Rana Dasgupta är född och uppvuxen i Cantebury, England. Han har jobbat i New York – och skrivit två romaner som handlar om globalisering och misslyckade ideologiska och politiska experiment och utspelar sig på flera olika platser i världen, men på något sätt ändå handlar om Indien, där han också bor sedan nio år tillbaka.
Aravind Adiga är född i Indien, har studerat och jobbat i Australien, USA och England och skrivit två böcker, som utspelar sig i Indien, där han numera också bor.
På flera sätt är Dasgupta och Adiga typiska för en ny generation indiska författare: de har internationella erfarenheter och skriver på engelska. Men till skillnad från äldre kollegor som V|S Naipul och Salman Rushdie har de av olika skäl valt att bo kvar i eller flytta tillbaka till sitt kulturella hemland.
Deras böcker har legat på de indiska försäljningslistornas tio-i-topp-listor och fått fina recensioner såväl i Indien som i väst. Adigas debutroman, Bookerprisbelönta ”The White Tiger”, har dessutom översatts till flera europeiska språk och kommer i dagarna på svenska.
De har slagit igenom i en gyllene tid för den globala litterära indiern. En tid där förläggare världen över letar med lykta efter indiska romaner, helst bästsäljande förstås och helst skrivna på engelska. Vem vet, där ute finns kanske en ny ”De små tingens gud”, Arundhati Roys succédebut från 1997 som har översatts till 40 språk och sålt sex miljoner ex. Vem vet, där ute finns kanske manus till en ny ”Slumdog”-kassasuccé.
Dagens unga indiska författare utnyttjar till max sin kombination av indiska rötter och gränslös mobilitet.
Rana Dasguptas senaste roman ”Solo”, som kom tidigare i år, handlar om en gammal bulgarisk mans kalejdoskopiska minnen av 1900-talet och utspelar sig mest i det som en gång var Ottomanska riket.
– På åttiotalet skrev många indiska författare som om de vore en del av en postkolonial rörelse. Då var det närmast en plikt att gestalta den indiska erfarenheten och på så sätt återerövra Indienskildringen från de koloniala skribenterna, säger han på telefon från sin sydindiska boklanseringsturné.
Varför en berättelse med centrum i Bulgarien?
– Européer har länge varit fria att skriva om vad de vill. Om hembygden, Afrika, månen. Äntligen har vi kommit dit. Man kan säga att den indiska litteraturen mognat.
Samtidigt handlar Dasguptas böcker om erfarenheter som känns väldigt indiska. Bulgarien har tillhört ömsom öst, ömsom väst. Skiftande politiska tillhörigheter som en indier lätt känner igen sig i (under kalla kriget stod Indien nära Sovjet och stödde PLO, idag är USA och Israel trogna bundsförvanter).
Bokens huvudperson, bulgariske Ulrich, läser en dag i tidningen om några upptäcktsresande som hittar papegojor som kacklar på ett språk som tillhört ett samhälle som utplånats av en katastrof. Papegojorna infångas och skickas hem för att språket ska kunna rekonstrueras. Men fåglarna, redan djupt traumatiserade, dör på vägen … vilket förstås kan läsas som en allegori över en hotad indisk kultur.
– Väst brukar se på 1900-talet som framstegens århundrade. Men för bulgarierna, precis som för indierna, handlade seklet om erövrare, kolonialism och politiska experiment. Och idag har båda Bulgarien och Indien landat i samma form av hyperkapitalism, säger Rana Dasgupta.
Det var meningen att jag skulle träffa Siddharth Dhanvant Shanghvi i Bombay, staden om vilken han skrivit sin andra roman, ”The Lost Flamingoes of Bombay” – staden som han är född och uppvuxen i och numera också bor i. Men Shanghvi har hunnit dra till Rom, där han ska jobba några månader med ett nytt filmmanus.
Istället blir vi tidstypiskt nog vänner på Facebook, där jag frågar honom varför han inte valt att emigrera för gott, som så många äldre indiska intellektuella gjorde.
– Livet har mer att ge i Indien, kulturellt, spirituellt och psykologiskt, svarar han. I Indien ger livets alla konflikter en större närvarokänsla. För mig, liksom för andra i min generation, handlar det också om att på nära håll få betrakta ett gammalt land föryngras, ett privilegium ni i Europa inte har, där ni får nöja er med att se hur gamla länder bara bli ännu äldre.
”The Lost Flamingoes …” handlar om fem människor – en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis – som lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. Därför frågar jag Shanghvi om hans egna erfarenheter av megastadens nöjesliv, befolkat av Bollywoodstjärnor och bortskämda brats med pappas kreditkort.
Hans egen erfarenhet av klubblivet är begränsad, säger han; han är en ensling och mer intresserad av vad som händer inuti karaktärerna än av miljöerna de vistas i.
– Men jag ville skriva om en del av det indiska samhället som väst aldrig ser, eller vägrar att se. Förr förknippades Indien mest med fattigdom och översvämningar. Nu börjar vi ta ton i världen. En medelklass på 300 miljoner och allt det där … Men väldigt lite av det vi gör når ut, förutom klichéerna om call centers och Bollywood.
Typen av Indienskildringar har växlat, menar han, men har alltid varit ganska ointressanta. Efter det koloniala perspektivet kom magisk realism. Nu, säger han, är det ”fattigdomspornografi” som gäller, den genre som fött Aravind Adigas ”The White Tiger” och filmsuccén” Slumdog Millionaire”.
– Allt detta är hemskt tråkigt. Jag är mer intresserad av hur äktenskap, vänskap, sexuell identitet och samverkan mellan det privata och det politiska utvecklas i det postmoderna Indien, säger Siddharth Dhanvant Shanghvi, som bland sina litterära inspiratörer nämner såväl Toni Morrison, Truman Capote och Bret Easton Ellis som Jhumpa Lahiri och Michael Ondaatje.
Shanghvi sticker ut med sin kaxighet, vilket gett honom flera fiender. Kiran Desai, som 2006 vann Bookerpriset för romanen ”Bittert arv”, bugar sig däremot hovsamt mot sina äldre kollegor. Dagens indiska författare, säger hon, har mycket att tacka Salman Rushdie och hans magiska realism för. Kiran Desai, reser ofta ”hem” till Indien men bor permanent i New York, där hon är en del av den indiska författardiasporan tillsammans med bland andra Pankaj Mishra (”Buddha och världen”, ”Temptations of the West” med flera) och Suketu Mehta (”Maximum City”).
I en intervju har hon sagt att Rushdie lärt henne ”humorn och frodigheten”, blandning av folksaga, myt, politik och historia och att man inte behöver skämmas för att skriva utifrån sin egen, subjektiva mittpunkt i världen. Och V S Naipul, ständigt kritiserad i Indien för utifrånperspektivet på sitt kulturella hemland, har enligt Desai varit oerhört betydelsefull, eftersom han ju var den första som skildrade afrikaners, latinamerikaners och asiaters erfarenheter och deras relation till väst. Naipul tog första steget på stigen som praktiskt taget alla nu vandrar.
Salman Rushdie skrev nyligen en lång artikel i The Guardian som sågar filmen ”Slumdog Millionaire” för att den exotiserar slummen. Andra indiska kritiker beskyllde den för att betrakta indisk fattigdom med västerländsk blick. Författaren till boken som filmen bygger på heter Vikas Swarup och är en tämligen anonym diplomat som jobbar på indiska ambassaden i Sydafrika.
Eftersom jag själv gillar den bild av Bombay som boken – och filmen – ger (energisk och strävande, men också full av avgrundsdjupa klassklyftor) ringer jag honom i Pretoria för att få reda på varför han skrev boken.
– Jag ville varken skriva en familjeberättelse eller något strikt realistiskt. Då fick jag idén att undersöka fenomenet med syndikerad global tv-underhållning, berättar han.
Den indiska versionen av ”Vem vill bli miljonär” har klassats som Indiens mest framgångsrika tv-program någonsin. Men varför en osannolik historia om en slumpojke som vinner en frågetävling?
– Jag ville ha en tävlande som anklagades för att fuska, eftersom han inte motsvarar den gängse föreställningen av en bildad människa, men som på grund av sin livserfarenhet faktiskt kunde svaren. Därför skapade jag den fattiga betjänten som bor i Asiens största slum. Jag ville visa att kunskap inte bara är ett privilegium för den utbildade eliten.
Boken, som kom 2005, fick inte ens en bråkdel av den uppmärksamhet som filmen orsakade i år med åtta Oscarsstatyetter och otaliga debatter om skildringens grad av realism och trovärdighet. Vad tycker Vikas Swarup om filmen.
– Sättet som Danny Boyle (filmens regissör) har fångat det hårda, pulserande livet i slummen har aldrig gjorts förut. Visst har han en utomståendes blick, men det är en blick full av respekt och sympati med Bombay och dess invånare.
Fotnot: Tidigare publicerad i Dagens Nyheter.
