Köttätandet ökar kraftigt i världen.
Är det problem? I så fall handlar det problemet om den höga per capita-konsumtionen av kött i den rika världen - och inte om den snabbt växande konsumtionen av kött i den fattiga delen av världen.
De senaste 40 åren har köttätandet i världen mer än fördubblats. Den största ökningen har skett i utvecklingsländerna. Men fortfarande äter vi i den rika världen betydligt mer kött (80 kilo kött per person och år) än vad man gör i den fattiga världen (mindre än 40 kilo per person och år).
Ökad köttproduktion kan gynna fattiga bönder som med köttets hjälp kan lyfta sig ur fattigdom, hävdar Ulf Magnusson, professor på Lantbruksuniversitet, SLU. Bönderna kan helt enkelt öka inkomsterna genom att börja med produktion av kött. Incitamentet finns redan: en ökad efterfrågan från medelklassen i städerna.
Dessutom kommer ökad köttkosnumtion i breda befolkningslager leda till färre sjukdomar och hälsosammare liv. I Indien är hälften av alla barn undernärda. Undernäring beror i Indien ofta på de fattigas låga proteinintag och leder till att barn oftare drabbas av framför allt lunginflammation och diarréer och därmed till att barnadödligheten inte sjunker så snabbt som den borde med tanke på Indiens snabba ekonomiska tillväxt, som FN:s barnfond nyligen slog fast i rapporten The State of Asia-Pacific’s Children 2008.
Kött är mer energi- och proteineffektiv mat. Ökat köttätande ger en välkommen ökning av proteinintaget, som leder till ökad mänsklig välfärd. Och man behöver inte slakta korna för det – en vanlig vulgäruppfattning som förut ofta framhölls som svaret på Indiens fattigdom.
Nej, i Indien kan man satsa på mer effektiv produktion av kött från kyckling och lamm och även mer animaliska produkter som mjölk, ost och ägg. Alternativen är många och ofta bättre, framför allt sett ur miljöperspektiv, än nötköttsproduktion.
På samma sätt har de fattiga länderna rätt att öka bilismen, skaffa sig fler fabriker etc. Moralen som säger att de ska kväva utvecklingen i sin linda är cynisk och djupt orättvis.
Miljöproblemen då? Jovisst, men om det är några som ska dra ner på bilåkandet och slöseriet med energi så är de rika länderna och inte fattiga.
Indiens per capita-utsläpp av växthusgaser – 0,9 ton per år – är knappt en fjärdedel av världsgenomsnittet och bara en tjugondel jämfört med genomsnittsamerikanen. Jämfört med storproducenterna av utsläpp – Nordamerika och Europa – är varje indiers bidrag till den globala uppvärmningen minimal.
Indien, som har 17 procent av världens befolkning, står för bara 5,4 procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Fram till 2050, då Indiens ekonomi spås ha blivit världens näst största efter Kinas, väntas landets andel av utsläppen i världen ha ökat till 9,4 procent.
En förklaring till Indiens relativt blygsamma andel av världens utsläpp är att det vid sidan av den 300–400 miljoner stora medelklassen finns 700 miljoner indier som sällan eller aldrig åker bil och skoter och inte har energikonsumerande kylskåp och luftkonditionering. Medelklassen har heller inte, även om de skulle ha råd, diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare. De utnyttjar tillgången på billig arbetskraft och låter sin disk, tvätt och skit tas hand om av hemhjälpen, som utför sysslorna manuellt. I Indien regerar fortfarande diskborsten, sopkvasten och tvättkaret.
Bygatorna och småstäderna badar inte i gatuljus och byaffärerna har inte lysande reklamskyltar. Tittar man på en nattlig sattelitbild över jordklotet blir allt väldigt tydligt. Medan större delen av Europa och USA strålar av ljus är större delen av Indien höljt i mörker.
Hurra för att man i Indien och många andra utvecklingsländer äter mera kött och får möjlighet att skaffa sig en bil – även om jag hoppas att den bilen inte går på bensin eller diesel, utan på något miljövänligare bränsle.
Nu är det dags för oss rika att hålla igen, ställa bilen och äta vegetariskt och för de fattiga att sätta tänderna i en blodig köttbit.
Lyssna på Vetenskapsradion 11 september på webben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar