Bildade Kerala

I Kerala kan närmare 100 procent av befolkningen läsa och skriva. Mitt första samtal i Kerala är med receptionisten när jag ska checka in på Elite Hotel i Keralas kulturella huvudstad, Thrissur.

I morse lämnade jag Bombay om visserligen vimlar av högutbildade, rika och vältaliga människor med stort självförtroende, men där servicepersonal, taxichaufförer och väskbärare är lågutbildade, utstrålar underdånighet och sällan pratar mer än ett par ord engelska.

Bombay är inte en segregerad stad. Fattiga och rika lever sida vid sida. Ingen glömmer för en sekund bort den andras existens. Kontaktytorna är lika många som kontrasterna är stora. Men det är också en stad där utbildningsnivå och inkomst återspeglar sig i position, jobb, status som om betyg och lön vore skrivet med stora bokstäver i pannan.

Här är allt så annorlunda.

– Hur ser svenskarna på att priset på råolja steg till över 140 dollar per fat? frågar receptionisten, som om han stått och väntat hela morgonen på någon att få diskutera världsekonomin med.

Han har omoderna slafsiga kläder i brunmurriga toner, fettfläckiga glasögon och pratar mer välartikulerat än professorn i arkitektur som jag intervjuade i Bombay i går eftermiddag. Recceptionisten tittar på mig med nyfiken blick, uppfordrande.

– Oljeshejkerna tjänar alldeles för mycket pengar, fortsätter han. Vi måste hitta alternativa energikällor. Hur ska det annars gå? Hur ska vår ekonomi kunna fortsätta att växa? Och miljön! Något måste göras.

– Men nu sjunker oljepriset, säger jag.

– Ja, nu är det nere i 70 dollar. Men världens börser! Kurserna rasar. Indien klarar sig nog ändå. Vi har framtiden för oss, säger den diskussionsglada receptionisten.

Hotellet är billigt. Toapapper ingår inte, men däremot ett politiskt perspektiv på Indien och den globala ekonomin.

Jag är väldigt glad för att jag är tillbaka i Kerala.

Katolska risodlare i Keralas flodland

I en by i Kuttanad Backwater i Kerala. Ris- och kokospalmsodlare. Kanaler, floder, sjöar, åar. Tättbefolkat. Ett indiskt Holland. Risfälten ligger en meter under sjö-, flod- och havsnivån. När risfälten ska vattenfyllas öppar man bara en lucka i den gräsbevuxna jordvallen.

En risodlare är Hormese Hormese. Han heter så. Hans pappa hette Hormese. Han heter själv Hormese. Då blir det Hormese Hormese. Hans fru heter Leela. De är katoliker, det är nästan alla här i byn. På andra sidan floden, närmare Kottayam, är de flesta syriskt ortodoxt kristna.

Men man lever inte längre på risodlingen.

- Konkurrensen från importerat ris är för stor, priset på arbetskraft är för hög, säger Hormese.

250 rupier om dagen kostar en lantarbetare. 40 kronor.

- Uj, uj, uj, hutlöst, klagar han.

Istället drar han in extrainkomster på att ta emot betalande gäster i sitt vackra hus med trätak och inbyggt rismagasin i blanklackat mörkt trä. Här växte Hormese upp med fem syskon. Nu är det bara han, som är yngsta sonen, och Leela som bor här. Deras son pluggar till ingenjör på ett college i närheten och kommer bara hem en gång i månaden.

Kommunisterna styr Kerala. Gillar Hormese dem?

- Nej. Vi är kongresspartianhängare. Jag tror på Nehru-Gandhi-familjen. Men mina arbetare är kommunister. Alla arbetare här är kommunister.

Intresset styr tankarna. Så enkelt.

Hammaren och skäran på röda fanor längs den trånga bygatan. En kritvit nyputsad Maria med den döda krosfästa Jesus i famnen framför Mariakyrkan. Bländvita kristna symboler, gröna palmer, röda kommunistiska fanor - och stilla flyter floden med bitar av vattenhyacinter och afrikansk mossa.

Stackars de turister som bor på opersonliga lyxiga resorts, som det vimlar av i Kuttanads flodlandlandskap. Vid Vembanadsjöns strand ligger de på rad. Där betalar man, ler, ger dricks och håller käften. Hemma hos Hormese får vi en släkts berättelse på en kväll, även om Hormese är svårpratad, man får dra svaren ur honom. Men till slut kommer dem. Leela pratar bara malayalam.

Vi äter lokalt fångade vilda tigerräkor, kycklingcurry och appam. Vi dricker whisky tillsammans och pratar om Hormese pappa, om tider som flytt och vatten som passerat i flodden - och aldrig kommer igen. I så fall i ny form.

Men varför sörja det som försvunnit. Folk har det bättre nu. Men allt är annorlunda. Istället för risodling hägrar it-jobb i Trivandrum och Cochin. Eller ett jobb som hemhjälp, snickare eller chaufför i Persiska viken, där man kan tjäna 100 000 rupier i månaden på manuellt arbete. En toppdirektörslön i Indien.

Inte undra på att så många hus i Kerala är så välrenoverade och man ser plattbildsteveapparater och nya laptops inne i vardagsrummen i många hem.

På kvällen är det en halvtimmes schemalagt strömavbrott. Fläkten stannar, värmen blir intim. Myggorna biter mig på fötterna, men det är värre vid Dalälven. En stor humla stångar sig argt svirrande trött mot stearinljuset i det heta stillastående mörkret. Tänker på Arundhati Roys formulering om insekter som surrar "trögt förbryllade" - jag tror det var så hon skrev. Hennes De små tingens gud, debutromanen, och hittills den enda romanen, har sålt i sex miljoner över hela världen. Hon kommer från en by utanför Kottayam, några mil bort, men få här vet ens vem hon är.

- Arundathi who? säger Hormese.

Röda trosvissa Kerala

Röda Kerala. En indisk delstat, en myt, en legend. Styrt av en allians ledd av Indiens kommunistparti, CPI (M). Den första människa jag pratar med när jag landat i Kerala visar sig vara lokal ordförande i kommunistpartiet i staden Thrissur. Han bjuder in mig till kvällens möte. En minister från delstatsregeringen, och medlem av CPI (M):s politbyrå, ska tala i parken som omger Vaddukanatha-templet, det kommer att komma massor av folk att lyssna.

– Det kommer att bli en stor succé, säger han trosvisst.

I den lila skymningen marscherar hundratals partimedlemmar in i parken som varje år i maj är scenen för en av Indiens mest spektakulära festivaler med massor av paraderande guldutsmyckade elefanter: puram.

Men nu är det inte snablar och guld som gäller. De marscherande partimedlemmarna har alla röd skjorta och beige basker. Ett hav av rött, rött, rött. Raka led. Och en orkester som spelar militäriska trumvirvlar.

Röda fanor med hammaren och skäran vajar i vinden och kråkor kraxar.

– Kamrater, honör! Kamrater, sitt ner! skriker en partifunktionär, klädd som en officer i en armé, en armé med röda skjortor.

Eftersom jag inte förstår talet som är på malayalam drar jag mig bakåt och träffar Nishanthip, partimedlem och ledamot i grameen panchayat (byrådet) i Nandikara, ett litet samhälle strax utanför Thrissur. Han berättar entusiastiskt om hur bra röda Kerala är, om mödrapengen till fattiga mödrar, om arbetslöshetsersättningen, skolorna och den närapå 100-procentiga läs- och skrivkunnigheten – och om direktdemokratin.

– Var tredje månad är alla i samhället välkomna på stormöten. Då beslutar vi tillsammans om vi ska bygga en bro över floden eller renovera skolan.

Nishanthip är arbetslös akademiker, har en fil kand i historia från universitetet i Calicut. Han får arvode från byrådet, men det räcker inte långt. Ibland hoppar han in och jobbar som hotellkock.

– Vi i Kerala vet allt om världsläget. Vi är utbildade, duktiga, kompetenta, politiskt medvetna. Väst ser på oss som tiggare, men vi är en enorm mänsklig resurs, säger han i mörkret under tamarindträdet och tittar på mig genom sina stålbågade glasögon.

Han drar alla stora paradfrågor som Indiens kommunistparti driver – hotet från globaliseringen och självmorden bland indiska bönder, kärnkraftsavtalet med USA och hotet från nazismen i Europa.

– Stopp, säger jag, efter Hitler är väl ändå inte just nazismen något stort hot.

– Jasså, säger han milt, och verkar öppen för att revidera sitt utfall.

– Ok! Men rasismen då? säger han.

– Jo, rasismen är mer oroande, säger jag.

– Jag visste väl det, avslutar han och skyndar ner mot St Thomas College Road för att ta bussen hem.

Nytt hopp för Asiens största slum

Vad är slum? Kanske stans skitigaste, mest slitna och fattigaste kvarter. Men man bör lägga till ytterligare en definition: ett område där invånarna egentligen inte har rätt att bo. De är papperslösa i alla bemärkelser: inga lagfarter, inga hyreskontrakt. Och en sak till: minimal eller obefintlig kommunal service i form av vatten och avlopp, skolor och underhåll av vägar.

Ett informellt område. Hus som inte finns på papperet. Människor som inte räknas.

