Pakistan och Indien. Augusti 1947. Två nyfödda illa sargade nationer plirade förhoppningsfullt mot framtiden. Man kan tycka att båda hade samma förutsättningar att utvecklas till livskraftiga nationer, eftersom de är födda samtidigt av samma moder, är etniskt, kulturellt och språkligt lika som bär och har samma arvsanlag från Induskulturen flera tusen år före kristus till brittiska Indien.
Ändå är de så olika.
Som jag ser det beror det på att de båda länderna valt totalt motsatta modeller för att hantera olikheter.
Indien valde flera - i dag 22 - officiella språk, religionsfrihet och delstater som till stor del byggde på de faktiska språkliga och etniska områdena. I och med att indierna fritt kunde ge uttryck för andra religioner än hinduism och tala andra språk än hindi – som för övrigt mer eller mindre är samma språk som pakistanska riksspråket urdu – har centralmakten oftast och av de flesta uppfattats som legitim och rättfärdig.
Pakistan utropade en islamisk republik och införde urdu som allenarådande riksspråk, vilket ju kan verka praktiskt. De första decennierna efter självständigheten var det också många i väst som förutspådde att Indiens regnbågsmodell skulle implodera av sig själv, men att Pakistan, som ju i stort sett gick på den europeiska idén om nationen som bärare av en monokultur, skulle klara sig bättre.
Men det blev ju precis tvärtom, vilket är glädjande för Indien och alla som tror på idéen om att bygga nationer där flera språk och religioner samsas, men sorgligt för Pakistan och dess hårt plågade medborgare, som fått uppleva fyra militärkupper och en vardag som präglas av våld.
2 kommentarer:
Hej. Jag har fått i uppgift att skriva en uppsats om splittringen av det Brittiska Indien (1947). Har kommit fram till att mycket av det berodde på konflikterna mellan muslimer och hinduer. Min fråga är nu om det även fanns andra faktorer som spelade in på splittringen. Tack på förhand
Hej. Skulle kortfattat vilja kommentera Pers artikel Pakistan och Indien - en jämförelse.
Angående att Indien har ett stort antal officiella språk och Pakistan skulle ha ett "allenarådande riksspråk" så tycker jag orden är missvisande. Engelska är officiellt språk, Urdu är nationellt språk. Sedan har vi ett antal lokala språk som folk använder i vardagen. Alla kan dock Urdu. Det vanligaste i vår värld är ju att vara flerspråkig, såsom i Indien och Pakistan, så något allenarådande riksspråk är att ta i. Folk använder sina modersmål, och kommunicerar med folk från andra delar medelst Urdu¨och Engelska.
Angående Pakistans "hårt plågade" medborgare som lever i en "vardag som präglas av våld" måste jag säga att detta är oerhört missvisande. Som om Pakistans invånare skulle vara mer plågade än Indiens? Vardagen präglas inte mer av våld än i andra utvecklingsländer som t.ex. Indien. Indiens fattigdom är ju dessutom värre, så det vore ju märkligt om det skulle innebära mindre våld. Visst finns det en hel del våld, men skillnaden är inte vad det utmålas i artikeln. Indien har förvisso en större variation i samhället, vilket främjar utveckling och framsteg, men det är onödigt att spä på en bien av t.ex "våldsamma Pakistan" jämfört med "andliga Indien". Det ger helt fel bild av verkligheten och ökar bara folks förutfattade meningar och fördomar.
Tack
Skicka en kommentar