Om PK Mahanandia kom i närheten av hindutemplet i hembyn i Orissa när han växte upp där på femtiotalet skrek braminerna åt honom att han skulle ge sig iväg. De kastade sten på honom. PK, hans familj och hans grupp var bespottade och föraktade av de högre kasterna.
Anledningen var förstås att PK klassades som kastlös, oberörbar.
Efter en lång, dramatisk och sagolik historia, som jag skrivit om i Vagabond, är PK i dag gift med en kvinna från en adlig släkt och bor mitt i skogen utanför Målsryd i Sjuhäradsbygden.
I julhelgen i år åkte PK till Indien för att hålla ett tal i Indiens parlament. Rubriken för talet var ”Makt till de maktlösa”. Jag fick det mailat till mig av PK strax före hans avresa. Jag har läst det två gånger. Det är personligt, sakligt och handlar både om Indiens kastsystem och PK:s klass-, kast- och kulturresa från Orissas djungler till Västergötlands skogar.
Jag föreställer mig känslan av upprättelse PK måste ha känt när han höll högtidstalet inför Indiens och det internationella samfundets politiska elit. En strykpojke som har fått komma in i de finaste salongerna och säga sanningens ord om förtrycket till högst uppsatta och därmed ytterst ansvariga för orättvisorna.
Även Manmohan Singh, Indiens premiärminister, stod på talarlistan. Han sa att Indiens regering måste göra mer för att få bukt med diskrimineringen av daliter (dagens term för de oberörbara), minoriteter, muslimer och andra eftersatta grupper. De (daliterna) måste också få njuta av Indiens ekonomiska tillväxt, sa premiärministern enligt BBC.
Det låter hoppfullt. Men högtidstal är en sak, handling en annan, som alternativa nobelpristagaren 2006, dalitaktivisten Ruth Manorama, påpekade inför sitt Stockholmsbesök i början av december. Högtidstal har tidigare varit den indiska elitens stolta styrka, verkliga förändringar som inte förtvinar i korruption dess skamliga svaghet.
Men de senaste decennierna har politikerna alltmer tvingats leva upp till andan i sina egna högtidstal, mycket tack vare ökade krav underifrån, bättre press, fler utbildade, mer sekularisering... Indiens regering har i år redan dragit igång en reform för att höja kvoterna för lågkastiga som söker statliga utbildningar. Nu hoppas PK och 180 miljoner daliter - med Manmohan Singhs vackra jultal i färskt minne - på mer.
Läs intervjun med PK Mahanandia från 1997
2006-12-28
2006-12-25
Snart högre tempo, snart Indien
Tycker ni att jag skriver för sällan på min blogg. Lugn, 4 januari åker jag till föremålet för detta forum: Indien. Fram till början av mars blir det dagligliga eller nästan dagliga rapporter från Bombay, Orissa, Kerala, Delhi med flera ställen. Parallellt med bloggande här blir det också bloggar på www.vagabond.se och www.bokus.se samt artiklar för olika tidningar och TT.
Det är en spännande tid som är nu i Indien - missa därför inte januari och februari här på Indien Online. Jag lovar att det blir händelsefyllda månader för Indienintresserade!
Per juldagen 2006
Det är en spännande tid som är nu i Indien - missa därför inte januari och februari här på Indien Online. Jag lovar att det blir händelsefyllda månader för Indienintresserade!
Per juldagen 2006
2006-12-18
Hur man tämjer ett vilddjur
Är det rättvist att reservera utbildningsplatser för en grupp medborgare som traditionellt missgynnats i samhället? Eller är det bara ett sätt att tämja den fria konkurrensens och marknadens vilddjur?
I Sverige verkar det bara vara grupper inom feminismen och vänstern som förordar kvotering. Alla andra betraktar idén som tokradikal och kränkande mot den liberala likhetsprincipen.
I Indien har kvotering en helt annat politisk status. Den är officiell regeringspolitik och förordas av politiker från höger till vänster, från religiösa till sekulariserade. Kvoteringssystemet har funnits i decennier, är världens mest omfattande och nu – mitt i den indiska marknadsliberala yran med avregleringar och privatiseringar – håller kvoterna dessutom på att utökas.
Det är inte bara ett brett spektrum av politiker som står bakom kvoteringssystemet. Frågar du runt på gatan får du också oftast positiva svar. Javisst, säger folk, självklart måste man kvotera in dem som har svårt att konkurrera på lika villkor med dem fötts med en bättre position. Visst, måste man reservera så att de socialt utstötta garanteras platser i politiska församlingar, på statliga arbetsplatser och utbildningar.
Men det finns också de som protesterar mot kvoteringssystemet. Och de är högljudda.
I torsdags antog indiska parlamentets underhus, Lok Sabha, en lag som utökar kvoterna för lågkastiga och så kallade stamfolk från 22,5 till 27 procent av platserna på medicinutbildningen. I fredags började läkare på All India Institute of Medical Sciences (AIIMS) i New Delhi att hungerstrejka för att stoppa förslaget.
De som hungerstrejkar nu och de som demonstrerade mot kvoterna i somras har en sak gemensamt: de befinner sig högst upp i hierarkierna. De är braminer, läkare, bor i städernas fina kvarter och har hög status – ibland en kombination av allt detta. De menar att kompetens och inget annat ska avgöra vem som ska få komma in och vara med. Likhetsprincipen sätts ur spel med kvotering, säger de. Och hur ska det gå med kvalitén på vården om fler lågkastiga kvoteras in på grund av sin sociala status (underförstått: vem vill bli opererad av en kirurg som fått sitt jobb på grund av sin låga kast)? Är det inte kompetens, och inget annat, som ska gälla för urval?
Två kombinationer krockar: En ohelig allians av nyfunna marknadsprinciper och urgamla religiösa föreställningar krockar med politik och upplysningsideal. Å ena sidan marknadens fria konkurrens och kastsystemets flertusenåriga hierarkier. Å andra sidan politiken och dess idé om att bekämpa fördomar och understödja alla dem som inte är starka nog att komma ens till start i det fria konkurrensspelet.
Men varför ställa marknad och politik mot varandra? Kan ingen se att den indiska regeringens kvoteringar är politikens försök att tämja marknadsvilddjuret, att göra det civiliserat.
Låter man djuret förbli otämjt går miljoner indier under – samtidigt som krav på att döda det växer sig starka. De som motsätter sig kvoteringar riskerar att bana vägen för extremradikala grupper (det finns beväpnade revolutionära maoistiska grupper i Indien) som bara pratar om att döda vilddjuret en gång för alla. Och det vore ju förfärligt när marknadsdjuret visat sig vara så bra på att dra Indiens ekonomi framåt, uppåt.
I Sverige verkar det bara vara grupper inom feminismen och vänstern som förordar kvotering. Alla andra betraktar idén som tokradikal och kränkande mot den liberala likhetsprincipen.
I Indien har kvotering en helt annat politisk status. Den är officiell regeringspolitik och förordas av politiker från höger till vänster, från religiösa till sekulariserade. Kvoteringssystemet har funnits i decennier, är världens mest omfattande och nu – mitt i den indiska marknadsliberala yran med avregleringar och privatiseringar – håller kvoterna dessutom på att utökas.
Det är inte bara ett brett spektrum av politiker som står bakom kvoteringssystemet. Frågar du runt på gatan får du också oftast positiva svar. Javisst, säger folk, självklart måste man kvotera in dem som har svårt att konkurrera på lika villkor med dem fötts med en bättre position. Visst, måste man reservera så att de socialt utstötta garanteras platser i politiska församlingar, på statliga arbetsplatser och utbildningar.
Men det finns också de som protesterar mot kvoteringssystemet. Och de är högljudda.
I torsdags antog indiska parlamentets underhus, Lok Sabha, en lag som utökar kvoterna för lågkastiga och så kallade stamfolk från 22,5 till 27 procent av platserna på medicinutbildningen. I fredags började läkare på All India Institute of Medical Sciences (AIIMS) i New Delhi att hungerstrejka för att stoppa förslaget.
De som hungerstrejkar nu och de som demonstrerade mot kvoterna i somras har en sak gemensamt: de befinner sig högst upp i hierarkierna. De är braminer, läkare, bor i städernas fina kvarter och har hög status – ibland en kombination av allt detta. De menar att kompetens och inget annat ska avgöra vem som ska få komma in och vara med. Likhetsprincipen sätts ur spel med kvotering, säger de. Och hur ska det gå med kvalitén på vården om fler lågkastiga kvoteras in på grund av sin sociala status (underförstått: vem vill bli opererad av en kirurg som fått sitt jobb på grund av sin låga kast)? Är det inte kompetens, och inget annat, som ska gälla för urval?
Två kombinationer krockar: En ohelig allians av nyfunna marknadsprinciper och urgamla religiösa föreställningar krockar med politik och upplysningsideal. Å ena sidan marknadens fria konkurrens och kastsystemets flertusenåriga hierarkier. Å andra sidan politiken och dess idé om att bekämpa fördomar och understödja alla dem som inte är starka nog att komma ens till start i det fria konkurrensspelet.
Men varför ställa marknad och politik mot varandra? Kan ingen se att den indiska regeringens kvoteringar är politikens försök att tämja marknadsvilddjuret, att göra det civiliserat.
Låter man djuret förbli otämjt går miljoner indier under – samtidigt som krav på att döda det växer sig starka. De som motsätter sig kvoteringar riskerar att bana vägen för extremradikala grupper (det finns beväpnade revolutionära maoistiska grupper i Indien) som bara pratar om att döda vilddjuret en gång för alla. Och det vore ju förfärligt när marknadsdjuret visat sig vara så bra på att dra Indiens ekonomi framåt, uppåt.
2006-12-11
Kulturella tvärförbindelser
Sedan den europeiska koloniala expansionen på 1800-talet har merparten av världshandeln varit utformad som ett tunnelbanenät: raka spår från centrum (Europa) till förorterna (kolonierna). I och med det kinesisk-afrikanska toppmötet i Peking i november uppmärksammades ett nytt mönster. Det har börjat byggas tvärförbindelser.
Enligt beroendeteorin var tredje världens underutveckling resultatet av den beroendeställning de före detta kolonierna hade i förhållande till västerlandet. Jag tror att det var en riktig analys då den lanserades av latinamerikanska nymarxister på 1960-talet. Men kanske har teorin dolt det faktum att flera länder gjorde allt för att bryta beroendet och att det numera finns lönsamma tvärförbindelser. ”Periferin” är inte längre helt beroende av ”centrum”.
I Indien har västs syn på sig självt som världens centrum irriterat många politiker och debattörer. Se på vår historia, säger de: indiska affärsmän handlade med Sydostasien redan för 1 500 år sedan och spred först buddhism och hinduism och sedan islam till Sumatra och Java. Se på den snabba indiska tsunamihjälpen till Sri Lanka och Indonesien och det indiska biståndet till Afrika. Väst, säger de, har inte patent på dominans, varken när det gäller ekonomisk styrka eller barmhärtighet.
I filmens värld har Bollywood sedan decennier tillbaka byggt tvärförbindelser Syd-Syd för färgsprakande kommersiell verklighetsflykt.
Vilka är Leonardo DiCaprio, Jennifer Lopez och Sofia Coppola? frågar sig biopubliken i Afrika och Asien. Där lyser andra stjärnor starkare på filmhimlen, filmstjärnor som Aishwarya Rai och Shah Rukh Khan och regissörer som Yash Chopra.
Den indiska ”kulturimperialismen” är mäktig. Visserligen ses amerikanska filmer varje år av 2,6 miljarder människor över hela världen, men indiska filmer har en årlig publik på 3,6 miljarder människor – och en stor del av dem bor i Jakarta, Hanoi och Shanghai, i Kairo, Kapstaden och Casablanca.
I Indonesien drog Bollywoods Kuch Kuch Hota Hai från 1998 en betydligt större publik än den parallellt lanserade Titanic från Hollywood. Den årliga galan Indian Film Academy Awards, Bollywoods Oscars, sågs i år av 480 miljoner tv-tittare, varav de flesta har en sak gemensamt: de bor inte i väst.
En ny trend i Bollywood är att spela in filmerna utomlands: Sydafrika och Malaysia är Bollywoodregissörernas nya favoriter.
Filmen banar väg såväl för export av indiska varor till dem som drömmer om det glamourösa Indien som ökad turism till de exotiska miljöerna man sett på bio.
Trafiken tätnar på tvärbanorna. Beroendet av centrum minskar. Och snart måste man ställa frågan: vilket centrum menar du?
Publicerad i DN 11 december 2006
Enligt beroendeteorin var tredje världens underutveckling resultatet av den beroendeställning de före detta kolonierna hade i förhållande till västerlandet. Jag tror att det var en riktig analys då den lanserades av latinamerikanska nymarxister på 1960-talet. Men kanske har teorin dolt det faktum att flera länder gjorde allt för att bryta beroendet och att det numera finns lönsamma tvärförbindelser. ”Periferin” är inte längre helt beroende av ”centrum”.
I Indien har västs syn på sig självt som världens centrum irriterat många politiker och debattörer. Se på vår historia, säger de: indiska affärsmän handlade med Sydostasien redan för 1 500 år sedan och spred först buddhism och hinduism och sedan islam till Sumatra och Java. Se på den snabba indiska tsunamihjälpen till Sri Lanka och Indonesien och det indiska biståndet till Afrika. Väst, säger de, har inte patent på dominans, varken när det gäller ekonomisk styrka eller barmhärtighet.
I filmens värld har Bollywood sedan decennier tillbaka byggt tvärförbindelser Syd-Syd för färgsprakande kommersiell verklighetsflykt.
Vilka är Leonardo DiCaprio, Jennifer Lopez och Sofia Coppola? frågar sig biopubliken i Afrika och Asien. Där lyser andra stjärnor starkare på filmhimlen, filmstjärnor som Aishwarya Rai och Shah Rukh Khan och regissörer som Yash Chopra.
Den indiska ”kulturimperialismen” är mäktig. Visserligen ses amerikanska filmer varje år av 2,6 miljarder människor över hela världen, men indiska filmer har en årlig publik på 3,6 miljarder människor – och en stor del av dem bor i Jakarta, Hanoi och Shanghai, i Kairo, Kapstaden och Casablanca.
I Indonesien drog Bollywoods Kuch Kuch Hota Hai från 1998 en betydligt större publik än den parallellt lanserade Titanic från Hollywood. Den årliga galan Indian Film Academy Awards, Bollywoods Oscars, sågs i år av 480 miljoner tv-tittare, varav de flesta har en sak gemensamt: de bor inte i väst.
En ny trend i Bollywood är att spela in filmerna utomlands: Sydafrika och Malaysia är Bollywoodregissörernas nya favoriter.
Filmen banar väg såväl för export av indiska varor till dem som drömmer om det glamourösa Indien som ökad turism till de exotiska miljöerna man sett på bio.
Trafiken tätnar på tvärbanorna. Beroendet av centrum minskar. Och snart måste man ställa frågan: vilket centrum menar du?
Publicerad i DN 11 december 2006
2006-12-08
Trefaldigt diskriminerad
Föreställ dig en kvinna längst ner i den indiska kasthierarkin. Tänk dig att hon bor i en av Indiens 600 000 byar och också är jordlös lantarbetare.
Hon underordnas på grund av sin kast i ett hinduiskt samhälle, på grund av att hon är kvinna i ett patriarkalt samhälle och på grund av att hon är fattig och egendomslös i ett klassamhälle.
Hon är med andra ord trefalt diskriminerad.
Vad är egentligen hennes chanser att dra nytta av den indiska grundlagens vackra paragrafer om alla medborgares lika rättigheter?
Det frågar sig den indiska medborgarrättsaktivisten Ruth Manorama, som idag den 8 december tog emot Right Livelihood Award, det alternativa nobelpriset, i Sveriges riksdag.
Hon är ordförande i National Federation of Dalit Women, hon har kallats ”De förtrycktas pedagog” och hennes mission är ett bättre liv för Indiens daliter, som är det ord de oberörbara använder för att beskriva sig själv. Begreppet dalit – som betyder förtryckt – uttrycker ett missnöje med den gudomliga och sociala ordningen och understryker att daliternas kamp inte är religiös utan politisk.
Problemet i Indien är inte regeringen och lagarna. Kastdiskriminering är förbjuden sedan självständigheten 1947 och lågkastiga kan tack vare ett av världens radikalaste kvoteringssystem gå före högkastiga till högre utbildning och statliga jobb. Nyligen beslutade dessutom Indiens regering att höja kvoterna: i dag är varannan utbildningsplats reserverad för lågkastiga, stamfolk och andra eftersatta grupper.
Problemet är – som Ruth Manorama uttrycker det – att lagarna inte efterlevs, att kvoterna inte utnyttjas fullt ut och att gamla föreställningar lever kvar.
I lokalsamhället på den indiska landsbygden blir resultatet att daliterna möter maktfullkomlighet och en myndighetssanktionerad maffiamentalitet.
Det kan gå till så här: En högkastig pojke våldtar en lågkastig flicka. Flickans föräldrar anmäler pojken till polisen. Polisen, som delar kasttillhörighet med den anklagade pojken, skrattar hånfullt åt föräldrarna och säger att ”såna lågkastiga små strunt-människor som ni ska inte komma springande med falska anklagelser mot så fina pojkar, ge er iväg!”.
När gärningsmannen, polisen och domaren tillhör samma kast, säger Ruth Manorama, då är de lojala mot varandra – och förövaren slipper straffa för sitt brott.
Denna straffrihet är ett av Indiens stora problem i dag.
Den dalitrörelse som Ruth Manorama är aktiv i är brokig och består av många olika organisationer. Ideologiskt hämtar de stöd från såväl sekulariserad socialism som buddhistisk filosofi och kristen befrielseteologi. Sett ur ett kolonialt och historiskt perspektiv kan man tycka att det blir bakvänt när daliterna ser hinduism som bevarande av onda hierarkier, medan kristendom använd på rätt sätt är en god kraft för de förtryckta massornas frigörelse.
En radikal grupp som kallade sig Dalitpantrarna, och var inspirerade av USA:s Svarta pantrar, skrev 1973 ett manifest i Bombay som skällde mer på de indiska ledarna än på de forna brittiska kolonialherrarna. Hinduiska ledare hade ju både hela statsapparaten, den nedärvda feodala makten och det andliga förtrycket i sin hand, resonerade Dalitpantrarna.
Men Pantrarnas ideologi genomsyrades inte av kristendom utan av tron på marxism, vetenskap och buddhism. De pratade om revolution, om att styra hela landet. ”Vi nöjer oss inte med litet nu”, står det i manifestet. ”Vi är inte ute efter ett lite kyffe i brahminernas gränd”.
I dag är dalitaktivisternas tongångarna kanske inte mildare, men mindre marxistiska och sällan revolutionära. Staden med sin normupplösning och nya globala hierarkier hägrar för många daliter – där kan de bryta sig ur gamla mönster och avancera, även om de sedda ur brahminernas perspektiv bär med sig sin låga kast resten av livet.
När jag frågar Ruth Manorama vad som står högst på hennes önskelista över politiska beslut för att förbättra livet för Indiens daliter svarar hon inte att det behövs lagar eller rättigheter.
Allt det har man redan.
Vad som behövs är enda sak: att någon ser till att lagarna efterlevs.
Ruth Manorama är trött på vackra ord, hon vill ha handling.
Detta är en del av ett inslag sänt i Obs i P1 i dag den 8 december
Hon underordnas på grund av sin kast i ett hinduiskt samhälle, på grund av att hon är kvinna i ett patriarkalt samhälle och på grund av att hon är fattig och egendomslös i ett klassamhälle.
Hon är med andra ord trefalt diskriminerad.
Vad är egentligen hennes chanser att dra nytta av den indiska grundlagens vackra paragrafer om alla medborgares lika rättigheter?
Det frågar sig den indiska medborgarrättsaktivisten Ruth Manorama, som idag den 8 december tog emot Right Livelihood Award, det alternativa nobelpriset, i Sveriges riksdag.
Hon är ordförande i National Federation of Dalit Women, hon har kallats ”De förtrycktas pedagog” och hennes mission är ett bättre liv för Indiens daliter, som är det ord de oberörbara använder för att beskriva sig själv. Begreppet dalit – som betyder förtryckt – uttrycker ett missnöje med den gudomliga och sociala ordningen och understryker att daliternas kamp inte är religiös utan politisk.
Problemet i Indien är inte regeringen och lagarna. Kastdiskriminering är förbjuden sedan självständigheten 1947 och lågkastiga kan tack vare ett av världens radikalaste kvoteringssystem gå före högkastiga till högre utbildning och statliga jobb. Nyligen beslutade dessutom Indiens regering att höja kvoterna: i dag är varannan utbildningsplats reserverad för lågkastiga, stamfolk och andra eftersatta grupper.
Problemet är – som Ruth Manorama uttrycker det – att lagarna inte efterlevs, att kvoterna inte utnyttjas fullt ut och att gamla föreställningar lever kvar.
I lokalsamhället på den indiska landsbygden blir resultatet att daliterna möter maktfullkomlighet och en myndighetssanktionerad maffiamentalitet.
Det kan gå till så här: En högkastig pojke våldtar en lågkastig flicka. Flickans föräldrar anmäler pojken till polisen. Polisen, som delar kasttillhörighet med den anklagade pojken, skrattar hånfullt åt föräldrarna och säger att ”såna lågkastiga små strunt-människor som ni ska inte komma springande med falska anklagelser mot så fina pojkar, ge er iväg!”.
När gärningsmannen, polisen och domaren tillhör samma kast, säger Ruth Manorama, då är de lojala mot varandra – och förövaren slipper straffa för sitt brott.
Denna straffrihet är ett av Indiens stora problem i dag.
Den dalitrörelse som Ruth Manorama är aktiv i är brokig och består av många olika organisationer. Ideologiskt hämtar de stöd från såväl sekulariserad socialism som buddhistisk filosofi och kristen befrielseteologi. Sett ur ett kolonialt och historiskt perspektiv kan man tycka att det blir bakvänt när daliterna ser hinduism som bevarande av onda hierarkier, medan kristendom använd på rätt sätt är en god kraft för de förtryckta massornas frigörelse.
En radikal grupp som kallade sig Dalitpantrarna, och var inspirerade av USA:s Svarta pantrar, skrev 1973 ett manifest i Bombay som skällde mer på de indiska ledarna än på de forna brittiska kolonialherrarna. Hinduiska ledare hade ju både hela statsapparaten, den nedärvda feodala makten och det andliga förtrycket i sin hand, resonerade Dalitpantrarna.
Men Pantrarnas ideologi genomsyrades inte av kristendom utan av tron på marxism, vetenskap och buddhism. De pratade om revolution, om att styra hela landet. ”Vi nöjer oss inte med litet nu”, står det i manifestet. ”Vi är inte ute efter ett lite kyffe i brahminernas gränd”.
I dag är dalitaktivisternas tongångarna kanske inte mildare, men mindre marxistiska och sällan revolutionära. Staden med sin normupplösning och nya globala hierarkier hägrar för många daliter – där kan de bryta sig ur gamla mönster och avancera, även om de sedda ur brahminernas perspektiv bär med sig sin låga kast resten av livet.
När jag frågar Ruth Manorama vad som står högst på hennes önskelista över politiska beslut för att förbättra livet för Indiens daliter svarar hon inte att det behövs lagar eller rättigheter.
Allt det har man redan.
Vad som behövs är enda sak: att någon ser till att lagarna efterlevs.
Ruth Manorama är trött på vackra ord, hon vill ha handling.
Detta är en del av ett inslag sänt i Obs i P1 i dag den 8 december
2006-12-06
Massprotester i Shivaji Park i Bombay
Hundratusentals lågkastiga hinduer har i dag samlats i Shivaji Park i Bombay för att demonstrera för ett slut på diskrimineringen av de 180 miljoner indier som befinner sig under de traditionella fyra kasterna. Förr kallades de kastlösa, eller oberörbara. Själva kallar de sig sedan femtiotalet för daliter, som betyder förtryckta, vilket är just vad de ofta är.
Dagen är väl vald. I dag för 50 år sedan dog Bhimrao Ramji Ambedkar, Indiens första justitieminister, själv lågkastig och förkämpe för daliternas rättigheter.
Ambedkar var ordförande i den kommission som i slutet på fyrtiotalet skrev Indiens grundlag, där diskriminering av oberörbara förbjöds.
Men förbud mot lagen hjälpte inte mot djupt rotade fördomar och hierarkier. Några månader före sin död konverterade Ambedkar därför till buddism för att undkomma den låga status som hans grupp hade inom hinduismen.
Masskonverteringar av lågkastiga hinduer har pågått ända sedan dess, både som en politiskt provokativ gest och en räddningsplanka för den egna existensen. Den senaste masskonverteringen i oktober i år skedde på 50-årsdagen av Ambedkars konvertering i staden Nagpur: tusentals lågkastiga omvände sig till buddism och kristendom i en storslagen ceremoni.
Inom dalitrörelsen finns det många som argumenterar för att de lågkastiga aldrig någonsin varit hinduer. I Why Im not a Hindu från 1996 skriver Kancha Ilaiah rakt ut vad många länge känt. ”Jag är inte hindu… av det enkla skälet att mina föräldrar inte visste att de var hinduer.”
Han beskriver den religiösa blandningen i sin hemby så här: det fanns brahminer, det vill säga högkastiga hinduer, och så fanns det muslimer och kristna.
Hans familj tillhörde ingen av de här grupperna. Minst av allt tyckte de att de hörde samman med brahminerna. Tvärtom. Brahminerna var deras värsta fiender.
Daliterna har krävt att dagens datum - 6 december, dagen då Ambedkar dog - utropas till helgdag i Bombay, men myndigheterna har sagt nej.
Det nejet kommer i dag förmodligen att leda till våldsamheter i Shivaji Park i Bombay.
Dagen är väl vald. I dag för 50 år sedan dog Bhimrao Ramji Ambedkar, Indiens första justitieminister, själv lågkastig och förkämpe för daliternas rättigheter.
Ambedkar var ordförande i den kommission som i slutet på fyrtiotalet skrev Indiens grundlag, där diskriminering av oberörbara förbjöds.
Men förbud mot lagen hjälpte inte mot djupt rotade fördomar och hierarkier. Några månader före sin död konverterade Ambedkar därför till buddism för att undkomma den låga status som hans grupp hade inom hinduismen.
Masskonverteringar av lågkastiga hinduer har pågått ända sedan dess, både som en politiskt provokativ gest och en räddningsplanka för den egna existensen. Den senaste masskonverteringen i oktober i år skedde på 50-årsdagen av Ambedkars konvertering i staden Nagpur: tusentals lågkastiga omvände sig till buddism och kristendom i en storslagen ceremoni.
Inom dalitrörelsen finns det många som argumenterar för att de lågkastiga aldrig någonsin varit hinduer. I Why Im not a Hindu från 1996 skriver Kancha Ilaiah rakt ut vad många länge känt. ”Jag är inte hindu… av det enkla skälet att mina föräldrar inte visste att de var hinduer.”
Han beskriver den religiösa blandningen i sin hemby så här: det fanns brahminer, det vill säga högkastiga hinduer, och så fanns det muslimer och kristna.
Hans familj tillhörde ingen av de här grupperna. Minst av allt tyckte de att de hörde samman med brahminerna. Tvärtom. Brahminerna var deras värsta fiender.
Daliterna har krävt att dagens datum - 6 december, dagen då Ambedkar dog - utropas till helgdag i Bombay, men myndigheterna har sagt nej.
Det nejet kommer i dag förmodligen att leda till våldsamheter i Shivaji Park i Bombay.
2006-12-05
Sökes: en passande ung man
”Jag är en kvinna från delstaten Punjab … Jag söker en ung man att gifta mig med. Du bör ha fast jobb, vara utåtriktad och ha sinne för humor.”
I våra öron låter det här som rimliga krav att skriva ut i en kontaktannons. Men det har det inte varit Indien. Där har kraven i äktenskapsannonserna snarare handlat om rätt kasttillhörighet och storleken på hemgiften.
Men nu har någonting hänt. Kontaktannonser som betonar personliga egenskaper snarare än social status och religiös tillhörighet, är typiska för de nya vindar som blåser i Indien.
I dagarna börjar en av årets stora bröllopssäsonger i Indien. Nu står stjärnorna rätt för lyckliga föreningar. Surt förvärvade slantar spenderas på ofta överdådiga bröllopsfester med hundratals gäster.
Men hur hittade de tilltänkta varandra?
De flesta känner nog till att Indien är de arrangerade äktenskapens förlovade land. Traditionellt har varken den blivande brudgummen eller bruden haft så mycket att säga till om. Föräldrarna har sökt döttrar och söner i lämpliga familjer, och om det inte gett resultat kanske satt in en annons i tidningen eller på en äktenskapsförmedlingssajt på internet.
De arrangerade äktenskapen är och förblir en mäktig indisk institution och en miljardindustri. Omsättningen på denna ”bröllopsbasar” handlar om tidningarnas intäkter från äktenskapsannonser, om festarrangörernas inkomster för bröllopsfester och om konsumtionsindustrins försäljning av hemgiftsgåvor (gärna en skoter eller ett kylskåp, eller varför inte en bil!).
I det moderna Indien, i städernas och den utbildade medelklassens Indien, har kastsystemet sedan länge förlorat sitt förlamande grepp. Men äktenskapet har föst tillbaka de frigjorda i den traditionella fållan. Man kan studera, jobba och umgås med folk med helt annan kasttillhörighet, men när man gifter sig gör man det inom kasten.
Men nu har även synen på äktenskapet börjat förändras.
Senaste numret av den indiska tidskriften India Today förklarar varför kravet på rätt kast blir allt ovanligare när man ska hitta den rätta. Ursprungligen handlade ju kastsystemet om en indelning i grupper med fallande grad av rituell religiös renhet.
Men kasttillhörighet har mer börjat bli ett politiskt än ett religiöst tillstånd.
”Män och kvinnor som söker äktenskapspartners har blivit flexibla”, säger sociologen Shiv Viswanathan till India Today. ”… så länge de är säkra på att det finns andra kriterier än kast som leder till inflytande i samhället”.
I takt med att medelklassen har vuxit, arbetslivet moderniserats och ekonomin globaliserats har också konservativa, religiösa normer sakta börjat luckras upp. Kan man behålla sin status genom att välja en man med rätt utbildning istället för en man av rätt familj, så är det okej.
Det nya arrangerade äktenskapet innebär också att det inte längre är föräldrarna som enväldigt bestämmer vem som deras barn ska gifta sig med. Framför allt har kvinnornas inflytande ökat.
Det patriarkaliska Indien börjar vittra sönder, åtminstone hos medelklassen, menar Gayatri Ramanathan, som skrivit en doktorsavhandling om det arrangerade indiska äktenskapet vid Bombay University. ”Äktenskapsannonserna har blivit mindre sexistiska och hemgiftskraven är inte lika uttalade”, säger hon. ”Indiska kvinnor är i dag bättre rustade för att stå emot äktenskapsförslag de inte gillar, och ha ett ord med i laget i arrangemanget av sina framtida liv”.
I Indien – som för bara för drygt två år sedan upplevda blodiga pogromerna mellan hinduer och muslimer – har det också blivit vanligare med bröllop mellan religionerna. På 1500- och 1600-talet tog de muslimska stormgulerna, som då styrde över Indien, udden av det hinduiska motståndet genom att låta sina prinsar gifta sig med hinduiska adelsflickor. Kanske kan motsättningarna mellan hinduer och muslimer i dagens Indien lösas på samma sätt: man gifter bort motsättningarna.
Vid sidan om den hinduiska majoriteten bor i dag 138 miljoner muslimer i Indien. Det gör landet till världens tredje största muslimska land. Men när islam i Mellanöstern de senaste decennierna blivit mer reaktionär och bokstavstrogen har islam i Indien blivit modernare och mer sekulariserad.
Och det är de muslimska kvinnorna som är först med att dra nytta av moderniseringen.
Muslimska kvinnor är experter på att utnyttja det demokratiska indiska systemet med alla sina möjligheter. Till skillnad från i de konservativa muslimska teokratierna i Mellanöstern kommer de traditionella kraven i Indien från familjen och inte från samhället. En muslimsk kvinna i Indien kan till exempel bära burqa när gamlingarna i släkten ser på, men kasta av sig den när hon går till jobbet eller kaféet för att träffa vännerna.
En stor studie av Indiens muslimer visade nyligen att 26 procent av de utbildade muslimska kvinnorna har illitterata män. Männen bär traditionen, kvinnorna söker förändringen. Genom att skaffa sig utbildning skaffar hon sig makt att påverka och självförtroende att säga nej. ”Den moderna muslimska kvinnan har hittat sitt eget sätt att uttrycka sig genom att själv sakta men säkert förändra de traditionella spelreglerna”, säger den feministiska skribenten Sheeba Fehmi till tidskriften Outlook India.
Utvecklingen drivs på av att resten av samhället moderniseras i snabb takt. Massmedia med internet och hundratals satellitkanaler visar att det finns andra sätt att leva än det traditionella.
Den nya ekonomin med call centers och dataföretag är en spjutspets i omvandlingen av tankar och idéer, menar statsvetaren Zoya Hasan (som är muslim) och den feministiska bokförläggaren Ritu Menon (som är hindu) i sin nya bok om Indiens muslimska kvinnor. Den nya, globaliserade ekonomin, menar författarna, betonar utbildning och social kompetens framför kast och religion.
Vem vill inte klättra på samhällsstegen? Kastsystemet har hindrat många indier från att ens orkat närma sig stegen. När traditionens bojor lossas och ersätts av ett individuellt val har de åtminstone fått chansen.
Sänd i Obs i P1 i november 2004
I våra öron låter det här som rimliga krav att skriva ut i en kontaktannons. Men det har det inte varit Indien. Där har kraven i äktenskapsannonserna snarare handlat om rätt kasttillhörighet och storleken på hemgiften.
Men nu har någonting hänt. Kontaktannonser som betonar personliga egenskaper snarare än social status och religiös tillhörighet, är typiska för de nya vindar som blåser i Indien.
I dagarna börjar en av årets stora bröllopssäsonger i Indien. Nu står stjärnorna rätt för lyckliga föreningar. Surt förvärvade slantar spenderas på ofta överdådiga bröllopsfester med hundratals gäster.
Men hur hittade de tilltänkta varandra?
De flesta känner nog till att Indien är de arrangerade äktenskapens förlovade land. Traditionellt har varken den blivande brudgummen eller bruden haft så mycket att säga till om. Föräldrarna har sökt döttrar och söner i lämpliga familjer, och om det inte gett resultat kanske satt in en annons i tidningen eller på en äktenskapsförmedlingssajt på internet.
De arrangerade äktenskapen är och förblir en mäktig indisk institution och en miljardindustri. Omsättningen på denna ”bröllopsbasar” handlar om tidningarnas intäkter från äktenskapsannonser, om festarrangörernas inkomster för bröllopsfester och om konsumtionsindustrins försäljning av hemgiftsgåvor (gärna en skoter eller ett kylskåp, eller varför inte en bil!).
I det moderna Indien, i städernas och den utbildade medelklassens Indien, har kastsystemet sedan länge förlorat sitt förlamande grepp. Men äktenskapet har föst tillbaka de frigjorda i den traditionella fållan. Man kan studera, jobba och umgås med folk med helt annan kasttillhörighet, men när man gifter sig gör man det inom kasten.
Men nu har även synen på äktenskapet börjat förändras.
Senaste numret av den indiska tidskriften India Today förklarar varför kravet på rätt kast blir allt ovanligare när man ska hitta den rätta. Ursprungligen handlade ju kastsystemet om en indelning i grupper med fallande grad av rituell religiös renhet.
Men kasttillhörighet har mer börjat bli ett politiskt än ett religiöst tillstånd.
”Män och kvinnor som söker äktenskapspartners har blivit flexibla”, säger sociologen Shiv Viswanathan till India Today. ”… så länge de är säkra på att det finns andra kriterier än kast som leder till inflytande i samhället”.
I takt med att medelklassen har vuxit, arbetslivet moderniserats och ekonomin globaliserats har också konservativa, religiösa normer sakta börjat luckras upp. Kan man behålla sin status genom att välja en man med rätt utbildning istället för en man av rätt familj, så är det okej.
Det nya arrangerade äktenskapet innebär också att det inte längre är föräldrarna som enväldigt bestämmer vem som deras barn ska gifta sig med. Framför allt har kvinnornas inflytande ökat.
Det patriarkaliska Indien börjar vittra sönder, åtminstone hos medelklassen, menar Gayatri Ramanathan, som skrivit en doktorsavhandling om det arrangerade indiska äktenskapet vid Bombay University. ”Äktenskapsannonserna har blivit mindre sexistiska och hemgiftskraven är inte lika uttalade”, säger hon. ”Indiska kvinnor är i dag bättre rustade för att stå emot äktenskapsförslag de inte gillar, och ha ett ord med i laget i arrangemanget av sina framtida liv”.
I Indien – som för bara för drygt två år sedan upplevda blodiga pogromerna mellan hinduer och muslimer – har det också blivit vanligare med bröllop mellan religionerna. På 1500- och 1600-talet tog de muslimska stormgulerna, som då styrde över Indien, udden av det hinduiska motståndet genom att låta sina prinsar gifta sig med hinduiska adelsflickor. Kanske kan motsättningarna mellan hinduer och muslimer i dagens Indien lösas på samma sätt: man gifter bort motsättningarna.
Vid sidan om den hinduiska majoriteten bor i dag 138 miljoner muslimer i Indien. Det gör landet till världens tredje största muslimska land. Men när islam i Mellanöstern de senaste decennierna blivit mer reaktionär och bokstavstrogen har islam i Indien blivit modernare och mer sekulariserad.
Och det är de muslimska kvinnorna som är först med att dra nytta av moderniseringen.
Muslimska kvinnor är experter på att utnyttja det demokratiska indiska systemet med alla sina möjligheter. Till skillnad från i de konservativa muslimska teokratierna i Mellanöstern kommer de traditionella kraven i Indien från familjen och inte från samhället. En muslimsk kvinna i Indien kan till exempel bära burqa när gamlingarna i släkten ser på, men kasta av sig den när hon går till jobbet eller kaféet för att träffa vännerna.
En stor studie av Indiens muslimer visade nyligen att 26 procent av de utbildade muslimska kvinnorna har illitterata män. Männen bär traditionen, kvinnorna söker förändringen. Genom att skaffa sig utbildning skaffar hon sig makt att påverka och självförtroende att säga nej. ”Den moderna muslimska kvinnan har hittat sitt eget sätt att uttrycka sig genom att själv sakta men säkert förändra de traditionella spelreglerna”, säger den feministiska skribenten Sheeba Fehmi till tidskriften Outlook India.
Utvecklingen drivs på av att resten av samhället moderniseras i snabb takt. Massmedia med internet och hundratals satellitkanaler visar att det finns andra sätt att leva än det traditionella.
Den nya ekonomin med call centers och dataföretag är en spjutspets i omvandlingen av tankar och idéer, menar statsvetaren Zoya Hasan (som är muslim) och den feministiska bokförläggaren Ritu Menon (som är hindu) i sin nya bok om Indiens muslimska kvinnor. Den nya, globaliserade ekonomin, menar författarna, betonar utbildning och social kompetens framför kast och religion.
Vem vill inte klättra på samhällsstegen? Kastsystemet har hindrat många indier från att ens orkat närma sig stegen. När traditionens bojor lossas och ersätts av ett individuellt val har de åtminstone fått chansen.
Sänd i Obs i P1 i november 2004
2006-12-04
India dreams
Är det mer synd om indier som utsätts för Coca-cola-reklam än svenskar som utsätts för samma reklam? Jag tror att de flesta skulle svara ja på den frågan – helt enkelt därför att vi tror att indier och andra invånare i fattigare länder är mer lättlurade.
Vi antar helt enkelt att de är offer och därmed mer mottagliga för kommersiella budskap än vad vi är.
Och om en indier med hygglig inkomst trots allt väljer att köpa en flaska Coca-cola så ses det som ett tecken på nåt fruktansvärt omoraliskt.
Tänk! Dricka läsk när bristen på rent vatten är så stort och orättvisorna så skriande!
Ända sen britterna lämnade Indien för snart 60 år sen har det skrivits mängder av böcker i väst, där författarna utgått från att indierna själva är oförmögna att skapa utveckling. De är hopplöst fast i kastväsendet, korruptionen och andra onda cirklar, som bara västerlandet kan rädda dom ur.
Som en följd av den snabba ekonomiska utvecklingen på nittiotalet började indiska akademiker och intellektuella att utforska det nya Indien. Ett Indien som rör sig framåt av egen kraft. Ett Indien där indierna själva åstadkommer förbättringarna – utan nåt som helst västerländskt bistånd. Eller som Nehru, Indiens första premiärminister, uttryckte i en förhoppning: Ett Indien där kodyrkan ersatts av välståndsdyrkan.
1997 kom exempelvis Sunil Khilnanis ”The idea of India” och året därpå PK Varmas ”The Great Indian Middle Class”, två böcker som tolkar de indiska framstegen utan de pekpinnar som västerländska skribenter brukar vifta med.
Men här hemma har det varit ganska tyst. Därför kändes det väldigt spännande när det nu i våras kom en doktorsavhandling i socialantropologi vid Stockholms universitet som entusiastiskt tar sig an det moderna Indien. Avhandlingen handlar om unga medelklassmän i New Delhi och vad de tänker och tycker om sig själva och sin samtid.
I ”India Dreams” skriver svensk-italienaren Paolo Favero om ett Indien som för många svenskar måste framstå som fullkomligt osannolikt.
I ett par år gick han på kosmopolitiska partyn och klubbar, hängde på globaliserade kaféer och snabbmatsställen, besökte medelklasshem och datoriserade arbetsplatser. Männen han studerade var mellan 20 och drygt 30 år, jobbade antingen med internet, media eller turism och hade i hela sitt vuxna liv tagit för självklart att man kommunicerar med msn och sms.
Man skulle kunna tro att dessa unga framgångsrika män som lever mitt i det moderna och globaliserade, vänt den indiska kulturen ryggen – och okritiskt bejakar allt västerländskt.
Men så är det inte alls, kom Paolo Favero fram till. Tvärtom!
Att ”vara indisk” är för de här männen nåt mycket fint och eftersträvansvärt, för att inte säga coolt. Att bete sig alltför västerländskt och förkasta sitt indiska kulturarv betraktas däremot som ett tecken på nåt töntigt, obildat och osjälvständigt.
Som två av männen i undersökningen, Ashwin och Vikram, uttrycker det:
– Jag är glad, jag är indier. Det finns inget som går upp mot Indien, inget!
Jag tror att de flesta lyssnare fortfarande är övertygade om att det här handlar om ett gäng bortskämda rikemansbarn som lever i en kulturell bubbla.
Men då antar man att det ”sant indiska” enbart är hinduism, yoga, meditation och klassisk sitarmusik. Men att tro det, det är lika enögt som att tro att den enda genuina svenska kulturen är gammeldans på loge och Karlfeldts dikter.
Paolo Favero visar i sin bok att det ”typiskt indiska” till och med är ett mer sammansatt begrepp – både i tid och rum – än i någon av Europas nationalstater.
Att ”vara indier” betyder en mängd olika saker, en mångtydighet som gör ord som ”nationell” och ”inhemsk” så luddiga och mjuka att de kan betyda praktiskt taget vad som helst. Kan det bli nåt annat i ett land där man har 18 officiella språk och miljoner anhängare av alla världsreligioner?
Nej, Indien är ett lapptäcke och ”det indiska” en schizofren identitet. I turistsammanhang brukar det uttryckas som brokighet. Det är den här brokigheten, och inte de enskilda delarna, som Paolo Favero skriver om i sin avhandling. För mig är han därför en bra representant för den moderna socialantropologin som intresserar sig för rörligheten och blandningen av idéer i det öppna samhället snarare än – som förr – kulturen hos isolerade ursprungsbefolkningar i avlägsna djungler.
Dagens Indien är ett bra exempel på vad kulturell rörlighet kan åstadkomma.
Indien är en produkt av ett ständigt givande och tagande. Också den europeiska kolonialismen kan man se som ett utbyte. Visserligen plundrade britterna Indien på råvaror och underblåste regionala motsättningar, men indierna passade på att sno moderna idéer om bildning, upplysning och representation. På så sätt var kolonialismen, skriver Paolo Favero, inte bara försvagande och söndrande, utan också frigörande.
Eller som Sunil Khilnani skriver i ”The Idea of India”: Medan britterna spridde kunskapen om livet i västerlandet, introducerade de också en ny tanke som så småningom skulle innebära slutet för kolonialväldet, nämligen: tanken på Indien som en nation.
Utan den tanken hade den indiska kontinenten i dag förmodligen bestått av ett tiotal svaga småriken.
Kombinationen av ett välbevarat kulturarv och lång erfarenhet av såväl migration som invasioner, har gjort Indien kulturellt motståndskraftigt. I Indien sväljer man inte allt som kommer från väst. Men man är bra på att plocka russinen ur kakan.
