2011-02-25

Slum och lyx i Bombay


I de flesta länder på jorden finns vattentäta skott mellan de rika och de fattiga. De har varsitt habitat, så att säga, och sällan mötas de tu (förutom att de fattiga tjänar som pigor och drängar i de rikas hus).

I Indien är det väldigt annorlunda, inte med hierarkierna, utan med bristen på vattentäta skott.

Fattiga och rika bokstavligt talat snubblar över varandra i sitt dagliga liv.

Bilderna är båda från stadsdelen Colaba i Bombay.

Till vänster:
fiskarfolket kolis kåkstad i Colaba. En illegal slum med sopberg och brädlappshus.

Till höger:
lägenhetshus i Colaba (området ligger tio meter från slummen, eller ja, är ihopvävt med slummen) med utsikt över fiskarfolkets sopstrand. En bostadsrätt i det här huset har jag inte råd med. Räkna med tio miljoner kr för en trea. Minst!

Det tråkiga:
Kommunpolitiker i Bombay ser inte slummen ens som ett problem. Stans styrs av en koalition mellan chauvinistiska högerpartierna Shiv Sena och BJP som gör minimalt för att ordna riktiga bostäder, även om en del är på gång sedan gammalt - och då ofta i konflikt med slumboende som då får maka på sig och inte har råd att flytta in i de nybyggda riktiga husen.

Det hoppfullare:
närheten mellan rikt och fattigt är i sig katalysator för förändring. När man inte ser varandra kan man fortsätta med hierarkierna i all oändlighet. Men nu ....

Läs också:
Slumdog Millionaires påverkan på Bombayslummen.
Nytt hopp för Asiens största slum.
Andra sidor av slummen. Essä om slumböcker publicerad i DN.

2011-02-17

Är mer statliga bidrag dåligt för Indiens fattga?


Å ena sidan brist på fördelningspoltik.

Å andra sidan korrupta underhuggare som försnillar stora delar av de statliga bidragen.

Skylla eller Karybdis?

Times of India har en ledare idag som sätter fingret på problemet.

Bidrag till konstgödsel till småbönder i fattiga landsändar hamnar till stor del i konstgödselförsäljarnas fickor och hos rika storbönder, som verkligen inte behöver bidrag.

Och när bidrag betalas ut för att distribuera gratis eller subventionerad spannmål till fattiga, ja då hamnar 65 procent av spannmålet på marknaden, där det säljs till marknadspris, enligt Times of India.

Alla system där lokala indiska myndigheter är inblandade riskerar att grovt förfuskas. De hoppfulla fattiga blir blåsta på de utlovade bidragen. Landsbygdens småpåvar blir ännu lite fetare.

Times of Indias liberala slutsats är att det är bättre att se till att lantarbetare och småbönder får tillgång till riktiga jobb och en fungerande marknad där de av egen kraft kan handla det de behöver.

Indiska varumarknader är ju, visar de senaste decenniernas erfarenhet, okorrumperade, i alla fall så länge myndighetsbeslut och licenser inte krävs.

När jag skriver detta ser jag ett inslag på tv-kanalen NDTV som handlar om ännu en korruptionsskandal där pengar till ransoneringskort för fattiga (så att de kan köpa mat billigare) försnillats.

Å andra sidan: hur ser man till att landsbygdens fattiga får köpkraft?

Moment 22.

Eller ett avancerat navigerande mitt i sundet mellan å ena sidan Skylla och å andra sidan Karybdis.

2011-02-16

Intervju med mig i Dagens Media


Med anledning av en debatt på Vagabond.se intervjuade Dagens Media mig igår.

Debatten på vagabond.se.


Intervjun i Dagens Media.

Calcuttaturism


Man kan förstås klanka ner på backpackerkulturen. Unga ryggsäcksresenärer från väst är omedvetna om vad som händer i länderna de besöker, deras bidrag till landets BNP är litet, de är bara intresserade av att träffa andra resenärer och de är drogromantiker och allmänt omogna.

Men den här bilden säger något om skillnaden mellan olika former av turism.

För även om dessa Indienromanitiserande backpackers inte är några idealistiska kulturmötesutövare så leder deras semestrande i Indien till tusen gånger mer insikt i hur det är här än vad en allt inkluderat-turist i Goa kan skaffa sig om han så stannar ett år.

I gänderna runt Sudder Street i Calcutta sitter riskhawallahs, daglönare, indiska medelklassungdomar och västerländska backpackers axel mot axel och dricker te ur brända lerkoppar à 42 öre/koppen.

Tredje världen-romantik?

