Inga fler ravepartyn i månens sken

Månskenspartyn, hippiefester, freak-out-tillställningar … på sjuttiotalet började unga västerlänningar ordna nattliga fester i norra Goa. Traditionen levde vidare in i åttiotalet och fick ny kraft i mitten av nittiotalet med Goa Trance, en egen dansmusik med Goa Gil som starkast lysande stjärna.

Goa Gil heter egentligen Gilbert Levey och kommer från San Francisco. 1969 reste han landvägen från Europa till Indien. Under stora delar av sjuttiotalet arrangerade han fester vid Anjuna Beach. Goa Gil var hans identitet som indifierad hippie-sadhu.

När Goa Gil för några år sedan fick frågan vad alla dessa partyn ska vara bra för svarade han:

”Vi utvecklade ett koncept som gick ut på att vitalisera de uråldriga stamritualerna … och använda festerna för att vidga människors medvetande genom trance-dans-erfarenheten. Det är inget nytt, alla stamfolk har sedan tidernas begynnelse gjort samma sak.”

Men invånarna som bodde i närheten tyckte annorlunda. De ansåg att det handlade om en tummelplats för bortskämda västerlänningar, som bara ville fly bort från verkligheten med hjälp av droger.

Förra vintern var det slut på dansandet. Alltså, fortfarande kan man gå på nattklubbar och dansa till sent på natten tillsammans med indiska ungdomar och öl och drinkar, men utan hasch och andra tyngre droger.
Klubbscenen i Goa har med andra ord blivit mer som på andra ställen, anständig och drogfri (bortsett från alkohol förstås).

Bra eller dåligt? Goa Gil surar, men invånarna i Goa ser förbudet mot ravefesterna som en seger för folkviljan. Indien är ju ändå en vital demokrati, det vore väl konstigt om den inte skulle funka också i Goa.

Fotnot: Detta var den sista bloggrapporten från Indien vintern 2007. Jag ska nu skriva klart en ny bok om Indien som kommer på Bilda förlag i höst. Då kommer också en uppdaterad upplaga av ”Indien – personlig guide” (Vagabond förlag).