Bildade Kerala

I Kerala kan närmare 100 procent av befolkningen läsa och skriva. Mitt första samtal i Kerala är med receptionisten när jag ska checka in på Elite Hotel i Keralas kulturella huvudstad, Thrissur.

I morse lämnade jag Bombay om visserligen vimlar av högutbildade, rika och vältaliga människor med stort självförtroende, men där servicepersonal, taxichaufförer och väskbärare är lågutbildade, utstrålar underdånighet och sällan pratar mer än ett par ord engelska.

Bombay är inte en segregerad stad. Fattiga och rika lever sida vid sida. Ingen glömmer för en sekund bort den andras existens. Kontaktytorna är lika många som kontrasterna är stora. Men det är också en stad där utbildningsnivå och inkomst återspeglar sig i position, jobb, status som om betyg och lön vore skrivet med stora bokstäver i pannan.

Här är allt så annorlunda.

– Hur ser svenskarna på att priset på råolja steg till över 140 dollar per fat? frågar receptionisten, som om han stått och väntat hela morgonen på någon att få diskutera världsekonomin med.

Han har omoderna slafsiga kläder i brunmurriga toner, fettfläckiga glasögon och pratar mer välartikulerat än professorn i arkitektur som jag intervjuade i Bombay i går eftermiddag. Recceptionisten tittar på mig med nyfiken blick, uppfordrande.

– Oljeshejkerna tjänar alldeles för mycket pengar, fortsätter han. Vi måste hitta alternativa energikällor. Hur ska det annars gå? Hur ska vår ekonomi kunna fortsätta att växa? Och miljön! Något måste göras.

– Men nu sjunker oljepriset, säger jag.

– Ja, nu är det nere i 70 dollar. Men världens börser! Kurserna rasar. Indien klarar sig nog ändå. Vi har framtiden för oss, säger den diskussionsglada receptionisten.

Hotellet är billigt. Toapapper ingår inte, men däremot ett politiskt perspektiv på Indien och den globala ekonomin.

Jag är väldigt glad för att jag är tillbaka i Kerala.