India dreams

Är det mer synd om indier som utsätts för Coca-cola-reklam än svenskar som utsätts för samma reklam? Jag tror att de flesta skulle svara ja på den frågan – helt enkelt därför att vi tror att indier och andra invånare i fattigare länder är mer lättlurade.

Vi antar helt enkelt att de är offer och därmed mer mottagliga för kommersiella budskap än vad vi är.

Och om en indier med hygglig inkomst trots allt väljer att köpa en flaska Coca-cola så ses det som ett tecken på nåt fruktansvärt omoraliskt.

Tänk! Dricka läsk när bristen på rent vatten är så stort och orättvisorna så skriande!

Ända sen britterna lämnade Indien för snart 60 år sen har det skrivits mängder av böcker i väst, där författarna utgått från att indierna själva är oförmögna att skapa utveckling. De är hopplöst fast i kastväsendet, korruptionen och andra onda cirklar, som bara västerlandet kan rädda dom ur.

Som en följd av den snabba ekonomiska utvecklingen på nittiotalet började indiska akademiker och intellektuella att utforska det nya Indien. Ett Indien som rör sig framåt av egen kraft. Ett Indien där indierna själva åstadkommer förbättringarna – utan nåt som helst västerländskt bistånd. Eller som Nehru, Indiens första premiärminister, uttryckte i en förhoppning: Ett Indien där kodyrkan ersatts av välståndsdyrkan.

1997 kom exempelvis Sunil Khilnanis ”The idea of India” och året därpå PK Varmas ”The Great Indian Middle Class”, två böcker som tolkar de indiska framstegen utan de pekpinnar som västerländska skribenter brukar vifta med.

Men här hemma har det varit ganska tyst. Därför kändes det väldigt spännande när det nu i våras kom en doktorsavhandling i socialantropologi vid Stockholms universitet som entusiastiskt tar sig an det moderna Indien. Avhandlingen handlar om unga medelklassmän i New Delhi och vad de tänker och tycker om sig själva och sin samtid.

I ”India Dreams” skriver svensk-italienaren Paolo Favero om ett Indien som för många svenskar måste framstå som fullkomligt osannolikt.

I ett par år gick han på kosmopolitiska partyn och klubbar, hängde på globaliserade kaféer och snabbmatsställen, besökte medelklasshem och datoriserade arbetsplatser. Männen han studerade var mellan 20 och drygt 30 år, jobbade antingen med internet, media eller turism och hade i hela sitt vuxna liv tagit för självklart att man kommunicerar med msn och sms.

Man skulle kunna tro att dessa unga framgångsrika män som lever mitt i det moderna och globaliserade, vänt den indiska kulturen ryggen – och okritiskt bejakar allt västerländskt.

Men så är det inte alls, kom Paolo Favero fram till. Tvärtom!

Att ”vara indisk” är för de här männen nåt mycket fint och eftersträvansvärt, för att inte säga coolt. Att bete sig alltför västerländskt och förkasta sitt indiska kulturarv betraktas däremot som ett tecken på nåt töntigt, obildat och osjälvständigt.
Som två av männen i undersökningen, Ashwin och Vikram, uttrycker det:

– Jag är glad, jag är indier. Det finns inget som går upp mot Indien, inget!

Jag tror att de flesta lyssnare fortfarande är övertygade om att det här handlar om ett gäng bortskämda rikemansbarn som lever i en kulturell bubbla.

Men då antar man att det ”sant indiska” enbart är hinduism, yoga, meditation och klassisk sitarmusik. Men att tro det, det är lika enögt som att tro att den enda genuina svenska kulturen är gammeldans på loge och Karlfeldts dikter.
Paolo Favero visar i sin bok att det ”typiskt indiska” till och med är ett mer sammansatt begrepp – både i tid och rum – än i någon av Europas nationalstater.

Att ”vara indier” betyder en mängd olika saker, en mångtydighet som gör ord som ”nationell” och ”inhemsk” så luddiga och mjuka att de kan betyda praktiskt taget vad som helst. Kan det bli nåt annat i ett land där man har 18 officiella språk och miljoner anhängare av alla världsreligioner?

Nej, Indien är ett lapptäcke och ”det indiska” en schizofren identitet. I turistsammanhang brukar det uttryckas som brokighet. Det är den här brokigheten, och inte de enskilda delarna, som Paolo Favero skriver om i sin avhandling. För mig är han därför en bra representant för den moderna socialantropologin som intresserar sig för rörligheten och blandningen av idéer i det öppna samhället snarare än – som förr – kulturen hos isolerade ursprungsbefolkningar i avlägsna djungler.

Dagens Indien är ett bra exempel på vad kulturell rörlighet kan åstadkomma.

Indien är en produkt av ett ständigt givande och tagande. Också den europeiska kolonialismen kan man se som ett utbyte. Visserligen plundrade britterna Indien på råvaror och underblåste regionala motsättningar, men indierna passade på att sno moderna idéer om bildning, upplysning och representation. På så sätt var kolonialismen, skriver Paolo Favero, inte bara försvagande och söndrande, utan också frigörande.

Eller som Sunil Khilnani skriver i ”The Idea of India”: Medan britterna spridde kunskapen om livet i västerlandet, introducerade de också en ny tanke som så småningom skulle innebära slutet för kolonialväldet, nämligen: tanken på Indien som en nation.

Utan den tanken hade den indiska kontinenten i dag förmodligen bestått av ett tiotal svaga småriken.

Kombinationen av ett välbevarat kulturarv och lång erfarenhet av såväl migration som invasioner, har gjort Indien kulturellt motståndskraftigt. I Indien sväljer man inte allt som kommer från väst. Men man är bra på att plocka russinen ur kakan.
Musiktevekanalen MTV India är ett bra exempel på det. När de började sända i Indien 1996 befarade många att nu, nu öppnas dammluckorna – och så börjar allt västerländskt skit att välla in.

Istället upptäckte kanalen snabbt att den västerländska musiken inte gick hem hos de unga indierna. De ville se och höra dansant Bollywoodmusik och rytmisk bangramusik, det vill säga indisk populärmusik, gärna i MTV-tempo.

Resultatet är att MTV India i dag är den enda musikkanal i världen utanför USA och Storbritannien som spelar nästan bara inhemsk musik.

Marknaden har sen länge förstått vad det är som gäller. Reklam, filmer och teveserier som vill nå en bred publik använder sig av ett formspråk som är influerat av väst, men bygger nästan alltid på paralleller och associationer till den indiska mytologin.

Ganesh säljer cigaretter, Kama Sutra säljer kondomer, det indiska soltecknet, det vill säga det rättvända hakkorset, säljer snabbmat och Krishna och Radha är förebilden för tusentals kärlekshistorier på vita duken.

Innerst inne finns bland unga indier en stolthet och trygghet i det som uppfattas som traditionellt indiskt.

Om man spelar västerländsk dansmusik på en indisk fest eller klubb, noterar Paolo Favero i sin avhandling, dansar folk och har kul, men när diskjockeyn mot slutet av kvällen vill skruva upp temperaturen på dansgolvet sätter han alltid på Bollywood eller bangra – och dansgolvet exploderar av livsglädje och energi.

Sänd i Obs i mars 2006