En text om reseskildringen som genre, som bara delvis handlar om Indien (boken av Pankaj Mishra). Publicerad i något kortare version på DN kultur 22 december:
”Dark Star Safari – Overland from Cairo to Cape Town”
Paul Theroux
Mariner Books 2003
”China Road – a Journey into the Future of a Rising Power”
Rob Gifford
Bloomsbury 2007
”Buddha i världen”
Pankaj Mishra
Översättning Zac O’Yeah
Ordfront 2007
De bästa reseskildrarna döljer inte att de är utbölingar – de utnyttjar de nya vyerna, klimatet som inte är som hemma och de annorlunda sociala mönstren för att skapa spänning. De gör mötet med den nya miljön – och vad detta möte gör med resenären – till skildringens kärna.
När den polske utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuscinski landar i Ghana 1958 handlar det om den nyanländes överväldigande känslor inför kontrasterna. ”Igår var det ett regndrypande höst-London. Ett regndrypande flygplan. Kall vind och mörker. Och här är hela flygplatsen soldränkt redan på morgonen – vi är alla soldränkta”, skriver han i reportageboken ”Ebenholts” (1998).
Soldränkta, ja just det, det är ju så det känns för en nordbo att dimpa ner i tropikerna. Jag är fast och fortsätter ivrigt att läsa.
Britten Lawrence Durrell noterar redan på första sidan i ”Prosperos Cell” (1945) förvandlingen såväl av naturen (”Någonstans mellan Calabrien och Korfu börjar blåheten på allvar”) som av resenären (”… Grekland bjuder på något svårare – upptäckten av en själv”).
Kapuscinski, Durrell och alla andra goda reseskildrare lär sig efter första mötets kulturkrockar och överraskningar att tyda tecken och förstå sammanhang. Deras resor är inte bara geografiska, utan också intellektuella, men kunskapen erövras successivt och framför allt på plats. I den engelskspråkiga världen är den här genren fortfarande såväl populär som högstatus – och bokhandlare brukar ha en hylla märkt ”armchair travel” för reseböcker som inte kräver att läsaren själv gör resan.
Här hemma är stilarten komprometterad. Delvis kidnappad av äventyrare som är bättre på att cykla, åka skidor och slå konstruerade rekord än att beskriva möten med människor och samhällen. Delvis omgjord till duktiga faktaböcker om främmande länder av seriösa skribenter/utrikeskorrar, som tror att skildringen av bussresan, mötet i basaren eller, hemska tanke, den egna förvirringen skulle göra boken alltför lik de texter som man kan läsa i resemagasinen och på dagstidningarnas resesidor.
Inläst kunskap i all ära, men utan vidöppna ögon blir det lätt baktungt. Belgaren Henri Michaux, som skolades i modernistkretsen runt Max Ernst och Paul Klee i tjugotalets Paris, förklarar i ”En barbar i Asien” (1933) de möjligheter som en främmande miljö bjuder på. I Europa undrade folk varför han aldrig reflekterade över sin hemmiljö utan istället reste till Indien – och skrev en hel bok. ”Hur skulle man kunna skriva om ett land [Belgien] där man levt i tretti år bunden vid ledan … och om vilket man ingenting vet längre”, svarade han. Och omvänt: De som vistats längst i Asien har förlorat blicken. Nykomlingen däremot, ansåg han, kan med sina friska ögon slå huvudet på spiken. Resultatet: subjektiva kategoriseringar och effektfulla överdrifter för att tydliggöra vad författaren inte bara ser, utan också känner. Hör här: ”Jag känner till ett tjugotal huvudstäder. Strunt. Men så har vi Calcutta! Calcutta, universums mest fullpackade stad.”
En av vår tids mest outtröttliga resenärer och lysande reseskribenter är amerikanen Paul Theroux. ”Den stora järnvägsbasaren” (1975) handlar om en Asienresa på räls och är en samling situationer som drivs framåt av en fix idé att utforska vad människor han möter på tåg har att berätta. Theroux leker inte Tintin (ständigt intresserad, ständigt på gott humör), utan vägrar att föregå med gott exempel: ibland möter han världen med sarkasmer och mothugg, ibland med sympati och gillande. Just det gör honom extremt vidsynt, anser jag. Han lägger inte huvudet på sned bara för att människan som står mittemot honom kommer från en annan kultur. Han ser dem för vad de är – inte för deras härkomst.
I ”Dark Star Safari” (2003) reser han från Kairo till Kapstaden med tåg, buss, lastbil och flodbåt, eftersom han ”… hatar att dimpa ner från himlen på nya platser … [utan] vill länka den ena platsen till den andra”. Han reser för att han har ett genuint Afrikaintresse, men också på grund av ett privatpsykologiskt behov: han vill försvinna. Trött på att ständigt vara tillgänglig väljer han att resa till en av jordklotets minst uppkopplade världsdelar för att hamna ”utom räckhåll”.
I ”Mörkrets hjärta” försöker Kurtz fly från Marlows flodbåt och in i djungeln krypande på alla fyra som ett djur.
Jag förstår honom, skriver Theroux.
Även Theroux diskuterar de självklara frågorna – biståndet, fattigdomen, västs bild av Afrika – men förflyttningen är central. Resan går längs usla och ibland farliga landsvägar, där beväpnade rövare lurar bakom vägkröken i scener som skulle platsa i ”Odyssén” eller varför inte ”Sagan om ringen”.
Mitt i allt ser han sig själv: ”… en dammig, antecknande rymling med en liten väska, med ett undvikande beteende och utan tidsbegränsning”. Vem skulle inte i den situationen börja fundera på vad man gett sig in på? Theroux tänker på den unge poeten Arthur Rimbaud, som gillade Afrika för att det var anti-Europa, anti-väst, inte som hemma – som att visats på ”en svart stjärna”. Rimbaud formulerade den oundvikliga fråga som också Theroux (och förr eller senare alla resenärer) ställer sig: Vad gör jag här?
Kombinationen av mod och osäkerhet gör Theroux till en intressant resenär. Okej, han vet mer och har färre fördomar än de flesta, men inombords känner han sig lika liten och rädd som alla ensamresenärer långt hemifrån.
Lite mindre tvivlande på sin egen roll och betydligt yngre är britten Rob Gifford som skrivit ”China Road” (2007). Han tillhör den växande kretsen av västerlänningar som fastnat för Kina genom akademiska studier i mandarinspråket. Han var Kinakorrespondent för en amerikansk icke-kommersiell radiostation i sex år innan han gav sig ut på en två månader lång resa på Route 312, från det kinesiska ekonomiska undret i kustprovinserna i öster, genom den lågproduktiva landsbygden till gränsen mot Kazakstan i väster.
Han möter kineser på väg till en plastleksaks- eller mobiltelefonfabrik där de som anställda kommer att tjäna lika mycket på en månad som de tjänade på ett år som risbönder. Han vågar utsätta sig: han trängs på överfulla nattbussar, liftar med lastbilar, bor på lopphotell, sover i öknen, möter bannlysta regimkritiker.
Gifford parar ryggsäcksluffarens ressätt med utrikeskorrespondentens kunnande om det kinesiska samhället.
Precis som hos Kapuscinski och Theroux är resan berättelsens röda tråd som han trär upp sina lärda utblickar, jämförelser, möten och samhällsanalyser på som skimrande pärlor. Han sträcker ut tummen, en lastbil stannar, han hoppar in – och förvandlas till en liftarromantiker av Jack Kerouacs kaliber. Chauffören, skriver han, ”… startar motorn, rullar ut det stora blåa monstret på vägen och in i den hungriga, gyllene Gobi”.
När det låter så sväljer man ganska mycket annars svårtuggad fakta av bara farten.
Pankaj Mishra är indier, född 1969, skriver på engelska och räknas redan som en av Indiens tyngre intellektuella. Han skriver för såväl indiska som amerikanska och brittiska tidningar, är lika påläst på Platon och Schopenhauer som på de hinduiska urkunderna och söker ämnen i gränslandet mellan öst och väst.
Han debuterade 2001 med romanen ”The Romantics” där en ung indisk man beger sig till Benares – hinduernas heligaste stad – och träffar såväl religiösa mystiker som västerländska kvinnor – samtidigt som han fördjupar sig i europeisk 1800-talslitteratur.
Han skriver också reseskildringar – från sitt eget land. I ”Butter Chicken in Ludhiana” (2006) undersöker han småstads-Indiens själ. I ”Buddha i världen” (2007) har han skrivit en blandning av resereportage, utvecklingsroman och filosofisk essä.
Som ung sökare och författare letade Pankaj Mishra efter svar på de stora filosofiska frågorna, men gick vilse i de svårbegripliga hinduiska antika texterna. Han hittade mer relevanta frågeställningar hos västerlänningar som Flaubert, Tolstoj, Kirkegaard och Marx – och hos Buddha, som han ser som psykolog och revolutionär snarare än andlig förkunnare.
Mishra reser delvis i Buddhas fotspår: födelseplatsen i dagens Nepal och klippan på berget Gridhrakuta där han mediterade – och som också Allen Ginsberg besökte och skrev om i ”Indian Journals”. Men den huvudsakliga resan gör Mishra i Buddhas tankevärld.
Fördelen med en författare som utforskar sin egen kultur är att man slipper de grällaste formerna av exotism. Nackdelen är att blicken för miljöernas inneboende spänning – den som Michaux utnyttjade till max – inte är lika skarp som den utländska besökarens. Hans bild av hur det ser ut i Indien blir ofullständig för en västerländsk (men givetvis inte för en indisk) läsare, som en snabb skiss snarare än en färdig tavla. Men bristerna vägs upp av att Mishra tränger in i sitt eget kulturarv och därmed når djupare än utländska Indienresenärer.
Fler litterära reseskildringar:
”The Nomad – The Diaries of Isabelle Eberhardt” av Isabelle Eberhardt
En barbar i Asien” av Henri Michaux
”Prosperos cell – en bok om Korfu” av Lawrence Durrell
”Den stora järnvägsbasaren” av Paul Theroux
”En barbar i Kina” av Adriaan van Dis
”Ebenholts” av Ryszard Kapuscinski
”I Patagonien” av Bruce Chatwin
”No Mercy: A Journey Into the Heart of the Congo” av Redmond O’Hanlon
”Främling på tåg” av Jenny Diski
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar