Där var näringslivsminister Maud Olofsson med sin gälla röst som överröstade de smattrande indiska välkomsttrummorna… okej, de var lite överdrivet. Stackarn, alla driver med henne. Där var också Göteborgskommunalrådet Göran Johansson, förre ABB-chefen Percy Barnevik och 120 svenska näringslivsrepresentanter. Och så jag.
Hamnen i Madras. Solen steker. Plötsligt seglar hon in, ostindiefararen Götheborg efter en 17 dagar lång färd från Singapore.
Jag går ombord tillsammans med ett hundratal indiska journalister och tevekamera-team. Det doftar tjära och trä. Det doftar historia. Men vad gör skeppet Götheborg i Indien?
– Vi kommer lastade med vänskap, säger den svenske kaptenen i ett tal på kajen.
Ett PR-jippo för Sverige, javisst, men också en förverkligad dröm för ett gäng seglingsentusiaster. Att få segla till Kina och tillbaka, precis som på 1700-talet.
På kvällen viger en tevekanal 19 minuter åt Götheborgs ankomst till Madras.
Morgonen därpå är det stort svenskt-indiskt handelsseminarium på Hotel Taj Cormandel. Göteborg marknadsför sig som näringslivsdestination för indiska företag, men jag känner att intresset är större den andra vägen. Svenskt näringsliv är extremt intresserat av det allt starkare varumärket Indien. Det är här man ska vara om man vill hänga med när gäller högteknologi och tillgång till kvalificerad (och relativt billig) arbetskraft. Inte i Göteborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar