Hur man tämjer ett vilddjur

Är det rättvist att reservera utbildningsplatser för en grupp medborgare som traditionellt missgynnats i samhället? Eller är det bara ett sätt att tämja den fria konkurrensens och marknadens vilddjur?

I Sverige verkar det bara vara grupper inom feminismen och vänstern som förordar kvotering. Alla andra betraktar idén som tokradikal och kränkande mot den liberala likhetsprincipen.

I Indien har kvotering en helt annat politisk status. Den är officiell regeringspolitik och förordas av politiker från höger till vänster, från religiösa till sekulariserade. Kvoteringssystemet har funnits i decennier, är världens mest omfattande och nu – mitt i den indiska marknadsliberala yran med avregleringar och privatiseringar – håller kvoterna dessutom på att utökas.

Det är inte bara ett brett spektrum av politiker som står bakom kvoteringssystemet. Frågar du runt på gatan får du också oftast positiva svar. Javisst, säger folk, självklart måste man kvotera in dem som har svårt att konkurrera på lika villkor med dem fötts med en bättre position. Visst, måste man reservera så att de socialt utstötta garanteras platser i politiska församlingar, på statliga arbetsplatser och utbildningar.

Men det finns också de som protesterar mot kvoteringssystemet. Och de är högljudda.

I torsdags antog indiska parlamentets underhus, Lok Sabha, en lag som utökar kvoterna för lågkastiga och så kallade stamfolk från 22,5 till 27 procent av platserna på medicinutbildningen. I fredags började läkare på All India Institute of Medical Sciences (AIIMS) i New Delhi att hungerstrejka för att stoppa förslaget.

De som hungerstrejkar nu och de som demonstrerade mot kvoterna i somras har en sak gemensamt: de befinner sig högst upp i hierarkierna. De är braminer, läkare, bor i städernas fina kvarter och har hög status – ibland en kombination av allt detta. De menar att kompetens och inget annat ska avgöra vem som ska få komma in och vara med. Likhetsprincipen sätts ur spel med kvotering, säger de. Och hur ska det gå med kvalitén på vården om fler lågkastiga kvoteras in på grund av sin sociala status (underförstått: vem vill bli opererad av en kirurg som fått sitt jobb på grund av sin låga kast)? Är det inte kompetens, och inget annat, som ska gälla för urval?

Två kombinationer krockar: En ohelig allians av nyfunna marknadsprinciper och urgamla religiösa föreställningar krockar med politik och upplysningsideal. Å ena sidan marknadens fria konkurrens och kastsystemets flertusenåriga hierarkier. Å andra sidan politiken och dess idé om att bekämpa fördomar och understödja alla dem som inte är starka nog att komma ens till start i det fria konkurrensspelet.

Men varför ställa marknad och politik mot varandra? Kan ingen se att den indiska regeringens kvoteringar är politikens försök att tämja marknadsvilddjuret, att göra det civiliserat.

Låter man djuret förbli otämjt går miljoner indier under – samtidigt som krav på att döda det växer sig starka. De som motsätter sig kvoteringar riskerar att bana vägen för extremradikala grupper (det finns beväpnade revolutionära maoistiska grupper i Indien) som bara pratar om att döda vilddjuret en gång för alla. Och det vore ju förfärligt när marknadsdjuret visat sig vara så bra på att dra Indiens ekonomi framåt, uppåt.