Enögda medier

Terrorattacken mot Bombay visade att svenska tidningar och radio- och tv-kanaler har sitt intresse och sin kompetens någon annanstans.

Stort pådrag. Javisst, västerlänningar var ju drabbade. Men därefter kom krystade analyser med fokus på det politiska kaoset i Pakistan, talibanernas framgångar i Afghanistan och presidentvalet i USA. Gott så. Jag menar inte att de var helt fel ute – undantaget den långsökta analysen att terroristerna slog till mot Bombay bara för att visa Barack Obama att man finns. Få resonerade kring de hinduchauvinistiska, antimuslimska politikerna som styr Bombay eller det religiösa våldet efter rivningen av en moské i staden Ayodhya för sexton år sedan.

Ett par dagar efter attacken kändes det som om Bombay bara var terrorns arena, saknade karaktärsdrag och eget socialt och politiskt liv.

Experter bjöds in. De hade inte heller så mycket att säga om Indien, desto mer om internationell terrorism. Analyserna blev därefter. Fokus låg någon annanstans. Så småningom dök det upp fina undantag, till exempel statsvetaren och Indienkännaren Sten Widmalm i Dagens Nyheter och islamologen Jan Hjärpe här i Sydsvenskan.

Men de första dagarna var enögda. Inte så konstigt. Inget svenskt medieföretag har permanent korrespondent i Indien. De svenska journalister som rapporterar därifrån är frilansande stringers eller tillfälligt utsända, har ofta ekonomi som huvudområde och rapporterar knappt alls om indisk politik.

Om några decennier spås Indien vara världens tredje största ekonomi. Kanske smider medieföretagen planer på att skicka korrar österut? Satsa stort. Färglägga den stora vita fläcken på mediekartan. Nej, istället är det billigare arbetsmetoder som gäller. Hemmaredaktionens reportrar får surfa runt på engelskspråkiga dagstidningars hemsidor på jakt efter material som de kan rewrita. Till detta kommer en efterlysning till svenskar på resa i världen: Är du på plats? Har du bilder? Mms:a redaktionen!

Googlereportrar och fotograferande turister istället för utrikeskorrespondenter. Det blir effektfullt, billigt, ofta ryckt ur sitt sammanhang och fullständigt förvirrat.

Vår utrikesrapportering styrs av en mängd faktorer. Bomber och katastrofer går före långsamma förändringar. Områden där västerlänningar nyligen haft ett finger med i spelet går före områden där de inte har haft det. Länder där svenska företag har intressen går före länder där de inte har det. Länder där det är bekvämt för journalister att bo går före länder där det är obekvämt.

När det gäller Indien finns ännu ett motiv för ointresse. Landet är multireligiöst, flerspråkigt och mångkulturellt och anses svårt att förklara. Dessutom drabbar våldet – före Bombaydåden – inte västerlänningar, bara indier. En axelryckning: jaha, nu slåss de igen, hinduerna och muslimerna!

I november 1996 kolliderade en saudisk jumbojet med ett kazakstanskt fraktflygplan kort efter start från flygplatsen i Delhi. 349 människor dog, inte en enda västerlänning. När internationella nyhetsbyråer kom fram till nedslagsplatsen mötte de en polis som förstått hur journalisterna tänker. Ta det lugnt, sa han i all välmening till reportrarna, här finns bara döda bruna människor.

Publicerad i Sydsvenskan 15 december.