För 20 år sedan fanns ingen bilväg till byn och ingen elektricitet. Jordbrukarna levde i enkla lerhyddor med halmtak. Hasse flyttade in i en hydda och bodde där i drygt ett år.
Sedan kom vita européer med pengar, skräp och konkurrens - och paradiset var för alltid förstört.
Det är upptakten till Hasse Westers film Den gyllene stranden som SVT visade igår.
Det var en välgjord film. I 20 år har han återvänt och följt delsvis samma människor. Det är beundrarnsvärt personlig, vackert och vemodigt skildrat. Och så bjöd ju filmen på civilisationskritik: vem blir glad av utveckling och pengaekonomi om det innebär konkurrens och slutet på den kollektiva arbets- och bygemenskapen?
Men det kändes som om jag sett berättelsen förut.
Just det, det är berättelsen om den ädle och lyckliga vilden - en berättelse med anor tillbaka till 1700-talets vita upptäcksresande.
Det fanns nämligen en tid - innan 1800-talets rasism började få fäste - när européer romantiserade och såg upp till det enkla liv som "infödingarna" i andra värlrdsdelar levde. Vi européer med vår civilisation var "förstörda". De, utomeuropéerna, med sin kollektiva gemenskap var "oförstörda".
Som Hasse Wester framställer det i filmen känns det så självklart: de är lyckliga, fattiga, har gemenskap. Sedan kommer ytliga arroganta europeiska hippier med pengar och förvandlar de lyckliga vildarna till en hop konkurrerande, olyckliga, ensamma individer, visserligen nu med en byskola och möjlighet att bo i rejäla stenhus istället för termitanstuckna lerhus, men ändå ...
Samma berättelse skulle ha kunnat skrivas om oss själva i övergången från jordbruk till industrialisering.
Tittar jag tillbaka på Sverige för 150 år sedan och tittar jag på Indiens landsbygd, som ännu väntar på första vägen, första elstolpen, första skolan, första vårdcentralen, blir jag inte helt övertygad om det där ursprungstillståndets oproblematiska lycka.
Jag tror att den nya tiden, trots nedskräpning och konkurrens, kommer med många positiva förändringar.
Jag tror att den nya tiden kan bryta ner klass- och kasthierarkier, att det är bättre att kunna läsa och skriva än att vara analfabet och att tillgången till pengar kan innebära en viss lycka (inte själva innehavet i sig, men de protenier, vitaminer, böcker och den läkarvård och det välstånd som man kan byta till sig).
Hasse Westers dröm om den lyckliga dalen är förståelig, särskilt med tanke på den stress och miljöförstöring som vårt samhälle bjuder på. På ett plan vill jag - också stressad, också miljöoroad - tro honom och ryckas med. Men anar en orm också i det orörda paradiset.
Jag anar att det inte finns och aldrig har funnits något paradis.
Det är bara en dröm att bedöva sig med när vår civilisation börjar kännas för kravfull.
Problemet med Den gyllene stranden är inte att den problematiserar det nya, utan att den idylliserar det gamla.
Hasse Westers film sänds igen - kolla när.
PS. Jag tycker att alla som tror på den oproblematiska lyckan i det gamla Sverige och det gamla Indien ska läsa Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget - eller se Bo Widerbergs filmatisering. Den handlar om Sverige för drygt 100 år sedan, men skulle kunna vara en skildring av en indisk by, dit "utvecklingen" inte nått, idag.
5 kommentarer:
Håller i stort sett med dina tankar om filmen. När man luffar i Indien stöter man ofta på människor som uttrycker tankar om att folk inte vet sitt eget bästa och inte borde eftersträva västerländska "moderniteter" som ström,telefon m.m. som bara skapar elände. Ett i mitt tycke väldigt förmätet sätt att se på verkligheten. Är övertygad om att väldigt få är beredda att överge sin egen priviligerade livsstil till förmån för ett enkelt liv som fattig bonde i Indien. Däremot kan man se filmen som ett inlägg att pengar inte är allena saliggörande. Ingen direkt nyhet kanske. Stefan Scher indienfrälst
Jag håller inte riktigt med dig men förstår vad du menar. Jag har själv "luffat" runt i Indien för 20 år sedan och sätter mig inte på några höga hästar. Det är dock ganska beklämmande att se bristen på respekt som dessa "hippies" visar. Men det kanske räcker med att klä sig etniskt och skaffa dreads, vad vet jag? I slutet av dagen så tror jag ändå att jag hellre väljer att bedöva mig med drömmen än att hitta på diverse ursäkter för att få fortsätta min postkoloniala verklighetsflykt. Att Hasse Wester sen själv drog igång den utveckling som han sedan kritiserar, det är en annan historia...
Tack för ordet //Lennart
Hej
Jag vill inte byta med det liv de levde innan Hasse kom. Det vore dessutom omöjligt att hoppa till ett tidigare steg i utvecklingen. Det hindrar inte att det faktiskt är bevisat att deras sätt att leva då var hållbart och att de själva enligt filmen bedömer sig som lyckligare då. Det är också bevisat att vårt sätt att leva inte är hållbart och att vi inte blivit lyckligare åtminstone de sista decennierna. Så på väg mot kollapsen av det livsuppehållande systemet så är det ändå fascinerande att se hur det kunde fungera. Det finns och fanns massor med elände i de fattiga samhällena både i Indien och Sverige, men det återstå att bevisa att industrisamhället kan bli bättre. Det ser inte så ut.
Så känner inte jag, filmen är ganska avskalad och Hasse lägger inga värderingar i filmen. Utan jag konstaterar mer att: så här är det. Huvudpersonen är underbar, har sett filmen 2 ggr och njuter av den mannens leende, hans ärlighet, hans värme och eftertänksamhet.
Sedan är det synd att vi förstör så mycket i vår väg, nedskräpningen och annat som följer.
Jag håller med Helena, det är just att den är så ärligt som budskapet går fram så väl. Några av de övriga kommentarerna här är att det är ändå bättre med vår livsstil vi för. Men jag är inte så säker på det. Naturligtvis fanns det problem förr i tiden men det handlar om hur vi människor blivit av industrialismen och då jag känner att vi har förlorat och gått vilse. Vilken dubbelmoral av dessa "backpacker turister" som inte förstår vad det innebär att de köper upp jordbruksmark av de infödda det är så att de vänder sig i magen.
Skicka en kommentar