Musiktevekanalen MTV India är ett bra exempel på det. När de började sända i Indien 1996 befarade många att nu, nu öppnas dammluckorna – och så börjar allt västerländskt skit att välla in.
Istället upptäckte kanalen snabbt att den västerländska musiken inte gick hem hos de unga indierna. De ville se och höra dansant Bollywoodmusik och rytmisk bangramusik, det vill säga indisk populärmusik, gärna i MTV-tempo.
Resultatet är att MTV India i dag är den enda musikkanal i världen utanför USA och Storbritannien som spelar nästan bara inhemsk musik.
Marknaden har sen länge förstått vad det är som gäller. Reklam, filmer och teveserier som vill nå en bred publik använder sig av ett formspråk som är influerat av väst, men bygger nästan alltid på paralleller och associationer till den indiska mytologin.
Ganesh säljer cigaretter, Kama Sutra säljer kondomer, det indiska soltecknet, det vill säga det rättvända hakkorset, säljer snabbmat och Krishna och Radha är förebilden för tusentals kärlekshistorier på vita duken.
Innerst inne finns bland unga indier en stolthet och trygghet i det som uppfattas som traditionellt indiskt.
Om man spelar västerländsk dansmusik på en indisk fest eller klubb, noterar Paolo Favero i sin avhandling, dansar folk och har kul, men när diskjockeyn mot slutet av kvällen vill skruva upp temperaturen på dansgolvet sätter han alltid på Bollywood eller bangra – och dansgolvet exploderar av livsglädje och energi.
Sänd i Obs i mars 2006
Vi antar helt enkelt att de är offer och därmed mer mottagliga för kommersiella budskap än vad vi är.
Och om en indier med hygglig inkomst trots allt väljer att köpa en flaska Coca-cola så ses det som ett tecken på nåt fruktansvärt omoraliskt.
Tänk! Dricka läsk när bristen på rent vatten är så stort och orättvisorna så skriande!
Ända sen britterna lämnade Indien för snart 60 år sen har det skrivits mängder av böcker i väst, där författarna utgått från att indierna själva är oförmögna att skapa utveckling. De är hopplöst fast i kastväsendet, korruptionen och andra onda cirklar, som bara västerlandet kan rädda dom ur.
Som en följd av den snabba ekonomiska utvecklingen på nittiotalet började indiska akademiker och intellektuella att utforska det nya Indien. Ett Indien som rör sig framåt av egen kraft. Ett Indien där indierna själva åstadkommer förbättringarna – utan nåt som helst västerländskt bistånd. Eller som Nehru, Indiens första premiärminister, uttryckte i en förhoppning: Ett Indien där kodyrkan ersatts av välståndsdyrkan.
1997 kom exempelvis Sunil Khilnanis ”The idea of India” och året därpå PK Varmas ”The Great Indian Middle Class”, två böcker som tolkar de indiska framstegen utan de pekpinnar som västerländska skribenter brukar vifta med.
Men här hemma har det varit ganska tyst. Därför kändes det väldigt spännande när det nu i våras kom en doktorsavhandling i socialantropologi vid Stockholms universitet som entusiastiskt tar sig an det moderna Indien. Avhandlingen handlar om unga medelklassmän i New Delhi och vad de tänker och tycker om sig själva och sin samtid.
I ”India Dreams” skriver svensk-italienaren Paolo Favero om ett Indien som för många svenskar måste framstå som fullkomligt osannolikt.
I ett par år gick han på kosmopolitiska partyn och klubbar, hängde på globaliserade kaféer och snabbmatsställen, besökte medelklasshem och datoriserade arbetsplatser. Männen han studerade var mellan 20 och drygt 30 år, jobbade antingen med internet, media eller turism och hade i hela sitt vuxna liv tagit för självklart att man kommunicerar med msn och sms.
Man skulle kunna tro att dessa unga framgångsrika män som lever mitt i det moderna och globaliserade, vänt den indiska kulturen ryggen – och okritiskt bejakar allt västerländskt.
Men så är det inte alls, kom Paolo Favero fram till. Tvärtom!
Att ”vara indisk” är för de här männen nåt mycket fint och eftersträvansvärt, för att inte säga coolt. Att bete sig alltför västerländskt och förkasta sitt indiska kulturarv betraktas däremot som ett tecken på nåt töntigt, obildat och osjälvständigt.
Som två av männen i undersökningen, Ashwin och Vikram, uttrycker det:
– Jag är glad, jag är indier. Det finns inget som går upp mot Indien, inget!
Jag tror att de flesta lyssnare fortfarande är övertygade om att det här handlar om ett gäng bortskämda rikemansbarn som lever i en kulturell bubbla.
Men då antar man att det ”sant indiska” enbart är hinduism, yoga, meditation och klassisk sitarmusik. Men att tro det, det är lika enögt som att tro att den enda genuina svenska kulturen är gammeldans på loge och Karlfeldts dikter.
Paolo Favero visar i sin bok att det ”typiskt indiska” till och med är ett mer sammansatt begrepp – både i tid och rum – än i någon av Europas nationalstater.
Att ”vara indier” betyder en mängd olika saker, en mångtydighet som gör ord som ”nationell” och ”inhemsk” så luddiga och mjuka att de kan betyda praktiskt taget vad som helst. Kan det bli nåt annat i ett land där man har 18 officiella språk och miljoner anhängare av alla världsreligioner?
Nej, Indien är ett lapptäcke och ”det indiska” en schizofren identitet. I turistsammanhang brukar det uttryckas som brokighet. Det är den här brokigheten, och inte de enskilda delarna, som Paolo Favero skriver om i sin avhandling. För mig är han därför en bra representant för den moderna socialantropologin som intresserar sig för rörligheten och blandningen av idéer i det öppna samhället snarare än – som förr – kulturen hos isolerade ursprungsbefolkningar i avlägsna djungler.
Dagens Indien är ett bra exempel på vad kulturell rörlighet kan åstadkomma.
Indien är en produkt av ett ständigt givande och tagande. Också den europeiska kolonialismen kan man se som ett utbyte. Visserligen plundrade britterna Indien på råvaror och underblåste regionala motsättningar, men indierna passade på att sno moderna idéer om bildning, upplysning och representation. På så sätt var kolonialismen, skriver Paolo Favero, inte bara försvagande och söndrande, utan också frigörande.
Eller som Sunil Khilnani skriver i ”The Idea of India”: Medan britterna spridde kunskapen om livet i västerlandet, introducerade de också en ny tanke som så småningom skulle innebära slutet för kolonialväldet, nämligen: tanken på Indien som en nation.
Utan den tanken hade den indiska kontinenten i dag förmodligen bestått av ett tiotal svaga småriken.
Kombinationen av ett välbevarat kulturarv och lång erfarenhet av såväl migration som invasioner, har gjort Indien kulturellt motståndskraftigt. I Indien sväljer man inte allt som kommer från väst. Men man är bra på att plocka russinen ur kakan.
Musiktevekanalen MTV India är ett bra exempel på det. När de började sända i Indien 1996 befarade många att nu, nu öppnas dammluckorna – och så börjar allt västerländskt skit att välla in.
Istället upptäckte kanalen snabbt att den västerländska musiken inte gick hem hos de unga indierna. De ville se och höra dansant Bollywoodmusik och rytmisk bangramusik, det vill säga indisk populärmusik, gärna i MTV-tempo.
Resultatet är att MTV India i dag är den enda musikkanal i världen utanför USA och Storbritannien som spelar nästan bara inhemsk musik.
Marknaden har sen länge förstått vad det är som gäller. Reklam, filmer och teveserier som vill nå en bred publik använder sig av ett formspråk som är influerat av väst, men bygger nästan alltid på paralleller och associationer till den indiska mytologin.
Ganesh säljer cigaretter, Kama Sutra säljer kondomer, det indiska soltecknet, det vill säga det rättvända hakkorset, säljer snabbmat och Krishna och Radha är förebilden för tusentals kärlekshistorier på vita duken.
Innerst inne finns bland unga indier en stolthet och trygghet i det som uppfattas som traditionellt indiskt.
Om man spelar västerländsk dansmusik på en indisk fest eller klubb, noterar Paolo Favero i sin avhandling, dansar folk och har kul, men när diskjockeyn mot slutet av kvällen vill skruva upp temperaturen på dansgolvet sätter han alltid på Bollywood eller bangra – och dansgolvet exploderar av livsglädje och energi.
Sänd i Obs i mars 2006
När oljan sinar blir jorden renare
Det finns en domedagsprofetia om att den dag alla kineser och indier skaffar sig en egen bil, då kollapsar jordens ekosystem. Växthuseffekten får glaciärerna att smälta och Bangladesh, Maldiverna och alla andra låglänta länder dränks i vattenmassorna. Samtidigt förmörkas himlen över tredje världens myllrande metropoler av bilarnas föroreningar, som får miljontals stadsbor att dö i förtid.
Det har gått ett par decennier sedan jag hörde profetian första gången. Nu har tillväxten i Kina och Indien gjort att den börjat slå in. Borta är den tid då de asiatiska giganternas stadsgator dominerades av cykelrikshor och handdragna transportkärror. Borta är allt rassel och allt pling. I dag ligger ett öronbedövande motordån över Beijings och New Delhis trafikleder.
Men hur gick det med undergången? Är framtiden för Kinas och Indiens miljö nattsvart? Håller befolkningarna på att kvävas i avgaserna från sin egen ekonomiska utveckling?
I många indiska städer ser det mörkt ut. I sexmiljonerstaden Bangalore, centrum för Indiens ekonomiska under, har trafiken växt explosionsartat och skapat enorma miljöproblem. Det samma gäller för Bombay, Calcutta, Madras och ytterligare ett tjugotal städer med miljonbefolkningar.
Miljoner indier som för 30 år sedan åkte cykelriksha åker i dag mopedriksha med blåröken som en strut ur avgasröret.
Miljoner indier som för tio år sedan tog bussen eller pendeltåget har i dag skaffat sig en egen avgasalstrande skoter eller bil.
Men det finns ljuspunkter i mörkret. New Delhi, landets huvudstad, en av jordklotets megastäder med 15 miljoner invånare, har lyckats vända utvecklingen.
Inte när det gäller att stävja ökningen av privatbilismen, för varje dag rullar 500 nya privatblar ut på New Delhis gator – men när det gäller utsläppen. Fram till 2002 räknades stans luft som världens fjärde mest förorenade. Utsläppen överskred de nationella gränsvärdena tio gånger om.
Politikerna drog sig för att ta radikala miljöbeslut i rädsla för att bromsa den ekonomiska utvecklingen. Initiativet togs istället av grupp miljöforskare på Indiska Centret för Vetenskap och miljö.
1996, när Indiens ekonomiska tillväxt tagit ordentlig fart, då startade miljöcentret en rättsprocess som två år senare ledde till att Indiens Högsta domstol beordrade New Delhis politiker att alla kommersiella fordon i staden måste konvertera från diesel och bensin till naturgas.
I december 2002 var den indiska miljörevolutionen ett faktum: New Delhis 10 000 taxibilar, 12 000 bussar och 80 000 lastbilar och mopedrikshor hade konverterats till naturgas, och alla fordon äldre än 15 år hade förbjudits.
Miljöeffekten kom snabbt. Koloxidutsläppen sjönk med en tredjedel och svaveldioxidutsläppen nästan halverades. Och New Delhi belönades med ett miljöpris från USA:s Energidepartement för ”effektiva åtgärder för att stävja föroreningar och stödja övergången till alternativa energikällor”.
Konverteringen till naturgas i New Delhi är på många sätt häpnadsväckande. För det första för att det gick så fort från idé till genomförande. För det andra för att det inte var stans politiker som var drivande, de motarbetade först förslaget, de sa att det var omöjligt, de var rädda för att stöta sig med de mäktiga oljebolagen – istället drevs förändringen fram av miljöaktivister, miljöforskare och jurister. Språngbrädan var alltså Indiens rättsystem och inte de demokratiska institutionerna.
Hur kan det komma sig: Jo, det beror på att Indien redan har många av de lagar och regler som behövs för en vettig miljöpolitik, men saknar handlingskraftiga politiker och en effektiv byråkrati.
I dag sneglar politiker och miljöaktivister i andra storstäder i Sydamerika, Afrika och Asien på exemplet New Delhi. Lärdomen från New Delhi är: Lyssna aldrig på dem som säger att förändring är omöjligt. Utnyttja rättsystemet! Stäm politikerna som inte gör nåt!
Resten av Indien är tyvärr inget miljöpolitiskt föredöme. En förklaring är bristen på politiker som lever upp till de vackra miljölagarna. En annan förklaring är att Indien de senaste åren prioriterat ekonomisk utveckling, som lyft miljoner indier ur fattigdom, och valt att strunta i miljön.
Men det finns exempel på framgångsrikt miljöarbete. Till exempel är Indiens regering förmodligen den enda i världen som har ett särskilt departement för alternativa energikällor. Indien har också ett av världens mest omfattande program för solenergi.
Men de här positiva exemplen är i första hand inte en effekt av omsorg om miljön, utan handlar om att spara pengar. I Rajasthans väglösa öken kan det helt enkelt vara effektivare att producera el med vindkraftverk än att bygga högspänningsledningar från avlägsna kolkraftverk. Och i Himalayas otillgängliga bergsområden kan det bli billigare att värma vattnet med biogas än med fossila bränslen.
Men trots allt, trots de här indiska ljuspunkterna drivs de allra flesta bilar i Kina och Indien fortfarande av bensin och diesel. Om peak oil-anhängarna har rätt, om hälften av jordens oljerserver redan förbrukats, då har vi med den snabba ekonomiska utvecklingen i Asien inte så många decennier på oss innan oljan är helt slut.
För att tillfredsställa alla miljoner kineser och indier som strävar efter att skrota cykeln och skaffa sig skoter eller bil, måste vi hitta alternativ till bensinen och dieseln. Det handlar med andra ord inte bara om miljön, det handlar om att över huvud taget hitta något att hälla i soppatanken. Det kan bli så att välståndsökningen i Kina och Indien driver på en växande global energikris, och därmed skyndar på den nödvändiga omställningen från oljeberoende till alternativ energi.
En verklig förändring först när krisen är här. Det är väl så det brukar gå till.
Sänt i Obs i P1 i april 2006
Det har gått ett par decennier sedan jag hörde profetian första gången. Nu har tillväxten i Kina och Indien gjort att den börjat slå in. Borta är den tid då de asiatiska giganternas stadsgator dominerades av cykelrikshor och handdragna transportkärror. Borta är allt rassel och allt pling. I dag ligger ett öronbedövande motordån över Beijings och New Delhis trafikleder.
Men hur gick det med undergången? Är framtiden för Kinas och Indiens miljö nattsvart? Håller befolkningarna på att kvävas i avgaserna från sin egen ekonomiska utveckling?
I många indiska städer ser det mörkt ut. I sexmiljonerstaden Bangalore, centrum för Indiens ekonomiska under, har trafiken växt explosionsartat och skapat enorma miljöproblem. Det samma gäller för Bombay, Calcutta, Madras och ytterligare ett tjugotal städer med miljonbefolkningar.
Miljoner indier som för 30 år sedan åkte cykelriksha åker i dag mopedriksha med blåröken som en strut ur avgasröret.
Miljoner indier som för tio år sedan tog bussen eller pendeltåget har i dag skaffat sig en egen avgasalstrande skoter eller bil.
Men det finns ljuspunkter i mörkret. New Delhi, landets huvudstad, en av jordklotets megastäder med 15 miljoner invånare, har lyckats vända utvecklingen.
Inte när det gäller att stävja ökningen av privatbilismen, för varje dag rullar 500 nya privatblar ut på New Delhis gator – men när det gäller utsläppen. Fram till 2002 räknades stans luft som världens fjärde mest förorenade. Utsläppen överskred de nationella gränsvärdena tio gånger om.
Politikerna drog sig för att ta radikala miljöbeslut i rädsla för att bromsa den ekonomiska utvecklingen. Initiativet togs istället av grupp miljöforskare på Indiska Centret för Vetenskap och miljö.
1996, när Indiens ekonomiska tillväxt tagit ordentlig fart, då startade miljöcentret en rättsprocess som två år senare ledde till att Indiens Högsta domstol beordrade New Delhis politiker att alla kommersiella fordon i staden måste konvertera från diesel och bensin till naturgas.
I december 2002 var den indiska miljörevolutionen ett faktum: New Delhis 10 000 taxibilar, 12 000 bussar och 80 000 lastbilar och mopedrikshor hade konverterats till naturgas, och alla fordon äldre än 15 år hade förbjudits.
Miljöeffekten kom snabbt. Koloxidutsläppen sjönk med en tredjedel och svaveldioxidutsläppen nästan halverades. Och New Delhi belönades med ett miljöpris från USA:s Energidepartement för ”effektiva åtgärder för att stävja föroreningar och stödja övergången till alternativa energikällor”.
Konverteringen till naturgas i New Delhi är på många sätt häpnadsväckande. För det första för att det gick så fort från idé till genomförande. För det andra för att det inte var stans politiker som var drivande, de motarbetade först förslaget, de sa att det var omöjligt, de var rädda för att stöta sig med de mäktiga oljebolagen – istället drevs förändringen fram av miljöaktivister, miljöforskare och jurister. Språngbrädan var alltså Indiens rättsystem och inte de demokratiska institutionerna.
Hur kan det komma sig: Jo, det beror på att Indien redan har många av de lagar och regler som behövs för en vettig miljöpolitik, men saknar handlingskraftiga politiker och en effektiv byråkrati.
I dag sneglar politiker och miljöaktivister i andra storstäder i Sydamerika, Afrika och Asien på exemplet New Delhi. Lärdomen från New Delhi är: Lyssna aldrig på dem som säger att förändring är omöjligt. Utnyttja rättsystemet! Stäm politikerna som inte gör nåt!
Resten av Indien är tyvärr inget miljöpolitiskt föredöme. En förklaring är bristen på politiker som lever upp till de vackra miljölagarna. En annan förklaring är att Indien de senaste åren prioriterat ekonomisk utveckling, som lyft miljoner indier ur fattigdom, och valt att strunta i miljön.
Men det finns exempel på framgångsrikt miljöarbete. Till exempel är Indiens regering förmodligen den enda i världen som har ett särskilt departement för alternativa energikällor. Indien har också ett av världens mest omfattande program för solenergi.
Men de här positiva exemplen är i första hand inte en effekt av omsorg om miljön, utan handlar om att spara pengar. I Rajasthans väglösa öken kan det helt enkelt vara effektivare att producera el med vindkraftverk än att bygga högspänningsledningar från avlägsna kolkraftverk. Och i Himalayas otillgängliga bergsområden kan det bli billigare att värma vattnet med biogas än med fossila bränslen.
Men trots allt, trots de här indiska ljuspunkterna drivs de allra flesta bilar i Kina och Indien fortfarande av bensin och diesel. Om peak oil-anhängarna har rätt, om hälften av jordens oljerserver redan förbrukats, då har vi med den snabba ekonomiska utvecklingen i Asien inte så många decennier på oss innan oljan är helt slut.
För att tillfredsställa alla miljoner kineser och indier som strävar efter att skrota cykeln och skaffa sig skoter eller bil, måste vi hitta alternativ till bensinen och dieseln. Det handlar med andra ord inte bara om miljön, det handlar om att över huvud taget hitta något att hälla i soppatanken. Det kan bli så att välståndsökningen i Kina och Indien driver på en växande global energikris, och därmed skyndar på den nödvändiga omställningen från oljeberoende till alternativ energi.
En verklig förändring först när krisen är här. Det är väl så det brukar gå till.
Sänt i Obs i P1 i april 2006
Vad bråkar de om på Indiens gator?
Upprörda demonstranter på gatorna i Indiens storstäder. Vad bråkar de om?
Frågan de ställer sig är om det är rättvist att kvotera in socialt diskriminerade till jobb och utbildningar – att klumpa ihop alla underprivilegierade och ge dem fördelar som ingen annan grupp har.
I Indien gör man just så sedan länge. I den indiska grundlagen klassas de längst ner på den sociala värdeskalan som antingen ”listade kaster”, ”listade folkgrupper” eller ”andra eftersatta klasser”. Själva kallar de sig det de är: förtryckta, daliter.
Man skulle kunna se listorna över förtryckta som att Indiens politiker accepterat kastsystemet. Men man kan också se det som att de inte blundar för att Indien är ett extremt hierarkiskt samhälle – att de insett att fri konkurrens inte rår på de sociala murar som de högkastiga rest mot de lågkastiga.
Att vara listad innebär fördelar i det officiella Indien: man blir inkvoterad till utbildningar, politiska församlingar och statliga jobb. Regeringen vill nu dessutom fördubbla kvoterna, så att varannan utbildningsplats reserveras för de socialt förtryckta.
Därför är det inte de på Indiens botten som skanderar slagord mot regeringen, utan högkastiga läkarstudenter som är rädda för att de ska bli omsprungna av lågkastiga.
Men Indiens regering står på sig. Kvoterna ska höjas. Kastsystemet och klasshierarkierna ska bekämpas. Nyligen kom dessutom ett regeringsförslag om att högkastiga som gifter sig med lågkastiga – en gärning som oftast ses som socialt revolutionär – belönas med ett statligt bidrag på 8 500 kronor.
Det är statens insats. Men vad gör marknaden?
Kasthierarkierna har sin religiösa inramning i de hinduiska urkunderna, men skapades förmodligen också på grund av behovet av arbetsdelning och de invandrade indoariernas behov av att agera herrefolk.
Därför är förtrycket oftast starkast när tre faktorer samverkar: djup fattigdom, liten social rörlighet och stark religiositet.
I den nyutkomna antologin ”Berättelsen på min rygg” (Ordfront) läser jag att dalitrörelsen under World Social Forum i Bombay 2004 förde fram argumentet att eftersom globaliseringen lett till privatiseringar riskerar daliterna att sjunka tillbaka mot botten. Varför? Jo, det privata näringslivet kvoterar till skillnad från den statliga sektorn inte in lågkastiga.
Då borde Indiens globaliserade megastäder vara träsk av social misär. Istället är det tvärtom. Det är där hierarkierna börjat rassla sönder. ”Kastsociologen” Mysore Narasimhachar Srinivas såg det redan på nittiotalet. Den starkaste kraften när det gäller att bryta upp kastsystemet, sa han, är inte staten utan urbaniseringen och globaliseringen.
Om staten ser till att de på samhällets botten får utbildning fixar globaliseringen en ny arbetsdelning.
Bara tillsammans kan de rå på det indiska kastsystemet.
Publicerad i DN Kultur 6 november 2006
Frågan de ställer sig är om det är rättvist att kvotera in socialt diskriminerade till jobb och utbildningar – att klumpa ihop alla underprivilegierade och ge dem fördelar som ingen annan grupp har.
I Indien gör man just så sedan länge. I den indiska grundlagen klassas de längst ner på den sociala värdeskalan som antingen ”listade kaster”, ”listade folkgrupper” eller ”andra eftersatta klasser”. Själva kallar de sig det de är: förtryckta, daliter.
Man skulle kunna se listorna över förtryckta som att Indiens politiker accepterat kastsystemet. Men man kan också se det som att de inte blundar för att Indien är ett extremt hierarkiskt samhälle – att de insett att fri konkurrens inte rår på de sociala murar som de högkastiga rest mot de lågkastiga.
Att vara listad innebär fördelar i det officiella Indien: man blir inkvoterad till utbildningar, politiska församlingar och statliga jobb. Regeringen vill nu dessutom fördubbla kvoterna, så att varannan utbildningsplats reserveras för de socialt förtryckta.
Därför är det inte de på Indiens botten som skanderar slagord mot regeringen, utan högkastiga läkarstudenter som är rädda för att de ska bli omsprungna av lågkastiga.
Men Indiens regering står på sig. Kvoterna ska höjas. Kastsystemet och klasshierarkierna ska bekämpas. Nyligen kom dessutom ett regeringsförslag om att högkastiga som gifter sig med lågkastiga – en gärning som oftast ses som socialt revolutionär – belönas med ett statligt bidrag på 8 500 kronor.
Det är statens insats. Men vad gör marknaden?
Kasthierarkierna har sin religiösa inramning i de hinduiska urkunderna, men skapades förmodligen också på grund av behovet av arbetsdelning och de invandrade indoariernas behov av att agera herrefolk.
Därför är förtrycket oftast starkast när tre faktorer samverkar: djup fattigdom, liten social rörlighet och stark religiositet.
I den nyutkomna antologin ”Berättelsen på min rygg” (Ordfront) läser jag att dalitrörelsen under World Social Forum i Bombay 2004 förde fram argumentet att eftersom globaliseringen lett till privatiseringar riskerar daliterna att sjunka tillbaka mot botten. Varför? Jo, det privata näringslivet kvoterar till skillnad från den statliga sektorn inte in lågkastiga.
Då borde Indiens globaliserade megastäder vara träsk av social misär. Istället är det tvärtom. Det är där hierarkierna börjat rassla sönder. ”Kastsociologen” Mysore Narasimhachar Srinivas såg det redan på nittiotalet. Den starkaste kraften när det gäller att bryta upp kastsystemet, sa han, är inte staten utan urbaniseringen och globaliseringen.
Om staten ser till att de på samhällets botten får utbildning fixar globaliseringen en ny arbetsdelning.
Bara tillsammans kan de rå på det indiska kastsystemet.
Publicerad i DN Kultur 6 november 2006
Från Indiens botten
Tänk dig att adeln fortfarande sitter på alla viktiga poster i samhället – och du, med din enkla bakgrund, blir mobbad och utfryst så fort du besöker deras arbetsplatser, stadsdelar och stamfik.
Tänk dig att alla Sveriges präster är adliga, och att de har stängt kyrkportarna för såna som du och uppmanar dig att sköta din religionsutövning för dig själv. Du kan väl be i garderoben, eller varför inte på toaletten!
Tänk dig att folk rynkar på näsan och vänder sig bort när du berättar vem du är.
Tänk dig att detta upprepas varje dag året om – år ut och år in.
Ja, då har du en någorlunda riktig bild av hur det kan vara att befinna sig längst ner på botten av Indiens kastsystem – som är både en både social och religiös hierarki.
I de gamla hinduiska Vedaskrifterna rangordnas människorna i fyra varna: präster, krigare, köpmän och arbetare. Under arbetarna finns de som förr kallades paria eller kastlösa, som genom sin rituellt smutsiga uppenbarelse kunde besudla de högsta kasterna.
I Manus 2 000 år gamla lag står det att de lägsta kasterna är födda till att osjälviskt tjäna de högre kasterna. Försvararna av den här ordningen var de som stod allra högst – prästerna, brahminerna.
I tusentals år har de lägsta kasterna hållit tyst och skött sina sysslor, övertygade om att det är den gudomliga ordningen. Fast det är inte helt sant. Redan på 500-talet före Kristus revolterade Buddha och jain-profeten Mahavira mot brahminernas monopol på religionen; de bröt sig ur hinduismen och startade eget.
Och för bara 500 år sedan tröttnade lågkastiga i nordvästra Indien på brahminväldet och skapade sikhismen, som har behållit själavandringsläran men skrotat kastsystemet.
Men hundratals miljoner indier förblev fångna i kasthierarkin. När Indien blev självständigt 1947 förbjöds diskrimineringen, men fortsatte i praktiken, eftersom värderingar är trögare än juridik. Trots att regeringen införde kvoter så att lågkastiga lättare kunde få statliga jobb och komma in på utbildningar förblev de förtryckta, bespottade, nonchalerade.
Så varför inte kalla sig för just det, och säga rent ut vad det handlar om: vi är förtryckta – daliter – ett ord som i sig utstrålar självrespekt och motstånd.
Under mina resor i Indien har jag fokuserat på att skildra den stora medelklassens vardag och samlat mina ofta ljusa intryck i boken Moderna Indien. Nu finns betydligt mörkare och saltare bilder av Indien att ta del av i bokform.
I boken Berättelsen på min rygg har för första gången ett brett urval av litterära texter av dalitförfattare ställts samman på svenska. Här berättar de om det grymma förtryck de utsatts för under sin barndom.
Omprakash Valmiki skildrar i en episod – som fått ge namn till hela antologin – hur han frågar sin lärare varför det inte finns några romaner som skildrar de lågkastigas liv. Läraren svarar med ett raseriutbrott. ”Jag ska nog skriva en bok om dig ska du se … på ryggen på dig”, skriker han. Och så skriver han en berättelse på den lågkastiga pojkens rygg med en rad snärtiga käppslag – och där, på ryggen, skriver Omprakash i sin novell, står den fortfarande att läsa, rad för rad.”
Det här är de förtrycktas litteratur, sedan femtiotalet en egen litterär rörelse i Indien. Det är illusionslösa skildringar, som handlar om det självförakt som följer på förnekelse, och om det gift som sprider sig i de förtrycktas blod, som gör att relationer bryts och medmänsklighet krackelerar.
Om jag inte visste att de flesta av berättelserna i boken utspelar sig 30–40 år tillbaka i tiden skulle jag misströsta om Indiens framtid. Men nu vet jag att de värsta formerna av förtryck i stort sett är historia – som den gamla sedvanan att de oberörbara skulle gå med en stav med bjällror – för att de högkastiga skulle höra dem i tid och hinna undan – och en spottkruka runt halsen – för att de lågkastigas saliv inte skulle besudla marken.
För Indien är behandlingen av de oberörbara ett mörkt historiskt arv att bära. Som en nationell skam skildras uppgivna gestalter med bjällror och spottkopp i konstnären Savi Sawarkars bilder i boken Detta land som aldrig var vår moder, en bild- och poesisamling som – liksom Berättelsen på min rygg – getts ut tack vare Svensk-indiska översättningsprojektet i samverkan med litteraturtidskriften Karavan.