Kanske, men här knyts i alla fall kontakter och här diskuteras det över kultur- och klassgränser.

2011-02-15

Tidlöst i Calcutta


Tusentals hönor i väntan på slakt i burar på trottoaren utanför New Market.

Getter framför den lilla Kalitempelnischen på Mirza Ghalib Street.

En sjungande blind man som leds av sin son genom folkmassorna på Sudder Street.

En barfota man som sakta går längs Lindsay Street med sin handdragna riksha och pinglar med klockan han håller i handen.

Chaidrickare, axel mot axel, på bänkarna längs muren på Hartford Lane medan en flock bräkande getter passerar anförda av en herde som ser ut att höra hemma på landsbygden i en svunnen tid.

Och gatubelysningen blänker i de gula ambassadorbilarna, minareterna sjunger och tiggarna sover.

2011-02-14

Calcutta väntar


Calcutta kokar. Som vanligt. Ah, så är jag här igen. Jag kom hit första gången för tjugo år sedan och var tillbaka för tio år sen.

Tio år mellan besöken. Då är det lätt att lägga märke till förändringarna.

För det första skrivs stan numera Kolkata (men bengali- och hindtispråkiga har alltid sagt ungefär så, det är bara stavningen som blivit mer fonetisk). Ovanför stora gatan, Chowringhee, har man byggt en fly-over, en vägbro på betongpelare. Det finns fler barer och pubar där det inte bara sitter feta män som rapar och dricker grogg, utan också yngre gäng med gymmade killar och tjejer i jeans och med smartphones i nävarna. Gatorna har nog lite slätare och mindre gropig beläggning. Central Market har fått ett underjordiskt garage med bilhissar som transporterar fordon upp och ner. Och på Park Street finns Barista som serverar finfin espresso och cappuccino.

Små perifera tecken på modernitet.

Men för övrigt är det mesta sig likt.

Ännu vajar röda fanor med hammaren och skäran i gathörnen. Ännu kliver man över uteliggare på trottoarerna i centrum. Ännu tvättar hundratusentals människor sina kroppar och bylten med kläder vid handpumpar i gathörnen mitt i stan. Ännu rullar rikshor byggda av trä, så ålderdomliga att de ser ut att höra hemma i 1700-talet, dragna av mannakraft. Ännu leder herdar sina hjordar med getter på gator i centrum. Ännu rasslar buckliga, flagnande, rostiga spårvagnar på gatorna. Ännu är majoriteten av alla bilar Hindustan Motors Ambassadorer (med chassi som är identiskt med Morris Oxford årsmodell 1954). Ännu är det ”mass feading of the poor” tack vare kristna välgörenhetsgrupper på Sudder Street varje söndag. Ännu bökar grisarna i sophögarna på Free School Street.

Och ännu är Calcutta ett slags undantagstillstånd … man tänker: vad händer, vad händer? Ska jag fly för mitt liv? Bråk på gång, katastrof, revolution, en mobb i antågande? Men så är det bara normalt folkliv på gatan en vanlig vardagkväll. Ropen man hörde var inte arga, handlade inte om mord, utan kom från nån som svarade i mobiltelefon, nån som vilje sälja en skjorta, nån som bara försökte gå över gatan och bad bilarna att sakta ner...

Idag träffade jag Hena Basu, Calcuttabo sedan födseln, historiker och kulturkonsult, som berättade att hon får trängsel- och kakofoni-abstinens när hon varit i New Delhi ett par dagar. I en Ambassadortaxi som kört fast mellan kor, getter, lastbilar och folksamlingar stora nog att fylla en fotbollsstadium, alltmedan solen sken på rutorna och fick tempen i kupén att uppnå bastutstandard, beskrev hon ingående den akuta hemlängtan som drabbar henne när hon kommer till mer ordnade och lugna miljöer.

New Delhi: en stad som många européer finner allt för kaotiskt, hektisk och … indisk. Och i den stan lider Hena Basu av att det är för tyst, organiserat och rymligt! Vad säger det om det mänskliga psykets förmåga att anpassa sig?

Även många besökare drabbas. För så är Calcutta: till en början chockerande och enerverande, men när giftet spridit sig i hela blodomloppet (och det har det efter några dagar) … beroendeframkallande.

Och så ännu ett ännu … ännu styrs Västbengalen av CPI (M), kommunistpartiet tillsammans med ett tiotal andra partier i en vänsterkoalition. I över trettio år har den röda fanan med hammaren och skäran vajat över Writer’s Building vid BBD Bagh-torget i britternas gamla koloniala huvudstad.

I går hade kommunisterna politiskt möte i stadsparken, Maidan, inför delstatsvalet senare i vår.

Folk kom i busslaster och på lastbilsflak från hela Västbengalen för att lyssna. CPI (M) hävdade att en och en halv miljon åhörare trängdes i Miadan för att få en glimt och höra tal av chefsministern (delstatens högste politiker). Buddhadheb heter han – eller Buddha som han kort och gott kallas – och han skröt om landreformerna från slutet av sjuttiotal när zamindarerna, storgodsägarna, fick se delar av sin egendom expropierad och utdelad till jordlösa lantarbetare.

Inte så konstigt att han skryter om en över trettio år gammal jordreform. På sistone har det ju inte hänt så mycket.

Ännu är centrala Calcutta en urban anomali i ett annars snabbt utvecklande Indien. En påminnelse om hur det var förut överallt runt om i Indiens storstäder.

Desperat försöker kommunisterna locka hit storkapitalet för att skapa nya jobb – och för att det överhuvudtaget ska finnas nåt att fördela. Desperat försöker man få ordning på det infrastrukturella kaoset. Men minsta förändring eller reform tar evinnerlig tid att få igenom.

Ännu väntar Calcutta.

2011-02-13

Nu är det svårare att muta indiska politiker


Sitter i Park Hotels coffeshop på Park Street (numera omdöpt till Mother Theresa Sarani) i Calcutta.

Utanför tågar hundratusentals kommunistparti-sympatisörer på väg till Maidan, den stora stadsparken, i en gigantisk manifestation. Över allt röda fanor med hammaren och skäran.

Jag läser suveräna indiska magasinet The Caravan, som har ett megalångt reportage om rätten att få insyn i myndigheternas arbete.

Inte bara Sverige erbjuder medborgarna att läsa myndigheternas dokument. Sedan 2005 gäller samma sak i Indien. Right to Information Act innebär att alla kan del av en stor del av myndigheternas dokument, såväl på by- och kommunivå som på delstats- och riksnivå.

Lagen tillkom som en reaktion på Indiens största korruptionsskandaler, The Fodder Scam, som skakat delstaten Bihar och hela landet sedan 1996. I korthet gick den ut på att lokala politiker, affärsmän och maffiatyper i maskopi snodde statliga bidrag ämnade för foder till boskap.

Men hur funkar den nya lagen? Gäller offentlighetsprincipen? Är indisk politik numera ”transparant”?

Lagen har kantats av bakslag. I fjol mördades ett tiotal whistleblowers som med hälp av offentlighetslagen avslöjat myndighetskorruption. Mördare: okända! Men maffia lejd av korrupta politiker misstänks ligga bakom.
Från många byar rapporteras dessutom om myndigheter som skiter i lagen, eller gör det extremt krångligt att ta del av dokument.

Men totalt sett är de flesta överens om att den är en succé. Det är idag mycket svårare för politiker att göra fuffens. Vetskapen om lagen skrämmer lurendrejarna och gör dem ärligare.

Runt om i Indien finns tusentals aktivister som ser till att lagen efterlevs. De överklagar avslag och anmäler missbruk, de ordnar konferenser och kontaktar medierna. Just nu pågår inför öppen ridå 2 G-skandalen som handlar om hur politiker olovligt sålt rättigheter att få bygga nya mobilnät. Utan Right to Information Act hade den inte blivit offentlig.

Det är ett annat Indien idag jämfört med fem år sedan.

Öppnare, lite mindre korrupt (på en skala mellan ett och tio kanske korruptionsnivån sjunkit från nio till sju). Extremt mycket återstår att göra innan Indien kan kalla sig korruptionsfritt. Men nu är det i alla fall slut på den förlamade maktfullkomliga tystnaden.

Jag dricker cappuccino. Utanför ormar sig demonstrationstågen med de röda fanorna förbi.

– Upp till kamp mot korruption och fattigdom, ropar de.

2011-02-11

Tunnelbanan jämnar ut klasskillnader


Nu kan man åka tunnelbana till de flesta ställen i Delhi. Från centrum till de flesta förorter i södra Delhi och till västra, östrae, gamla och norra Delhi; från Gurgaun i söder till Jahangirpuri i norr. Och om några veckor öppnar dessutom snabbtunnelbanan från New Delhis järnvägsstation till flygplatsen.

Tunnelbanan är en klassöverskridare.

Delhi var av tradition en hierarkisk och skiktad stad.

En stad med outbildad fet medel- och överklass utan stil och en enorm stab av idealistiska politker med bra idéer, varav en del tyvärr var väldigt korrumperade.

Under dem fanns en enorm stab av lydig underklass som tjänade, svansade och skrapade med foten.

Men det är lite annorlunda idag. Idag är Delhi en stad som, precis som Bombay, lockar allt och alla från hela Indien. Idag har de rika stil. Och ekonomin kokar av överhettning. Fattiga blir lite mindre fattiga och halvrika gör sig rika, medan rika blir superrika.

Förr åkte de rika bil, mellanskikten autoriksha, de halvfattiga cyklade och åkte buss medan de riktigt fattiga gick.

Idag samsas praktiskt alla dessa grupper i tunnelbanan. Bredvid affärsmannen i kostym en krum farbror med sjal virad runt huvudet och ett enormt bylte med kläder som han ska sälja i ett gathörn. Bredvid ungdomar i jeans i tajta t-shirts som lyssnar på musik i sina smartphones, skolbarn i uniform, daglönare från väg- och husbyggen och välnärda husmödrar i traditionella sarier.

Där sitter och står de, skuldra mot skuldra.

Delhis tunnelbana har fört samman alla, eftersom den slår den snabbaste bil i effektivitet. Alla vill åka tunnelbana. På spåren högt ovan marken och djupt under jorden finns ju inga trafikstockningar.

Jag är övertygad om att tunnelbanan de närmaste åren kommer att förändra de sociala strukturerna i Delhi.

Det blir ingen revolution förstås.

De rika förblir nog ganska rika medan de andra strävar för att ta sig upp.

Men någonting är på gång - det känns i luften och märks när man pratar med folk.

2011-02-08

Har ni läst Times of India idag?


Har ni läst Times of India idag? Inte! Då ska ni få ett axplock.

Annons:
Rubrik: "Vädjan om identifikation"

En svartvit bild föreställer ansiktet på en död man med slutna ögon och halvöppen mun. Texten lyder: "Allmänheten informeras härmed om att en man – ålder 50, ljus hy, smal, iförd endast kalsonger, födelsemärke i nacken, tiggar-typ – upphittats medvetslös på gatan under Raj Nagar-bron [i New Delhi] och förts till Safdarjung-sjukhuset, där han dog 8 augusti 2010. Om någon vet vem han är, kontakta sjukhuset!”

Notis:
Rubrik: ”Skuldtyngd bonde tog livet av sig tillsammans med sin 12-åriga son”

Av texten framgår att de tillsammans hoppat ner i en brunn och där drunknat. Bonden hade sex tunnland mark och en skuld på 40 000 rupier på ett lån från en kooperativ förening. Misslyckad skörd på grund av det för säsongen ovanligt kraftiga regnandet tillsammans med skuldbördan fick bonden att ta sitt liv, slår notisen fast. Hittills, summerar tidningen, har fyra bönder tagit sitt liv i Vidarbha sedan 5 februari.

Notis:
Rubrik: ”Högsta domstolen tar ställning till Delhi-domstolens legalisering av gay-sex”

I texten står det att Indiens högsta domstol (Supreme Court) 19 april ska pröva om beslutet i en domstol i Delhi (Delhi High Court) från 2 juli 2009 att legalisera sexuella aktiviteter mellan människor av samma kön ska gälla i hela Indien. En petition om att legaliseringen INTE ska gälla personal inom armén, flygvapnet och marinen har dock avslagits av högsta domstolen. Petitionen, inlämnad av Suresh Kumar Koushal (tidningen förklarar inte vem det är), krävde undantag eftersom soldaterna är posterade på avlägsna platser (underförstått kan börja tafsa på varandra om det nu blir lagligt). Men, som sagt, domstolen lyssnade inte på det örat och vill inte ha några undantag från legaliseringen av gay-sex.

Sedan står det en massa annat också, bland annat om att tillväxten i ekonomin i år blir högre än vad man tidigare trodde och att framför allt jordbruksekonomin, och särskilt bomullsodlingen, växer snabbt. Men det får ni läsa själva om på Times of Indias sajt på nätet.

2011-02-01

Demokratin som slog tillbaka


En essä om indisk demokrati på gräsrotsnivå.

I Parassala ett par till mil söder om Trivandrum i den sydindiska delstaten Kerala tror man på den lokala demokratins förmåga att skapa ett bättre samhälle.

Ett slitet cementhus inbäddat i bångstyrig tropisk grönska rymmer småstadens medborgarkontor och byråd, panchayat, vars ursprungliga betydelse är ett råd med fem (panch) medlemmar. Här träffar jag ordförande R Biju, medlem i Communist Party of India (Marxist), som stolt berättar att byrådet administrerar nio skolor, två sjukhus och sex vårdcentraler för stadens 51|000 invånare. Han tillägger att nästan 100 procent av stadens befolkning kan läsa och skriva, vilket är en sensationellt hög siffra i Indien.

– Undervisningen och vården är avgiftsfri. För dem som tjänar mindre än 12 000 rupier (2 000 kronor) om året är även medicinen gratis, berättar han och bjuder på lokalt odlade cashewnötter och knubbiga, röda bananer i sitt spartanskt inredda arbetsrum.

Genom det öppna fönstret: ljudet av tjittrande ekorrar i guavaträden. I rummet: ett skrivbord täckt med en luddig vinröd duk, högar med fuktbuckliga papper och registerböcker, två vita telefoner, fläckiga turkos cementväggar och kvav stillastående värme, som omsluter oss som en våtvarm yllefilt. I våra pannor: glimmande svettdroppar. När R Biju tar fram en näsduk och torkar ansiktet torrt böjer sig sekreteraren äntligen fram och knäpper på fläkten.

Vanan att ha fem medlemmar övergavs för länge sedan. Parassalas byråd har 22 ledamöter – varav nio är kvinnor och två tillhör de lägsta kasterna – som möts två gånger i månaden.

R Bijus positiva bild av småstads-Kerala är inte tomt skryt, utan bekräftas av Indiens folkräkning från 2001 och otaliga vetenskapliga utvärderingar. Kerala är bäst i den indiska klassen när det gäller såväl social välfärd och jämlikhet mellan könen som lokaldemokrati.

Just nu genomförs i Indien en stor omfördelning av makt från toppen till basen, panchayati raj. Valda byråd har funnits här och där runt om i Indien sedan ett par tusen år tillbaka, men från och med 1993 är de obligatoriska enligt ett konstitutionstillägg. Varje delstat måste numera se till att regelbundna val hålls till byråd på minst två nivåer och en tredjedel av platserna ska vara reserverade för kvinnor. Det är en imponerande reform i en värld där makten har en förmåga att fjärma sig från medborgarna. Kanske är det som statsvetaren och Indienkännaren Sten Widmalm vid Uppsala universitet säger: panchayati raj är en av världens största decentraliseringsreformer och innehåller världens mest omfattande reformer baserad på kvotering av kvinnor.

Kerala är en av de delstater där byrådsreformen genomförts mest konsekvent och effektivast, har det visat sig. Här har man dessutom gått ett steg längre. 1996 lanserade nationalekonomen Thomas Isaac, i dag finansminister i delstatens kommunistledda regering, direktdemokratiprojektet Folkets kampanj. Målet var att öka medborgarnas engagemang i lokalpolitiken med metoder från demokratins vagga i det antika Aten: möten där alla medborgare är välkomna och göra sin röst hörd.

R Biju skiner av självförtroende när han berättar om framgångarna för Folkets kampanj. I Parassala hålls öppna stormöten var tredje månad. Då är det fullsatt i det stora rummet bredvid R Bijus kontor.

– Folk kommer hit med sina ärenden och problem och röstar fram förslag på förbättringar som byrådet följer upp. Det är direktdemokrati på riktigt, säger han.

Vad är viktigaste frågan just nu?

– Sopsortering. Det säger folk som kommer till stormötena. Titta dig omkring, överallt nedskräpat. Vad vi ska göra åt skräpet? Vi vill bygga en sopförbränningsanläggning och ordna med kompostering. Vårt mål: en grön stad.

Väst har ofta haft en pessimistisk syn på Indiens demokrati. 1961 skrev författaren Aldous Huxley att landet kommer att bli en militärdiktatur när premiärminister Jawaharlal Nehru avgår. 1967 skrev London Times att det då förestående fjärde valet till parlamentet förmodligen skulle bli det sista. Erfarenheterna från andra avkolonialiserade länder i Afrika och Asien var avskräckande. Snart brakar också Indiens demokrati samman som ett illa byggt korthus, var slutsatsen.

I juni 1975 verkade pessimisterna få rätt. Indira Gandhi hade varit premiärminister sedan 1966 och successivt stärkt centralregeringens makt på delstaternas bekostnad. Nu var läget ansträngt. Oljekrisen i världen hade lett till att landets ekonomi var i kris och inflationen skenade. I det läget förklarade en domstol att Indira Gandhis plats i parlamentet, Lok Sabha, var ett resultat av korruption och valfusk – och begärde att hon skulle avsäga sig sin plats.

Indira Gandhi svarade med att utlysa undantagstillstånd. Pressen cencurerades, oppositionspolitiker fängslades, fackföreningarna kuvades. Makten knöts allt närmare den högsta ledaren. Besluten togs inte längre under regeringssammanträdena eller i parlamentet utan av premiärministerns eget kansli och Kongresspartiets ungdomsförbund, där hennes yngste son, Sanjay Gandhi, styrde.

Men inte ens den nästan enväldiga Indira Gandhi hade gett upp tron på demokratin. Undantagstillståndet blev just vad begreppet innebär: en avvikelse från det normala. Ett och ett halvt år efter att demokratin upphävts utlyste hon nyval för att få väljarnas stöd för sin antidemokratiska regim, vilket onekligen framstår som en scen i en absurd politisk teater. Hon trodde att hon hade folket bakom sig. Men hon hade gått för långt. Indira röstades ut i kylan av en majoritet av väljarna, lydde snällt valresultatet och lämnade över till oppositionen.

Resultatet av den indiska politikens allra mörkaste period blev paradoxalt nog en fördjupning av demokratin. Kongresspartiet, som suttit vid makten sedan självständigheten, förlorade valet. Indien fick för första gången sedan självständigheten en regering utan det allt mer maktfullkomliga Kongresspartiet. Den nya regeringen tillsatte omedelbart en utredning – The Ashok Mehta Committee – för att undersöka hur centralregeringens makt skulle kunna minskas. Utredningens förslag om ökad regional makt ledde bland annat fram till byrådsreformen 1993.

Väljarnas tro på Indira Gandhi hade visserligen fått sig en knäck, men inte värre än att Kongresspartiet i valet 1980 åter fick förtroendet att bilda regering. Indira blev ännu en gång landets ledare. Förtroende för Indira som demokratisk politiker var återupprättat, som om åren då hon ströp demokratin redan var ett glömt kapitel.

Även Indiens kulturella och språkliga mångfald har fått pessimister i väst att spå en snar undergång. 1970 skrev Bernard Nossiter i Washington Post att Indien ”var Babels land, ett land som saknar en gemensam röst”. Från självständighetsdagen, fortsatte han, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Farhågan att landet ska falla isär har aktualiserats i åtminstone tre konflikthärdar där separatister tagit till vapen och bomber i försök att bryta sig loss från den indiska unionen.

Sedan femtiotalet har väpnade grupper i Nagaland, Mizoram, Manipur och Assam i nordöstra Indien kämpat för självständighet. En stor del av områdets befolkning tillhör tibeto-burmanska folkgrupper, är inte hinduer och har heller inte varit en del av de tidigare indiska rikena innan britterna införlivade dem i sitt indiska kolonialvälde. Men de senaste åren har läget blivit lugnare, längtan efter fred har börjat övertrumfa stridsviljan och förhandlingar pågår mellan separatistgrupper och den indiska regeringen.

I början av åttiotalet krävde militanta sikher ett självständigt Khalistan (punjabi för de renas land) i delstaten Punjab. Militanta separatister förskansade sig i sikhernas heliga Gyllene tempel i Amritsar. I juni 1984 gick indiska armén in med stridsvagnar i templet i en blodig aktion som väckte antipatier mot regeringen även bland grupper som inte stödde kravet på självständighet. I oktober samma år mördades Indira Gandhi av sina egna sikhiska livvakter, som bytte lojalitet och riktade vapnen mot den de var anställda för att beskydda, vilket ledde till pogromer som lämnade över 3|000 dödade sikher.

I början av nittiotalet ebbade frågan om självständighet för Punjab ut. De flesta av de hårdföra separatisterna hade helt enkelt dött i den blodiga kampen. New Delhi hade dessutom gått med på en rad kompromisser – bland annat fick sikhismen status i Indiens författning som egen religion. Gamla oförrätter tonar nu bort. Varför? Ökat välstånd i Punjab är en förklaring. Andra försonande händelser har varit Kongresspartiordföranden Sonia Gandhis förlåtelserundtur till sikhiska tempel och valet av sikhen Manmohan Singh till premiärminister.

Sedan 1989 är det konflikten i Kashmir, där beväpnade muslimska grupper strider för anslutning till Pakistan eller självständighet, som oroar regeringen i New Delhi mest.

Parallellt med det separatistiska våldet har idén om ett enat Indien växt sig allt starkare. 60 år efter självständigheten visar det sig att de pessimistiska förutsägelserna har kommit på skam. Valdeltagande, till skillnad från i väst, har ökat från val till val. I första valet röstade cirka 45 procent de röstberättigade, i dag är valdeltagandet runt 60 procent. Samtidigt röstar allt fler demokratiskt marginaliserade grupper: kvinnor, daliter, stamfolk (adivasis), fattiga, lågutbildade. I delstaten Uttar Pradesh, Indiens folkrikaste delstat med 167 miljoner invånare, har dalitpartier ritat om den politiska kartan genom att framgångsrikt utmana de etablerade partierna och hamna i regeringsställning. Statsvetaren och valanalytikern Yogendra Yadav säger till och med att Indien är det enda land i världen där de lägsta samhällsklasserna i många distrikt har högre valdeltagande än de utbildade privilegierade grupperna.

Med tanke på den indiska väljarkårens storlek kan man påstå att fler människor röstat i indiska val än i någon annan demokrati världen. I Kina växer förvisso ekonomin snabbare, men där har å andra sidan inte någonsin hållits ett demokratiskt val. I den ständiga tvekampen om rollen som världens mest sympatiska tillväxtekonomi myntade indiska politiker vid World Economic Forum 2006 uttrycket ”Indien – världens snabbast växande demokratiska ekonomi”. Och visst är det så. Valet till parlamentet 2004 var, enligt statsvetaren Sunil Khilnani, känd för sin bok The Idea of India, ”den största demokratiska valprocessen någonsin i mänsklighetens historia”.

Samtidigt verkar det som om accepterandet av den språkliga mångfalden, tvärtemot Bernard Nossiters farhåga, tämjt separatisterna. Historikern Ramachandra Guha tar i senaste bok India After Gandhi: The History of the World’s Largest Democracy grannländerna som exempel för att visa på enhetsspråkmodellens misslyckande.
I Sri Lanka försökte man driva igenom singalesiskan som riksspråk, vilket ledde till det inbördeskrig som ännu pågår mellan den singalesspråkiga regeringen och Tamilska Tigrarna, som slåss för den tamilspråkiga minoriteten.

Pakistan föll efter ett par decennier sönder efter lingvistiska motsättningar, där bengalispråkiga Östpakistan/Bangladesh tröttnade på urdutalande Västpakistans dominans och utropade sig som självständig nation.

Om hindi hade drivits igenom som det allenarådande riksspråket i Indien, som vissa politiker ville på femtiotalet, hade vi i dag kanske inte haft 18 språk och en indisk nation, utan 18 nationer och ett indiskt språk.

Ett decennium efter självständigheten ritades kartan över Indiens regioner om. Den gamla koloniala uppdelningen skrotades. Istället skapades delstater som i princip omfattade de olika språkområdena. Det visade sig vara ett genidrag. I dag har de flesta indier två självklara kulturella identiteter. Man är bengali, punjabi, orhiya, gujarati, malayali, kannadigi etc – alla med sin kultur och sitt språk – och samtidigt indier. Det finns fortfarande separatistiska landsändar. I muslimska Kashmir och de tibeto-burmanska delstaterna i nordöstra Indien styr religion och etnicitet. I centrala Indien, där en maoistisk gerilla härjar, en blandning av etnicitet och klass. Men när det gäller rätten till sitt språk är frågan löst. Man må vara missnöjd med mycket, inte minst den illa skötta och korrumperade administrationen, men en majoritet av alla indier uppfattar den demokratiskt valda regeringen i New Delhi som legitim och självklar.


De flesta nationer hålls samman av det kitt som skapas av antingen ett gemensamt språk eller en gemensam kultur, religion och historia. Dessutom finns en föreställning att demokrati kräver en välutbildad befolkning. Europeiska kommentatorer har därför i det brokiga och fattiga Indien sett ett exempel på ett hopplöst projekt.

Vid sidan av flerspråksmodellen är den sekulära staten, som garanterar lika rättigheter för alla religioner, förmodligen den viktigaste förklaringen till att Indien överlevt som nation. Ända sedan självständigheten har det varit en självklarhet att Indien inte ska utvecklas som Pakistan, som i dag är en muslimsk enhetsstat med sharialagar. Vad Indien än är, så är det inte ett ”hinduiskt Pakistan”. Indiens rikaste affärsman är muslim, några av Bollywoods mest populära skådespelare är muslimer och flera presidenter har varit muslimer. I skrivande stund är premiärministern sikh (Manmohan Singh) och ordföranden i det största politiska partiet född katolik (Sonia Gandhi). Trots islamiseringen i Kashmir är väldigt få av Indiens 144 miljoner muslimer fundamentalister. Istället, har det visat sig, tror de allt mer på det indiska demokratiska systemet. Medan 69 procent av alla indier har stort förtroende för det demokratiska systemet, enligt en nyligen genomförd studie, är motsvarande siffra för Indiens muslimer 72 procent.

På nittiotalet växte sig hindufundamentalismen stark, vilket ledde till fasansfulla våldsutbrott mellan hinduer och muslimer. Vintern 1992-93 drabbades Bombay och i februari 2002 Gujarat.

Historikern Ramachandra Guhas analys av hindutva, den politiska hinduismen, är att rörelsen närs av ett yttre hot. I klartext: existensen av ett muslimskt teokratiskt ”andra Indien”. Så länge Pakistan existerar, skriver Guha, kommer det att finnas hindufundamentalister i Indien. Hindunationalisternas kamplust hålls glödande av rädslan för att Indiens muslimer med hjälp av Pakistan ska utplåna hinduerna, hinduismen och Indien.

Men de senaste åren har även hindunationalisterna mjuknat. En av deras bastioner, Bharatiya Janata Party (BJP), har fått en muslimsk generalsekretare och börjat fiska röster bland muslimer. Kanske kan man i dag se BJP mer som ett missnöjesparti, som ibland spelar på hinduernas rädsla för islam, men som inte längre är ett renodlat hindunationalistiskt parti.

Det självständiga Indien är såväl Europas dåtid som framtid, menar Ramachandra Guha. ”Det [Indien] är Europas dåtid i det att man har reproducerat moderniseringens, industrialiseringens och urbaniseringens konflikter”, argumenterar han. ”Det [Indien] är Europas framtid i det att man … lyckats skapa en flerspråkig, mångreligiös, multietnisk politisk och ekonomisk samhörighet”.

Guhas inte särskilt politiskt korrekta analys är att den brittiska kolonialismen fungerade enande. Vad hade Indien varit utan koloniala institutioner och företeelser som järnvägen, armén, administrationen, engelska språket, cricket? Från britterna lånade man också den liberala grundtanken, även om den försågs med socialistisk retorik och fram till 1991 också en socialistisk näringslivspolitik. Men trots femårsplaner, tullmurar och regleringar har den fria företagsamheten alltid varit omhuldad och medborgarna i Indien är fria att bo, jobba, studera och investera var som helst i landet. Indien har kanske överlevt just på grund av att man accepterat pluralism på alla plan och inte försökt skapa enhet.

Men vad innebär det att vara indier? Vari består det indiska? Om inte religion och språk förenar, vad är det då?

En pusselbit vid sidan av en delvis gemensam historia, menar Ramachandra Guha, är hindifilmen. Alla indiska delstater har sin kultur, tradition och stil. Men så finns det ytterligare en ”delstat” som omfattar alla: Bollywood.

Filmerna från den indiska drömfabriken har inte bara gett indierna en gemensam uppsättning hjältar, utan också gemensamma samtalsämnen och ett gemensamt uttryckssätt. Strofer från filmsånger och delar av filmdialoger, skriver Ramachandra Gua, används i samtal på skolor, universitet, hem och kontor – och på gatan. Så länge man tittar på hindifilmer och sjunger med i deras sånger, sammanfattar han, kommer Indien att överleva.

I Madhya Pradesh, där kasthiarkierna ännu är hårda som flinta, fungerar den offentliga sektorn uselt. I Kerala, där de värsta formerna av kastförtryck är historia, fungerar den offentliga sektorn med indiska mått utmärkt. Det är med andra ord två delstater som inte har mycket gemensamt, förutom den allt starkare lokaldemokratin. Statsvetaren Sten Widmalms fältstudier visar att drygt 30 procent av befolkningen i båda delstaterna anser sig ha fått större politiskt inflytande som en följd av panchayati raj-reformen och decentraliseringen av makten. Inte nog med det. I båda delstaterna tyckte de som deltog i undersökningen att avståndet mellan medborgarna och de styrande hade minskat de senaste åren.

Vad är det egentligen som håller på att hända? Jo, de centralistiska tendenserna i Indien ger vika för decentraliseringens tongångar. Delstaterna får ökat makt på bekostnad av regeringen i New Delhi.

Demokratin i Indien utvecklas nu nerifrån och upp, menar Sten Widmalm, vilket gör Indien unikt i världen.

Det är glada nyheter i ett land som upprepade gånger förutspåtts att implodera av fattigdom och hierarkier och falla sönder av separatism.

Detta är ett utdrag ur ”Indien – Elefanten som började dansa” (Bilda förlag, 2007).

Leta i Indien Online