Om myndigheterna eller de rättmätiga privata ägarna till marken vill kan de med all juridisk rätt redan i morgon säga åt dig att försvinna, låta några bulldozrar göra om området till en tom grusplan och därefter bygga något annat där. Kanske kan några av sluminvånarna få flytta tillbaka till de nya fina husen, men det finns inga garantier.

Bilden av Asiens största slum, Dharavi i Bombay, har sett ut ungefär så. Och när planerna lanserades på att rivs slumhusen och bygga solida bostadshöghus och shopping- och kontorskomplex var det många som bor i Dharavi i som reagerade med fasa.

Inte minst eftersom Dharavi är lika mycket ett hantverks- och småindustricedtrum som ett bostadsområde. Sluminvånarna bor ofta på övervåningen medan bottenvåningen och gränden utanför utgör en verkstad i någon form.

Krukmakare, läderfärgare, tryckerier, sopåtervinningscentraler, byggfirmor, affärer för allt från mat till elektronik. Inoficiella verksamheter, men mycket verkliga – och födkrok för Dharavis närmare en miljon invånare.

Skulle myndigheterna svepa bort allt detta och ge invånarna små lägenheter i 17-våningshus där man inte har samma möjlighet att utföra sitt arbete?

Men nu börjar farhågorna att förbytas i en mild optimism. Två organisationer – The Society for the Promotion of Area Resource Centers (Sparc) och National Slum Dwellers Federation (NSDF) – har kämpat i åratal för att man dels ska undersöka hur många som egentligen bor i Dharavi och vad de jobbar med, dels starta en dialog med sluminvånarna så att de får vara med i den process som ska förvandla Asiens största slum till ett område i Bombay som inte bara är rent och snyggt, utan också kan bli arbetsplats och hem för de som bor där nu.

Nu i oktober-november startar dialogen. Särskilda råd har inrättats för diskussioner mellan invånarna och myndigheterna.

– Om det här går vägen kan Dharavi och Bombay bli en modell för hur man på ett demokratiskt sätt förvandlar slummen till anständiga stadskvarter, en modell för slumområden i Nairobi, Kapstaden och Rio de Janeiro, säger Jockin Arputam, ordförande i NSDF över en kopp te.

Hus som rasar

Bombay, söndag. 200 hus rasar varje år ihop. Kollapsar. Poff! Inte på grund av muslimsk terrorism, utan på grund av brist på underhåll.

Man får tänka positivt: de flesta hus står trots allt kvar.

Bombay fortsätter ändå att existera. Husen som rasar är till och med en del av Bombays karaktär. Balanserade på den trådsmala linjen mellan succé och katastrof, mellan skinande vitt och sotigt svart.

Idag var jag hemma hos Sheela Patel i Breach Candy, ett fint medelklassområde vid havet. Palmer. Gelato Italiano. Lekparker.

Sheela leder The Society for the Promotion of Area Resource Centers (SPARC), en av Indiens största gräsrotsorgansationer som jobbar med hus- och infrastrukturfrågor för städernas fattiga.

Vi drack te medan hennes hemhjälper sopade golvet. Fin utsikt över det grå Arabiska havet och Breach Candy Clubs djupblå pool. Salman Rushdie hävdar i Midnattsbarnen att den poolen är formad som kartan över Indien. Sheela förnekar det.

- Rushdie är bra på fiction, sa hon lakoniskt.

Men de som sett poolen i Google Earth vet att hon har fel.

När det var dags för påtår kom Jockin Arputam, som är ordförande i National Slum Dwellers Association.

Jag intervjuade honom och Sheela om planerna på att riva Asiens största slum, Dharavi, som ligger strax söder om stans flygplats. Dharavi har plötsligt hamnat i det internationella medieljuset. Financial Times, Time Magazine och BBC har alla det senaste året haft reportage om Dharavi. I alla reportage förekommer Jockin Arputam.

Igår jagade tevekanalen Al Jazira honom i åtta timmar utan att lyckas få till en träff. Jag sitter och dricker te med Sheela – och så kommer han in i rummet och säger hej, bara så där. Hade inte jagat honom en minut ens. Journalistisk tur.

Under min intervju med Jockin ringde hans två mobiler sammanlagt 15 gånger. Fyra av samtalen kom från utlandet.

Slummen har blivit nyhetsmässig. Jockin, som själv bott i slummen, tycker att det är bra – och ett problem. Att prata med medier tar två timmar om dagen av hans arbetstid.

Men vad händer med Dharavi, Bombays och Asiens största slum som rymmer runt en halv miljon människor? Mer om det i morgon.

Till dess: läs delstaten Maharashtras hemsida om planerna för Bombays slum.

Till Bombay ikväll

Jag åker till Bombay ikväll.

Det blir flera blogginlägg de kommande två veckorna därifrån.

