Vänstervåg i Indien

Maj är inte bara en het månad i Indien, i år var den också röd.

I den dallrande hettan som alltid drabbar landet veckorna före sommarmonsunen skördade det indiska kommunistpartiet valframgångar. När rösterna räknats klart efter valen till delstaternas parlament kunde den röda fanan med hammaren och skäran hissas på regeringsbyggnaderna i Västbengalen och Kerala. De indiska kommunisterna stärkte också sin styrkeposition som stödparti åt Kongresspartiet, som har makten i den federala regeringen i New Delhi.

I Västbengalen, där Calcutta är huvudstad, blev kommunisterna största parti för sjunde valet i rad och i Kerala i Sydindien återtog man makten efter några år med en Kongressparti-ledd delstatsregering.

Varför går det så bra för det ideologiskt så ortodoxa Communist Party of India (Marxist)? Kanske är det en motreaktion på den nya liberala indiska ekonomin? Är det väljarnas sätt att säga: privatiseringar och avregleringar i all ära, men nu får det vara nog?

Det förvånande svaret på frågorna är: nej, förmodligen inte.

När jag besökte kommunistpartiets kansli i Calcutta strax efter Sovjets fall i början av nittiotalet hängde porträtten av Stalin och Ho Chi Minh kvar i ramarna på väggen. Och partifunktionären som jag intervjuade tyckte inte att det fanns någon anledning att ompröva partiets marxist-leninstiska linje bara för att kommunismen kollapsat i Europa.

Det dröjde till kommunistpartiets kongress år 2000 innan partiprogrammet reviderades – och då bara blygsamt. Nu står det att Sovjets och Östeuropas kommunistpartier begick ”vissa misstag”. Mer vill man inte tillstå. Och jag ser på en nytagen bild från samma kansli som jag besökte 1991 att Stalin inte plockats ner från väggen.

Det indiska kommunistpartiet är en paradoxal rörelse. Å ena sidan är partiet vad vi skulle kalla stelbent, gammeldags och doktrinärt. Å andra sidan bedriver det en politik i de delstater det har makten i som är tillväxtvänlig och öppen för liberala omprövningar.

Glappet mellan partiprogrammet och den förda politiken blir dessutom större för varje år som går.

I kommunistpartiets partiprogram kan man läsa att ”världskapitalismen är oförmögen att lösa mänsklighetens grundläggande problem”, att den nya globala ekonomin ger för få jobb och att klyftorna mellan rika och fattiga ökar.

Samtidigt bedriver Västbengalens vänsterregering, som leds av den populäre kommunisten Buddhadeb Bhattacharya, en framgångsrik liberal, prokapitalistisk och industrivänlig politik. Så bra att Västbengalen, som även med indiska mått mätt är en ganska fattig delstat, nu fått fart på ekonomin och precis som i övriga Indien en växande medelklass. Calcutta har tagit upp kampen med Bangalore när det gäller att locka till sig it-företag. It-sektorn i röda Calcutta växer nu med 70 procent om året, dubbelt så snabbt som i resten av Indien.

Men hur förklarar indiska kommunistpartiet klyftan mellan partiprogrammets avståndstagande till kapitalism och den prokapitalistiska politiken. Hur förklarar partiet att de med ena handen genomfört jordreformer, det vill säga tvångsinlöst privat egendom, och med den andra handen klassat it-sektorn som samhälleligt ”ombärlig” – och därmed begränsat strejkrätten för att skapa ett företagarvänligare klimat för de globala jättarna?

Man kan säga att de indiska kommunisterna valt en kinesisk förklaring. Det vill säga: Måste vi ha kapitalism för att få hjulen att snurra, ja då väljer vi kapitalism. Måste industrin vara privat för att fungera, ja, då får den vara privat. Måste vi begränsa strejkrätten för att locka hit utländska företag, ja då gör vi det. Men, säger kommunistpartiet – och här kommer kopplingen till partiprogrammet – vi är i princip emot kapitalism, vi accepterar den bara då kapitalismens profit gynnar våra invånare.
Parallellt driver kommunistpartiet för all del också flera typiska vänsterfrågor. Partiet är kritisk till den stora globala säkerhetspolitiska nyordningen, där Indien såväl ekonomiskt, strategiskt som politiskt med stormsteg närmat sig USA. Partiet är också kritiskt till att sälja ut statliga verksamheter som flygplatser, energiförsörjning och järnvägar.

I dag kan man också se effekterna av flera decenniers kommunistiskt styre i Västbengalen och Kerala. Här är kastsystemet inte lika strikt, bydemokratin mera levande, jordägandet mer jämlikt och primärvården och grundskolorna i bättre skick.
Allt detta kan förklaras med Bengalens och Keralas historiska något mer jämlika struktur, men också med kommunistpartiets satsning på vänsterpolitik, på jordreformer och offentlig sektor.

För kommunisterna är nästa steg efter satsningen på landsbygden att få igång den moderna industrin i städerna. Det handlar om olika medel för samma mål, det vill säga förbättrad levnadsstandard för majoriteten av befolkningen. Indiens kommunister ser inget motsägelsefullt i det.

Kanske är det som författaren Arundhati Roy skriver i De små tingens gud, en roman som utspelar sig i Kerala. Kerala var 1957 var först i världen med att välja en kommunistisk regering i allmänna demokratiska val. Ledarna har sedan dess tvingats verka inom ramen för Indiens demokrati och har inte kunnat nationalisera och kollektivisera som i Sovjetunionen, Östeuropa och vissa afrikanska socialistländer. Indiens kommunister erbjöd en cocktailrevolution, skriver Arundhati Roy: ”En berusande blandning av österländsk marxism och ortodox hinduism, spetsad med en skvätt demokrati.”

Man skulle kunna säga att det indiska komministpartiet har ett kapitalistiskt hjärta i en kommunistisk kropp.

I våra ögon skorrar det falskt. I Calcutta och Kerala, precis som i Beijing, är det vänsterns nya sätt att hantera globaliseringen.

Sänd i Obs i P1 i juni 2006