Mycket Indien för pengarna

Vad är det som händer? Bröllop svarar Sunil, vars taxi fastnat i trafikknuten och tvingar oss att kliva ur och fortsätta till fots. Det är bröllopssäsong. Stan kokar av liv. Men inte bara bröllop väl? Nej, resten är som det brukar vara. Stor andlig frid och ett världsligt kaos. I Shivas stad trängs miljoner människor. Tiotusentals av dem är på väg till floden. Ganges. Badet som ger bättre karma, bättre allt.

Cykelrikshor i en plingande symfoni, rasslande kedjor. Heliga män med målade pannor, orange kläder och vandringsstav. Kor och hundar på gatorna, tjattrande, bråkande apor på hustaken. Turister som inspirerats av miljön, och ser ut och går som heliga män.

På en båt på floden i det persikofärgade morgonljuset. Alla badande pilgrimer, eldslågorna som flammar vid bålen på kremeringstrappan, den grå askan av före detta människokroppar som skyfflas ner i floden. Själar som finner högre stadier.

Sedan in i gränderna, de tusenåriga. Varma, trånga, omslutande. Små trånga kiosker, järnfat med kokande olja, pojkar som kavlar chapatis. En labyrint, spännande och full av bjärt målade små saker (schampopåsar, gröna betelblad, gudabilder), dunkel och tidlös.

Tillbaka till floden. En naken sadhu med en kropp och rastaflätor insmorda i grå aska. Han snurrar sin snopp flera varv kring en pinne och blickar ut över åskådarna och floden med pigga ögon. Stolt över att kroppens plågor inte berör honom. Upphöjd. Nästan moksha, befrielse från samsara, det eviga kretsloppet.

Men jag är kvar i världen och tänker mest på hur hungrig jag är och hur gott det vore med frukost.

Boktips: ”Guru” av Zac O Yeah, en välskriven andlig reseskildring till hinduismens utmarker och okända fickor. En bok som vidgar den begränsande bild av hinduism som du lärde dig i skolan.

Connaught Place 32 år senare

PK står mitt i Connaught Place i hjärtat av Indiens huvudstad New Delhi. Här hade han för 32 år sedan sitt staffli och här ritade han folks porträtt på tio minuter för att tjäna ihop pengar till mat. ”Ten minutes, ten rupies”, stod det på ett plakat han hade skrivit.

Han var student på Delhis konstskola och bidragen från staten och pappa hemma i Orissa i östra Indien räckte bara halva månaden. Stundtals hade han ingenstans att bo och sov under broar och i parker.

I dag är fontänen på Connaught Place ersatt av en låg amfiteater i röd sten inramad av gräsmattor, dammar och planteringar.

PK tittar sig omkring på de antikinspirerade pelarna på husen runt Connaught Place och minns studenttiden och känner att han har svårt att förstå att han i dag faktiskt bor i ett stort fint gult trähus i Västergötland och inte på en pappaskiva under Minto Bridge i Delhi.

Ekoturism i Jan Lindbladhs skogar

Krokodiler, vilda elefanter och hjortar. Bo i tält på en sandbank i Mahanandiafloden. Paddla kanot på floden och rid elefant och promenera i skogen. Det gjorde den svenske naturfilmaren Jan Lindbladh, fast han bodde i naturreservatets gästhus – tälten på sandbanken fanns inte då.

Tältbyn kallas The Goorge Retreat, naturreservatet Tikarpadi Wildlife Reserve. Det öppnade för två månader sedan och drivs av en liten personalstyrka ett tjugotal volontärer, varav 90 procent är daliter (lågkastiga). Turister du här är du är du med och skapar jobb till en eftersatt grupp i Orissa. Dessutom blir du pionjär: få européer besöker denna del av Orissa sedan britterna halade Union Jack och drog den 15 augusti 1947.

Man måste boka i förväg hos Wildlife District Forest Officer i Angul, varifrån man sedan tar bussen till Tikarpadi. För att komma till Angul tar du också bussen från exempelvis Cuttack eller Bhubaneshwar. Jag kan skaffa telefonnumret om du mailar mig, även om det kan ta någon vecka innan du får svar.

Barden, skrivaren och soldaten

När PK går ner till floden har han ett följe av bybor efter sig. Bredvid honom går hans personliga livvakt och Binod, byns skrattande bard, som tjoar, slår i cymbaler och i triumf ropar ”Harivol, harivol, harivol (Gud är stor) samtidigt som han höjer händerna mot skyn och rosslande skrattar med blottlagda tänder, rödfärgade av många års beteltuggande. Han ropar ”Harivol” minst en gång i minuten hela dagen, därför kallas han inte vid sitt namn utan helt enkelt för ”Harivol”. Titta där kommer Harivol, säger byborna.

Den skrattande barden är bramin och har kommit av egen vilja. Vakten tillhör de erkänt tuffa Assamtrupperna och är hitsänd av delstatsregeringen. Dalitpojken PK har alltså det bästa beskydd från de högsta makterna. Halvvägs till floden bjuder Binod in PK in i sitt hus och visar honom husaltaret. Där inne finns ingen gudafigur, utan en bild på PK och hans svenska fru, som prästen tillber.

PK ser besvärad ut, säger att det är svårt att leva upp till alla förväntningar och skakar på huvudet åt uppståndelsen.

Men inte nog med en vakt, en skrattande bard och några hundra bybor som betraktar PK med stor vördnad och beundran, i följet finns också braminkvinna Supriya som håller på med en bok om den oberörbara pojken som fann kärleken och bröt alla normer. Hon följer tätt i hans skugga, samma skugga som braminer förr i tiden skydde, för att få stoff till sin dokumentation.

– Du är en hjälte, säger hon till PK och skrattar. Du är en hjälte i hela Orissa. Men berget självt verkar fattar inte hur högt det är.

Vända hem i triumf

En oberörbar som dyrkas av braminer. När PK (läs Pi-Kej) Mahanandia åker hem till sin by i det före detta kungadömet Athmallik i östra Indien möts han av en välkomstorkester. Den går framför vår fyrdjulsdrivna Chevrolet på bygatan och spelar en galen melodi. Trummor, klarinett, bastuba. Gnisslande, vinande, bankande. Bybor kantar huvudgatan, stirrar gör respektfulla hälsningar. PK får en blomstergirlang runt halsen.

Och det här är ändå ingenting mot den gången för tio år sedan. Då hade polischefen i delstaten Orissa ordnat en helikopter – och PK hans följe kom ner från himlen som gud med sina änglar. En berörbar gud.

Nu bor vi i hans hus mellan bergen och floden. Det byggde han för några år sedan för att kunna ha en plats att återvända till nån gång om året och stödja lågkastiga bybor med olika projekt. Här kan han också minnas... berget, ängen, trädet, huset… barndomslandskapet framträder – som en film som spelas upp för hans inre blick.

I år är det 30 år sedan han flyttade till Sverige. Kärleken till Lotta tog honom till ett hus i skogen i Västergötland, jobb som teckningslärare, familj, två barn. Han har blivit svensk, men ändå inte.

Han återvänder allt oftare till Athmallik i östra Indien. När han var liten fick hans familj emellanåt utstå spott och spe av de högkastiga. Prästerna kastade sten på honom om han närmade sig templet och brahminpojken som var olydig och lekte med PK blev efteråt ”tvättad” med kospillningen för att renas från den ovärdiga beröringen.

I dag är allt annorlunda. PK är byns hjälte sedan han har hjälpt till att finansiera vattenpumpar och en skola och skapat ett aktivitetscentrum som arrangerar studiecirklar för kvinnor i byarna runtomkring.


Hans oberörbarhet har förbytts i en vilja att beröra. Även braminer i byn kommer fram och hälsar vördnadsfullt, böjer ner huvudet i respekt och vidrör hans fötter med fingertopparna – en traditionell hälsning när man möter sina föräldrar, en äldre, en överordnad.

Men rykten florerar. Många bybor anser att den nya bensinmacken också är PK:s förtjänst, liksom det för säsongen ovanligt kraftiga regnet (regn är alltid välkommet i en risodlingsbygd) som smattrar mot plåttaken. När allt kommer omkring, praktiskt taget allt positivt som hänt på sistone är det nog faktiskt PK som fixat.

Bombay good place for rich people

Är Bombay en bra plats att leva på? frågar jag taxichauffören som kommer från Varanasi i Nordindien och lever i slummen.

– Yes, Bombay good place for rich people! svarar han och menar faktiskt även sig själv en smula, för i Bombay tjänar han stora pengar, som han skickar hem till Varanasi och försörjer fru, tre barn, en ogift syster och två föräldrar.

Vill du bli miljonär?

På Coffee Day på fjärde våningen i Atria – ”…the Millennium Mall” – träffar jag Dipali.

Jag intervjuade henne för min bok för två år sedan. Då sa hon:

– Det är en bra tid, den som är nu, en bra tid att leva i Indien.

… och menade den nya friheten som en arbetande singelkvinna har i en storstad som Bombay. Kraven på att gifta sig finns, men fram till den stunden är kommen kan man jobba, umgås med vänner, både män och kvinnor, åka på semester tillsammans med dem, och leva ett liv som tills nyligen var mycket ovanligt i Indien.

Känns det fortfarande så, frågar jag när våra cappuccinos ställs på bordet mellan oss.

– Ja, jag har svårt att tänka mig något bättre liv än detta.

– Då sa att när det gäller att hitta den rätte mannen att gifta dig med litar du inte helt på ditt eget omdöme, du sa att du hade stort förtroende för dina föräldrar när det gäller att välja.

– Sa jag det? Jo, jag litar fortfarande på dem, säger hon och skrattar.

Men sedan förstår jag att scenariot med arrangerat äktenskap kanske ändå har blivit blekare. Dipali pratar om att flytta utomlands, kanske Paris, Singapore.

– Livet verkar så lätt där, allt praktiskt som tar sån tid i Bombay är hur enkelt som helst där. Och så kanske man kan träffa nån där.

När vi är klara med kaffet går vi ner på första våningen där företaget där hon jobbar är med och arrangerar en modevisning för barn. Dipalis företag står för marknadsföringen av flickparfymen Barbie, rosa flaskor och söt doft, som tioåringar älskar.

Små barn i tuffa kläder och bandanas knutna runt huvudet dansar och poserar medan föräldrar och andra vuxna fotograferar och klappar händer.

Efter en stund känner jag mig olustig i denna luftkonditionerade, fläckfritt rena värld av glas och stål. Utanför dunkar Bombays puls i den tropiska kvalmiga avgasmättade kvällsluften över gropiga gator kantade av slumbostäder och reklamskyltar för mobiltelefonabonnemang.

När jag var i Bombay på en researchresa för sju år sedan stirrade Big B, Bollywoodskådespelaren Amitabh Bachchan, ner på oss från plakat med reklam för ”Kaun Banega Crorepati?” (”Vem vill bli miljonär?”). Nu går frågeprogrammet åter i tevekanalen Star Plus, men med Big B:s ärkerival, Shah Rukh Khan eller kort och gott SRK, som programledare.

SRK tittar på mig när jag kommer ut från Atria. Jag tycker att hans läppar rör sig.

– Vill du bli miljonär? verkar han säga till mig.

– Eller du? frågar han med sitt återhållsamma charmiga leende och tittar på mamman som kokar ris utanför slumhyddan på trottoaren.

Glada siffror och stora förhoppningar

Tillväxten i den indiska ekonomin förväntas i år bli 9,2 procent, Bombaybörsen stängde igår på sin högsta nivå någonsin och igår kom en internationell undersökning som visar att de indiska löntagarnas lönerna ökar snabbast i hela världen.

Samtidigt konstaterar premiärminister Manmohan Singh att skatteintäkterna, på grund av den växande ekonomin, ökar mer än vad man förväntat sig. Staten har alltså mer pengar att sätta sprätt på. Nu finns det en stor förhoppning: satsa skattepengarna på utbildning och vård.

Trots lysande universitet och högskolor är Indiens stora fula skamfläck de urusla statliga grundskolorna och den statliga primärvården, som de fattiga är hänvisade till. Medelklassen bryr sig inte, de har råd att köpa bra privata alternativ – och gör det i större utsträckning än i något annat land i världen.

Antalet dagstidningsläsare ökar kraftigt. Upplagorna för de indiska tidningarna steg mellan 2001 och 2005 med 33 procent, samtidigt som antalet dagstidningar ökade från 1 493 till 1 834. Det startades alltså 341 nya dagstidningar under perioden. 20 procent av världens alla dagstidningar finns nu i Indien.

Jämfört med i de utvecklade länderna är det en liten del av befolkningen som läser en dagstidning, men ökningen är ett positivt tecken: tillväxten förklaras av de flesta med stigande läs- och skrivkunnighet.

I väst tar internet och teve läsare från dagstidningarna. I Indien ökar all mediekonsumtion.

Neokolonialismens nya ansikte

Här är en text jag skrev för TT och som gick ut igår måndag 5 februari. Kanske är den inte med i just din morgontidning, därför kommer den här:

Självförtroendet är på topp i Indien efter indiska Tata Steels köp av brittiska stålföretaget Corus och Bollywoodskådespelaren Shilpa Shettys succé i brittiska Big Brother. ”Imperiet slår tillbaka” och ”Tata kolonialiserar världen” skriver indiska tidningar.

Ekonomin växer med rekordhöga 9,2 procent per år, Bombaybörsen har gått upp med 400 procent de senaste fyra åren och indiska företag nyanställer som aldrig förr.

Shilpa Shettys seger i Big Brother ses av många här i Bombay - centrum för såväl filmindustrin som finansmarknaden - som bekräftelse på Indiens framgångar utomlands och som juvelen i kronan på det allt starkare varumärket Indien.

Den nationella stoltheten har också stärkts av så vitt skilda företeelser som indiska författares försäljningsframgångar i väst som det indiska rymdprogrammets framgångar. Som en förberedelse för planerade bemannade rymdfärder 2015 sköt landet i januari upp en obemannad sattelit som därefter landade säkert i Bengaliska viken.

Nyhetskanalen BBC publicerade på måndagen en opinionsundersökning som visar att 71 procent av landets befolkning är stolta över att vara indier och 65 procent anser att stoltheten bygger på det faktum att Indien är på väg att bli en ekonomisk supermakt.

Prognoserna ser goda ut. Enligt en nyligen publicerad rapport från konsultföretaget Goldman Sachs kommer Indiens ekonomi snart att gå om Japan och om några decennier bara överträffas av USA och Kina.

Efter köpet av Corus är Tata Steel världens femte största ståltillverkare. Störst är Mittal Steel, som leds av världen tredje rikaste man, indiern Lakshmi Niwas Mittal, sedan han i juni förra året köpte den amerikanska ståljätten Arcelor.
Kinas ekonomi är fortfarande större än Indiens, men när det gäller företagsköp utomlands är det Indien som leder.

Den internationella expansionen för Tata-koncernen - som består av hundratals företag - handlar inte bara om stål. De senaste åren har andra Tata-företag köpt flera av sina globala konkurrenter, varav många i Storbritannien. Tata Motors är i dag världens femte största lastbilstillverkare medan Tata Tea är världens tredje största producent av förpackat te.

Storbritannien, som fram till 1947 styrde Indien, får i dag finna sig i att Indien nu är på väg att ta över flera brittiska institutioner. Indiska företag är på gång att köpa in sig i såväl i den brittiska nordsjöoljan som i den skotska whiskyindustrin.

Medan Kina med sin växande exportindustri kallats världens verkstad har Indien har tack vare sin IT-industri och teletjänstföretag _ som växer med 20 procent om året _ utnämnts till världens kontor.

- Nu har utländska företag upptäckt att vi inte bara är bra på service och IT-tjänster, utan också på tillverkning. Tillsammans med Tatas uppköp utomlands ger det oss ökat självförtroende som industrination, säger ordförande i indiska Industriförbundet R Seshasayee, som i torsdags deltog i ett indiskt-svenskt handelsseminarium i sydindiska Madras.

I söndagens Times of India skriver ekonomen Swaminathan Anklesaria Aiyar att Indiens expansion i väst är neokolonialismens nya ansikte. Är Indien därmed världens nya kolonialmakt? frågar han sig, men svarar nekande: ”Idén om imperialistisk kamp för världsherravälde är falsk.|.|. Dagens globala integration handlar inte om kolonialism, utan om ökat ömsesidigt beroende”.


Fakta: Framsteg och bakslag
• Indien har 10 av världens 30 snabbast växande städer. Fram till 2020 förväntas ytterligare 140 miljoner landsbygdsbor ha flyttat till stan.
• Hälften av alla stadsbor måste lämna hemmet för att hämta vatten i brunnar och från offentliga kranar. En fjärdedel av stadsborna har inte tillgång till en toalett.
• Produktiviteten inom industrin och tjänstesektorn är fyra gånger högre än inom jordbruket, som sysselsätter 60 procent av den indiska arbetskraften.
• Indien har världens tredje snabbast växande mobiltelefonmarknad efter Kina och Ryssland. 200 miljoner indier har i dag mobiltelefon.
• Trots att fattigdomen minskar på grund av den växande ekonomin har landet fortfarande 260 miljoner människor som enligt FN tjänar mindre än sju kronor om dagen och därmed klassas som absolut fattiga.
• Läs- och skrivkunnigheten har ökat från 17 procent 1951 till 65 procent 2001.
• Att 385 miljoner indier fortfarande inte kan läsa och skriva skylls framför allt på misskötsel av statliga grundskolor, framför allt på landsbygden.

Ett skepp kommer lastat

Där var näringslivsminister Maud Olofsson med sin gälla röst som överröstade de smattrande indiska välkomsttrummorna… okej, de var lite överdrivet. Stackarn, alla driver med henne. Där var också Göteborgskommunalrådet Göran Johansson, förre ABB-chefen Percy Barnevik och 120 svenska näringslivsrepresentanter. Och så jag.

Hamnen i Madras. Solen steker. Plötsligt seglar hon in, ostindiefararen Götheborg efter en 17 dagar lång färd från Singapore.

Jag går ombord tillsammans med ett hundratal indiska journalister och tevekamera-team. Det doftar tjära och trä. Det doftar historia. Men vad gör skeppet Götheborg i Indien?

– Vi kommer lastade med vänskap, säger den svenske kaptenen i ett tal på kajen.

Ett PR-jippo för Sverige, javisst, men också en förverkligad dröm för ett gäng seglingsentusiaster. Att få segla till Kina och tillbaka, precis som på 1700-talet.

På kvällen viger en tevekanal 19 minuter åt Götheborgs ankomst till Madras.

Morgonen därpå är det stort svenskt-indiskt handelsseminarium på Hotel Taj Cormandel. Göteborg marknadsför sig som näringslivsdestination för indiska företag, men jag känner att intresset är större den andra vägen. Svenskt näringsliv är extremt intresserat av det allt starkare varumärket Indien. Det är här man ska vara om man vill hänga med när gäller högteknologi och tillgång till kvalificerad (och relativt billig) arbetskraft. Inte i Göteborg.

Percy och fattigdomen

I dag har jag varit på ett svenskt-indiskt handelsseminarium i Madras.
Där fanns en man som bara pratade om fattigdomen och vad man göra för dem som befinner sig på det indiska samhällets botten.

Han heter Percy Barnevik. Ja, ni känner honom, ABB och allt det där. I dag har han kvar ett syrelseuppdrag – i GM – och för övrigt ägnar han sig åt att bygga medborgarkontor i byar i Tamil Nadu, låna ut pengar (mikrofinanser) till kvinnor och självhjälpsgrupper så att de kan starta kooperativ och småföretag för att försörja sig.

Nu finns Hand in Hands projekt i 100 byar i Tamil Nadu. 150 000 kvinnor är aktiva i självhjälpsgrupper. Snart ska Percy Barnevik starta liknande projekt i Maharashtra, Rajasthan och Bihar. Han har redan börjat i Afghanistan och Sydafrika.

– Talibanerna hatar mig, säger han när vi småpratar i foajén till kongresshallen, jag har ju valt att vända mig till kvinnorna i första hand. De super inte, gamblar inte, de jobbar hårt, de håller ihop familjerna. De är de bästa förvaltarna av verklig uthållig utveckling.

Percy säger att han alltid varit intresserad av Indien. Han känner flera ur Indiens näringslivelit, som Ratan Tata ("Min kompis, vi ska ses i Bombay imorgon"). När hans vanliga karriär tog abrupt slut ville han ägna sig åt Hand in Hand.

- Men, säger han, det handlar inte om att skänka, det handlar om att demokratisera, låna ut pengar, skapa jobb, utbilda – så att de fattiga kan skapa sin egen framtid.

Förbluffad såg jag honom sedan som vilken ung volontär som helst prata om fattigdomen för hundratals indiska och svenska affärsmän i kostymer som är här för att hitta lönsamma businesspartners.

Percy brinner, han är arg, han vill förändra – och han har stålar.