USA skimrar inte lika fint längre

Det fanns en tid när det fanns skäl för resten av världen - särskilt den så kallade tredje världen - att se upp till Amerika.

Där fanns de bästa universiteten, den vassaste forskningen, den mest expansiva och innovativa ekonomin och på - på gott och ont - den friaste marknaden och mest prestigefyllda globala politiken.

Vad finns kvar av det idag? En ekonomi i kris, en klumpig Mellanösternpolitik som påminner om britternas kanonbåtsdiplomati gentemot Kina för över hundra år sedan, en ovilja att satsa på alternativ energi och ta itu med miljöproblemen och ett krampaktigt grepp om de globala maktinstitutionerna.

Det är inte längre lika självklart för duktiga, strävande kineser och indier att drömma om USA. Idag finns möjligheterna hemmavid. I Asien finns spetsuniversitet, jobbmöjligheter och - när det gäller Indien - lika diversifierade och vassa medier och fora för meningsutbyte som i väst. Inte ens USA:s underhållningsindustri lockar. Den egna ses som nog så avancerad och färgrik.

USA skimrar inte längre lika vackert, Asien - trots sina brister och fula fläckar - har börjat skimra nästan lika vackert - sett ur dessa indiers och kinesers synvinkel.

Och gamla trötta, konservativa USA ... Där president Bush hellre åker till Sauidarabien och vädjar till saudiska kungen för lägre oljepriser än försöker minska oljeberoendet genom att sänka hastighetsgränserna och stimulera köp av miljöbilar i USA, skriver Thomas L Friedman i New York Times.

Bush misslyckande att mobilisera den dynamiska och uppfinningsrika amerikanska ekonomin att skapa ett alternativ till oljan har gynnat framväxten av "petrolium-auktoritära" stater som Ryssland, Venezuela och Iran - länder som nu ritar om den globala politiska kartan efter eget huvud, skriver Friedman.

Indiska ledarsidor är idag fulla av västkritiska kommentarer som riktar sin udd ... inte mot västerlandets tekniska kunnande och marknadsliberalism, som man gillar och efterliknar ... utan mot västerlands maktfullkomlighet och självgodhet.

Hotet kommer från väst

The New Indian Hemisphere – the Irresistible Shift of Global Power to the East”, Kishore Mahbubani, Public Affairs, 2008.
”Temptations of the West – How to be Modern in India, Pakistan and Beyond”, Pankaj Mishra, Picador, 2006.
”The Argumentative Indian – Writing on Indian History, Culture and Identity”, Amartya Sen, Allen Lane 2005.
”Författare räknar inte röster”, Arundhati Roy och David Barsamian, Ordfront 2005.

En handfull länder som tillsammans rymmer 12 procent av jordens befolkning använder det så kallade världssamfundet för att gynna västerländska intressen. De länder där de resterande 88 procenten av mänskligheten bor har inget att säga till om när de globala spelreglerna bestäms.

Nej, denna gång kommer inte kritiken från arga aktivister på gatan utanför Världshandelsorganisationens toppmöte, det är heller inget citat från någon av kanadensiskans Naomi Kleins böcker. Istället är det en asiatisk röst som talar. Den tillhör Kishore Mahbubani, singaporian med indiska rötter, professor i offentlig förvaltning och en lika påläst som ilsken kritiker av väst. I sin senaste bok ”The New Asian Hemisphere” gör han upp med västerländsk självgodhet och maktfullkomlighet.

Han var där när det hände. Som diplomat och FN-ambassadör för Singapore har han frotterat sig med jordklotets politiska och ekonomiska elit på internationella toppmöten och skrivit bitska krönikor i västerlandets mest prestigefyllda media, New York Times, Wall Street Journal, The Guardian. Trots sin insidesposition har han inte låtit sig övertygas om systemets förträfflighet. Istället, säger den arga rösten från östern, är den västerländska elitens medier och klubbar – Världshandelsorganisationen, G7, Världsbanken, Internationella valutafonden – trångsynta fora för västerländska intressen.

Mahbubani ser i ”världssamfundet” en politisk sufflé som lanserar pretentiösa men innehållslösa deklarationer om allt från Afrikas kris till global uppvärmning. Uttalandena är skadliga på två sätt, anser han: dels skapar de illusionen av att man verkligen tar itu med de globala utmaningarna, dels skildras de i västerländska medier som om de representerade hela världen.

Mahbubani har i amerikanska medier kallats ”anti-amerikansk”, men han är en varm supporter för de marknadsliberala idéer som efter kalla krigets slut med tilltagande iver anammats av länder som tidigare försökte sig på alternativa utvecklingsvägar. Frihandel och marknadskrafter, säger han, har lyft hundratals miljoner ur fattigdom – ”400 miljoner bara i Kina” – och förvandlat Asiens invånare från objekt till subjekt.

Kommer vår tid att om hundra år att ses som en historisk triumf för västerlandet (kapitalismen vann) eller som dess nederlag (Asien tog över)? Historiskt har ju liknande geopolitiska förskjutningar lett till obalans, konflikt, krig. Men var lugn, säger Mahbubani, till skillnad från USA och Europa är Asien inte ute efter att dominera världen, utan nöjer sig med att ”efterlikna väst”.

Det största hotet mot stabilitet och säkerhet, skriver han, är inte islamisk terrorism eller bristen på politisk demokrati i Kina (”… som aldrig varit friare och stabilare än nu”), utan västerländsk maktfullkomlighet. Om väst låter resten av världen få vara med och bestämma de globala spelreglerna är framtiden ljus. Om väst fortsätter leva i villfarelsen att dess egna intressen är globalt allmängiltiga är framtiden mörk.

När väst skriver historien ses ofta upplysningen, sekulariseringen och naturvetenskapen som europeiska uppfinningar. En historieskrivning som ifrågasätts av Amartya Sen, författare och nationalekonom från Calcutta, nobelpristagare i ekonomi 1998, i ”The Argumentative Indian”. Praktiskt taget alla tekniska nymodigheter i det medeltida Europa, skriver han, kom från Kina (klockan, tryckpressen, skottkärran, krutet, hängbron, den magnetiska kompassen) medan matematiken inklusive nollan och decimalsystemet importerades från Indien.

Men mer än så: Aristoteles trodde på frihet och tolerans, men principerna gällde bara fria män emellan, medan kung Ashoka – som regerade norra Indien på 200-talet f Kr – i sina pelarinskriptioner slog fast att det goda samhället måste innehålla frihet för alla, inklusive kvinnor, slavar och ”skogsfolk” (ännu inte domesticerade jägare och samlare).

På 1500-talet, medan inkvisitionsdomstolarna ännu härjade i Europa och kättare brändes till döds på Campo dei Fiore i Rom, ledde den muslimska mogulkejsaren Akbar 600 mil österut en nordindisk stat som förhöll sig neutral gentemot religionen, med en politik som bjöd på tolerans och multikultur.

En konsekvens av dagens västerländska dominans, skriver Amartya Sen, är att väst felaktigt ses som födelseplatsen för rationalism och liberalism, och att andra kulturer än de västerländska definieras som antitesen till västerlandet. Men Asiens modernisering idag handlar i grunden inte om ”ideologisk imperialism från väst”, skriver han, snarare om en renässans för en tidig asiatisk upplysning.

Res till Shanghai, Singapore och Bangalore och chansen finns att du kommer hem med en någorlunda ljus syn på vad ekonomisk makrnadsliberalism kan åstadkomma med fattigdom och sega asiatiska makthierarkier. Men Pankaj Mishra, indisk intellektuell och författare, har istället rest till platser där utvecklingen bjuder på dystrare uttryck: Tibet, Nepal, Pakistan, Afghanistan och Uttar Pradesh, en av Indiens fattigaste, mest korrumperade och ojämlika delstater.

I boken ”Temptations of the West”, en blandning av reseskildring och essä, dissekerar han det komplexa och motsägelsefulla förhållandet mellan Sydasien och väst. Han beskriver Gangesslättens provinsiella bourgeoisie som flyttade in i kolonialbungalowerna när britterna flyttade ut och degenererade i ”en kolonial form av självförsvar och auktoritet”.

Men Mishra är ingen kritiker av västs kulturella inflytande i öst. Europas idéarv har tvärtom hjälpt honom att förstå Indiens hierarkier, att se igenom den misstänksamhet mot muslimer och lågkastiga hinduer som han fick med sig från sin uppväxt i en högkastig men fattig brahminfamilj. När han läste de europeiska klassikerna såg han de förfördelade indiernas frustration.

En av Mishras ögonöppnare var Gustave Flauberts roman ”Hjärtats fostran" från 1869 och dess beskrivning av människans illusioner om det moderna stadslivet. 1800-talets Paris och 2000-talets Bombay – en kittlande parallell som känns mer relevant ju mer man tänker på den.

Arundhati Roy har sedan hon 1997 kom med den hyllade romanen ”De små tingens gud” ägnat sig åt att tala för de indier som hon uppfattar som offer för liberalisering, frihandel och exploatering av naturresurser. I vännen David Barsamians intervjubok med henne, ”Författare räknar inte röster”, presenterar hon en dyster syn på det nya Asien. Hon liknar globaliseringens effekt på Indien vid två lastbilskonvojer: en liten där eliten färdas och en stor där folkflertalet trängs. Den lilla konvojen är på väg mot den digitala framtiden i det förlovade landet med tjusiga elektroniska prylar. Den stora konvojen är på väg mot allt djupare fattigdom, mot mörkret.

Tidskriften Outlook publicerade nyligen ett tal hon höll i Istanbul i januari i år på årsdagen av mordet på redaktören för den armeniska tidskriften Agos. Där jämför hon folkmordet på armenier i Turkiet 1915 med pogromerna mot muslimer i den indiska delstaten Gujarat 2002.

Medan Amartya Sen och Kishore Mahbubani ser religiös fundamentalism som liberalismens fiende, ser Roy en symbios mellan intolerans och marknadskrafter. Ett tecken på detta, säger hon, är hindunationalisten Narendra Modi, politisk ledare i Gujarat, som förra året blev återvald på en politik som förenar marknadsekonomisk liberalisering med hets mot muslimer.

Marknadsliberalernas humanism krackelerar när den möter vinstbegäret: ledande indiska industrialister har utsett Gujarat till en ”drömdestination för finansiellt kapital. Hindunationalisterna, säger hon, har lyckats förena ”folkmord” med den fria marknaden i ”en multinationell affärsrörelse”.

Men inte heller sekulariserad och tolerant marknadsliberalism i form av Mahatma Gandhis och Nehrus kongressparti – som styr och har styrt Indien de flesta av de 61 åren som gått sedan självständigheten 1947 – tilltalar Arundhati Roy.

Asien bör inte kopiera västs modell för ekonomiskt framåtskridande, säger hon i Barsamians intervjubok. ”Den västliga uppfattningen om ’utveckling’ har att göra med brist på fantasi”. I väst handlar utveckling ”… om att tämja vildmarken, tämja människors själar. Det är en oförmåga att förstå att det finns ett annat sätt att leva”.

Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 24 maj

Genväg till erfarenhet

Första gången jag klev på planet till Indien visste jag i stort sett ingenting om landet jag var på väg till.

Det var tidigt åttiotal, jag var 21 år, hade liftat och tågluffat i Europa och Mellanöstern och storögt läst Jack Kerouacs På drift . Min lycka låg i att resa så mycket och så långt bort som möjligt, det var jag säker på. Varje resa måste gå längre bort än den förra, som om det jag dittills upplevt inte var tillräckligt exotiskt.

Det var inte mod, det var romantik. Reseromantik. Luffa, lifta, låta världen skölja över en, ta dagen som den kommer – det var det som var det riktiga livet i den stora världen bortom det förutsägbara livet hemma.

På Pudding shop i Istanbul och stranden i Nuweiba vid Röda havet berättade de Riktiga Resenärerna för mig om Afrika och Indien, om det Ultimata Annorlunda, och deras historier tvinnades samman med Kerouacs livsglädje i att vara fri och på väg.

Min tanke inför den stora avfärden österut var att låta resan utveckla sig själv. Om det var något man nödvändigtvis måste förstå lär man sig väl det på plats. Jag läste inga romaner om Indien, inga tjocka faktaböcker och jag skaffade aldrig Lonely Planets India – a travel survival kit, utan kompletterade Kerouacs lärdomar med det lilla, tunna knastertorra häftet Länder i fickformat – Indien från Utrikespolitiska institutet.

Idag kan jag tycka att det var en poäng (fast den inte var uttänkt) att jag inte tog med mig någon guidebok, att jag inte visste mer om resandet än att det kunde vara romantiskt och mer om Indien än landets BNP per capita. Hade jag läst för mycket om alla sjukdomar och allt elände hade jag kanske tvekat. Detta skriver jag trots att det numera är mitt jobb att få folk att läsa på om sjukdomar och risker, hur man reser runt, var man ska bo och vad man bör se. För jag hamnade på platser dit ingen som läst på ordentligt skulle resa. Bökiga, grå, medelmåttiga landsortsstäder i subkontinentens inre, utan imponerande tempel och palats, men med människor som är genuint nyfikna på – och utan avsikter att bondfånga – en blekhyad yngling med dammig ryggsäck. Det var ensamt, ibland jobbigt, ganska ofta tråkigt, men också spännande.

Det är resan som inte går på räls: skakig, osäker, öppen.

Men jag hade tid att inte vara påläst. Har man sex månader på sig för att lära känna ett nytt land kan man kosta på sig att famla lite i början.

Idag är mina resor kortare. En, två, max tre veckor. Då måste jag börja långt före avfärden – söka på internet, i bokaffärer, i antikvariat. En enda roman, har jag insett idag, rymmer ofta mer inblick i ett land än sex oförberedda månader på luffen. En enda roman gör resan intressantare och mindre förvirrad.

Slummen i Bombay, som från flygplatsbussen kändes skrämmande och anonym, befolkades i Rohinton Mistrys En ömtålig balans (A Fine Balance) med människor, som jag på bokens drygt 700 sidor lärde känna så bra att den barriär som stod mellan mig och de fattiga i Indien började rasa. Där stod ”jag” och såg hur mitt hus i Bombays värsta slum skövlats av en bulldozer – och kände förtvivlan.

Om man läser böckerna på plats kan effekten bli magisk. Jag minns en tågresa mellan Gujarat och Bombay där jag satt djupt försjunken i Salman Rushdies Midnattsbarnen, tittade upp och fick se ett ortsnamn på en gul stationsskylt, en ort där huvudpersonen i boken just då befann sig.

Kan matexport lindra Indiens fattigdom?

Indiens framgångssaga de senaste åren har handlat om ett snabbt gensvar på det globala behovet av IT-produkter och kundservice.

Indien står för forskning och utveckling av teknologi, som sedan tillverkas i Kina. När prylarna går sönder är det åter dags för Indien, vars tusentals callcenters tar hand om kundservicen.

Läser man ekonomisidorna i vilken tidning som helst kan man därför tro att de flesta indier numera jobbar med högteknologi och service.

Så är det inte.

Indiens IT-sektor står för en stor del av landets BNP, men mer än hälften av alla indier jobbar fortfarande i jordbruket.

Indiens bönder har inte hängt med när den rika världens jordbruk har förvandlats till effektiva och mekaniserade matfabriker. I Indien är oxen som drar plogen och manuellt jordbruksarbete fortfarande en vanlig syn. Idag talar man om en indisk jordbrukskris med katastrofala följder.

Krisen handlar främst om bomullsbönderna, symbolen för det självständiga Indien. Under kolonialtiden skapade britterna ett system där indierna odlade bomullen – till låg förtjänst – medan spinning, vävning och tillverkning av kläder skedde i Storbritannien – till hög förtjänst – kläder som därefter exporterades tillbaka till Indien.

Det var det koloniala, imperialistiska mönster som Mahatma Gandhi ville bryta med när han själv började spinna bomull och premiärminister Nehru bröt med när han införde höga tullmurar för såväl import som export.

Indien skulle stå på egna ben och vara självförsörjande.

Men de senaste tio åren har minst 100 000 indiska bönder begått självmord, betydligt fler än tidigare.

En vanlig förklaring är att Indien för tio år sedan – efter påtryckningar från Världsbanken – skrotade Nehrus gamla självförsörjningsmodell, sänkte tullmurarna och gjorde Indiens bönder till fritt villebråd på världsmarknaden.

Och Indiens bomullsbönder tvingades skuldsätta sig för att ha råd med licenser på genmodifierade och patenterade bomullssorter från amerikanska bioteknikföretag.

En mänsklig katastrof utlöst av ett ökat inslag av marknadsekonomi och vetenskap: plötsligt blev frön – som varit allas och ingen egendom i tusentals år – en privat ägodel och handelsvara.

Den indiska miljö- och människorättsaktivisten Vandana Shiva är en av debattörerna som målat upp bilden av Indiens bomullsbönder som ett av det kommersiella utsädets första offer.

Efter att ha läst en undersökning av ekonomen Srijit Mishra på Indira Gandhi Institute of Development Research i Bombay vill jag också skylla på globaliseringen, men inte i första hand på de patenterade fröna.

Mishra har intervjuat familjer i bomullsbältet centrala Indien, som av indiska tidningar döpts till ”The Suicide country". Han har kommit fram till att odlingen av genmodifierad bomull lett till att bönderna ökat produktiviteten och minskat användningen av bekämpningsmedel.

Men eftersom kostnaderna blivit högre krävs att man får bättre betalt än tidigare – och eftersom amerikanska odlare pumpar ut billig bomull på världsmarknaden är de indiska bönderna chanslösa.

Varför är amerikansk bomull så billig? kan man fråga sig. Jo, för att amerikanska staten betalar ut massiva subventioner till sina bönder. Subventionerad amerikansk bomull översvämmar den indiska marknaden och slår ut indiska bomullsbönder.

Man kan säga att för varje amerikansk bomullsbonde som får statligt stöd begår en indisk bomullsbonde självmord 1 300 mil österut.

Globaliseringen bjuder också på ett hopp för Indiens bönder. De skulle kunna svara med samma mynt. Vad som krävs är indiskt statligt stöd för att skapa ett modernt system för distribution av färska jordbruksvaror så att Indiens bönder kan sälja bortom den lokala basaren.

Om den globala marknaden blev synlig och nåbar för den indiska bonden skulle Indien kunna exportera billig mat till väst, där matpriserna gått upp kraftigt de senaste åren.

Kompetensen finns redan i Indien, det som saknas är genomförandet. Times of India föreslog nyligen i en ledare en tioårsplan med fokus på spridning av teknologi från de indiska forskningslaboratorierna till landsbygden. Ledarskribenten ville också se billiga regeringssubventionerade krediter till bönderna, precis som i USA och EU.

Syftet: mer indiska vindruvor och mangos och mer indiskt vete och ris i västvärldens mataffärer.

Visst rymmer Indiens möjlighet att öka välståndet på landsbygden på en konflikt: att transportera mat över halva jordklotet kommer aldrig att vara bra för miljön. Men vem ska betala det högsta priset för en tuff global miljöpolitik?

Så länge väst exporterar produkter till Indien och så länge Kina förser världen med billig hushållsteknologi bör det i rättvisans namn inte finnas något hinder för Indien att sälja mer mat till oss.

Kanske bör Indien få rätt att släppa ut lite mer skit under en övergångsperiod, ända tills fattigdomen bekämpats.

Under tiden är det vi i den rika världen som bör betala det högsta priset för bättre global miljö.

Sänt i Obs i P1 i mitten av april.

Indien tjänar på amerikansk kris

Indien drar längsta strået när västerländska företag stramar åt som en följd av bolånekrisen i USA.

Amerikanska och europeiska IT-företag jagar kostnader genom att förlägga allt mer av sin forskning, service och support i Asien. Därmed stärks Indiens ställning som favoritdestination för outsourcing.

Nätverks- och mjukvaruföretaget Nortel beslutade nyligen att flytta 1 000 jobb från USA och Storbritannien till Indien, Kina och Mexiko

- Flytten syftar både till att rekonstruera verksamheten och att minska kostnaderna, säger Nortel Networks global services ordförande Dietmar Wendt, enligt Times of India idag.

IT-företagen Logica och Symphony Services tror också på ökad outsourcing i bolånekrisens spår - och framför allt till Indien.

- Att flytta till Indien innebär att vi får bättre kontroll på kostnaderna, men det finns också andra fördelar [i Indien], som ... ökad produktivitet och effektivitet, säger Symphony Services vd Ajay Kela, också det enligt Times of India.

Glädje i Indien, får man förmoda, men också ilska i USA. Det är inte kul att bli av med sina privilegier: amerikanska lobbyorganisationen No jobs for India konstaterar på sin hemsida i en anda av xenofobi:

"Don't do business with companies that outsource ... Dump their stock, tell them you won't do business with them because they outsource. Write to Congress, your state Senator, the President and ask them why companies are allowed to import cheap labor on L1/H1 Visa's when there is an American needing that job. Ask Why American workers are being forced to train their cheaper replacement and then laid-off. Ask why your personal information; credit, banking and health info is in the hands of foreigners."

Ännu en superbillig indisk bil

Renault-Nissan och den indiska skoter- och mc-tillverkaren Bajaj utmanar Tata Motors med planer på att lansera en lika billig bil som Tata Nano.

Bilen går under kodnamnet ULC och ska kosta cirka 17 500 kronor (100 000 rupier), alltså ungefär lika mycket som Tatas superbilliga bil.

Huvudmarknaden för bilen är tänkt att vara Indien och bilfabriken ska ligga i Chakan i Maharashtra. Produktionen börjar 2011.

Så länge tillverkarna av superbilliga bilar inte lämnar den traditionella bensinmotorn och satsar på alternativa bränslen känns planerna oroande.

I rättvisans namn är det svårt för oss i väst att komma med moraliska invändningar till ökad bilism i Indien, men det är ju å andra sidan lättare att tänka nytt innan bilarna är färdigutvecklade och rullar ut i miljontal på Indiens vägar.

Miljökritiken kommer också inifrån: Centre for Science and Environment (CSE) i New Delhi har redan formulerat en rapport som är starkt kritisk till Tata Motors planer på Nano, som blev offentliga i höstas.

Tata har föresten redan kommit med planer på ett miljövänligare alternativ: en tryckluftsbil. Läs mer om den.

Avspänning och stabilitet

Vid en första titt på Sydasien kan säkerhetsläget verka skakigt:

Inbördeskrig på Sri Lanka.

Kärnvapen i Indien och Pakistan, som länge bråkat om områden i Kashmir.

Islamister och militärer med politiska ambitioner i både Bangladesh och Pakistan.

Pashtunska talibaner som strävar efter makten med vapen i hand i Afghanistan.

Maoister som snart kommer att bilda regering i Nepal, förmodligen med starkt stöd av Kina, som varit Indiens rival om gränsområden i Himalaya sedan länge.

Men trots allt detta är läget lugnt, säkerheten hög och framtidsprognoserna goda för säkerheten i Sydasien.

Paradoxen presenterades av Krishnan Srinivasan, bland annat för detta kabinettsekreterare på UD i New Delhi, när han igår kväll pratade om "India and the security environment in South Asia", arrangerat av Svensk-indiska föreningen.

Viktigaste komponenten i spelet om Sydasien är förstås Indien, tack vare sin mittenposition, storlek, tillväxt och demokrati. Indiens huvudmål är stabilitet och världsstatus. En världsstatus som inte bygger på dominans över grannländer, utan på finkänslig diplomati, som ibland kan te sig lite väl opportunistiskt försiktig. Indien höjer inte rösten i förmanande tonfall - allt för att inte reta upp grannar, allt för stabiliteten.

Bristen på pekpinnar har också en historisk förklaring, menade Srinavasan: efter århundraden av kolonialt utnyttjande vet man hur det känns när främmande makter förklarar hur ett land bäst ska skötas.

Därför kan Indiens utrikespolitik verka mer pragmatisk än ideologisk: Okej, säger New Delhi, vi gillar inte regimen i Burma, men den står för stabilitet och motverkar ett annars förmodat kaos när rivalitet bryter ut mellan olika folkgrupper (som kan spilla över i nordöstra Indien).

- Indien har inte kärnvapen för avskräckning utan för världsstatus. Pakistans kärnvapen däremot är en reaktion på Indiens innehav och ska verka avskräckande. Jag är trots allt nukleär optimist: jag gillar inte vapnen, men jag tror att de avvärjt stora konventionella krig i Sydasien och resten av världen ända sedan andra världskriget, sa Krishnan Srinivasan.

Avspänningen mellan Indien och Pakistan har kommit långt. Det är en enorm skillnad mot för bara några år sedan. Idag reser betydligt fler över gränsen, bland annat med två reguljära internationella tåglinjer, länderna möts regelbundet i cricketmatcher och tonläget hos de högsta ledarna har förbytts från beskyllningar och hätska ord till försonande och milda formuleringar. Till exempel anklagar inte längre Indien automatiskt Pakistan när terrorister smäller en bomb i Indien.

Framtiden?

- I framtiden ser jag ökat ekonomiskt samarbete, inte militära sammanstötningar i Sydasien.

Överbefolkning?

- Ingen pratar längre om det. Och det är inte så konstigt. Indiens befolkningsökning har planat ut. Dessutom ser den demografiska sammansättningen bra ut. Idag har Kina 230 miljoner fler invånare i arbetsför ålder, 15-65 år, än Indien. År 2050 är förhållandet det omvända. Då har Indien 230 miljoner fler mellan 15 och 65. Och det är bra för Indien.

Vem är Krishnan Srinavasan. Läs mer här!

Mer indiskt mobilprat

Häromveckan gick Indien om USA när det gäller mobiltelefonanvändare. Nu har Indien näst flest mobiltelefonabbonemang i världen (efter Kina).

Enligt analysföretaget Gartners mobilexpert Anshul Gupta, som citeras i Dagens Industri, har USA 252 miljoner abonnenter och Indien 260 miljoner.

När det gäller ökningen av mobilpratare är Indien däremot nummer ett i värkden. Ingen annanstans tecknas så många nya abonnemang.

Analysföretaget Informa Telecoms & Media har spått att Indien får ytterligare 90 miljoner abonnenter i år. Indien skulle i så fall vara den enda stora marknaden i världen som i år har högre tillväxt än 2007.

Kulturella korsreferenser

Indiens hindunationalister pratar gärna om hinduisk tradition, kultur etc. Men det som vi idag kallar indisk kultur är till stor del - åtminstone i Nordindien - en blandning av hinduisk och muslimsk tradition.

På 1500-1700-talen dominerade tre muslimska imperier världen från Adriatiska havet till Bengaliska viken: Ottomanska riket (Turkiet), Safaviddynastin (Persien/Iran) och Mogulriket (Pakistan, norra Indien, Bangladesh).

Dåtidens Indien var alltså inte bara en muslimsk erövring i periferin, utan ett av den muslimska världens kulturella och religiösa centra.

De muslimska härskarna i Indien formade en värld via arkitektur och konst som lånade lika mycket från den hinduiska befolkningen som den blickade inåt mot islams estetiska mittpunkt. Därav indosarascensk byggnadskonst, design, tradition. Därav det Nordindien vi ser idag med Taj Mahal, Rajasthans borgar och maharajapalats, Fatehpur Sikri, Delhis Röda fort, designen på Varanasis/Benares sidensaris med mera. Därav danser och sånger på skördefester, bröllop och festivaler i Nordindien som är resultatet av en persisk-indisk och muslimsk-hinduisk mixkultur.

När hindunationalister angriper islams inflytande i Indien angriper de sig själva. Nordindien är en del av ett arv där det är omöjligt att separera beståndsdelarna med mindre än progromer, fascistisk ideologi och etnisk rensning.

Därför blir indier tjocka

Nyheter som går ut på att det finns genetiska förklaringar till varför vi blir feta duggar tätt. Nu kommer också en förklaring till indiers tidigare förmodade predestinering att bli tjocka.

En forskargrupp från Imperial College i London har kommit fram till att indier har en sekvens gener som inte bara innebär förhöjd risk för diabetes typ 2, utan också fetma.

I genomsnitt 50 procent av av alla jordens befolkning har dessa "fetmagener", men i Indien är siffran snarare runt 70 procent.

Forskarna tror att indierna, som utgör 25 procent av jordens befolkning, på grund av en växande medelklass - och denna gensekvens - år 2020 kommer att stå för 40 procent av alla hjärt- och kärlsjukdomar.

Var beredd på innovationen chai garam low fat zero sugar.

Slut på minskning av fattigdom?

Det senaste decenniet har världsfattigdomen minskat - flera hundra miljoner människor har lyfts ur fattigdom tack vare den starka tillväxten i framför allt Indien och Kina.

Nu varnar Asiatiska utvecklingsbanken (ADB) för att fattigdomsminskningen i Asien - där två tredjedelar av världens fattiga bor - förbyts i en ökning av antalet fattiga. Orsak: den globala "matkrisen" med snabbt stigande matpriser.

Bankens ordförande Haruhiko Kuroda tror att "perioden med billig mat nu kan vara över".

Varför stiger priserna just nu? Dåliga skördar på grund av global uppvärmning, ökad efterfrågan på grund av en växande medelklass och omställningen av produktionen från mat till biobränsle är några orsaker som nämnts.

Politiker som tänker snävt nationellt är förmodligen en annan orsak. Både Indien och Vietnam har begränsat risexporten för att säkra matförsörjningen på hemmafronten. Resultat: priset på ris på världsmarknaden har ökat ännu mer, vilket drabbar många fattiga länder i Afrika och Asien hårt.