Politikens misslyckande

Pakistan är landet som försökt skapa samhörighet kring en religion och ett språk.
Det har inte gått något vidare.

Indien är det jämngamla grannlandet som införde lika rättigheter för alla religioner och en flerspråkspråksmodell.
Det har gått mycket bättre.

En augustidag 1947 gav britterna upp kolonialväldet Indien, sedan man insett att det börjat kosta mer än det smakade. Självständighetsrörelsen med Mahatma Gandhi som frontfigur hade ambition att skapa ett enat självständigt Indien. Men många muslimer befarade att man skulle få för lite inflytande i ett land som dominerades av hinduer. Muslimerna bildade därför en parallell frihetsrörelse, Muslimska förbundet, vars ledare Mohammad Ali Jinnah lanserade idén om en egen muslimsk stat.

I frihetskampens slutspurt gick britterna på Jinnahs linje och delade landet i två: ett i huvudsak muslimskt Pakistan och ett i huvudsak hinduiskt Indien.
Muslimer och hinduer hade bott sida vid sida över hela Indien sedan nästan 1 000 år tillbaka. Inte utan konflikter – den muslimska mogulhärskaren Aurangzebs kampanj på 1600-talet för att riva hindutempel framkallar vrede i Indien än idag – men ändå förbluffande ofta med ömsesidig respekt. Att skilja dem åt var ett avbräck från en lång tradition av samexistens.

Men delning blev det. Tolv miljoner människor gav sig av från sina hem: hinduer från Pakistan mot Indien, muslimer från Indien mot Pakistan. När flyktingkaravanerna möttes bröt helvetet löst.

Ett par miljoner människor dog i våld underblåst av extremister på båda sidor.

Två nyfödda illa sargade nationer plirade ändå förhoppningsfullt mot framtiden. Man kan tycka att båda hade samma förutsättningar att utvecklas till livskraftiga nationer, eftersom de föddes samtidigt av samma moder, är etniskt, kulturellt och språkligt lika som bär och har samma arvsanlag – från Induskulturen flera tusen år före Kristus till brittiska Indien.

Ändå är de så olika.

Som jag ser det beror det på att de båda länderna valt totalt motsatta modeller för att hantera olikheter.

Indien valde 22 officiella språk och religionsfrihet och skapade delstater som till stor del byggde på de faktiska språkliga och etniska områdena. I och med att indierna fritt kunde ge uttryck för andra religioner än hinduism och tala andra språk än hindi har centralmakten oftast och av de flesta uppfattats som legitim och rättfärdig.
Pakistan utropade en islamisk republik och införde urdu – som för övrigt mer eller mindre är samma språk som hindi – som allenarådande riksspråk, vilket ju kan verka praktiskt.

De första decennierna efter självständigheten var det också många i väst som förutspådde att Indiens regnbågsmodell skulle implodera av sig själv, men att Pakistan – som anammade den europeiska idén om nationen som främjare av en monokultur – skulle klara sig bättre.

Men det blev ju precis tvärtom, vilket är glädjande för Indien och alla som tror på idéen om att bygga nationer där flera språk och religioner samsas, men sorgligt för Pakistan och dess hårt plågade medborgare, som fått uppleva fyra militärkupper och en vardag som präglas av våld. Ingen vill tvingas att prata ett främmande språk – och att göra urdu till riksspråk ledde till att Pakistan förlorade sin östra enklav: efter ett kort befrielsekrig utropade bengalitalande Östpakistan en egen stat, som fick heta Bangladesh.

Varför ville muslimerna egentligen ha en egen nation? En vanlig förklaring är att britterna i början av nittonhundratalet i sina folkräkningar började dela in Indiens folk efter religiös tillhörighet – och därmed skapade motsättningar enligt devisen ”härska och söndra”. Enligt denna förklaring ledde britternas indelning till en mer hårdför syn på ”vi” och ”dem” och till ökade motsättningar såväl mellan olika hinduiska kaster som mellan hinduer och muslimer.

Pakistan och Indien har därmed ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper – och en befolkningsmajoritet som vid självständigheten för 60 år sedan var illitterat och mycket fattig. I det läget finns alltid risk för att olika grupper beter sig chauvinistiskt, vilket kan leda till mobbetende och i förlängningen – när kaoset brutit ut – till att militären tar över och skapar ordning på sitt sätt.

I Indien har de etniska och religiösa oroshärdarna alltid balanserats av Mahatma Gandhis ännu fungerande kungsidé om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Politikerna har ifrågasatts, som de ska i en demokrati, men inte de politiska institutionerna – och militären har hållit sig kvar i barackerna.

I Pakistan har en allt mer islamiserad och politiserad armé tillsammans med påtvingad enhet skapat en ond cirkel. När olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur, om och om igen, och militären tar över. Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset. Politiken har inte haft en chans.

Pakistan har inte bara regerats av militären i 33 av sina 60 självständiga år – de ständiga militärkupperna har lett till att hela samhället genomsyras av armén, som driver export- och importföretag, äger mark och befolkar såväl den statliga administrationen som utbildningsväsendet.

Pakistan är på så sätt i dag inte ett land med en armé, utan en armé med ett land.

Förhoppningsvis var mordet på Benazir Bhutto dådet som gjorde att pakistanierna till slut fick nog och i framtiden vägrar acceptera att militären blandar sig i politiken.
Annars är det risk för att valet den 18 februari snart följs av landets femte militärkupp.

Sänd i Obs i P1 idag 15 januari - finnas också att lyssna på på www.sr.se/p1/obs.