Rapporter och kommentarer från det moderna och det traditionella Indien av Per J Andersson, författare, Indienresenär, nyhetsredaktör på Vagabond och 2010 utsedd till Årets Journalist.
2008-09-24
Röda trosvissa Kerala
Röda Kerala. En indisk delstat, en myt, en legend. Styrt av en allians ledd av Indiens kommunistparti, CPI (M). Den första människa jag pratar med när jag landat i Kerala visar sig vara lokal ordförande i kommunistpartiet i staden Thrissur. Han bjuder in mig till kvällens möte. En minister från delstatsregeringen, och medlem av CPI (M):s politbyrå, ska tala i parken som omger Vaddukanatha-templet, det kommer att komma massor av folk att lyssna.
– Det kommer att bli en stor succé, säger han trosvisst.
I den lila skymningen marscherar hundratals partimedlemmar in i parken som varje år i maj är scenen för en av Indiens mest spektakulära festivaler med massor av paraderande guldutsmyckade elefanter: puram.
Men nu är det inte snablar och guld som gäller. De marscherande partimedlemmarna har alla röd skjorta och beige basker. Ett hav av rött, rött, rött. Raka led. Och en orkester som spelar militäriska trumvirvlar.
Röda fanor med hammaren och skäran vajar i vinden och kråkor kraxar.
– Kamrater, honör! Kamrater, sitt ner! skriker en partifunktionär, klädd som en officer i en armé, en armé med röda skjortor.
Eftersom jag inte förstår talet som är på malayalam drar jag mig bakåt och träffar Nishanthip, partimedlem och ledamot i grameen panchayat (byrådet) i Nandikara, ett litet samhälle strax utanför Thrissur. Han berättar entusiastiskt om hur bra röda Kerala är, om mödrapengen till fattiga mödrar, om arbetslöshetsersättningen, skolorna och den närapå 100-procentiga läs- och skrivkunnigheten – och om direktdemokratin.
– Var tredje månad är alla i samhället välkomna på stormöten. Då beslutar vi tillsammans om vi ska bygga en bro över floden eller renovera skolan.
Nishanthip är arbetslös akademiker, har en fil kand i historia från universitetet i Calicut. Han får arvode från byrådet, men det räcker inte långt. Ibland hoppar han in och jobbar som hotellkock.
– Vi i Kerala vet allt om världsläget. Vi är utbildade, duktiga, kompetenta, politiskt medvetna. Väst ser på oss som tiggare, men vi är en enorm mänsklig resurs, säger han i mörkret under tamarindträdet och tittar på mig genom sina stålbågade glasögon.
Han drar alla stora paradfrågor som Indiens kommunistparti driver – hotet från globaliseringen och självmorden bland indiska bönder, kärnkraftsavtalet med USA och hotet från nazismen i Europa.
– Stopp, säger jag, efter Hitler är väl ändå inte just nazismen något stort hot.
– Jasså, säger han milt, och verkar öppen för att revidera sitt utfall.
– Ok! Men rasismen då? säger han.
– Jo, rasismen är mer oroande, säger jag.
– Jag visste väl det, avslutar han och skyndar ner mot St Thomas College Road för att ta bussen hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hehe, härligt, "koll på världsläget" och "nazismen".
Finns det några stora ideologiska skillnader mellan kommunisterna i Kerala och kommunisterna i Kolkata/West Bengal?
Känns som Keralas politiska styre lyckas bättre att få ett fungerande och välmående samhälle, men kanske bättre förutsättningar?
Skicka en kommentar