Längre artikel som jag skrev efter läsning av flera slumskildringare i faktaböcker och skönlitteratur. Publicerad i Dagens Nyheter igår 14 februari.
Varje år flyttar 70 miljoner landsbygdsbor till staden, 200.000 om dagen, 8.000 i timmen, 130 varje minut. Kåkstäderna växer explosionsartat men allt är inte elände. Författaren Per J Andersson läser nya böcker om den samtida slummen.
Jag anländer i flygplan, de fattiga byborna i buss och tåg, men vi förförs av samma sken: art déco-husen på Marine Drive som färgas cerise i skymningens honungsmjuka solstrålar, reklamskyltarna och gatubelysningen som får strandpromenaden att leva upp till smeknamnet Drottningens juvelhalsband, det glamourösa skimret från drömfabriken Bollywood.
Många hittar ett jobb, får en bostad. Räkna med svältlön för ett manuellt dagsverke och Manhattanpriser för en schyst våning downtown. De som anländer utan fickan full av pengar förpassas till informella bostäder/sovplatser: trottoarerna, slumområdena. Bombay är Slumbay. Av stadens 16 miljoner invånare saknar hälften formell bostad med lagfart eller hyreskontrakt.
I bästsäljaren "Slum - världens storstäder" av urbansociologen Mike Davis utnämns Bombay till slumboendets och gatuboendets världshuvudstad. Boken som kom för ett par år sedan är ett apokalyptiskt svep över världens slumområden - som sammanlagt rymmer en miljard människor - och en analys som går ut på att eländet bör skyllas på de senaste decenniernas nyliberala vindar och nedskärningar av offentliga sektorn.
Visst kan man se Bombays slum som en verkstad för nyliberala experiment. Här har offentliga sektorn för länge sedan abdikerat, medan de råa och råstarka marknadskrafterna ångar på. Företagsamheten är beundransvärd. Det hamras, broderas, vävs, smids, drejas, sorteras. Allt sker i garanterat privat regi och knappt någon betalar skatt. Barnadödligheten är hög, arbetslösheten låg, det civila samhället starkt, familjestrukturerna ännu starkare.
Kruxet är att området växte sig informellt, eländigt och stinkande under familjen Nehru-Gandhis socialism. Sedan regeringen efter 1991 bytt till en mer marknadsliberal politik har staden-staten faktiskt börjat bry sig mer om slummen, vilket förklaras av ökade krav underifrån.
För 25 år sedan styrdes slummen av brottssyndikat, som sedan kommunen börjat distribuera vatten och el har försvunnit och ersatts av grannskapskommittéer, kvinnoföreningar och mikrolångrupper. En myrstack av demokratiska nätverk och småföretagande i smala gränder osande av mat och stinkande av avlopp, som beskrivs i praktverket "Dharavi - Documenting Informalities" (2008, red. Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz) utgivet Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.
I en av bokens välskrivna essäer går den indisk-amerikanska socialantropologen Arjun Appadurai så långt som att påstå att det som händer i Dharavi och andra slumområden i världen är tecken på ett globalt maktskifte - nationella myndigheter får mindre att säga till om, lokalt förankrade och internationellt sammanlänkade ideella organisationer mer.
Boken är del av projektet Informal Cities med film, seminarier etc och är inspirerat av konstnärer som Joseph Beuys som ville slå en bro mellan livet och konsten och påverka det politiska tänkandet. Med foton, kartor, skisser och beskrivande och analyserande texter ger boken en nyanserad bild av slummen i ett helt annat tonläge än Mike Davis domedagsprofetior.
I Dharavi finns hundratals små företag som håller till i bottenvåningen till de låga bostadshusen och därmed har nära till kunder och underleverantörer. Denna närhet är slummens livsnerv. Sluminvånarna är därför kritiska till myndigheternas planer på formalisering, att riva slumkåkarna och bygga vackra höghus. Deras motstånd väcker hopp och är därför extremt välbevakat av internationella medier. På sistone har Financial Times, The Economist, National Geografic, Wall Street Journal och Time Magazine alla haft stora reportage därifrån.
Intresset för slumfrågor aktualiseras också av britten Danny Boyles nya film, prisbelönta och kritikerrosade "Slumdog millionaire" (se bilden), som handlar om en fattig pojke från Bombays kåkstäder. Sedan premiären i USA i december har indiska debattörer, bland andra megafilmstjärnan Amitabh Bachchan, kritiserat filmen för att den svärtar ner Indiens rykte i väst, samtidigt som resebyråer som tar med turister på sightseeing i slummen märkt ökad efterfrågan.
Städer är de mest komplexa och kollektiva produkter som människan skapat, skriver sociologen Saskia Sassen i Konsthögskolans bok. Städer kan och bör inte planeras helt och hållet. Kort sagt: Fixa avlopp, vägar, rent vatten och skolor, men låt sluminvånarna få bestämma resten.
Sassens och sluminvånarnas förhoppning kan slå in. Efter demonstrationer och påtryckningar har myndigheterna gått med på att de boende i Dharavi ska få vara med och bestämma i gemensamma råd. Kanske, hoppas man, kan omvandlingen av Bombays slum bli en förebild för kåkstäder i Nairobi, Lagos, Kapstaden, São Paulo.
Goda exempel är det ont om i slumskildringar, men de förekommer. Bland annat i australiern Gregory David Roberts tegelstensroman "Shantaram", där barfotarättsskipning i Bombays Cuff Parade Slum skildras som ett gott skydd för de svaga, något som det formella samhället inte klarar av att ge.
Annars brukar kåkstäderna få vara exempel på de samhälleliga moras de ändå är. Rohinton Mistrys ömsom hoppfulla, ömsom tragiska roman "En ömtålig balans" handlar om två fattiga skräddares liv och öden som trottoarboende i Bombay, men också om Indira Gandhis undantagstillstånd på 70-talet och hennes ambitioner att sanera slummen med järnnypor: med schaktmaskiner i gryningen. Suketu Mehtas litterära reportage "Maximum City" (2004) berättar om hur lättantändlig slummen kan vara om de fattiga utsätts för propaganda, i detta fall från de chauvinistiska politikerna Shiv i Sena (Shivas armé) som fick slummens hinduer att bege sig på slummens muslimer.
Konstnären Michele Masucci och statsvetaren Sofia Wiberg gjorde parallellt med Konsthögskolans bok en dokumentärfilm om Dharavi. När de frågade en medelklasskille i Bombay om de fick låna med sig hans filmkamera till slummen sa han först nej. Det var för farligt. Kameran skulle ju omedelbart bli stulen.
Liknande farhågor mötte den amerikanska författaren Jack London 106 år tidigare när han stegade in på resebyrån Thomas Cook och frågade om de hade guidningar i Londons East End, sin tids kanske gruvligaste slum. I sitt wallraffande reportage "Avgrundens folk" (1903) klär han om till lodis och stiger ner, sänker sig, ägnar sig åt nedstigning i den farliga slummen - författaren kan inte nog understryka denna nedåtrörelse.
Medelklassocialisten Jack London sover, arbetar, dricker öl och äter skilly (välling på havremjöl och vatten) med de fattiga - och skriver: "Nationalekonomin och Darwins tes om att de dugligaste överlever kan dra åt skogen… vad som inte är gott nog för mig är heller inte gott nog för någon annan människa…" Jack London är så modern i metod och analys, men till skillnad från dagens slumskildrare, som försöker återupprätta de fattigas värdighet, drar han sig inte för att beskriva sluminvånarna som en "eländig, förvriden mänsklighet" och ett "kortväxt förkrympt släkte" och likna myllret av barn vid "grodyngel som just förvandlats till grodor på bottnen av en uttorkad damm".
Dagens nyvaknade intresse för slummen motsvarades på Jack Londons tid av överklass- och medelklasskvinnor; slumkramare, filantroper och välgörenhetsaktivister. Enligt en uppskattning från 1890-talet var en halv miljon brittiska kvinnor regelbundet involverade i slumvälgörenhet. De hade en blick för slummödrarnas situation som Charles Dickens och Jack London saknade, menar kvinnohistorikern Ellen Ross, som samlat deras skildringar av Londons slum mellan 1860 och 1920 i antologin "Slum Travelers". När jag läser jag dem slås jag av likheterna mellan dagens indiska och dåtidens brittiska slum - och av att det civila samhället har förändrats till det bättre. I dag tar sluminvånarna saken i egna händer via nätverk och självhjälpsgrupper, då förbarmade sig de där uppe (de aktiva) över de där nere (de passiva), visserligen med goda föresatser, men allt som oftast också med en attityd full av fördomar och nedlåtenhet.
Skildrarna av nutida tredje världen-slum, Jack London och Londons kvinnliga välgörare saknar alla en egenskap. Hur mycket de än wallraffat, bott inneboende i slumfamiljer och förstått är de inte själva sluminvånare. Men det var ensamstående trebarnsmamman Carolina Maria de Jesus som under några år i slutet av 50-talet skrev dagbok från slummen i São Paulo. Hennes "Skräpkammaren" (på svenska 1962), som är både rå och konkret som filosofisk och poetisk, är hittills oöverträffad som litterärt slumdokument.
Boken sålde i 30.000 exemplar de första tre dagarna, översattes till 13 språk, blev en global bästsäljare och ledde till förändring. Frivilligorganisationer och myndigheter startade kvinnoprojekt i slummen och fattigdomen hamnade på politikernas dagordning ett tag, varefter allt återgick till den normala liknöjdheten.
Efter några års berömmelse och rikedom dog Carolina Maria de Jesus utfattig. São Paulos slum då? Jag e-postar en kollega i Brasilien - han svarar: Gatorna har fått asfalt, träskjulen har ersatts av hus byggda i tegel, men utanförskapet är detsamma och droggängen styr. Kanske, föreslår han, kan man säga att Carolinas slum blivit urbaniserad.
Fler skildringar från slummen"Oliver Twist" (1838) - klassiker om föräldralös pojke som lever som ficktjuv i Londons slum av Charles Dickens.
"Nederstigen i dödsriket" (1929) - ett slumreportage från Londons East End i Jack Londons fotspår av Ivar Lo-Johansson.
"Glädjens stad" (1986) - roman om slumområdet Anand Nagar i Calcutta av Dominique Lapierre.
"Rediscovering Dharavi" (2000) - reportage om Asiens största slum av före detta The Hindu-journalisten Kalpana Sharma.
"Shadow Cities" (2006) - reportage från Istanbul, Bombay, Nairobi och Rio de Janeiro plus tillbakablick på New York för hundra år sedan av journalisten och slumbloggaren (squattercity.blogspot.com) Robert Neuwirth.
"Guds stad" (på svenska 2007) - gastkramande roman (och populär film) om favela i Rio av Paulo Lins.
"The Elephanta Suite" (2007) - tre noveller av Paul Theroux, där titelnovellen handlar om en amerikan som hittar sig själv genom att använda Bombays slum som initiationsrit.
Publicerad i Dagens Nyher igår 14 februari.