Per

Indisk biologisk mångfald

Om man åker 20 mil landsväg i Sverige och sedan lika långt i Indien verkar det uppenbart: Sverige har en natur i balans, medan Indiens natur är en katastrof. Från ett svenskt bussfönster stör knappast något bilden av symmetrisk granskog och ett lika konsekvent, enhetligt jordbrukslandskap.

Från ett indiskt bussfönster skymtar högar av ruttnande sopor, kvarlämnat byggbråte, diken fyllda av papp och fladdriga plastkassar.
Men det är bara det yttre skenet. När det gäller tillståndet för djur och natur finns det tecken på att förhållandena är omvända.

Ett svenskt landskap må se prydlig ut, men den biologiska mångfalden är stympad av ett intensivt skogsbruk och jordbruk. Ett indiskt landskap må se hemskt ut men bjuder på ofantligt större biologisk mångfald.

Kungsfiskare pilar fram över avloppssvart vatten, blixtrar i blått och starka färger tillsammans med telefonledningarnas blåkråkor och biätare. Vid vägkanterna surrar och spritter det av insekter, paddor och grodor, av frankoliner och majnastarar.

Brunglador, väldiga rovfåglar, flyger i vida cirklar över storstäderna och spanar efter kadaver. Storkar och bomullsvita kohägrar och ägretter patrullerar risfälten. Apor, flygande hundar och mungos finns ogenerat i bebyggda områden.

Från det svenska bussfönstret syns i bästa fall något rådjur eller någon kråka.

En förklaring till mångfalden är att det indiska landskapet i Indien som ser så skräpigt ut från bussfönstret inte är lika välordnad, tuktat och inrättat efter mänskliga önskemål som i Sverige. Galleriskogar, vattenpölar, oborstad ogräsmark och sanka surdrag tillåts leva sina egna liv, vilket ger djuren andrum.

Läget kan beskrivas som tämligen just, än så länge. I Indien finns tolv procent av jordklotets fågelfauna och lika stor andel av världens växter. Landet har 95 nationalparker och 500 viltreservat. Totalt 4,75 procent av ytan är skyddad mark, medan 20 procent består av skog.

Men den biologiska mångfalden är hotad av människans framfart. Befolkningen växer liksom trycket på mark och vatten. Våtmarker dikas. Skogar avverkas.

Tåg från Europa till Indien och Bangladesh

Hur långt kommer man i världen med tåg? Transsibiriska känner du till, men det finns en sydligare väg österut.

Författaren Paul Theroux reser i den fascinerande reseboken Den stora järnvägsbasaren (1975) med tåg från London via Istanbul till Asien. Sedan dess har krig och konflikter försvårat, för att inte säga omöjliggjort Theroux klassiska tågrutt.

Nu är läget ljusare – och en tågresa från Narvik i Nordnorge till Dhaka i Bangladesh är fullt möjlig.

Sista felande länken – tågresan mellan Kolkata (Calcutta) i Indien och Bangladesh nyöppnades så sent som i mitten av april i år.

Så här reser du:

Dag 1-5: Narvik–Stockholm–Köpenhamn–Istanbul
Tåget avgår 10.57 och är efter byte i Boden framme i Stockholm 7.45 nästa morgon. Därefter tar du X2000 till Malmö och Öresundståget till Köpenhamn. Bara tre byten och drygt 50 timmar senare är du framme på Sirkecistationen i Istanbul. Hela resan från Narvik till Istanbul blir ganska dyr – kanske 4#000–5#000 kronor – men bjuder för övrigt inte på några stora problem.

Dag 6-9: Istanbul-Teheran
Ta en färja över Bosporen till Haydarpasastationen på asiatiska sidan och hoppa på bekväma Trans-Asia Express, som avgår varje onsdag och tar tre dagar. Resa med plats i sovkupé: 500–600 kronor.

Dag 10–11: Teheran-Kerman
Ta nattåget som går från Teheran varje dag klockan 16.45 och anländ i Kerman 5.50 nästa morgon. Bekväma luftkonditionerade 4-bäddskupéer. Biljetten är mycket billig: 140 kronor.

Dag 11: Kerman-Bam
2004 förlängdes järnvägen till Bam. I Kerman hoppar du därför på Bamtåget som avgår 8.30 och är framme 11.30. En vacker resa genom öknen. Kostar löjligt lite, bara 30–40 kronor.

Dag 11-12: Bam-Zahedan
Ok, nu kommer ett till glapp mellan rälsbitarna. Mellan Bam och Zahedan nära pakistanska gränsen får du än så länge ta bussen, som avgår 20.00 och anländer 4.00 nästa morgon. Men redan i slutet av 2008 beräknas ny räls ligga på plats och du kan skippa bussen och ta tåget istället. 50 kronor.

Dag 12–13: Zahedan-Quetta
Klockan 8.30 den 3.e och 17:e i varje månad avgår ett tåg från Zahedan som anländer i Quetta i Pakistan 15.20 nästa dag. Enkla sittvagnar, inga liggvagnar, ingen restaurang. Ladda med matsäck och mycket dricksvatten. Biljetten kostar ett par hundra. Det händer att tåget ställs in på grund av oroligheter. Förbered dig på några veckors väntan i Zahedan.

Day 13–14: Quetta-Lahore
Ta Quetta Express till Lahore. Går dagligen, tar 24 timmar, är bekvämt och har luftkonditionerade sovkupéer. Kostar drygt 200 kronor.

Dag 14: Lahore–Amritsar
Två gånger i veckan går Samjhota Express, som tar sju timmar till Amritsar i Indien. Tåget fortsätter direkt till Delhi. Men vila ut en natt på hotell och besök sikhernas fantastiska Gyllene tempel. Finns biljetter i alla klasser, men luftkonditionerad andra klass går på cirka 200 kronor.

Dag 15: Amritsar-Delhi
Många tåg att välja mellan, både dagtåg och nattåg. Räkna med 150 kronor.

Dag 16–17: Delhi–Kolkata (Calcutta)
Ta nattåget Rajdhani Express till Kolkata. 300 kronor med liggplats.

Dag 17–18: Kolkata–Dhaka
Maitreyi Express – Vänskapsexpressen – går sedan mitten av april i år – efter 43 års uppehåll – från Indien till Bangladesh huvudstad. Resan tar 13 timmar, varav fyra–fem timmar ägnas åt pass och tullkontroll. 200–300 kronor i bekväm klass.

Slutsats
Voilá, 18 dagar efter att du klev på tåget i Narvik och över tusen mil från Nordnorge befinner du dig i Bangladesh huvudstad. Totalpris: mellan 6 000 och 7 000 kronor enkel resa. Okej, det är billigare att flyga, men tåget är miljövänligare – och efter resan har du stoff att skriva en uppföljare till Theroux klassiska reseskildring.

Tidigare publicerad i resetidningen Vagabond.

Undergräv terroristernas motiv

Jakten på de ansvariga för bombdåden i Delhi i lördags fortsätter.

Indisk polis tänker idag publicera fantombilder på några huvudmisstänkta bakom dåden som dödade 20 människor. Polisens framgångar med att hitta de skyldiga efter tidigare attentat - senast i Ahmedabad i juli - har dock varit små.

Precis som efter Ahmedabadbomberna har Indiska mujahider (Indian mujahedeen) tagit på sig ansvaret. En organisation som man inte vet så mycket om. Kanske är de frontorgansation för Students' Islamic Movement of India (Simi), kanske är de ett nytt namn för någon grupp med bas i grannlandet Pakistan.

"Vi befinner oss i krig", skriver Times of India i en ledare och kräver hårdare tag. "När ett land befinner sig i krig kan man inte nöja sig med halvmessyrer när det gäller att slå tillbaka ... Nu är det dags för de politiska partierna att sluta träta på varandra och i samförstånd forma en motattacks-strategi", skriver tidningen.

Faran är att diskrimineringen av Indiens muslimer - och kristna och andra minoriteter - ökar när likande tongångar blir standard.

Indiens kongresspartiledda regeringen har tidigare hållit huvudet kallt - och till och med skrotat anti-terroristlagen som oppositionspartiet, hindunationalistiska BJP införde efter elfte september-attaentaten mot USA 2001. Det är bra. Men nu höjs många röster i Indien för att återinföra lagen - om möjligt med ännu hårdare skrivning.

Risken för progromer mot muslimer är alltid stor i Indien efter attentat liknande det som drabbade Indien i förrgår. Terrorister bekämpas inte bäst med krigsliknande motåtgärder, statligt våld. Det har inte lyckats för USA och det kommer inte att lyckas för Indien.

Däremot undergräver bättre förhållanden och mindre diskriminering för Indiens religiösa minoriteter, fler förtroendeskapande åtgärder och mer försoning, det hat som när terroristerna.

Ända sedan självständigheten har det varit en självklarhet att Indien inte ska utvecklas som Pakistan, som i dag är en muslimsk enhetsstat med sharialagar. Vad Indien än är, så är det inte ett ”hinduiskt Pakistan”.

