Föreställ dig en kvinna längst ner i den indiska kasthierarkin. Tänk dig att hon bor i en av Indiens 600 000 byar och också är jordlös lantarbetare.
Hon underordnas på grund av sin kast i ett hinduiskt samhälle, på grund av att hon är kvinna i ett patriarkalt samhälle och på grund av att hon är fattig och egendomslös i ett klassamhälle.
Hon är med andra ord trefalt diskriminerad.
Vad är egentligen hennes chanser att dra nytta av den indiska grundlagens vackra paragrafer om alla medborgares lika rättigheter?
Det frågar sig den indiska medborgarrättsaktivisten Ruth Manorama, som idag den 8 december tog emot Right Livelihood Award, det alternativa nobelpriset, i Sveriges riksdag.
Hon är ordförande i National Federation of Dalit Women, hon har kallats ”De förtrycktas pedagog” och hennes mission är ett bättre liv för Indiens daliter, som är det ord de oberörbara använder för att beskriva sig själv. Begreppet dalit – som betyder förtryckt – uttrycker ett missnöje med den gudomliga och sociala ordningen och understryker att daliternas kamp inte är religiös utan politisk.
Problemet i Indien är inte regeringen och lagarna. Kastdiskriminering är förbjuden sedan självständigheten 1947 och lågkastiga kan tack vare ett av världens radikalaste kvoteringssystem gå före högkastiga till högre utbildning och statliga jobb. Nyligen beslutade dessutom Indiens regering att höja kvoterna: i dag är varannan utbildningsplats reserverad för lågkastiga, stamfolk och andra eftersatta grupper.
Problemet är – som Ruth Manorama uttrycker det – att lagarna inte efterlevs, att kvoterna inte utnyttjas fullt ut och att gamla föreställningar lever kvar.
I lokalsamhället på den indiska landsbygden blir resultatet att daliterna möter maktfullkomlighet och en myndighetssanktionerad maffiamentalitet.
Det kan gå till så här: En högkastig pojke våldtar en lågkastig flicka. Flickans föräldrar anmäler pojken till polisen. Polisen, som delar kasttillhörighet med den anklagade pojken, skrattar hånfullt åt föräldrarna och säger att ”såna lågkastiga små strunt-människor som ni ska inte komma springande med falska anklagelser mot så fina pojkar, ge er iväg!”.
När gärningsmannen, polisen och domaren tillhör samma kast, säger Ruth Manorama, då är de lojala mot varandra – och förövaren slipper straffa för sitt brott.
Denna straffrihet är ett av Indiens stora problem i dag.
Den dalitrörelse som Ruth Manorama är aktiv i är brokig och består av många olika organisationer. Ideologiskt hämtar de stöd från såväl sekulariserad socialism som buddhistisk filosofi och kristen befrielseteologi. Sett ur ett kolonialt och historiskt perspektiv kan man tycka att det blir bakvänt när daliterna ser hinduism som bevarande av onda hierarkier, medan kristendom använd på rätt sätt är en god kraft för de förtryckta massornas frigörelse.
En radikal grupp som kallade sig Dalitpantrarna, och var inspirerade av USA:s Svarta pantrar, skrev 1973 ett manifest i Bombay som skällde mer på de indiska ledarna än på de forna brittiska kolonialherrarna. Hinduiska ledare hade ju både hela statsapparaten, den nedärvda feodala makten och det andliga förtrycket i sin hand, resonerade Dalitpantrarna.
Men Pantrarnas ideologi genomsyrades inte av kristendom utan av tron på marxism, vetenskap och buddhism. De pratade om revolution, om att styra hela landet. ”Vi nöjer oss inte med litet nu”, står det i manifestet. ”Vi är inte ute efter ett lite kyffe i brahminernas gränd”.
I dag är dalitaktivisternas tongångarna kanske inte mildare, men mindre marxistiska och sällan revolutionära. Staden med sin normupplösning och nya globala hierarkier hägrar för många daliter – där kan de bryta sig ur gamla mönster och avancera, även om de sedda ur brahminernas perspektiv bär med sig sin låga kast resten av livet.
När jag frågar Ruth Manorama vad som står högst på hennes önskelista över politiska beslut för att förbättra livet för Indiens daliter svarar hon inte att det behövs lagar eller rättigheter.
Allt det har man redan.
Vad som behövs är enda sak: att någon ser till att lagarna efterlevs.
Ruth Manorama är trött på vackra ord, hon vill ha handling.
Detta är en del av ett inslag sänt i Obs i P1 i dag den 8 december
4 kommentarer:
Just det där med lagarnas upprätthållande är på många sätt även det en fråga om stad och landsbygd, ju längre från centralorterna du kommer desto svårare har staten att upprätthålla konstitutionen. Dit mediernas öga inte når finns inte heller incitamentet att hålla det rent och snyggt om man säger som så. Demokratin och rättsamhälet bygger på den tredjemakten.
Dessutom handlar det om människors värderingar. För att dra en något långsökt jämförelse, om folk inte uppfattar piratkopiering som olagligt så lär de inte sluta med det bara för att lagboken säger det. Påminner inte krocken mellan stad&landsbygd i det här fallet mycket om krocken mellan nord&sydstaterna på 50&60-talet. Där ett samhälles lagar värderingar inte stämmer överrens med det andra. Om lagar ska efter levas och ingen vill samarbeta så får centralmakten sända in militären ungefär som man gjorde i Little Rock, Arkansas. Men just nu är npg förhållandet mellan urbana/rurala Indien alldeles för ojämnt för att det ska fungera. En sådan regering skulle ha mycket svårt att vinna ett val.
Har dalitrörelsen verkligen varit marxistisk? Jag har alltid förknippat det med befrielserörelserna i stamsamhällena. Naxaliterna lever ju och frodas än idag, inte bara i Assam/Västbengalen utan även i Nepal. Deras situation påminner på många sätt om tibetanernas i Kina, där en urbaniserad majoritetsbefolknings gränser allt mer krockar med ett uråldrigt stamsamhälle och där stamsamhällets strukturer fullständigt brakar samman. Marxismen är väl dock mest en läpparnas bekännelse, dessa stamsamhällen är oftast långt mer hirarkiska än kastsamhället.
Att daliterna inte ropar om marxistisk revolution längre beror kanske på att de tillhör den grupp som har mest att vinna på ett urbaniserat Indien med flytande klass(kast)gränser.
Indien är komplex med sina över en miljard människor, nästan 5000 folkgrupper, över 400 språk som skrivs med 38 olika alfabet, många religioner, osv.
Jag vill motsätta mig varje beskrivning som säger att det "är på detta och detta viset" när man talar om folks levnadsvillkor. Som boende i Indien känner jag ofta inte igen mig. Och det som är sant på ett ställe eller för en grupp kanske inte alls stämmer för andra.
Att vara kvinna är inte automatiskt att vara förtryckt i alla grupper t.ex. Indien inkluderar inte bara patriarkaliska men också matriarkaliska grupper och samhällen. Och för många är statusen knappast annorlunda än för en typisk svensk kvinna i en typisk svensk familj i ett typiskt svenskt samhälle - även om värderingarna i stort må vara annorlunda. Man skall t.ex. komma ihåg att de kvinnliga studenterna vid Indiens universitet är fler än de manliga, osv. Och att både Indien, Pakistan, Bangladesh och Sri Lanka - alla länder i samma region, alla haft kvinnliga premiärministrar och/eller president är ingen slump. Förtryck finns javisst, men inte rakt igenom i alla grupper och i alla fall.
De fattiga har rösträtt - i en demokrati. Det ger makt. Därför har fattiga och lågkastiga en hel del rättigheter de annars inte skulle ha haft. I Sverige finns ingen kvotering för att arbetarklassen skall få lika många platser på Universitet och statliga jobb. Men det finns i Indien - till andras förtret som slås ut trots goda kvalifikationer.
Det finns fattigdom i Indien, rejäl fattigdom på sina håll. Men antalet rejält fattiga minskar för varje år. Och hela Indien är på väg uppåt ekonomiskt. Men en rasande fart. Idag kan man inte få tag på en bostad i New Delhi om man vill äga den med mindre man är miljonär - raknat i svenska pengar. En villa under 6 miljoner svenska är inte helt lätt att få tag i. Och har man 100 svenska miljoner räcker det inte för att köpa Delhis dyraste villor. Grönsakshandlaren, han som står på gatan med cyckelkärra, har egen mobiltelefon. Taxichauffören äger ofta bilen han kör – vilket inte var fallet för några år sedan, Indien har 65.000 dollarmiljonärer. Allt annat än fattigt – enbart fattigt. Det jag slås av är rikedomen. Har aldrig sett så mycket pengar i Sverige som jag ser i Indien. Det är otroligt vad folk har pengar att satsa …
Om man besöker Indien EN gång så slås man av fattigdomen – för man är inte van att se den. Besöker man den fler gånger så börjar man se utvecklingen. Bor man här i Indien ser idag fattigdomen ut som något som skulle kunna vara borta om 20 år. Lägg till några år till och vissa internationella ekonomer anser att USA kommer att passeras.
Ja det finns de som är trefaldigt, kanske fyrfaldigt förtryckta i Indien. I absoluta tal är de många. Men de är färre för varje år, trotts att befolkningen ökar. Frågan är bara vart allt detta sedan tar vägen. Indien har stormaktspolitiska ambitioner. Och att resa till Månen och mars i egna farkoster är bara ett av de mål de satt upp för framtiden.
Per Öberg, New Delhi
Läser man dalitpantrarnas manifest och lysssnade man på flera av dalitaktivisterna på World Social Forum i Bombay 2004 är en sak klar: rörelsen är marxistisk (pantrarna) eller socialistisk (dagens dalitrörelse). Däremot tror jag inte att annat än en liten minoritet av Indiens cirka 180 miljoner "kastlösa" är socialister.
Sant är att det är dumt att säga att något generellt om en miljard indier. Ruth Manoramas analys av dalitkvinnan som trefaldigt diskriminerad är förstås aktivisten Ruth Manoramas tillspetsning, mer tänkt som politiskt tal än eftertänksam analys.
Hennes konstaterande är ändå relevant tycker jag - även om det givetvis inte gäller alla.
Hej
Skicka en kommentar