Begränsa bilismen i Delhi

Indiens stora miljöproblem är inte den ökande bilismen, utan regeringens miljö- och transportpolitik.

Det säger Sunita Narain som leder Indiens framgångsrika Centre for Science and Environment (CSE) i New Delhi.

Miljöcentret lyckades för några år sedan driva ett förbud av användning av diesel i huvudstadens bussar, taxibilar, lastbilar och rikshor ända till Högsta domstolen - vilket ledde till ett totalt dieselförbud 2002. Idag går alla dessa fordon på naturgas. Det är förmodligen världens hittills radikalaste miljöreform när det gäller transporterna i en stad.

I år, då indiska Tata Motors lanserat en 16 000-kronors folkbil, Tata Nano, och bilismen ökar i allt högre tempo, kräver Sunita Narains center att regeringen slopar skatten på bussbiljetter.

- Vi tror starkt på att (indiska regeringens) nuvarande politik inte tillräckligt beaktar de sociala, miljömässiga och hälsomässiga effekterna av den ökande bilismen, säger Sunita Narain.

Varför, frågar hon sig, beskatta bussar, som står för 60 procent av alla persontransporterna i Delhi? Varför inte begränsa bilismen ytterligare och göra det ännu billigare att resa kollektivt?

Samma fråga kan ställas i Stockholm, Göteborg, Malmö, ja i alla världens storstäder.

Med tanke på tidigare miljösegrar tror jag att hennes krav kommer att uppmärksammas. Nästa radikala miljöbeslut kommer nog inte från Stockholm, utan från Delhi.

Läs mer om Sunita Narains miljöcenter på deras hemsida.

Mahatma Gandhi dog för 60 år sen

I dag för 60 år sedan sköts Indiens frihetshjälte Mahatma Gandhi till döds av hindunationalisten Nathuram Godse.

Som mördaren såg det var Gandhis ickevåldsfilosofi del av en komplott som gick ut på att Indiens muslimer skulle kunna döda så många hinduer som möjligt. Men offren i samband med delningen 1947 var inte bara hinduer utan också muslimer. Den typ av hets mot De andra som Godse stod för var den huvudsakliga orsaken till blodbadet då närmare två miljoner dog under några fasansfulla månader sommaren och hösten 1947 och våren 1948.

Gandhi trodde på samexistens över religionsgränserna och predikade samförstånd, försoning och samarbete med muslimer, kristna, sikher och alla andra religiösa utövare.

Godse trodde snarare på att hinduerna måste slå tillbaka med våld för att inte förgöras.

Ännu idag lever bådas diametralt motsatta filosofier kvar i Indien.

Kongresspartiet, vänsterpartierna och majoriteten av alla indier står för Gandhis ideal .

Hindunationalistiska partierna BJP och Shiv Sena och hinduextremistorganisationerna RSS (som för övrigt Godse var medlem i), VHP med flera står - mer eller mindre - för mördarens ideal.

Idag 60 år efter Mahatma Gandhis död sprids delar av hans aska i Arabiska havet av ättlingen Nilamben Parikh i samband med en hinduisk ceremoni.

Idag kommer också Zac O´Yeahs bok Mahatma eller konsten att vända världen upp och ner ut. Läs den! Och tänk på mannen som fick sona med sitt liv för att han lyckades skilja Indien från kolonialmakten Storbritannien.

Läs också min artikel i DN om Martha Nussbaums bok om BJP:s hets och våld mot muslimer i Gujarat 2002 - då mobben agerade som om de var mördaren Godses hängivna pilgrimer.

Snart slutrökt också i Indien

Rökarna får det allt tuffare att utöva sitt beroendeframkallande njutningsmedel.

Det första förbudet mot tobaksrökning i modern tid stod faktiskt nazisterna för. 1941 införde de rökförbud på tyska universitet, postkontor, militärsjukhus och i de egna partilokalerna.

Numera är det ju förbjudet att röka i offentliga lokaler, inklusive restauranger, barer och kaféer, här hemma i Sverige plus i Tyskland, Storbritannien, Irland, Norge, Italien, Estland, Danmark, Holland, Rumänien, Spanien, Australien, 35 amerikanska delstater och sedan 1 januari i år också i Frankrike.

Kungadömet Bhutan i Himalaya har gått längst: där är all tobaksrökning illegal sedan 2005.

I Indien är det sedan några år tillbaka förbjudet att röka på tåg, tågstationer och till och med tågperronger utomhus.

Nu är Indien dessutom på gång med ett rökförbud i alla offentliga lokaler, precis som vi har i Sverige.

Tobak tar död på 2 500 indier om dagen. Tio miljoner indiska barn röker. Indien är världens tredje största producent av tobak och hamnar dessutom på tredje plats i världen när det gäller antalet rökare, vilket i och för sig säger mer om befolkningens storlek (1,1 miljard) än om hur vanligt det är att indier röker.

Förra veckan var Indiens hälsominister Anbumani Ramadoss i Storbritannien och Frankrike och diskuterade deras erfarenhet av rökförbudet med sina kollegor.

Nu väntar Indien på lagförslaget som ska leda fram till att det är slutrökt på indiska restauranger och kaféer.

Hindunationalister lyfter fram kvinnor

Bharatiya Janata Party (BJP), som betyder ungefär indiska folkpartiet, har gjort sig känt som Indiens största hindunationalistiska parti.

I delstaten Gujarat har partiets chauvinistiska politik bidragit till hetsen mot muslimer, som kulminerade med pogromer 2002 och över 1 000 döda, de flesta muslimer.

När partiet styrde hela Indien 1998-2004 gjorde man ändringar i skolornas historieböcker för att förhärliga Indiens (hinduiska) förflutna.

I ett allt mer sekulariserat Indien med religionsfrihet och lika rättigheter - åtminstone på pappret - för alla oavsett religiös tro, har BJP stått för en politik som pekar i samma förödande riktning som Pakistans - och flera andra muslimska nationers - teokratiska system.

Nu kommer en nyhet som tyder på att de moderata krafterna i partiet vunnit framsteg.

Igår meddela BJP att man ska reservera en tredjedel av alla förtroendeposter i partiet för kvinnor.

Partiledaren Sushma Swaraj beskrev beslutet som "ett historiskt steg som syftar till att ge kvinnor ökad makt i samhället".

I Indiens parlament är idag bara åtta procent av ledamöterna kvinnor.

Nu väntar vi på försonande tongångar från BJP också gentemot Indiens muslimer.

Ormen på den gyllene stranden

För 20 år sedan fanns ingen bilväg till byn och ingen elektricitet. Jordbrukarna levde i enkla lerhyddor med halmtak. Hasse flyttade in i en hydda och bodde där i drygt ett år.

Sedan kom vita européer med pengar, skräp och konkurrens - och paradiset var för alltid förstört.

Det är upptakten till Hasse Westers film Den gyllene stranden som SVT visade igår.

Det var en välgjord film. I 20 år har han återvänt och följt delsvis samma människor. Det är beundrarnsvärt personlig, vackert och vemodigt skildrat. Och så bjöd ju filmen på civilisationskritik: vem blir glad av utveckling och pengaekonomi om det innebär konkurrens och slutet på den kollektiva arbets- och bygemenskapen?

Men det kändes som om jag sett berättelsen förut.

Just det, det är berättelsen om den ädle och lyckliga vilden - en berättelse med anor tillbaka till 1700-talets vita upptäcksresande.

Det fanns nämligen en tid - innan 1800-talets rasism började få fäste - när européer romantiserade och såg upp till det enkla liv som "infödingarna" i andra värlrdsdelar levde. Vi européer med vår civilisation var "förstörda". De, utomeuropéerna, med sin kollektiva gemenskap var "oförstörda".

Som Hasse Wester framställer det i filmen känns det så självklart: de är lyckliga, fattiga, har gemenskap. Sedan kommer ytliga arroganta europeiska hippier med pengar och förvandlar de lyckliga vildarna till en hop konkurrerande, olyckliga, ensamma individer, visserligen nu med en byskola och möjlighet att bo i rejäla stenhus istället för termitanstuckna lerhus, men ändå ...

Samma berättelse skulle ha kunnat skrivas om oss själva i övergången från jordbruk till industrialisering.

Tittar jag tillbaka på Sverige för 150 år sedan och tittar jag på Indiens landsbygd, som ännu väntar på första vägen, första elstolpen, första skolan, första vårdcentralen, blir jag inte helt övertygad om det där ursprungstillståndets oproblematiska lycka.

Jag tror att den nya tiden, trots nedskräpning och konkurrens, kommer med många positiva förändringar.

Jag tror att den nya tiden kan bryta ner klass- och kasthierarkier, att det är bättre att kunna läsa och skriva än att vara analfabet och att tillgången till pengar kan innebära en viss lycka (inte själva innehavet i sig, men de protenier, vitaminer, böcker och den läkarvård och det välstånd som man kan byta till sig).

Hasse Westers dröm om den lyckliga dalen är förståelig, särskilt med tanke på den stress och miljöförstöring som vårt samhälle bjuder på. På ett plan vill jag - också stressad, också miljöoroad - tro honom och ryckas med. Men anar en orm också i det orörda paradiset.

Jag anar att det inte finns och aldrig har funnits något paradis.

Det är bara en dröm att bedöva sig med när vår civilisation börjar kännas för kravfull.

Problemet med Den gyllene stranden är inte att den problematiserar det nya, utan att den idylliserar det gamla.

Hasse Westers film sänds igen - kolla när.

PS. Jag tycker att alla som tror på den oproblematiska lyckan i det gamla Sverige och det gamla Indien ska läsa Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget - eller se Bo Widerbergs filmatisering. Den handlar om Sverige för drygt 100 år sedan, men skulle kunna vara en skildring av en indisk by, dit "utvecklingen" inte nått, idag.

Plugga nåt modernt om Indien? Omöjligt!

Du är 20-25 år. Du har rest i Indien och tycker att landet känns spännande. Du ska börja plugga nåt på universitetet.

Du funderar: kanske specialisera sig på ett land vars roll i världsekonomin och den globala politiken ökar, kanske nån kurs som handlar om Indien.

Du bläddrar i utbildningskatalogen från Stockholms universitet. Du hittar en kurs som heter "Indologi, forn- och medelindisk inriktning" där man mest läser sanskrit. Nä, det går bort. Livet är kort, jag vill ha ett yrke i tiden. Sanskrit, liksom latin, känns förvisso spännande, men inte riktigt nutida ...

Du bläddrar vidare. Ja, men se här: "Indologi, nyindisk inriktning: hindi". Det låter modernt. Hindi är ju faktiskt ett levande modernt språk, Indiens största dessutom. Du läser kursbeskrivningen. Aha, det ingår lite historia också. Du läser "Indiens äldre kulturhistoria, 2500 f.kr. till ca 1000 e.kr...".

Du slår besviken igen kurstkatalogen och konstaterar: Stockholms universitet lär i princip inte ut något som hänt i Indien efter år 1 000 e Kr. Jo, det finns en 7,5-poängs orienteringskurs som heter Sydasien, som verkar ta upp dagens förhållanden, men du vill ju ta en fil kand, bli Indienexpert.

Du slår tanken på att förkovra dig i dagens Indien ur hågen, öppnar katalogen igen, bläddrar vidare och letar efter nåt om Kina istället.

Då hittar du kurser i kinesiska som till slut kan leda till "Kinesiska - kandidatkurs med inriktning mot affärsliv" som i högsta grad handlar om nuet, och en kurs som heter "Östasiens politik och ekonomi" som också verkar vara fokuserad annat än den äldre historien.

Du bestämmer dig: jag struntar i Indien, jag satsar på Kina istället.

Du funderar på att skriva ett upprört brev till universitetet.

Du börjar skriva: "Att Stockholms universitet fallerar när det gäller att lära ut aktuella kunskaper om Indien är ett fiasko utan like ..."

Vad skriver svenska tidningar om Indien?

Ikväll är det ett seminarium om förändringarna i Indien och hur de speglas i svenska media.

Diskussion med panel-deltagande av tre Per och en Johan: Per J Andersson/Vagabond, Pär Isaksson/Affärsvärlden, Pär Janson/Journalisten och Johan Myrsten/SvD, journalister och författare till ett antal böcker om Indien.

Seminariet hålls på svenska.

Plats: Restaurang Maharajah, Timmermansgatan 35, Stockholm, T-bana Mariatorget.

Tid: Måndagen 21 januari 2008 kl. 19.00.

Arr: Svensk-Indiska Föreningen.

ALLA VÄLKOMNA!

Entré 50 kr (om du inte är medlem i Svensk-indiska föreningen, då är det gratis).

Intressant blogginlägg: Sardonisk.

Gautampuri nästa

Nu håller jag på att läsa Zac O´Yeahs nya Mahatma Gandhi-biografi. För ett tag sedan läste jag hans deckare som kom 2006, och gjorde följande reflektion:

Herman Barsk gör en fasansfull upptäckt på en restaurang i Gautampuri – ett indifierat Göteborg i en framtidsvärld där unionshuvudstaden inte heter Bryssel utan New Delhi. I tandooriugnen hittar Barsk förkolnade rester av fyra mördade män.

Det är upptakten till Zac O’Yeahs roman ”Tandooriälgen” (Ordfront).

Låter intrigen alltför skruvad? Verkligheten bakom ”Tandooriälgen” är nog så bisarr.

På kvällen 2 juli 1995 skjuter före detta ordföranden i indiska Kongresspartiets ungdomsförbund sin fru med tre skott. Motivet: svartsjuka. Tillsammans med restaurangchefen på ett populärt turisthotell i New Delhi häller han ghi – en indisk variant av skirat smör – på liket och stoppar in det i den heta tandooriugnen.

Verklighetens Herman Barsk, Nazim Kunju vid Delhipolisen, undersöker en misstänkt restaurangbrand – smöret rykte förskräckligt! – och gör en lika fasansfull upptäckt som sin litterära efterföljare.

Efter en veckas polisjakt grips ungdomsförbundsledaren. 2006 döms han till döden. Ännu återstår högsta domstolens prövning av tandoorifallet. Fortfarande får många Delhibor kväljningar när de läser menyernas frestande beskrivningar av olika tandoorirätter.

För drygt ett år sedan braskade andra rubriker: Indiskt stålföretag köper brittisk ståljätte. Den ena pelaren i kol- och stålunionen – förstadiet till EU – håller på att bli… indisk. Nackhåren reser sig.

Världens godaste frukost

Var äter man jordklotets godaste frukost?

Jag svarar: i Indien.

Många som rest dit tror kanske att jag menar indiernas plagiat av västerlandet: rostat bröd med konstgjordafrukter-gelé och varm mjölk med mjuka cornflakes.

Nej, nej! Jag måste precisera mig: världens godaste frukost finns i delstaten Tamil Nadu vid Indiens sydspets och är söt som kokos, mild som kokt ris, skarp som chili och frasig som mammas pannkakor.

På tallriken ligger en mjuk ångad vit risplätt (idli), en friterad munk med färsk koriander och senapsfrön (wada) och en frasig linsmjölspannkaka (dosa). Bredvid står tre plåtskålar fyllda med kalla såser: en gulröd med potatis, morötter, lök och chilisting (sambar) och en vit mild sås med kokos och en lätt sötma (kokosnötschutney).

Till detta serveras antingen chai (te med till exempel ingefära och mjölk) eller sydindiskt coorg-kaffe med en bränd, espressoliknande smak.

Smaksensationen är total! Medan jag äter med händerna och smackar belåtet förbannar jag västerlandets brödtunga, vitaminfattiga frukostbarbari.

Vi vill ha mer elektricitet - nu!

Behovet av energi är omättligt i Indien och Kina.

Med ekonomier som växer med runt 10 procent om året är länderna beredda att ompröva gamla säkerhetspolitiska mönster för att få man vill ha – det vill säga energi i form av elektricitet till den växande industrin och tjänstesektorn.

Förra året slöt Indien – som under kalla kriget stod nära Sovjet – en överenskommelse med USA om samarbete kring kärnkraft.

Sådana avtal har de flesta länder tidigare vägrat gå med på, eftersom Indien inte skrivit under icke-spridnings-avtalet (av kärnvapenteknik).

Indien har sedan sjuttiotalet egna kärnvapen i strid mot detta avtal, som säger att bara andra världskrigets vinnarmakter, USA, Sovjet/Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike, har rätt att ha atombomber i sina arsenaler.

Kärnkraftsindustrin kan leverera den för den indiska militären så intressanta biprodukten kärnvapenbränsle och all hjälp till Indien när det gäller kärnkraft skulle kunna vara ett indirekt stöd till landets kärnvapeninnehav.

Avtalet med USA ser ut att inte resultera i konkret samarbete.

Det finns ett starkt motstånd till avtalet från framförallt CPI (M), indiska kommunistpartiet, som är stödparti åt den kongressledda regeringen.

Kommunisterna är inte oroade för att Indien skaffar sig fler kärnvapen, nej deras motstånd beror på att de tycker att avtalet ger USA för stort inflytande i Indien.

Utan kommunisternas stöd kan regeringen falla.

Därför har avtalet hamnat i långbänk.

I tisdags – på toppmötet Kina-Indien i Peking - föreslog istället Indien ett kärnkraftssamarbete med Kina.

Indiens premiärminister Manmohan Singh sa, enligt TT-AFP, i ett tal inför kinesiska statsvetare att de båda länderna borde samverka för att utveckla sina kärnkraftsprogram.

- Samarbetet skulle kunna hjälpa båda länderna att tillgodose sina snabbt stigande energibehov, sa Singh och fortsatte:

- Indiens och Kinas snabba tillväxt kommer att leda till större efterfrågan på energi.

Jag tycker att det är synd att Indien inte lägger mer krut på att utveckla alternativ energi, där man tekniskt sett redan ligger långt framme.

I ett land som Indien – till skillnad från i Sverige – är tillgången på solenergi enorm och skulle kunna stå för den huvudsakliga produktionen elektricitet till hushållen och lantbruket, om än kanske inte industrin.

Varför inte samarbete mellan Indien och Kina om sol- och vindenergi?

Miljövänlig indisk dator

En bärbar dator som när den kasseras inte belastar miljön lika mycket som traditionella datorer. Det lanserade nyligen det indiska IT-företaget HCL Infosystems.

Den nya bärbara datormodelllen heter HCL eSafe och är rensad från miljöbelastande ämnen som are bly, kadmium och kvicksilver.

I Indien kostar datorn mellan 2 000 och 5 000 kronor beroende på konfiguration.

Företaget har också skrivit avtal med Madrasbaserade återvinningsföretaget Trishiraya för att ta hand om datorerna när de blivit gamla och trötta och bestämt sig för att dö datordöden.

Läs mer på företagets hemsida.

Läs mer i Times of India.

Politikens misslyckande

Pakistan är landet som försökt skapa samhörighet kring en religion och ett språk.
Det har inte gått något vidare.

Indien är det jämngamla grannlandet som införde lika rättigheter för alla religioner och en flerspråkspråksmodell.
Det har gått mycket bättre.

En augustidag 1947 gav britterna upp kolonialväldet Indien, sedan man insett att det börjat kosta mer än det smakade. Självständighetsrörelsen med Mahatma Gandhi som frontfigur hade ambition att skapa ett enat självständigt Indien. Men många muslimer befarade att man skulle få för lite inflytande i ett land som dominerades av hinduer. Muslimerna bildade därför en parallell frihetsrörelse, Muslimska förbundet, vars ledare Mohammad Ali Jinnah lanserade idén om en egen muslimsk stat.

I frihetskampens slutspurt gick britterna på Jinnahs linje och delade landet i två: ett i huvudsak muslimskt Pakistan och ett i huvudsak hinduiskt Indien.
Muslimer och hinduer hade bott sida vid sida över hela Indien sedan nästan 1 000 år tillbaka. Inte utan konflikter – den muslimska mogulhärskaren Aurangzebs kampanj på 1600-talet för att riva hindutempel framkallar vrede i Indien än idag – men ändå förbluffande ofta med ömsesidig respekt. Att skilja dem åt var ett avbräck från en lång tradition av samexistens.

Men delning blev det. Tolv miljoner människor gav sig av från sina hem: hinduer från Pakistan mot Indien, muslimer från Indien mot Pakistan. När flyktingkaravanerna möttes bröt helvetet löst.

Ett par miljoner människor dog i våld underblåst av extremister på båda sidor.

Två nyfödda illa sargade nationer plirade ändå förhoppningsfullt mot framtiden. Man kan tycka att båda hade samma förutsättningar att utvecklas till livskraftiga nationer, eftersom de föddes samtidigt av samma moder, är etniskt, kulturellt och språkligt lika som bär och har samma arvsanlag – från Induskulturen flera tusen år före Kristus till brittiska Indien.

Ändå är de så olika.

Som jag ser det beror det på att de båda länderna valt totalt motsatta modeller för att hantera olikheter.

Indien valde 22 officiella språk och religionsfrihet och skapade delstater som till stor del byggde på de faktiska språkliga och etniska områdena. I och med att indierna fritt kunde ge uttryck för andra religioner än hinduism och tala andra språk än hindi har centralmakten oftast och av de flesta uppfattats som legitim och rättfärdig.
Pakistan utropade en islamisk republik och införde urdu – som för övrigt mer eller mindre är samma språk som hindi – som allenarådande riksspråk, vilket ju kan verka praktiskt.

De första decennierna efter självständigheten var det också många i väst som förutspådde att Indiens regnbågsmodell skulle implodera av sig själv, men att Pakistan – som anammade den europeiska idén om nationen som främjare av en monokultur – skulle klara sig bättre.

Men det blev ju precis tvärtom, vilket är glädjande för Indien och alla som tror på idéen om att bygga nationer där flera språk och religioner samsas, men sorgligt för Pakistan och dess hårt plågade medborgare, som fått uppleva fyra militärkupper och en vardag som präglas av våld. Ingen vill tvingas att prata ett främmande språk – och att göra urdu till riksspråk ledde till att Pakistan förlorade sin östra enklav: efter ett kort befrielsekrig utropade bengalitalande Östpakistan en egen stat, som fick heta Bangladesh.

Varför ville muslimerna egentligen ha en egen nation? En vanlig förklaring är att britterna i början av nittonhundratalet i sina folkräkningar började dela in Indiens folk efter religiös tillhörighet – och därmed skapade motsättningar enligt devisen ”härska och söndra”. Enligt denna förklaring ledde britternas indelning till en mer hårdför syn på ”vi” och ”dem” och till ökade motsättningar såväl mellan olika hinduiska kaster som mellan hinduer och muslimer.

Pakistan och Indien har därmed ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper – och en befolkningsmajoritet som vid självständigheten för 60 år sedan var illitterat och mycket fattig. I det läget finns alltid risk för att olika grupper beter sig chauvinistiskt, vilket kan leda till mobbetende och i förlängningen – när kaoset brutit ut – till att militären tar över och skapar ordning på sitt sätt.

I Indien har de etniska och religiösa oroshärdarna alltid balanserats av Mahatma Gandhis ännu fungerande kungsidé om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Politikerna har ifrågasatts, som de ska i en demokrati, men inte de politiska institutionerna – och militären har hållit sig kvar i barackerna.

I Pakistan har en allt mer islamiserad och politiserad armé tillsammans med påtvingad enhet skapat en ond cirkel. När olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur, om och om igen, och militären tar över. Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset. Politiken har inte haft en chans.

Pakistan har inte bara regerats av militären i 33 av sina 60 självständiga år – de ständiga militärkupperna har lett till att hela samhället genomsyras av armén, som driver export- och importföretag, äger mark och befolkar såväl den statliga administrationen som utbildningsväsendet.

Pakistan är på så sätt i dag inte ett land med en armé, utan en armé med ett land.

Förhoppningsvis var mordet på Benazir Bhutto dådet som gjorde att pakistanierna till slut fick nog och i framtiden vägrar acceptera att militären blandar sig i politiken.
Annars är det risk för att valet den 18 februari snart följs av landets femte militärkupp.

Sänd i Obs i P1 idag 15 januari - finnas också att lyssna på på www.sr.se/p1/obs.

3 indiska filmer som höjer sig över mängden

Omkara
Regi: Vishal Bhardwaj
2006/DVD/155 minuter

En indisk vilda västern baserad på Shakespeares Othello. Kärlek, intriger, svek, lojalitet, död – och självfallet rytmiskt hektiska och färggranna dans- och sångscener.

Vissa ämnen är eviga och kan iscensättas i olika epoker och miljöer: Danmark för 400–500 år sedan, Amerikas vilda väst för 150 år sedan och den nordindiska delstaten Uttar Pradesh i dag.

Banditgängets ledare Omkara (Othello) stödjer ordföranden i ett politiskt parti som kandiderar till parlamentet. När Omkara utnämner Kesu (Cassio i Shakespeares drama) till general och efterträdare i sitt banditgäng känner sig en annan underhuggare, Langda (Iago), kränkt och börjar intrigera. Langda antyder en otrohetsaffär mellan Omkaras fästmö och Kesu.

Stämningen är ödesmättad, landskapet kargt, stoltheten stor. Katastrofen närmar sig sakta men säkert medan gevärsskotten ekar mellan de blånande bergen och de vackra kärlekssångerna kvillrar över den blanka floden.

Rang De Basanti
Regi: Rakeysh Omprakash Mehra
2006/DVD/162 minuter

Har dagens unga indier glömt de ideal som präglade Mahatma Gandhi och de andra som kämpade för Indiens självständighet? Den frågan ställer sig regissören Rakeysh Omprakash Mehra, som låter en naiv med godhjärtad brittisk kvinnlig filmare som heter Sue fungera som katalysator för en nymornad idealistisk nationalism. Sues förfader var polischef i Indien under kolonialtiden och ledde exekutionspatrullen som sköt upprorsmakaren Bhagat Singh.

Sue beger sig till Indien för att göra en film om de historiska händelserna. Hon kontrakterar ett gäng unga indier på universitetet i Delhi som skådespelare. Till att börja med är de mest intresserade av att dricka öl, dansa och köra bil fort om natten, men så småningom blir de engagerade i självständighetsrörelsen och dess kamp för ett självständigt Indien i början av 1900-talet.

Budskapet är tydligt: dagens medelklass bryr sig för mycket om det materiella och för lite om samhället. Bara genom att blicka bakåt och studera de modiga indier som kämpade mot britterna kan vi få ett moraliskt uppvaknande.

Black Friday
Regi: Anurag Kashyap
2004/DVD/143 minuter

I en serie bomdåd exploderade skyskrapor och fullsatta bussar i Indiens ekonomiska centrum. Pelare av rök från Bombaybörsen och Air Indias huvudkontor, symboler för den indiska nationens modernitet. Det var fredagen den 12 mars 1993. Bombay brann.

Nio år senare kom S Hussain Zaidis bok Black Friday som väckte uppmärksamhet därför att syndabockarna, den muslimska maffian, porträtterades som sammansatta människor.
2004 blev regissören Anurag Kashyap klar med filmen som bygger på boken. Men rädslan för att premiären skulle utlösa kravaller var för stor. Censuren totalförbjöd, ett beslut hävdes av en domstol. I februari 2007 kunde filmen till slut ha premiär i Indien.

Bomberna var kulmen på en våldsvåg som började med att hindufanatiker rev en moské och en mobb frustrerade fattiga hinduer dödade muslimer. Bomberna var muslimernas slutgiltiga hämnd.

Filmen är en spännande rekonstruktion av jakten på förövarna och den efterföljande polisutredningen. Som tur är: polisen är god, men inte perfekt, skurkarna är dumma, men har mänskliga drag.

Vidöppna ögon i främmande land

En text om reseskildringen som genre, som bara delvis handlar om Indien (boken av Pankaj Mishra). Publicerad i något kortare version på DN kultur 22 december:

”Dark Star Safari – Overland from Cairo to Cape Town”
Paul Theroux
Mariner Books 2003

”China Road – a Journey into the Future of a Rising Power”
Rob Gifford
Bloomsbury 2007

”Buddha i världen”
Pankaj Mishra
Översättning Zac O’Yeah
Ordfront 2007

De bästa reseskildrarna döljer inte att de är utbölingar – de utnyttjar de nya vyerna, klimatet som inte är som hemma och de annorlunda sociala mönstren för att skapa spänning. De gör mötet med den nya miljön – och vad detta möte gör med resenären – till skildringens kärna.

När den polske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuscinski landar i Ghana 1958 handlar det om den nyanländes överväldigande känslor inför kontrasterna. ”Igår var det ett regndrypande höst-London. Ett regndrypande flygplan. Kall vind och mörker. Och här är hela flygplatsen soldränkt redan på morgonen – vi är alla soldränkta”, skriver han i reportageboken ”Ebenholts” (1998).

Soldränkta, ja just det, det är ju så det känns för en nordbo att dimpa ner i tropikerna. Jag är fast och fortsätter ivrigt att läsa.

Britten Lawrence Durrell noterar redan på första sidan i ”Prosperos Cell” (1945) förvandlingen såväl av naturen (”Någonstans mellan Calabrien och Korfu börjar blåheten på allvar”) som av resenären (”… Grekland bjuder på något svårare – upptäckten av en själv”).

Kapuscinski, Durrell och alla andra goda reseskildrare lär sig efter första mötets kulturkrockar och överraskningar att tyda tecken och förstå sammanhang. Deras resor är inte bara geografiska, utan också intellektuella, men kunskapen erövras successivt och framför allt på plats. I den engelskspråkiga världen är den här genren fortfarande såväl populär som högstatus – och bokhandlare brukar ha en hylla märkt ”armchair travel” för reseböcker som inte kräver att läsaren själv gör resan.

Här hemma är stilarten komprometterad. Delvis kidnappad av äventyrare som är bättre på att cykla, åka skidor och slå konstruerade rekord än att beskriva möten med människor och samhällen. Delvis omgjord till duktiga faktaböcker om främmande länder av seriösa skribenter/utrikeskorrar, som tror att skildringen av bussresan, mötet i basaren eller, hemska tanke, den egna förvirringen skulle göra boken alltför lik de texter som man kan läsa i resemagasinen och på dagstidningarnas resesidor.

Inläst kunskap i all ära, men utan vidöppna ögon blir det lätt baktungt. Belgaren Henri Michaux, som skolades i modernistkretsen runt Max Ernst och Paul Klee i tjugotalets Paris, förklarar i ”En barbar i Asien” (1933) de möjligheter som en främmande miljö bjuder på. I Europa undrade folk varför han aldrig reflekterade över sin hemmiljö utan istället reste till Indien – och skrev en hel bok. ”Hur skulle man kunna skriva om ett land [Belgien] där man levt i tretti år bunden vid ledan … och om vilket man ingenting vet längre”, svarade han. Och omvänt: De som vistats längst i Asien har förlorat blicken. Nykomlingen däremot, ansåg han, kan med sina friska ögon slå huvudet på spiken. Resultatet: subjektiva kategoriseringar och effektfulla överdrifter för att tydliggöra vad författaren inte bara ser, utan också känner. Hör här: ”Jag känner till ett tjugotal huvudstäder. Strunt. Men så har vi Calcutta! Calcutta, universums mest fullpackade stad.”

En av vår tids mest outtröttliga resenärer och lysande reseskribenter är amerikanen Paul Theroux. ”Den stora järnvägsbasaren” (1975) handlar om en Asienresa på räls och är en samling situationer som drivs framåt av en fix idé att utforska vad människor han möter på tåg har att berätta. Theroux leker inte Tintin (ständigt intresserad, ständigt på gott humör), utan vägrar att föregå med gott exempel: ibland möter han världen med sarkasmer och mothugg, ibland med sympati och gillande. Just det gör honom extremt vidsynt, anser jag. Han lägger inte huvudet på sned bara för att människan som står mittemot honom kommer från en annan kultur. Han ser dem för vad de är – inte för deras härkomst.

I ”Dark Star Safari” (2003) reser han från Kairo till Kapstaden med tåg, buss, lastbil och flodbåt, eftersom han ”… hatar att dimpa ner från himlen på nya platser … [utan] vill länka den ena platsen till den andra”. Han reser för att han har ett genuint Afrikaintresse, men också på grund av ett privatpsykologiskt behov: han vill försvinna. Trött på att ständigt vara tillgänglig väljer han att resa till en av jordklotets minst uppkopplade världsdelar för att hamna ”utom räckhåll”.

I ”Mörkrets hjärta” försöker Kurtz fly från Marlows flodbåt och in i djungeln krypande på alla fyra som ett djur.

Jag förstår honom, skriver Theroux.

Även Theroux diskuterar de självklara frågorna – biståndet, fattigdomen, västs bild av Afrika – men förflyttningen är central. Resan går längs usla och ibland farliga landsvägar, där beväpnade rövare lurar bakom vägkröken i scener som skulle platsa i ”Odyssén” eller varför inte ”Sagan om ringen”.

Mitt i allt ser han sig själv: ”… en dammig, antecknande rymling med en liten väska, med ett undvikande beteende och utan tidsbegränsning”. Vem skulle inte i den situationen börja fundera på vad man gett sig in på? Theroux tänker på den unge poeten Arthur Rimbaud, som gillade Afrika för att det var anti-Europa, anti-väst, inte som hemma – som att visats på ”en svart stjärna”. Rimbaud formulerade den oundvikliga fråga som också Theroux (och förr eller senare alla resenärer) ställer sig: Vad gör jag här?

Kombinationen av mod och osäkerhet gör Theroux till en intressant resenär. Okej, han vet mer och har färre fördomar än de flesta, men inombords känner han sig lika liten och rädd som alla ensamresenärer långt hemifrån.

Lite mindre tvivlande på sin egen roll och betydligt yngre är britten Rob Gifford som skrivit ”China Road” (2007). Han tillhör den växande kretsen av västerlänningar som fastnat för Kina genom akademiska studier i mandarinspråket. Han var Kinakorrespondent för en amerikansk icke-kommersiell radiostation i sex år innan han gav sig ut på en två månader lång resa på Route 312, från det kinesiska ekonomiska undret i kustprovinserna i öster, genom den lågproduktiva landsbygden till gränsen mot Kazakstan i väster.

Han möter kineser på väg till en plastleksaks- eller mobiltelefonfabrik där de som anställda kommer att tjäna lika mycket på en månad som de tjänade på ett år som risbönder. Han vågar utsätta sig: han trängs på överfulla nattbussar, liftar med lastbilar, bor på lopphotell, sover i öknen, möter bannlysta regimkritiker.
Gifford parar ryggsäcksluffarens ressätt med utrikeskorrespondentens kunnande om det kinesiska samhället.

Precis som hos Kapuscinski och Theroux är resan berättelsens röda tråd som han trär upp sina lärda utblickar, jämförelser, möten och samhällsanalyser på som skimrande pärlor. Han sträcker ut tummen, en lastbil stannar, han hoppar in – och förvandlas till en liftarromantiker av Jack Kerouacs kaliber. Chauffören, skriver han, ”… startar motorn, rullar ut det stora blåa monstret på vägen och in i den hungriga, gyllene Gobi”.

När det låter så sväljer man ganska mycket annars svårtuggad fakta av bara farten.

Pankaj Mishra är indier, född 1969, skriver på engelska och räknas redan som en av Indiens tyngre intellektuella. Han skriver för såväl indiska som amerikanska och brittiska tidningar, är lika påläst på Platon och Schopenhauer som på de hinduiska urkunderna och söker ämnen i gränslandet mellan öst och väst.

Han debuterade 2001 med romanen ”The Romantics” där en ung indisk man beger sig till Benares – hinduernas heligaste stad – och träffar såväl religiösa mystiker som västerländska kvinnor – samtidigt som han fördjupar sig i europeisk 1800-talslitteratur.

Han skriver också reseskildringar – från sitt eget land. I ”Butter Chicken in Ludhiana” (2006) undersöker han småstads-Indiens själ. I ”Buddha i världen” (2007) har han skrivit en blandning av resereportage, utvecklingsroman och filosofisk essä.
Som ung sökare och författare letade Pankaj Mishra efter svar på de stora filosofiska frågorna, men gick vilse i de svårbegripliga hinduiska antika texterna. Han hittade mer relevanta frågeställningar hos västerlänningar som Flaubert, Tolstoj, Kirkegaard och Marx – och hos Buddha, som han ser som psykolog och revolutionär snarare än andlig förkunnare.

Mishra reser delvis i Buddhas fotspår: födelseplatsen i dagens Nepal och klippan på berget Gridhrakuta där han mediterade – och som också Allen Ginsberg besökte och skrev om i ”Indian Journals”. Men den huvudsakliga resan gör Mishra i Buddhas tankevärld.

Fördelen med en författare som utforskar sin egen kultur är att man slipper de grällaste formerna av exotism. Nackdelen är att blicken för miljöernas inneboende spänning – den som Michaux utnyttjade till max – inte är lika skarp som den utländska besökarens. Hans bild av hur det ser ut i Indien blir ofullständig för en västerländsk (men givetvis inte för en indisk) läsare, som en snabb skiss snarare än en färdig tavla. Men bristerna vägs upp av att Mishra tränger in i sitt eget kulturarv och därmed når djupare än utländska Indienresenärer.

Fler litterära reseskildringar:
”The Nomad – The Diaries of Isabelle Eberhardt” av Isabelle Eberhardt
En barbar i Asien” av Henri Michaux
”Prosperos cell – en bok om Korfu” av Lawrence Durrell
”Den stora järnvägsbasaren” av Paul Theroux
”En barbar i Kina” av Adriaan van Dis
”Ebenholts” av Ryszard Kapuscinski
”I Patagonien” av Bruce Chatwin
”No Mercy: A Journey Into the Heart of the Congo” av Redmond O’Hanlon
”Främling på tåg” av Jenny Diski

Pakistan och Indien - en jämförelse

Pakistan och Indien. Augusti 1947. Två nyfödda illa sargade nationer plirade förhoppningsfullt mot framtiden. Man kan tycka att båda hade samma förutsättningar att utvecklas till livskraftiga nationer, eftersom de är födda samtidigt av samma moder, är etniskt, kulturellt och språkligt lika som bär och har samma arvsanlag från Induskulturen flera tusen år före kristus till brittiska Indien.

Ändå är de så olika.

Som jag ser det beror det på att de båda länderna valt totalt motsatta modeller för att hantera olikheter.

Indien valde flera - i dag 22 - officiella språk, religionsfrihet och delstater som till stor del byggde på de faktiska språkliga och etniska områdena. I och med att indierna fritt kunde ge uttryck för andra religioner än hinduism och tala andra språk än hindi – som för övrigt mer eller mindre är samma språk som pakistanska riksspråket urdu – har centralmakten oftast och av de flesta uppfattats som legitim och rättfärdig.

Pakistan utropade en islamisk republik och införde urdu som allenarådande riksspråk, vilket ju kan verka praktiskt. De första decennierna efter självständigheten var det också många i väst som förutspådde att Indiens regnbågsmodell skulle implodera av sig själv, men att Pakistan, som ju i stort sett gick på den europeiska idén om nationen som bärare av en monokultur, skulle klara sig bättre.

Men det blev ju precis tvärtom, vilket är glädjande för Indien och alla som tror på idéen om att bygga nationer där flera språk och religioner samsas, men sorgligt för Pakistan och dess hårt plågade medborgare, som fått uppleva fyra militärkupper och en vardag som präglas av våld.

Jaguar och Land Rover blir indiska

Indiska biltillverkaren Tata Motors köp av de typiskt brittiska bilmärkena Jaguar och Landrover rycker närmare. Köpet annonserades redan i somras, men nu är dealen på väg att slutförhandlas.

Indiska tidningar har kaxigt pratat om imperiet som slår tillbaka och att Indien kolonialiserar sin forna kolonisatörer. Det har funnits en bitterljuv ton i ledarkommentarerna. Tänk att vi nu köper den rika världens statusvarumärken!

Jaguar och Landrover ... typiskt brittiska, javisst, tillverkade i Storbritanninen och intimt förknippade med brittisk bilhistoria, men sedan en tid ägda av amerikanska Ford.

- Tata kan säkra framtiden för Jaguar och Land Rover, kommenterar Dan Strong på Magazine AutoExpress.

Läs mer på BBC:s nyhetssajt.