I en by i Kuttanad Backwater i Kerala. Ris- och kokospalmsodlare. Kanaler, floder, sjöar, åar. Tättbefolkat. Ett indiskt Holland. Risfälten ligger en meter under sjö-, flod- och havsnivån. När risfälten ska vattenfyllas öppar man bara en lucka i den gräsbevuxna jordvallen.
En risodlare är Hormese Hormese. Han heter så. Hans pappa hette Hormese. Han heter själv Hormese. Då blir det Hormese Hormese. Hans fru heter Leela. De är katoliker, det är nästan alla här i byn. På andra sidan floden, närmare Kottayam, är de flesta syriskt ortodoxt kristna.
Men man lever inte längre på risodlingen.
- Konkurrensen från importerat ris är för stor, priset på arbetskraft är för hög, säger Hormese.
250 rupier om dagen kostar en lantarbetare. 40 kronor.
- Uj, uj, uj, hutlöst, klagar han.
Istället drar han in extrainkomster på att ta emot betalande gäster i sitt vackra hus med trätak och inbyggt rismagasin i blanklackat mörkt trä. Här växte Hormese upp med fem syskon. Nu är det bara han, som är yngsta sonen, och Leela som bor här. Deras son pluggar till ingenjör på ett college i närheten och kommer bara hem en gång i månaden.
Kommunisterna styr Kerala. Gillar Hormese dem?
- Nej. Vi är kongresspartianhängare. Jag tror på Nehru-Gandhi-familjen. Men mina arbetare är kommunister. Alla arbetare här är kommunister.
Intresset styr tankarna. Så enkelt.
Hammaren och skäran på röda fanor längs den trånga bygatan. En kritvit nyputsad Maria med den döda krosfästa Jesus i famnen framför Mariakyrkan. Bländvita kristna symboler, gröna palmer, röda kommunistiska fanor - och stilla flyter floden med bitar av vattenhyacinter och afrikansk mossa.
Stackars de turister som bor på opersonliga lyxiga resorts, som det vimlar av i Kuttanads flodlandlandskap. Vid Vembanadsjöns strand ligger de på rad. Där betalar man, ler, ger dricks och håller käften. Hemma hos Hormese får vi en släkts berättelse på en kväll, även om Hormese är svårpratad, man får dra svaren ur honom. Men till slut kommer dem. Leela pratar bara malayalam.
Vi äter lokalt fångade vilda tigerräkor, kycklingcurry och appam. Vi dricker whisky tillsammans och pratar om Hormese pappa, om tider som flytt och vatten som passerat i flodden - och aldrig kommer igen. I så fall i ny form.
Men varför sörja det som försvunnit. Folk har det bättre nu. Men allt är annorlunda. Istället för risodling hägrar it-jobb i Trivandrum och Cochin. Eller ett jobb som hemhjälp, snickare eller chaufför i Persiska viken, där man kan tjäna 100 000 rupier i månaden på manuellt arbete. En toppdirektörslön i Indien.
Inte undra på att så många hus i Kerala är så välrenoverade och man ser plattbildsteveapparater och nya laptops inne i vardagsrummen i många hem.
På kvällen är det en halvtimmes schemalagt strömavbrott. Fläkten stannar, värmen blir intim. Myggorna biter mig på fötterna, men det är värre vid Dalälven. En stor humla stångar sig argt svirrande trött mot stearinljuset i det heta stillastående mörkret. Tänker på Arundhati Roys formulering om insekter som surrar "trögt förbryllade" - jag tror det var så hon skrev. Hennes De små tingens gud, debutromanen, och hittills den enda romanen, har sålt i sex miljoner över hela världen. Hon kommer från en by utanför Kottayam, några mil bort, men få här vet ens vem hon är.
- Arundathi who? säger Hormese.
1 kommentar:
Fantastiskt inlägg, intressant att läsa. Bra skrivet.
Skicka en kommentar