Indiens rikaste affärsman är muslim, några av Bollywoods mest populära skådespelare är muslimer och flera presidenter har varit muslimer. I skrivande stund är premiärministern sikh (Manmohan Singh) och ordföranden i det största politiska partiet född katolik (Sonia Gandhi). Trots islamiseringen i Kashmir är väldigt få av Indiens 144 miljoner muslimer fundamentalister. Istället, har det visat sig, tror de allt mer på det indiska demokratiska systemet. Medan 69 procent av alla indier har stort förtroende för det demokratiska systemet, enligt en nyligen genomförd studie, är motsvarande siffra för Indiens muslimer 72 procent.

På nittiotalet växte sig hindufundamentalismen stark, vilket ledde till fasansfulla våldsutbrott mellan hinduer och muslimer. Vintern 1992-93 drabbades Bombay och i februari 2002 Gujarat.

Historikern Ramachandra Guhas analys av hindutva, den politiska hinduismen, är att rörelsen närs av ett yttre hot. I klartext: existensen av ett muslimskt teokratiskt ”andra Indien”. Så länge Pakistan existerar, skriver Guha, kommer det att finnas hindufundamentalister i Indien. Hindunationalisternas kamplust hålls glödande av rädslan för att Indiens muslimer med hjälp av Pakistan ska utplåna hinduerna, hinduismen och Indien.

Tro på Indien, säger Bush. Nej, säger Carter

Indiens parlament har godkänt det efter en dramatisk misstroendeförklaring mot regeringen. Atomenergiorganet IAEA har sagt ja, liksom de kärnbärnsleproducerande ländernas organisation. Nu är det bara amerikanska kongressen kvar - när den sagt ja är saken klar:

Kärnkraftsavtalet mellan USA och Indien kan träda i kraft.

Ett avtal som innebär att Indien får tillgång till amerikansk teknik kring kärnkraft, men också bränsle. Frågan är känslig. Indien har provsprängt kärnvapen (1974 och 1998) och har inte skrivit under icke-spridningsavtalet. Det innebär att Indien av många länder ses som ett no-no-land när det gäller allt samarbete om kärnteknik. Risken är ju att de tar det där kärnbränslet, anrikar det och stoppar in det i sina atomvapenbestyckade missiler.

George W Bush regering är är beredd att ta risken. Indien har också lovat att så inte ska ske och att IAEA regelbundet ska få inspektera deras anläggningar för att försäkra sig om man håller vad man lovat.

Med tanke på hetsen mot Iran och deras kärnktraftsverk är kanske välviljan mot Indien förvånande. Men det är mycket i vågskålen. För Indien handlar det om tryggare energiförsörjning och därmed högre tillväxt och större chanser att lyfta fler indier ur fattigdom. För USA handlar det om tillgång till den enorma indiska markinaden.

Men oppostitionen i de båda länderna är skeptiska - av olika skäl. Inför omröstningen i kongressen skriver den förre presidenten Jimmy Carter i New York Times att Bush nu lämnar den tidigare amerikanska linjen som tydligt sa att man inte ska sälja nukleär teknik och bränsle till länder som vägrat skriva på icke-spridningsavtalet från 1970.

Han är helt enkelt rädd för all möda ska vara förgäves, all den möda som världens kärnvapenmakter lagt ner på att övertyga världen om att de har ensamrätt på de fruktansvärda vapnen.

Fördelen med kärnvapnen - framför så kallade konventionella vapen - är att det hot de utgör inneburit att de sedan andra världskrigets slut aldrig använts, bara utgjort rekvisita till visionen om jordens undergång.

Hurra, det äts mer kött i fattiga länder!

Köttätandet ökar kraftigt i världen.

Är det problem? I så fall handlar det problemet om den höga per capita-konsumtionen av kött i den rika världen - och inte om den snabbt växande konsumtionen av kött i den fattiga delen av världen.

De senaste 40 åren har köttätandet i världen mer än fördubblats. Den största ökningen har skett i utvecklingsländerna. Men fortfarande äter vi i den rika världen betydligt mer kött (80 kilo kött per person och år) än vad man gör i den fattiga världen (mindre än 40 kilo per person och år).

Ökad köttproduktion kan gynna fattiga bönder som med köttets hjälp kan lyfta sig ur fattigdom, hävdar Ulf Magnusson, professor på Lantbruksuniversitet, SLU. Bönderna kan helt enkelt öka inkomsterna genom att börja med produktion av kött. Incitamentet finns redan: en ökad efterfrågan från medelklassen i städerna.

Dessutom kommer ökad köttkosnumtion i breda befolkningslager leda till färre sjukdomar och hälsosammare liv. I Indien är hälften av alla barn undernärda. Undernäring beror i Indien ofta på de fattigas låga proteinintag och leder till att barn oftare drabbas av framför allt lunginflammation och diarréer och därmed till att barnadödligheten inte sjunker så snabbt som den borde med tanke på Indiens snabba ekonomiska tillväxt, som FN:s barnfond nyligen slog fast i rapporten The State of Asia-Pacific’s Children 2008.

Kött är mer energi- och proteineffektiv mat. Ökat köttätande ger en välkommen ökning av proteinintaget, som leder till ökad mänsklig välfärd. Och man behöver inte slakta korna för det – en vanlig vulgäruppfattning som förut ofta framhölls som svaret på Indiens fattigdom.

Nej, i Indien kan man satsa på mer effektiv produktion av kött från kyckling och lamm och även mer animaliska produkter som mjölk, ost och ägg. Alternativen är många och ofta bättre, framför allt sett ur miljöperspektiv, än nötköttsproduktion.

På samma sätt har de fattiga länderna rätt att öka bilismen, skaffa sig fler fabriker etc. Moralen som säger att de ska kväva utvecklingen i sin linda är cynisk och djupt orättvis.

Miljöproblemen då? Jovisst, men om det är några som ska dra ner på bilåkandet och slöseriet med energi så är de rika länderna och inte fattiga.

Indiens per capita-utsläpp av växthusgaser – 0,9 ton per år – är knappt en fjärdedel av världsgenomsnittet och bara en tjugondel jämfört med genomsnittsamerikanen. Jämfört med storproducenterna av utsläpp – Nordamerika och Europa – är varje indiers bidrag till den globala uppvärmningen minimal.

Indien, som har 17 procent av världens befolkning, står för bara 5,4 procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Fram till 2050, då Indiens ekonomi spås ha blivit världens näst största efter Kinas, väntas landets andel av utsläppen i världen ha ökat till 9,4 procent.

En förklaring till Indiens relativt blygsamma andel av världens utsläpp är att det vid sidan av den 300–400 miljoner stora medelklassen finns 700 miljoner indier som sällan eller aldrig åker bil och skoter och inte har energikonsumerande kylskåp och luftkonditionering. Medelklassen har heller inte, även om de skulle ha råd, diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare. De utnyttjar tillgången på billig arbetskraft och låter sin disk, tvätt och skit tas hand om av hemhjälpen, som utför sysslorna manuellt. I Indien regerar fortfarande diskborsten, sopkvasten och tvättkaret.

Bygatorna och småstäderna badar inte i gatuljus och byaffärerna har inte lysande reklamskyltar. Tittar man på en nattlig sattelitbild över jordklotet blir allt väldigt tydligt. Medan större delen av Europa och USA strålar av ljus är större delen av Indien höljt i mörker.

Hurra för att man i Indien och många andra utvecklingsländer äter mera kött och får möjlighet att skaffa sig en bil – även om jag hoppas att den bilen inte går på bensin eller diesel, utan på något miljövänligare bränsle.

Nu är det dags för oss rika att hålla igen, ställa bilen och äta vegetariskt och för de fattiga att sätta tänderna i en blodig köttbit.

Lyssna på Vetenskapsradion 11 september på webben.

Kompromissen i Västbengalen

Arga bönder och andra demonstranter har gett upp sin belägring av bilfabriken i Singur i Västbengalen där Tata Motors nya 16 000-kronorsbil planeras att byggas.

Området där fabriken ska byggas är en så kallad special economic zone (SEZ), som skapats i syfte att locka industriinvesteringar till landsbygden. Men många av Indiens SEZ:s har istället för att väcka hopp om ökad välfärd lett till att bönder och lantarbetare svarat med ilska och frustration över att traditionellt jordbruk får stryka på foten för nya fabriker.

Skälet till att demonstranterna avslutar sin aktion är att den kommunistledda koalitionsregeringen i delstaten gett efter för deras krav: att ge tillbaka en del av den mark som delstaten expropierat av bönderna för fabriksbygget. En kommitté ska nu arbeta snabbt för att få till ett återlämnande av mark redan i nästa vecka.

- Regeringen har tagit beslutet att svara på kravet från de bönder som inte fått ersättning (för sin mark), sa Gopalkrishna Gandhi, Västbengalens guvernör, enligt BBC.

Mamata Banerjee är ordförande i största oppositionspartiet Trinamul Congress och har varit en förgrundsfigur i protesterna mot fabriken i Singur. Hon kallar uppgörelsen för "en stor seger".

Även guvernören Gopal Krishna Gandhi menar att uppgörelsen är en "seger för alla, för industrin, jordbruket, regeringen och oppisitionen".

Tata Motors planerar att börja sälja Tata Nano - världens billigaste bil - senare i höst.

Ny flyglinje mellan Europa och Indien

Ännu ett indiskt flygbolag har börjat flyga mellan Europa och Indien. Kingfisher Airlines, ett av Indiens största inrikesflygbolag, startade idag sin första utrikeslinje – mellan London och Bangalore.

Kingfisher Airlines, som har samma ägare som ölet med samma namn, planerar att senare i höst också dra igång flygninger London–Bombay, Singapore–Bombay och Hongkong–Bombay.

Om man bokar på flygbolagets hemsida finns än så länge inga riktigt bra priser. Exempelvis kostar en tur och retur London-Bangalore 1-14 november drygt 8 000 kr.

Sedan tidigare flyger – förutom det nationella flygbolaget Air India – också indiska Jet Airways mellan Europa och Indien. Tillsammans har de 25 procent av den totala marknaden av flyg till och från Indien.

Deras huvudkonkurrenter är Lufthansa, British Airways, KLM-Air France, Emirates och viss mån även Finnair.

SAS börjar 27 oktober flyga till Indien igen efter sju års uppehåll. SAS linje går Köpenhamn-Delhi.

Indiska flygbolag med flyg Europa–Indien: Air India, Jet Airways, Kingfisher Airlines.

Protester mot fabriken som ska bygga världens billigaste bil

Tillverkningen av världens billigaste bil är i fara.

Bilen - Tata Nano - skulle kosta 100 000 rupier (16 000 kronor) och tillverkas vid fabriken i Singur i kommuniststyrda Västbengalen.

Men igår meddelade Tata att man skrinlägger planerna på att börja bygga bilen i Singur och har börjat leta efter en annan plats för sin fabrik.

Delstatsregeringen, som leds av Communist Party of India (Marxist), uppmanade Tata Motors att bygga fabriken i Västbengalen. Syftet: skapa fler jobb i en delstat med stor fattigdom och hög arbetslöshet.

Tata Motors deklararde stolt att man "kom till Västbengalen i hopp om att kunna bidra till ekonomisk utveckling och skapa jobb".

Men läget är nu kritiskt. Dagliga protester och blockeringar av vägen fram till fabriken av bönder i trakten har gjort situationen ohållbar. Bönderna och lantarbetarna är upprörda för att delstatsregeringen expropierat för mycket jordbruksland som man billigt sålt till Tata Motors.

Demonstranterna täckte fabriken med plakat med hot om "dödliga konsekvenser" om fabriksledningen vågade visa sig.

Den politiska oppositionen i delstaten har hakat på missnöjet, anklagar regeringen för maktmissbruk och kräver att delar av marken ska ges tillbaka till bönderna.

Konflikten handlar om rätten att försörja sig. Visserligen kommer Tata med hjälp av den kommunistledda regeringen med nya jobb, men samtidigt begränsar man bönder och lantarbetare att utöva sitt traditionella arbete.

Indiskt jordbruk är ofta internationellt sett extremt ineffektivt. Indiska industrier kan dock mäta sig, ja ofta konkurrera ut andra företag i världen tack vare kombinationen låga kostnader-tillräckligt hög kvalitet.

Frågan är vilken väg som är bäst för att råda bot på Västbengalens långvariga ekonomiska kris och brist på jobb.

En sak är säker: utgångsläget är ingen idyll, planerna på fläckvis industrialisering är ingen ond kapitalistisk handling som bara skapar mervärde för ägarna.

Jag tycker i princip att det är sunt av lokalbefolkningen att protestera, att försöka kräva så mycket som bara är möjligt. Å andra sidan är jag rädd för att protesterna bara leder tillbaka till staus quo, till brist på utveckling, till bibehållen fattigdom.

Läs mer!

Trygg nattpromenad i indisk megastad

Det är lugnt. Säkert. Inget att oroa sig för.

Så kan man sammanfatta säkerhetsläget i de flesta indiska miljonstäder, ja även megastäder med över tio miljoner invånare, som Delhi, Bombay och Calcutta.

Att promenera mitt i natten i dessa städer med sina väldiga kontraster mellan fattiga rika borde vara livsfarligt för alla som kan uppfattas som värda att rånas. Så är det ju i många andra storstäder i fattiga länder.

Men inte i Indien. Varför? Kanske på grund av hård social kontroll, kanske på grund av respekt för lagen. Nja, den nyanserade analysen återstår att göras.

I går kom dessutom statistik som visar att brottsligheten i Bombay minskade med 40 procent mellan 1984 och 2007, medan stadens befolkning under samma period växte med ungefär 60 procent.

Omöjligt, tänker man. Och kanske är det glädjestatistik. Kanske rapporterar inte polisen allt man ser, eftersom man har ett direktiv över sig om att få ner brottsligheten. Kanske är den nya glädjande statistiken bara ett sätt att blidka politikerna.

Men faktum kvarstår. Man är inte rädd att promenera genom Bombaynatten. Risken för att utsättas för våld och rån är försvinnande liten.

Läs mer om den nya brottsstatitiken från Bombay.