).

Kort sagt: Indien underkänner idén om att det bara är andra världskrigets fem segrarmakter som har rätt att skaffa sig atombomben.

För att få kärnkraftsavtalet i hamn var Indiens regering tvungen att gå genom den inrikespolitiska skärselden. Sedan premiärminister Manmohan Singh och hans Kongresspartiledda regering slöt en principöverenskommelse med president Bush sommaren 2005 har den utsatts för hård kritik från oppositionen.

Den starkaste kritiken kom från Indiska kommunistpartiet – ett av Kongresspartiets stödpartier i regeringssamarbetet – som ansåg att kärnkraftsavtalet binder Indien alltid för hårt till USA:s maktsfär, äventyrar Indiens suveränitet och självständiga säkerhetspolitik. Det största oppositionspartiet – hindunationalistiska BJP – var i princip för avtalet, men ogillade att Indien lovade att sluta med provsprängningarna.
I juli – mindre ett år före det planerade parlamentsvalet – höll avtalet på att bli regerings fall. Sedan vänstern, inklusive kommunistpartiet, hoppat av regeringssamarbetet i protest mot samarbetet med USA utsattes regeringen för misstroendeförklaring, men vann den dramatiska omröstningen i parlamentet med knapp marginal.

Därefter var det dags för Indien att godkännas av världssamfundet, vilket gick som en dans.

Först kom ett godkännande från de 45 länderna (däribland Sverige) i Nuclear Supliers Group (NSG), som ironiskt nog bildades efter Indiens första atombombsprov med syfte att hindra att fler länder upprepade indiernas exempel, det vill säga tog importerad civil kärnteknik och använde den militärt.

Därefter sa också FN:s atomenergiorgan IAEA ja.

Skälet till den smidiga och positiva beslutsgången är enkel: president Bush ägnade mycket kraft på att övertyga alla inblandade om Indiens trovärdighet.

Till slut godkände också den amerikanska kongressen avtalet.

Att atombusen Indien nu får importera uran och kärnteknik är ”en katastrof för arbetet mot kärnvapenspridning”, anser Mark Fitzpatrick, kärnvapenexpert på International Institute of Strategic Studies i London.

– USA:s agerande visar på dubbelmoral. Pakistan, Iran och Nordkorea kommer att använda denna dubbelmoral som ursäkt för att fortsätta med sina kärnvapenaktiviteter, säger han till Fokus.

Men i och med avtalet får ju IAEA rätt att inspektera Indiens reaktorer och därmed försäkra sig om att man inte använder dem för militära syften?

– Men bara 14 av de 22 reaktorerna öppnas för inspektion. Åtta lämnas helt utanför. Där kan Indien ostört fortsätta att producera plutonium.

USA:s drivkrafter att gynna Indien har varit strategiska: att belöna ett vänligt sinnat land, få en allierad i kriget mot terrorn och inte minst motverka Kinas dominans i Asien.

Indien får nu både importera kärnkraftsteknik och behålla sina kärnvapen – innebär det att världen därmed fått en sjätte officiell kärnvapenmakt?

– Ja, absolut, så måste man se det, säger Ingemar Dörfer, gästforskare på Utrikespolitiska institutet och expert på USA:s säkerhetspolitik. USA:s vilja att sälja kärnteknik till Indien visar att det går bra att ha kärnvapen bara man är vänligt inställd till USA och dess allierade.

Under kalla kriget lutade sig Indien tryggt mot Sovjetunionen, till Washingtons förtret. Nu är landet definitivt tillbaka i den västliga fållan och USA:s bästa kompis i Asien.

Det är fler stormakter som vill vara kompisar med Indien och tjäna pengar på landets enorma energibehov. Även Frankrike har slutit avtal om köpt av kärnkraftsmaterial – och i i december gjorde Ryssland samma sak. Ryssarna vill dessutom hyra ut atomdrivna ubåtar till Indien. Och både USA och Ryssland står på tå för att bistå Indien i jakten på de terrorister som utförde 26-novemberattacken på Bombay.

Samtidigt fortsätter missnöjet att pyra i det röda Kerala. Sedan avtalet skrevs under 10 oktober har kommunistpartiet åter demonstretat i flera städer med röda fanor och allt bittrare slagord.

”Regeringen har misslett folket” och ”En total kapitulation för USA”, ropar demonstranterna.

Publicerad i en något kortare version i senaste numret av nyhetsmagasinet Fokus.