Att läsa prosanovellerna – med sina hemska minnen av barndomens förtryck – känns som att gå in i ett rum utan färger och ljus. Det är starkt, men gör mig modstulen. Dalitpoesin berör mig mer med sin friska blandning av anklagelser mot samhället, blickande inåt i den såriga själen och maning till uppror, som Namdeo Dhasal i dikten Nu, nu:
Vårt blod spilldes för denna ärorika stad
Och vad vi fick att äta var rätten att äta stenar
Gamla tabun om oberörbarhet börjar tona bort, i alla fall i städerna, i alla fall bland dem som gått i skolan. Indiska forskare säger att inkomst och karriär långsamt börjar bli viktigare än kasttillhörighet. Sakta, sakta vittrar Manus urgamla lag sönder.
Men privilegier skänks inte bort hur som helst. De nya mer jämlika attityderna har slagit igenom mer i Sydindien än i Nordindien, där det patriarkala indoariska arvet är starkast. När jag var i Indien i somras protesterade högkastiga läkarstudenter på gatorna i Nordindiens städer. De var missnöjda med att regeringen ville höja kvoterna för lågkastiga, så att fler av dem kan komma in på statliga universitet. Regeringen trotsade protesterna och höjde kvoterna från 22 till 49 procent. Sedan några veckor tillbaka är alltså varannan utbildningsplats reserverad för lågkastiga.
I politiken finns med andra ord en stark vilja att utjämna, och såväl Indiens nuvarande president som socialminister är lågkastiga. Dörren till samhällets toppskikt har öppnats på glänt.
I samband med World Social Forum i Bombay 2004 gavs ett häfte ut med en analys av hur daliterna påverkas av privatiseringsvågen som sköljt över Indien det senaste decenniet. Texten återpublicerar nu i den sista delen av Berättelsen på min rygg, som ägnas åt dalitaktivisternas texter. Slutsatsen är att daliterna riskerar att åter sjunka tillbaka mot botten, eftersom det privata näringslivet till skillnad från den statliga sektorn inte kvoterar in lågkastiga.
Jag tror att det är en förhastad slutsats. Det finns många tecken på motsatsen: det vill säga att profiten bryr sig mer om duglighet och förmåga än om social och religiös rang.
Det är inte i den globaliserade ekonomin som kastförtrycket är värst, det är runt om i Nordindiens konservativa byar och ekonomiskt stillastående slumförstäder – där brinner fortfarande föraktet för dem som befinner sig på kastsystemets botten.
Hoppet har ändå tänts, hoppet om förändring, som Sharankumar Limbale skildrar i dikten Vitbok:
Jag kommer att riva upp skrifterna som järnvägsräls
bränna era laglösa lagar som man bränner en buss
Mina vänner
mina rättigheter stiger som solen!
Kan ni förneka själva soluppgången?
När man läser de orden, då känns det som om daliternas vana att nöja sig med sin lott är historia.
Sänd i OBS i P1 i oktober 2006
Tänk dig att alla Sveriges präster är adliga, och att de har stängt kyrkportarna för såna som du och uppmanar dig att sköta din religionsutövning för dig själv. Du kan väl be i garderoben, eller varför inte på toaletten!
Tänk dig att folk rynkar på näsan och vänder sig bort när du berättar vem du är.
Tänk dig att detta upprepas varje dag året om – år ut och år in.
Ja, då har du en någorlunda riktig bild av hur det kan vara att befinna sig längst ner på botten av Indiens kastsystem – som är både en både social och religiös hierarki.
I de gamla hinduiska Vedaskrifterna rangordnas människorna i fyra varna: präster, krigare, köpmän och arbetare. Under arbetarna finns de som förr kallades paria eller kastlösa, som genom sin rituellt smutsiga uppenbarelse kunde besudla de högsta kasterna.
I Manus 2 000 år gamla lag står det att de lägsta kasterna är födda till att osjälviskt tjäna de högre kasterna. Försvararna av den här ordningen var de som stod allra högst – prästerna, brahminerna.
I tusentals år har de lägsta kasterna hållit tyst och skött sina sysslor, övertygade om att det är den gudomliga ordningen. Fast det är inte helt sant. Redan på 500-talet före Kristus revolterade Buddha och jain-profeten Mahavira mot brahminernas monopol på religionen; de bröt sig ur hinduismen och startade eget.
Och för bara 500 år sedan tröttnade lågkastiga i nordvästra Indien på brahminväldet och skapade sikhismen, som har behållit själavandringsläran men skrotat kastsystemet.
Men hundratals miljoner indier förblev fångna i kasthierarkin. När Indien blev självständigt 1947 förbjöds diskrimineringen, men fortsatte i praktiken, eftersom värderingar är trögare än juridik. Trots att regeringen införde kvoter så att lågkastiga lättare kunde få statliga jobb och komma in på utbildningar förblev de förtryckta, bespottade, nonchalerade.
Så varför inte kalla sig för just det, och säga rent ut vad det handlar om: vi är förtryckta – daliter – ett ord som i sig utstrålar självrespekt och motstånd.
Under mina resor i Indien har jag fokuserat på att skildra den stora medelklassens vardag och samlat mina ofta ljusa intryck i boken Moderna Indien. Nu finns betydligt mörkare och saltare bilder av Indien att ta del av i bokform.
I boken Berättelsen på min rygg har för första gången ett brett urval av litterära texter av dalitförfattare ställts samman på svenska. Här berättar de om det grymma förtryck de utsatts för under sin barndom.
Omprakash Valmiki skildrar i en episod – som fått ge namn till hela antologin – hur han frågar sin lärare varför det inte finns några romaner som skildrar de lågkastigas liv. Läraren svarar med ett raseriutbrott. ”Jag ska nog skriva en bok om dig ska du se … på ryggen på dig”, skriker han. Och så skriver han en berättelse på den lågkastiga pojkens rygg med en rad snärtiga käppslag – och där, på ryggen, skriver Omprakash i sin novell, står den fortfarande att läsa, rad för rad.”
Det här är de förtrycktas litteratur, sedan femtiotalet en egen litterär rörelse i Indien. Det är illusionslösa skildringar, som handlar om det självförakt som följer på förnekelse, och om det gift som sprider sig i de förtrycktas blod, som gör att relationer bryts och medmänsklighet krackelerar.
Om jag inte visste att de flesta av berättelserna i boken utspelar sig 30–40 år tillbaka i tiden skulle jag misströsta om Indiens framtid. Men nu vet jag att de värsta formerna av förtryck i stort sett är historia – som den gamla sedvanan att de oberörbara skulle gå med en stav med bjällror – för att de högkastiga skulle höra dem i tid och hinna undan – och en spottkruka runt halsen – för att de lågkastigas saliv inte skulle besudla marken.
För Indien är behandlingen av de oberörbara ett mörkt historiskt arv att bära. Som en nationell skam skildras uppgivna gestalter med bjällror och spottkopp i konstnären Savi Sawarkars bilder i boken Detta land som aldrig var vår moder, en bild- och poesisamling som – liksom Berättelsen på min rygg – getts ut tack vare Svensk-indiska översättningsprojektet i samverkan med litteraturtidskriften Karavan.
Att läsa prosanovellerna – med sina hemska minnen av barndomens förtryck – känns som att gå in i ett rum utan färger och ljus. Det är starkt, men gör mig modstulen. Dalitpoesin berör mig mer med sin friska blandning av anklagelser mot samhället, blickande inåt i den såriga själen och maning till uppror, som Namdeo Dhasal i dikten Nu, nu:
Vårt blod spilldes för denna ärorika stad
Och vad vi fick att äta var rätten att äta stenar
Gamla tabun om oberörbarhet börjar tona bort, i alla fall i städerna, i alla fall bland dem som gått i skolan. Indiska forskare säger att inkomst och karriär långsamt börjar bli viktigare än kasttillhörighet. Sakta, sakta vittrar Manus urgamla lag sönder.
Men privilegier skänks inte bort hur som helst. De nya mer jämlika attityderna har slagit igenom mer i Sydindien än i Nordindien, där det patriarkala indoariska arvet är starkast. När jag var i Indien i somras protesterade högkastiga läkarstudenter på gatorna i Nordindiens städer. De var missnöjda med att regeringen ville höja kvoterna för lågkastiga, så att fler av dem kan komma in på statliga universitet. Regeringen trotsade protesterna och höjde kvoterna från 22 till 49 procent. Sedan några veckor tillbaka är alltså varannan utbildningsplats reserverad för lågkastiga.
I politiken finns med andra ord en stark vilja att utjämna, och såväl Indiens nuvarande president som socialminister är lågkastiga. Dörren till samhällets toppskikt har öppnats på glänt.
I samband med World Social Forum i Bombay 2004 gavs ett häfte ut med en analys av hur daliterna påverkas av privatiseringsvågen som sköljt över Indien det senaste decenniet. Texten återpublicerar nu i den sista delen av Berättelsen på min rygg, som ägnas åt dalitaktivisternas texter. Slutsatsen är att daliterna riskerar att åter sjunka tillbaka mot botten, eftersom det privata näringslivet till skillnad från den statliga sektorn inte kvoterar in lågkastiga.
Jag tror att det är en förhastad slutsats. Det finns många tecken på motsatsen: det vill säga att profiten bryr sig mer om duglighet och förmåga än om social och religiös rang.
Det är inte i den globaliserade ekonomin som kastförtrycket är värst, det är runt om i Nordindiens konservativa byar och ekonomiskt stillastående slumförstäder – där brinner fortfarande föraktet för dem som befinner sig på kastsystemets botten.
Hoppet har ändå tänts, hoppet om förändring, som Sharankumar Limbale skildrar i dikten Vitbok:
Jag kommer att riva upp skrifterna som järnvägsräls
bränna era laglösa lagar som man bränner en buss
Mina vänner
mina rättigheter stiger som solen!
Kan ni förneka själva soluppgången?
När man läser de orden, då känns det som om daliternas vana att nöja sig med sin lott är historia.
Sänd i OBS i P1 i oktober 2006
Go home Coca-cola!
Min indiska favoritläsk heter Limca och smakar citron.
Fram till för ungefär tio år sedan drack jag den med gott samvete under mina resor i landet. Det var en sant inhemsk produkt, ägd av indier och producerad i Indien.
Det gjorde att den på nåt vis smakade bättre.
För några år sedan fick jag syn på en textremsa längst ner på flaskan. Förbluffad läste jag: ”Produced by Coca-cola Company”. Uppgivet kunde jag konstatera att ett av mina indiska favoritvarumärken hade uppslukats av världens största läskedrycksföretag.
1977 körde Indiens regering ut IBM och Coca-cola ur landet. Skälen var protektionistiska. Man ville helt enkelt skydda sina egna varumärken. ”Var indisk, köp indiskt”, löd den politiska sloganen.
I femton år var Indien världens största Coca-cola-fria zon och de indiska läskedryckerna firade triumfer. Ville man ha colasmak valde man Thums Up eller Campa Cola, som kändes lika indiska som de hemvävda bomullskläderna som politikerna klädde sig i.
När Indien liberaliserade sin ekonomi i början av nittiotalet kom Coca-cola tillbaka, sida vid sida med Pepsi – och tillsammans la de inte bara marknaden under sig, de köpte också upp praktiskt taget vartenda indiskt läskedrycksmärke.
Först tar vi Calcutta, sen tar vi Bombay, kanske Coca-cola-cheferna nynnade i direktörsrummen.
Men nu ser det svart ut för Coca-cola och Pepsi i Indien.
En indisk miljöorganisation har undersökt läskedryckerna och funnit att de innehåller otillåtet höga halter av olika bekämpningsmedel – bland annat DDT. Högsta domstolen har gett de båda multinationella läskjättarna några veckor på sig att svara på anklagelserna.
Ett tiotal indiska delstater har valt att inte vänta på svaret och infört förbud mot försäljning av Coke och Pepsi på skolor och myndigheter – till och med Indiens parlament har kastat ut colaflaskorna från sina serveringar. Sydindiska Kerala, som styrs av en vänsterfront ledd av kommunistpartiet, har gått längst: där har man infört totalförbud.
Striden om Coca-colas och Pepsis vara eller icke-vara i Indien handlar om några av globaliseringsdebattens centrala frågor.
Den handlar om uländers svaga statsapparater, och brist på miljölagar och möjligheter att se till att de efterlevs.
Den indiska miljöorganisationen har nämligen undersökt såväl läsk som säljs i USA som läsk som säljs i Indien. Det är bara den indiska läsken som innehåller rester av bekämpningsmedel. Förklaringen är att Indiens grundvatten, som läskföretagen använder som råvara, helt enkelt inte är lika rent som i den rika världen. En annan förklaring är att medan USA och EU har hårda gränsvärden för gifter i livsmedel, saknar Indien en liknande tvingande lagstiftning. Och det utnyttjar Coca-cola och Pepsi.
Frågan om alla människors rätt till rent dricksvatten är också en central fråga.
Sedan millennieskiftet har bönder och miljöaktivister protesterat mot Coca-colas fabriker som man anser tar upp för mycket grundvatten, vilket lett till vattenbrist för dem som bor i närheten. Det låter verkligen illa: istället för att få riset och vetet att växa används vattnet till något så fullständigt onödigt som läsk.
När rapporterna om gifter i läsken kom i augusti fanns det därför redan en starkt Coca-cola-kritisk opinion, där Coca-cola har en av sina fabriker.
Anledningen till att Coca-cola och Pepsi väckt såna heta känslor är förstås också deras symbolvärde som de yttersta representanterna för den amerikanska livsstilen.
Den hotade grundvattennivån och rapporten om gifter i läsken skulle tas med en axelryckning om det hade varit indiska företag som var skurkarna. Miljöskandaler är dessvärre vardag i Indien. Men när amerikanska företag agerar på samma sätt väcks gamla omhuldade indiska principer till liv. Man skulle till och med kanske kunna prata om en liten renässans för Mahatma Gandhis gamla självförsörjningsprincip och Indira Gandhis sjuttiotalsdevis ”Var indisk, köp indiskt”.
Coca-colas och Pepsis agerande är både en undervärdering av den indiska opinionen och en omedvetenhet om de egna varumärkenas kapitalistiska image.
Självfallet hade inte utfallen mot Coca-cola och Pepsi varit så hätska om företagen nöjt sig med att ta en del av läskedrycksmarknaden och inte skaffat sig oligopol.
Självfallet hade de klarat sig bättre om de minskat på vinstmarginalen, satsat på rening och erbjudit läsk som är lika fri från bekämpningsmedel som den på hemmamarknaden i USA.
När jag åker tillbaka till Indien om några månader får jag se upp – och inte bara undvika de svarta läskedryckerna. Gifterna finns ju i alla läsksorter som Coca-cola och Pepsi säljer i Indien.
Värst ställt är det enligt Centre for Science and Environment med ett gammalt klassiskt indiskt läskmärke: Mirinda med citronsmak.
Mirinda, som ägs av Pepsi, innehåller höga halter av chlorpyrifos – faktiskt 72 gånger mer än vad som är tillåtet i EU. Giftet påverkar nervsystemet och kan leda till illamående och kväljningar.
Den söta citronsmaken, som jag förut gillade, ger mig nu inte bara känslan av att jag sviker Indien, den äventyrar också min hälsa.
Sänd i Obs i P1 i agugusti 2006
Fram till för ungefär tio år sedan drack jag den med gott samvete under mina resor i landet. Det var en sant inhemsk produkt, ägd av indier och producerad i Indien.
Det gjorde att den på nåt vis smakade bättre.
För några år sedan fick jag syn på en textremsa längst ner på flaskan. Förbluffad läste jag: ”Produced by Coca-cola Company”. Uppgivet kunde jag konstatera att ett av mina indiska favoritvarumärken hade uppslukats av världens största läskedrycksföretag.
1977 körde Indiens regering ut IBM och Coca-cola ur landet. Skälen var protektionistiska. Man ville helt enkelt skydda sina egna varumärken. ”Var indisk, köp indiskt”, löd den politiska sloganen.
I femton år var Indien världens största Coca-cola-fria zon och de indiska läskedryckerna firade triumfer. Ville man ha colasmak valde man Thums Up eller Campa Cola, som kändes lika indiska som de hemvävda bomullskläderna som politikerna klädde sig i.
När Indien liberaliserade sin ekonomi i början av nittiotalet kom Coca-cola tillbaka, sida vid sida med Pepsi – och tillsammans la de inte bara marknaden under sig, de köpte också upp praktiskt taget vartenda indiskt läskedrycksmärke.
Först tar vi Calcutta, sen tar vi Bombay, kanske Coca-cola-cheferna nynnade i direktörsrummen.
Men nu ser det svart ut för Coca-cola och Pepsi i Indien.
En indisk miljöorganisation har undersökt läskedryckerna och funnit att de innehåller otillåtet höga halter av olika bekämpningsmedel – bland annat DDT. Högsta domstolen har gett de båda multinationella läskjättarna några veckor på sig att svara på anklagelserna.
Ett tiotal indiska delstater har valt att inte vänta på svaret och infört förbud mot försäljning av Coke och Pepsi på skolor och myndigheter – till och med Indiens parlament har kastat ut colaflaskorna från sina serveringar. Sydindiska Kerala, som styrs av en vänsterfront ledd av kommunistpartiet, har gått längst: där har man infört totalförbud.
Striden om Coca-colas och Pepsis vara eller icke-vara i Indien handlar om några av globaliseringsdebattens centrala frågor.
Den handlar om uländers svaga statsapparater, och brist på miljölagar och möjligheter att se till att de efterlevs.
Den indiska miljöorganisationen har nämligen undersökt såväl läsk som säljs i USA som läsk som säljs i Indien. Det är bara den indiska läsken som innehåller rester av bekämpningsmedel. Förklaringen är att Indiens grundvatten, som läskföretagen använder som råvara, helt enkelt inte är lika rent som i den rika världen. En annan förklaring är att medan USA och EU har hårda gränsvärden för gifter i livsmedel, saknar Indien en liknande tvingande lagstiftning. Och det utnyttjar Coca-cola och Pepsi.
Frågan om alla människors rätt till rent dricksvatten är också en central fråga.
Sedan millennieskiftet har bönder och miljöaktivister protesterat mot Coca-colas fabriker som man anser tar upp för mycket grundvatten, vilket lett till vattenbrist för dem som bor i närheten. Det låter verkligen illa: istället för att få riset och vetet att växa används vattnet till något så fullständigt onödigt som läsk.
När rapporterna om gifter i läsken kom i augusti fanns det därför redan en starkt Coca-cola-kritisk opinion, där Coca-cola har en av sina fabriker.
Anledningen till att Coca-cola och Pepsi väckt såna heta känslor är förstås också deras symbolvärde som de yttersta representanterna för den amerikanska livsstilen.
Den hotade grundvattennivån och rapporten om gifter i läsken skulle tas med en axelryckning om det hade varit indiska företag som var skurkarna. Miljöskandaler är dessvärre vardag i Indien. Men när amerikanska företag agerar på samma sätt väcks gamla omhuldade indiska principer till liv. Man skulle till och med kanske kunna prata om en liten renässans för Mahatma Gandhis gamla självförsörjningsprincip och Indira Gandhis sjuttiotalsdevis ”Var indisk, köp indiskt”.
Coca-colas och Pepsis agerande är både en undervärdering av den indiska opinionen och en omedvetenhet om de egna varumärkenas kapitalistiska image.
Självfallet hade inte utfallen mot Coca-cola och Pepsi varit så hätska om företagen nöjt sig med att ta en del av läskedrycksmarknaden och inte skaffat sig oligopol.
Självfallet hade de klarat sig bättre om de minskat på vinstmarginalen, satsat på rening och erbjudit läsk som är lika fri från bekämpningsmedel som den på hemmamarknaden i USA.
När jag åker tillbaka till Indien om några månader får jag se upp – och inte bara undvika de svarta läskedryckerna. Gifterna finns ju i alla läsksorter som Coca-cola och Pepsi säljer i Indien.
Värst ställt är det enligt Centre for Science and Environment med ett gammalt klassiskt indiskt läskmärke: Mirinda med citronsmak.
Mirinda, som ägs av Pepsi, innehåller höga halter av chlorpyrifos – faktiskt 72 gånger mer än vad som är tillåtet i EU. Giftet påverkar nervsystemet och kan leda till illamående och kväljningar.
Den söta citronsmaken, som jag förut gillade, ger mig nu inte bara känslan av att jag sviker Indien, den äventyrar också min hälsa.
Sänd i Obs i P1 i agugusti 2006
Vänstervåg i Indien
Maj är inte bara en het månad i Indien, i år var den också röd.
I den dallrande hettan som alltid drabbar landet veckorna före sommarmonsunen skördade det indiska kommunistpartiet valframgångar. När rösterna räknats klart efter valen till delstaternas parlament kunde den röda fanan med hammaren och skäran hissas på regeringsbyggnaderna i Västbengalen och Kerala. De indiska kommunisterna stärkte också sin styrkeposition som stödparti åt Kongresspartiet, som har makten i den federala regeringen i New Delhi.
I Västbengalen, där Calcutta är huvudstad, blev kommunisterna största parti för sjunde valet i rad och i Kerala i Sydindien återtog man makten efter några år med en Kongressparti-ledd delstatsregering.
Varför går det så bra för det ideologiskt så ortodoxa Communist Party of India (Marxist)? Kanske är det en motreaktion på den nya liberala indiska ekonomin? Är det väljarnas sätt att säga: privatiseringar och avregleringar i all ära, men nu får det vara nog?
Det förvånande svaret på frågorna är: nej, förmodligen inte.
När jag besökte kommunistpartiets kansli i Calcutta strax efter Sovjets fall i början av nittiotalet hängde porträtten av Stalin och Ho Chi Minh kvar i ramarna på väggen. Och partifunktionären som jag intervjuade tyckte inte att det fanns någon anledning att ompröva partiets marxist-leninstiska linje bara för att kommunismen kollapsat i Europa.
Det dröjde till kommunistpartiets kongress år 2000 innan partiprogrammet reviderades – och då bara blygsamt. Nu står det att Sovjets och Östeuropas kommunistpartier begick ”vissa misstag”. Mer vill man inte tillstå. Och jag ser på en nytagen bild från samma kansli som jag besökte 1991 att Stalin inte plockats ner från väggen.
Det indiska kommunistpartiet är en paradoxal rörelse. Å ena sidan är partiet vad vi skulle kalla stelbent, gammeldags och doktrinärt. Å andra sidan bedriver det en politik i de delstater det har makten i som är tillväxtvänlig och öppen för liberala omprövningar.
Glappet mellan partiprogrammet och den förda politiken blir dessutom större för varje år som går.
I kommunistpartiets partiprogram kan man läsa att ”världskapitalismen är oförmögen att lösa mänsklighetens grundläggande problem”, att den nya globala ekonomin ger för få jobb och att klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Samtidigt bedriver Västbengalens vänsterregering, som leds av den populäre kommunisten Buddhadeb Bhattacharya, en framgångsrik liberal, prokapitalistisk och industrivänlig politik. Så bra att Västbengalen, som även med indiska mått mätt är en ganska fattig delstat, nu fått fart på ekonomin och precis som i övriga Indien en växande medelklass. Calcutta har tagit upp kampen med Bangalore när det gäller att locka till sig it-företag. It-sektorn i röda Calcutta växer nu med 70 procent om året, dubbelt så snabbt som i resten av Indien.
Men hur förklarar indiska kommunistpartiet klyftan mellan partiprogrammets avståndstagande till kapitalism och den prokapitalistiska politiken. Hur förklarar partiet att de med ena handen genomfört jordreformer, det vill säga tvångsinlöst privat egendom, och med den andra handen klassat it-sektorn som samhälleligt ”ombärlig” – och därmed begränsat strejkrätten för att skapa ett företagarvänligare klimat för de globala jättarna?
Man kan säga att de indiska kommunisterna valt en kinesisk förklaring. Det vill säga: Måste vi ha kapitalism för att få hjulen att snurra, ja då väljer vi kapitalism. Måste industrin vara privat för att fungera, ja, då får den vara privat. Måste vi begränsa strejkrätten för att locka hit utländska företag, ja då gör vi det. Men, säger kommunistpartiet – och här kommer kopplingen till partiprogrammet – vi är i princip emot kapitalism, vi accepterar den bara då kapitalismens profit gynnar våra invånare.
Parallellt driver kommunistpartiet för all del också flera typiska vänsterfrågor. Partiet är kritisk till den stora globala säkerhetspolitiska nyordningen, där Indien såväl ekonomiskt, strategiskt som politiskt med stormsteg närmat sig USA. Partiet är också kritiskt till att sälja ut statliga verksamheter som flygplatser, energiförsörjning och järnvägar.
I dag kan man också se effekterna av flera decenniers kommunistiskt styre i Västbengalen och Kerala. Här är kastsystemet inte lika strikt, bydemokratin mera levande, jordägandet mer jämlikt och primärvården och grundskolorna i bättre skick.
Allt detta kan förklaras med Bengalens och Keralas historiska något mer jämlika struktur, men också med kommunistpartiets satsning på vänsterpolitik, på jordreformer och offentlig sektor.
För kommunisterna är nästa steg efter satsningen på landsbygden att få igång den moderna industrin i städerna. Det handlar om olika medel för samma mål, det vill säga förbättrad levnadsstandard för majoriteten av befolkningen. Indiens kommunister ser inget motsägelsefullt i det.
Kanske är det som författaren Arundhati Roy skriver i De små tingens gud, en roman som utspelar sig i Kerala. Kerala var 1957 var först i världen med att välja en kommunistisk regering i allmänna demokratiska val. Ledarna har sedan dess tvingats verka inom ramen för Indiens demokrati och har inte kunnat nationalisera och kollektivisera som i Sovjetunionen, Östeuropa och vissa afrikanska socialistländer. Indiens kommunister erbjöd en cocktailrevolution, skriver Arundhati Roy: ”En berusande blandning av österländsk marxism och ortodox hinduism, spetsad med en skvätt demokrati.”
Man skulle kunna säga att det indiska komministpartiet har ett kapitalistiskt hjärta i en kommunistisk kropp.
I våra ögon skorrar det falskt. I Calcutta och Kerala, precis som i Beijing, är det vänsterns nya sätt att hantera globaliseringen.
Sänd i Obs i P1 i juni 2006
I den dallrande hettan som alltid drabbar landet veckorna före sommarmonsunen skördade det indiska kommunistpartiet valframgångar. När rösterna räknats klart efter valen till delstaternas parlament kunde den röda fanan med hammaren och skäran hissas på regeringsbyggnaderna i Västbengalen och Kerala. De indiska kommunisterna stärkte också sin styrkeposition som stödparti åt Kongresspartiet, som har makten i den federala regeringen i New Delhi.
I Västbengalen, där Calcutta är huvudstad, blev kommunisterna största parti för sjunde valet i rad och i Kerala i Sydindien återtog man makten efter några år med en Kongressparti-ledd delstatsregering.
Varför går det så bra för det ideologiskt så ortodoxa Communist Party of India (Marxist)? Kanske är det en motreaktion på den nya liberala indiska ekonomin? Är det väljarnas sätt att säga: privatiseringar och avregleringar i all ära, men nu får det vara nog?
Det förvånande svaret på frågorna är: nej, förmodligen inte.
När jag besökte kommunistpartiets kansli i Calcutta strax efter Sovjets fall i början av nittiotalet hängde porträtten av Stalin och Ho Chi Minh kvar i ramarna på väggen. Och partifunktionären som jag intervjuade tyckte inte att det fanns någon anledning att ompröva partiets marxist-leninstiska linje bara för att kommunismen kollapsat i Europa.
Det dröjde till kommunistpartiets kongress år 2000 innan partiprogrammet reviderades – och då bara blygsamt. Nu står det att Sovjets och Östeuropas kommunistpartier begick ”vissa misstag”. Mer vill man inte tillstå. Och jag ser på en nytagen bild från samma kansli som jag besökte 1991 att Stalin inte plockats ner från väggen.
Det indiska kommunistpartiet är en paradoxal rörelse. Å ena sidan är partiet vad vi skulle kalla stelbent, gammeldags och doktrinärt. Å andra sidan bedriver det en politik i de delstater det har makten i som är tillväxtvänlig och öppen för liberala omprövningar.
Glappet mellan partiprogrammet och den förda politiken blir dessutom större för varje år som går.
I kommunistpartiets partiprogram kan man läsa att ”världskapitalismen är oförmögen att lösa mänsklighetens grundläggande problem”, att den nya globala ekonomin ger för få jobb och att klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Samtidigt bedriver Västbengalens vänsterregering, som leds av den populäre kommunisten Buddhadeb Bhattacharya, en framgångsrik liberal, prokapitalistisk och industrivänlig politik. Så bra att Västbengalen, som även med indiska mått mätt är en ganska fattig delstat, nu fått fart på ekonomin och precis som i övriga Indien en växande medelklass. Calcutta har tagit upp kampen med Bangalore när det gäller att locka till sig it-företag. It-sektorn i röda Calcutta växer nu med 70 procent om året, dubbelt så snabbt som i resten av Indien.
Men hur förklarar indiska kommunistpartiet klyftan mellan partiprogrammets avståndstagande till kapitalism och den prokapitalistiska politiken. Hur förklarar partiet att de med ena handen genomfört jordreformer, det vill säga tvångsinlöst privat egendom, och med den andra handen klassat it-sektorn som samhälleligt ”ombärlig” – och därmed begränsat strejkrätten för att skapa ett företagarvänligare klimat för de globala jättarna?
Man kan säga att de indiska kommunisterna valt en kinesisk förklaring. Det vill säga: Måste vi ha kapitalism för att få hjulen att snurra, ja då väljer vi kapitalism. Måste industrin vara privat för att fungera, ja, då får den vara privat. Måste vi begränsa strejkrätten för att locka hit utländska företag, ja då gör vi det. Men, säger kommunistpartiet – och här kommer kopplingen till partiprogrammet – vi är i princip emot kapitalism, vi accepterar den bara då kapitalismens profit gynnar våra invånare.
Parallellt driver kommunistpartiet för all del också flera typiska vänsterfrågor. Partiet är kritisk till den stora globala säkerhetspolitiska nyordningen, där Indien såväl ekonomiskt, strategiskt som politiskt med stormsteg närmat sig USA. Partiet är också kritiskt till att sälja ut statliga verksamheter som flygplatser, energiförsörjning och järnvägar.
I dag kan man också se effekterna av flera decenniers kommunistiskt styre i Västbengalen och Kerala. Här är kastsystemet inte lika strikt, bydemokratin mera levande, jordägandet mer jämlikt och primärvården och grundskolorna i bättre skick.
Allt detta kan förklaras med Bengalens och Keralas historiska något mer jämlika struktur, men också med kommunistpartiets satsning på vänsterpolitik, på jordreformer och offentlig sektor.
För kommunisterna är nästa steg efter satsningen på landsbygden att få igång den moderna industrin i städerna. Det handlar om olika medel för samma mål, det vill säga förbättrad levnadsstandard för majoriteten av befolkningen. Indiens kommunister ser inget motsägelsefullt i det.
Kanske är det som författaren Arundhati Roy skriver i De små tingens gud, en roman som utspelar sig i Kerala. Kerala var 1957 var först i världen med att välja en kommunistisk regering i allmänna demokratiska val. Ledarna har sedan dess tvingats verka inom ramen för Indiens demokrati och har inte kunnat nationalisera och kollektivisera som i Sovjetunionen, Östeuropa och vissa afrikanska socialistländer. Indiens kommunister erbjöd en cocktailrevolution, skriver Arundhati Roy: ”En berusande blandning av österländsk marxism och ortodox hinduism, spetsad med en skvätt demokrati.”
Man skulle kunna säga att det indiska komministpartiet har ett kapitalistiskt hjärta i en kommunistisk kropp.
I våra ögon skorrar det falskt. I Calcutta och Kerala, precis som i Beijing, är det vänsterns nya sätt att hantera globaliseringen.
Sänd i Obs i P1 i juni 2006
Myten om den heliga kon
Hur helig är egentligen kon för Indiens hinduer?
Ja, det kan man fråga sig i en tid då Indien blir alltmer sekulariserat och allt modernare. Indiens städer upplever att kastsystemet luckras upp och uppfattningen om vad som är anständig klädsel för en kvinna blir allt mer liberal.
Samtidigt finns det en motrörelse.
Motrörelsen kallas hindutva – och den växte sig stark under nittiotalet och krävde att religionen skulle ha större inflytande över politiken och den världsliga moralen. Motrörelsen leds av organisationer som Världshindurådet och Shiv Sena, och i lite mer anständig och mildare form av det hindunationalistiska partiet BJP, som hade regeringsmakten mellan 1998 och 2004.
Hindunationalisterna har slagit ner på olika företeelser i samhället som de anser hädar hinduer. Ett särdeles rött skynke har varit D N Jha, professor i historia vid University of Delhi, och hans bok The Myth of the holy cow (alltså Myten om den heliga kon).
I boken hävdar histroieprofessorn att hinduernas vana att vörda kon, att inte slakta den och inte äta dess kött, inte har så gamla anor som man tidigare påstått.
Innan indo-arierna migrerade söderut från Centralasien på 1500-talet före kristus fanns det en civilisation i Indusdalen som uppkallats efter en av de arkeologiska fyndplatserna: Harappa. I Harappacivilisationen slaktade man och åt kon. Det finns det, enligt D N Jha, flera skriftliga referenser till i olika urkunder. Det finns också flera referenser till koslakt under vedisk tid – ungefär 1500–1000 före kristus – och i de tidiga jainistiska och buddistiska texterna. Kon slaktades rituellt som offer till gud och åts sedan upp när man hade fint främmande, när sonen kom hem efter flera år av vediska studier eller till bröllop och andra stora fester i livet.
När jag träffade D N Jha i hans tjänstebostad på universitetsområdet i norra Delhi berättade han att först på 200–400-talet efter kristus blir referenserna till koslakt färre.
D N Jha menar att kons helighet inte är given av gudarna, utan uppstod ur högst materiella förhållanden. Årundradena efter Kristus började stora delar av norra Indien odlas upp och blev för första gången en vidsträckt jordbruksbygd.
D N Jha sa att han tror att kons helighet började med att bönderna försökte övertyga jägarfolken om att gå över till jordbruk. Då sa man: ät inte upp kon, spänn henne för plogen istället. Den praktiska förklaringen föll i glömska. Den behövdes inte längre. Faktum var att kon behövdes på åkern, men i folks medvetande hade vördnaden blivit rituell.
Därefter äter bara de lågkastiga hinduerna nötkött, som ansågs rituellt orent. Men inte ens det är helt riktigt, säger D N Jha. I sin forskning har han listat inte mindre än 72 platser i Indien där högkastiga hinduer äter nötkött, bland annat i Kerala längst nere i söder och i norra Bihar. Och i sin jakt på alternativa hinduiska riter har D N Jha hittat en by i Pauri-distriktet i delstaten Uttaranchal i norra Indien där hinduer fortfarande offrar tjurar i hundratal. Dagens hinduism verkar alltså rymma olika synsätt när det gäller kon, även om vördnaden och oviljan att slakta henne förstås dominerar.
D N Jhas slutsatser i The Myth of the Holy Cow kan verka harmlösa. Vad spelar det för roll om kon blev helig för 1 500 år sedan, och inte var det redan för 3 000 år sedan? Men för Världshindurådet och andra fundamentalister är de här forskningsrönen rena rama blasfemin. För dem har kon alltid varit helig. För dem har hinduer alltid vördat kons helighet. Slutdiskuterat.
Fundamentalisterna har varit så uppretade att D N Jha mordhotats för sina påståeenden, och under en lång tid fått polisbeskydd.
Att kons helighet har blivit en politisk fråga i Indien kan man se som ett försök att omtolka hela idén om vad det innebär att vara ”indisk”.
Indien har aldrig tidigare i historien varit ett enda land. Det vi idag kallar Indien har varit flera mindre och större kungadömen, några hinduiska, några buddistiska, några muslimska. Indien var ett lapptäcke av religiösa tillhörigheter.
När nationalismen växte sig stark i Indien i slutet på 1800-talet, fanns ett sug efter en gemensam historia, som egentligen inte fanns. Men alla nationer behöver en uppsättning gemensamma myter och historiska föreställningar för att hålla samman. Därför föddes den politiska hinduismen, som började kräva att hinduer måste få större inflytande över politiska ideologier och samhällsliv. Upplysningsfilosoferna Ram Mohan Roy och Ramkrishna försökte förena hinduismen med västerländskt politiskt tänkande – och Mahatma Gandhi klädde sig som en hinduisk predikant och bekämpade britterna med ahimsa, det vill säga hinduismens idéer om icke-våld.
Ända blev det idén om Indien som ett religiöst och etniskt lapptäcke som kom att dominera självständighetsrörelsen. Och den självständiga indiska nationens grundlag garanterade att ingen enskild religion skulle favoriseras. Alla, oavsett gud eller guru, har samma rätt att utöva sin tro.
1991 sänkte Indien sina tullmurar och bjöd in det globala kapitalet med alla sina varumärken och paketerade livsstilar – då kände hindufundamentalisterna att de hinduiska värderingarna hotades på allvar från alla håll. Fundamentalisterna rev handgripligen en moské som stod på en plats där man anser att det tidigare stått ett hindutempel. De fick politikerna att skriva om historieböckerna, att de blev mer hinduiska. De fick politikerna att byta namn på flera indiska städer, så att de låter mer indiska och mindre koloniala. Och de fick flera indiska delstater att förbjuda koslakt. Det vill säga: ett juridiskt förbud, som även gäller kristna, muslimer, ateister och andra som inte har några tabun mot att äta nötkött.
Historieprofessor D N Jha, som förövrigt själv är hindu och brahmin, tycker att koslaksförbudet är förfärligt. Han säger att man inte ska blanda mat, religion och politik. Förut var kon religiöst laddad. Nu har hon blivit politik också. Var ska det här sluta? frågar sig D.N Jha bekymrat.
Sänd i OBS i P1 januari 2006
Ja, det kan man fråga sig i en tid då Indien blir alltmer sekulariserat och allt modernare. Indiens städer upplever att kastsystemet luckras upp och uppfattningen om vad som är anständig klädsel för en kvinna blir allt mer liberal.
Samtidigt finns det en motrörelse.
Motrörelsen kallas hindutva – och den växte sig stark under nittiotalet och krävde att religionen skulle ha större inflytande över politiken och den världsliga moralen. Motrörelsen leds av organisationer som Världshindurådet och Shiv Sena, och i lite mer anständig och mildare form av det hindunationalistiska partiet BJP, som hade regeringsmakten mellan 1998 och 2004.
Hindunationalisterna har slagit ner på olika företeelser i samhället som de anser hädar hinduer. Ett särdeles rött skynke har varit D N Jha, professor i historia vid University of Delhi, och hans bok The Myth of the holy cow (alltså Myten om den heliga kon).
I boken hävdar histroieprofessorn att hinduernas vana att vörda kon, att inte slakta den och inte äta dess kött, inte har så gamla anor som man tidigare påstått.
Innan indo-arierna migrerade söderut från Centralasien på 1500-talet före kristus fanns det en civilisation i Indusdalen som uppkallats efter en av de arkeologiska fyndplatserna: Harappa. I Harappacivilisationen slaktade man och åt kon. Det finns det, enligt D N Jha, flera skriftliga referenser till i olika urkunder. Det finns också flera referenser till koslakt under vedisk tid – ungefär 1500–1000 före kristus – och i de tidiga jainistiska och buddistiska texterna. Kon slaktades rituellt som offer till gud och åts sedan upp när man hade fint främmande, när sonen kom hem efter flera år av vediska studier eller till bröllop och andra stora fester i livet.
När jag träffade D N Jha i hans tjänstebostad på universitetsområdet i norra Delhi berättade han att först på 200–400-talet efter kristus blir referenserna till koslakt färre.
D N Jha menar att kons helighet inte är given av gudarna, utan uppstod ur högst materiella förhållanden. Årundradena efter Kristus började stora delar av norra Indien odlas upp och blev för första gången en vidsträckt jordbruksbygd.
D N Jha sa att han tror att kons helighet började med att bönderna försökte övertyga jägarfolken om att gå över till jordbruk. Då sa man: ät inte upp kon, spänn henne för plogen istället. Den praktiska förklaringen föll i glömska. Den behövdes inte längre. Faktum var att kon behövdes på åkern, men i folks medvetande hade vördnaden blivit rituell.
Därefter äter bara de lågkastiga hinduerna nötkött, som ansågs rituellt orent. Men inte ens det är helt riktigt, säger D N Jha. I sin forskning har han listat inte mindre än 72 platser i Indien där högkastiga hinduer äter nötkött, bland annat i Kerala längst nere i söder och i norra Bihar. Och i sin jakt på alternativa hinduiska riter har D N Jha hittat en by i Pauri-distriktet i delstaten Uttaranchal i norra Indien där hinduer fortfarande offrar tjurar i hundratal. Dagens hinduism verkar alltså rymma olika synsätt när det gäller kon, även om vördnaden och oviljan att slakta henne förstås dominerar.
D N Jhas slutsatser i The Myth of the Holy Cow kan verka harmlösa. Vad spelar det för roll om kon blev helig för 1 500 år sedan, och inte var det redan för 3 000 år sedan? Men för Världshindurådet och andra fundamentalister är de här forskningsrönen rena rama blasfemin. För dem har kon alltid varit helig. För dem har hinduer alltid vördat kons helighet. Slutdiskuterat.
Fundamentalisterna har varit så uppretade att D N Jha mordhotats för sina påståeenden, och under en lång tid fått polisbeskydd.
Att kons helighet har blivit en politisk fråga i Indien kan man se som ett försök att omtolka hela idén om vad det innebär att vara ”indisk”.
Indien har aldrig tidigare i historien varit ett enda land. Det vi idag kallar Indien har varit flera mindre och större kungadömen, några hinduiska, några buddistiska, några muslimska. Indien var ett lapptäcke av religiösa tillhörigheter.
När nationalismen växte sig stark i Indien i slutet på 1800-talet, fanns ett sug efter en gemensam historia, som egentligen inte fanns. Men alla nationer behöver en uppsättning gemensamma myter och historiska föreställningar för att hålla samman. Därför föddes den politiska hinduismen, som började kräva att hinduer måste få större inflytande över politiska ideologier och samhällsliv. Upplysningsfilosoferna Ram Mohan Roy och Ramkrishna försökte förena hinduismen med västerländskt politiskt tänkande – och Mahatma Gandhi klädde sig som en hinduisk predikant och bekämpade britterna med ahimsa, det vill säga hinduismens idéer om icke-våld.
Ända blev det idén om Indien som ett religiöst och etniskt lapptäcke som kom att dominera självständighetsrörelsen. Och den självständiga indiska nationens grundlag garanterade att ingen enskild religion skulle favoriseras. Alla, oavsett gud eller guru, har samma rätt att utöva sin tro.
1991 sänkte Indien sina tullmurar och bjöd in det globala kapitalet med alla sina varumärken och paketerade livsstilar – då kände hindufundamentalisterna att de hinduiska värderingarna hotades på allvar från alla håll. Fundamentalisterna rev handgripligen en moské som stod på en plats där man anser att det tidigare stått ett hindutempel. De fick politikerna att skriva om historieböckerna, att de blev mer hinduiska. De fick politikerna att byta namn på flera indiska städer, så att de låter mer indiska och mindre koloniala. Och de fick flera indiska delstater att förbjuda koslakt. Det vill säga: ett juridiskt förbud, som även gäller kristna, muslimer, ateister och andra som inte har några tabun mot att äta nötkött.
Historieprofessor D N Jha, som förövrigt själv är hindu och brahmin, tycker att koslaksförbudet är förfärligt. Han säger att man inte ska blanda mat, religion och politik. Förut var kon religiöst laddad. Nu har hon blivit politik också. Var ska det här sluta? frågar sig D.N Jha bekymrat.
Sänd i OBS i P1 januari 2006
Från Maximum City till globaliserings bakgård
I början av januari åker jag till Indien för 20e gången i mitt liv. Den här gången ska jag stanna lite längre. Fram till början av mars ska jag flänga runt i Indien, från öknar till kokospalmer, från snöiga berg till storstadsdjungler, från Maximum cities som Bombay och Calcutta till landsbygden i Indiens hjärta.
Men mest av allt kommer jag ändå att vara i Bombay.
Härifrån kommer jag att bevaka indiskt samhällsliv, ekonomi och kultur för min egen bildnings skull, men också för svenska tidningar. Jag ska också uppdatera min "Indien - personlig guide" från 2004 (Vagabond förlag) och fundera på en ny reportagebok efter "Moderna Indien" som kom i augusti i år (Alfabeta förlag).
Men redan nu startar bloggen med en del kommentarer jag gjort på sistone för radion och DN.
Per 20061204
Men mest av allt kommer jag ändå att vara i Bombay.
Härifrån kommer jag att bevaka indiskt samhällsliv, ekonomi och kultur för min egen bildnings skull, men också för svenska tidningar. Jag ska också uppdatera min "Indien - personlig guide" från 2004 (Vagabond förlag) och fundera på en ny reportagebok efter "Moderna Indien" som kom i augusti i år (Alfabeta förlag).
Men redan nu startar bloggen med en del kommentarer jag gjort på sistone för radion och DN.
Per 20061204
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)