När PK går ner till floden har han ett följe av bybor efter sig. Bredvid honom går hans personliga livvakt och Binod, byns skrattande bard, som tjoar, slår i cymbaler och i triumf ropar ”Harivol, harivol, harivol (Gud är stor) samtidigt som han höjer händerna mot skyn och rosslande skrattar med blottlagda tänder, rödfärgade av många års beteltuggande. Han ropar ”Harivol” minst en gång i minuten hela dagen, därför kallas han inte vid sitt namn utan helt enkelt för ”Harivol”. Titta där kommer Harivol, säger byborna.
Den skrattande barden är bramin och har kommit av egen vilja. Vakten tillhör de erkänt tuffa Assamtrupperna och är hitsänd av delstatsregeringen. Dalitpojken PK har alltså det bästa beskydd från de högsta makterna. Halvvägs till floden bjuder Binod in PK in i sitt hus och visar honom husaltaret. Där inne finns ingen gudafigur, utan en bild på PK och hans svenska fru, som prästen tillber.
PK ser besvärad ut, säger att det är svårt att leva upp till alla förväntningar och skakar på huvudet åt uppståndelsen.
Men inte nog med en vakt, en skrattande bard och några hundra bybor som betraktar PK med stor vördnad och beundran, i följet finns också braminkvinna Supriya som håller på med en bok om den oberörbara pojken som fann kärleken och bröt alla normer. Hon följer tätt i hans skugga, samma skugga som braminer förr i tiden skydde, för att få stoff till sin dokumentation.
– Du är en hjälte, säger hon till PK och skrattar. Du är en hjälte i hela Orissa. Men berget självt verkar fattar inte hur högt det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar