Tänk dig att adeln fortfarande sitter på alla viktiga poster i samhället – och du, med din enkla bakgrund, blir mobbad och utfryst så fort du besöker deras arbetsplatser, stadsdelar och stamfik.
Tänk dig att alla Sveriges präster är adliga, och att de har stängt kyrkportarna för såna som du och uppmanar dig att sköta din religionsutövning för dig själv. Du kan väl be i garderoben, eller varför inte på toaletten!
Tänk dig att folk rynkar på näsan och vänder sig bort när du berättar vem du är.
Tänk dig att detta upprepas varje dag året om – år ut och år in.
Ja, då har du en någorlunda riktig bild av hur det kan vara att befinna sig längst ner på botten av Indiens kastsystem – som är både en både social och religiös hierarki.
I de gamla hinduiska Vedaskrifterna rangordnas människorna i fyra varna: präster, krigare, köpmän och arbetare. Under arbetarna finns de som förr kallades paria eller kastlösa, som genom sin rituellt smutsiga uppenbarelse kunde besudla de högsta kasterna.
I Manus 2 000 år gamla lag står det att de lägsta kasterna är födda till att osjälviskt tjäna de högre kasterna. Försvararna av den här ordningen var de som stod allra högst – prästerna, brahminerna.
I tusentals år har de lägsta kasterna hållit tyst och skött sina sysslor, övertygade om att det är den gudomliga ordningen. Fast det är inte helt sant. Redan på 500-talet före Kristus revolterade Buddha och jain-profeten Mahavira mot brahminernas monopol på religionen; de bröt sig ur hinduismen och startade eget.
Och för bara 500 år sedan tröttnade lågkastiga i nordvästra Indien på brahminväldet och skapade sikhismen, som har behållit själavandringsläran men skrotat kastsystemet.
Men hundratals miljoner indier förblev fångna i kasthierarkin. När Indien blev självständigt 1947 förbjöds diskrimineringen, men fortsatte i praktiken, eftersom värderingar är trögare än juridik. Trots att regeringen införde kvoter så att lågkastiga lättare kunde få statliga jobb och komma in på utbildningar förblev de förtryckta, bespottade, nonchalerade.
Så varför inte kalla sig för just det, och säga rent ut vad det handlar om: vi är förtryckta – daliter – ett ord som i sig utstrålar självrespekt och motstånd.
Under mina resor i Indien har jag fokuserat på att skildra den stora medelklassens vardag och samlat mina ofta ljusa intryck i boken Moderna Indien. Nu finns betydligt mörkare och saltare bilder av Indien att ta del av i bokform.
I boken Berättelsen på min rygg har för första gången ett brett urval av litterära texter av dalitförfattare ställts samman på svenska. Här berättar de om det grymma förtryck de utsatts för under sin barndom.
Omprakash Valmiki skildrar i en episod – som fått ge namn till hela antologin – hur han frågar sin lärare varför det inte finns några romaner som skildrar de lågkastigas liv. Läraren svarar med ett raseriutbrott. ”Jag ska nog skriva en bok om dig ska du se … på ryggen på dig”, skriker han. Och så skriver han en berättelse på den lågkastiga pojkens rygg med en rad snärtiga käppslag – och där, på ryggen, skriver Omprakash i sin novell, står den fortfarande att läsa, rad för rad.”
Det här är de förtrycktas litteratur, sedan femtiotalet en egen litterär rörelse i Indien. Det är illusionslösa skildringar, som handlar om det självförakt som följer på förnekelse, och om det gift som sprider sig i de förtrycktas blod, som gör att relationer bryts och medmänsklighet krackelerar.
Om jag inte visste att de flesta av berättelserna i boken utspelar sig 30–40 år tillbaka i tiden skulle jag misströsta om Indiens framtid. Men nu vet jag att de värsta formerna av förtryck i stort sett är historia – som den gamla sedvanan att de oberörbara skulle gå med en stav med bjällror – för att de högkastiga skulle höra dem i tid och hinna undan – och en spottkruka runt halsen – för att de lågkastigas saliv inte skulle besudla marken.
För Indien är behandlingen av de oberörbara ett mörkt historiskt arv att bära. Som en nationell skam skildras uppgivna gestalter med bjällror och spottkopp i konstnären Savi Sawarkars bilder i boken Detta land som aldrig var vår moder, en bild- och poesisamling som – liksom Berättelsen på min rygg – getts ut tack vare Svensk-indiska översättningsprojektet i samverkan med litteraturtidskriften Karavan.
Att läsa prosanovellerna – med sina hemska minnen av barndomens förtryck – känns som att gå in i ett rum utan färger och ljus. Det är starkt, men gör mig modstulen. Dalitpoesin berör mig mer med sin friska blandning av anklagelser mot samhället, blickande inåt i den såriga själen och maning till uppror, som Namdeo Dhasal i dikten Nu, nu:
Vårt blod spilldes för denna ärorika stad
Och vad vi fick att äta var rätten att äta stenar
Gamla tabun om oberörbarhet börjar tona bort, i alla fall i städerna, i alla fall bland dem som gått i skolan. Indiska forskare säger att inkomst och karriär långsamt börjar bli viktigare än kasttillhörighet. Sakta, sakta vittrar Manus urgamla lag sönder.
Men privilegier skänks inte bort hur som helst. De nya mer jämlika attityderna har slagit igenom mer i Sydindien än i Nordindien, där det patriarkala indoariska arvet är starkast. När jag var i Indien i somras protesterade högkastiga läkarstudenter på gatorna i Nordindiens städer. De var missnöjda med att regeringen ville höja kvoterna för lågkastiga, så att fler av dem kan komma in på statliga universitet. Regeringen trotsade protesterna och höjde kvoterna från 22 till 49 procent. Sedan några veckor tillbaka är alltså varannan utbildningsplats reserverad för lågkastiga.
I politiken finns med andra ord en stark vilja att utjämna, och såväl Indiens nuvarande president som socialminister är lågkastiga. Dörren till samhällets toppskikt har öppnats på glänt.
I samband med World Social Forum i Bombay 2004 gavs ett häfte ut med en analys av hur daliterna påverkas av privatiseringsvågen som sköljt över Indien det senaste decenniet. Texten återpublicerar nu i den sista delen av Berättelsen på min rygg, som ägnas åt dalitaktivisternas texter. Slutsatsen är att daliterna riskerar att åter sjunka tillbaka mot botten, eftersom det privata näringslivet till skillnad från den statliga sektorn inte kvoterar in lågkastiga.
Jag tror att det är en förhastad slutsats. Det finns många tecken på motsatsen: det vill säga att profiten bryr sig mer om duglighet och förmåga än om social och religiös rang.
Det är inte i den globaliserade ekonomin som kastförtrycket är värst, det är runt om i Nordindiens konservativa byar och ekonomiskt stillastående slumförstäder – där brinner fortfarande föraktet för dem som befinner sig på kastsystemets botten.
Hoppet har ändå tänts, hoppet om förändring, som Sharankumar Limbale skildrar i dikten Vitbok:
Jag kommer att riva upp skrifterna som järnvägsräls
bränna era laglösa lagar som man bränner en buss
Mina vänner
mina rättigheter stiger som solen!
Kan ni förneka själva soluppgången?
När man läser de orden, då känns det som om daliternas vana att nöja sig med sin lott är historia.
Sänd i OBS i P1 i oktober 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar